I dagarna släpptes EP:n ”You’re in it now”, debutalbumet ”Pleasure” kommer i sommar på Acéphale. Lyssna:

Pure Ecstasy- Voices by siouxsiebee

Pure Ecstasy – Dream Over by pitchfork

Pure X, ”Back Where I Began” by The FADER

Pure X – You’re In It Now by Acéphale

Så småningom sammanstrålar bandet med arbetskamraterna på firmafesten för en spelning i receptionen, och bilderna ackompanjeras av textraderna ”Carry me back to sweet Jersey, back where I long to be, By the fields of yellow and green, next to my darling lady. Back home, back home, back home.”

Det finns något besynnerligt igenkännande i musikvideon. Hemmavideoestetiken, hur de som blir filmade uppmärksammar kamerans närvaro sådär som man själv gjorde på urblekta gamla VHS-filmer. Säg hej till kameran. Till synes ordinära bilder på människor som äter och pratar.
Just därför blir jag sentimental när jag ser den.

Inte bara för att musiken är värmande och inkännande, utan just för att bilderna slår an en ton i mig. Låt oss kalla det för en slags nostalgitripp. Och den nostalgitrippen är ett återkommande tema i många samtida popvideo-produktioner.

Franska videoregissören/bloggaren Jamie Harley är ett utmärkt exempel. Hans fingertoppskänsla för det nostalgiska och melankoliska har satt träffsäkra illustrationer till exempelvis Lonely Galaxys ”Time”, Prizes ”Canada” och nu senast How To Dress Wells ”Ready For The World”. Och exemplen på den korniga, pastelliga, tillbakablickande längtan återfinns i många fler musikvideor, inte sällan gjorda av fans eller bloggare.

Se de gamla journalbilderna i Lester Browns ”Let Your Hair Grow” (av bloggaren Jarred Beeler), de gryniga filmerna av Stilla Havet i Teen Dazes ”Shine On, You Crazy White Cap” (av zeeeeej), 50-talssemestern i Active Childs ”Wilderness”, gjord av Jheri Evans (som även driver den underbara bloggen Get Off The Coast) eller Hard Mix egengjorda video till ”Memories”, med klipp av och med honom själv från de senaste 8 åren av hans liv. Det är ofta hav och urblekt solsemester, ibland inte helt olikt gamla vykort från Kalifornien. Eller så som vi tänker att Kalifornien är. Eller som färgerna i de gamla fotografierna på en själv som barn. En estetik som med sina barnkalas, badplatser, husdjur och gräsmattor påminner om något som verkar omöjligt att sätta ord på, men som under stundom är nästintill hjärtskärande i sin direkthet.

Och nostalgitrippen slutar inte här. Den ton som slagits an löper dessutom som en grundnot genom ganska mycket i mina spellistor i iPoden. Hos band som DOM, Pure Ecstasy eller Persona La Ave, finner jag nostalgin på en ännu mer grundläggande nivå. Deras musik låter lite dov och burkig. Eller snarare som att man har lagt locket på. Eller snarare, det låter som att någon spelat in det på kassettband, och sedan spelat över det på ett nytt kassettband.
Ett lika välkänt som avlägset ljud i ens musikaliska minnesbank.

Om jag väl börjar tänka på kassettbandsjämförelsen när jag hör DOM väntar jag nästan instinktivt på att det ska börja svaja som gamla kassettband gör. Det är en märklig sammanstrålning av öron som växt upp med det som gick att tillgå för 15 år sedan i form av Walkmans och inspelade Trackslistor, men som också vant sig vid allt det som hänt ljudmässigt däremellan i form av, i jämförelse, högproducerat, krispigt, CD-ljud.

Mina öron har nog aldrig lyssnat så noggrant som de gör nu, till varje försynt syntslinga, gitarrsträng eller körarrangemang som rycker tag i mig i svallvågorna av musik som sköljer in varje vecka. Band som just DOM, How To Dress Well, Beach Fossils, Quilt, Kiss Kiss Fantastic, Fiveng, eller det kanske bästa exemplet på grumliga produktioner; Ariel Pink’s Haunted Graffiti, må alla till en början låta som att någon lagt locket på. Dock tror jag hellre att de kräver en högre växel på hörselnerven. Jag får inte musiken matad till mig, jag måste jobba lite. Precis som jag gjorde för 15 år sedan, när jag lyssnade på kassettbanden tills banden snörde ihop sig och man spände upp dem igen, eller helt enkelt levde med att rösterna förvrängdes tills man inte visste hur det egentligen skulle låta längre.

Det blir därför också spännande när man börjar se renodlade mixtapes dyka upp igen. Mp3-bloggen Friendship Bracelet skrev exempelvis följande om en mix: ”Volume 4 will be available in a physical format as well as the free digital download available below. The difference between this one and the past couple will be the format, Volume 4 being dubbed to cassette tape as opposed to burned to CDR”.

Friendship gör här ett samarbete med Wild Animal Kingdom Records, som även har en ”monthly Mix-Tape Club”, influerade av K Records och Sub Pops singelprenumerationer (dock med skillnaden att man här alltså prenumererar på kassetter). Och kassetterna används flitigt som parallellt medium till Mp3, CD och vinyl i DIY-världen. All Stars-bloggen Altered Zones, bestående av ett kollektiv av de mest populära och inspirerande musikbloggarna just nu, startade sin lansering med att välja ut sina favoritspår, sina favoritalbum, och – sina favoritkassetter.

Kassettkulturen har förvisso funnits inom allt från punk till hiphop under många decennier. För mig är det dock kombinationen av ljud, bild och återinförandet av dem i DIY-scenen som väcker nostalgin. Det är också kombinationen autenticitet och framtidsanda som här plötsligt samsas. Skivbolaget Woodsist, som ger ut just exempelvis Real Estate, släpper gärna musiken på LP eller kassett.

Foto: yvynyl.tumblr.com. Ett knippe kassetter från bolaget Bathetic Records.

Den tillbakablickande aspekten av viss musik idag tror jag dock inte handlar om brist på kreativitet eller innovation. Snarast handlar det om en historisk medvetenhet och kontext. Samplingar är ett annat exempel, där de i mycket musik idag kanske mer används som ett extra instrument, snarare än som lättköpta, catchiga refränger.

De fungerar nästan som ekon, och skapar en känsla av audiovisuell déjà vu. Det är något jag känner igen, men det är också upplevt utifrån nuet, uppblandat, fragmenterat. Kanske är det en slags inverterad trygghetsnarkomani, en känsla av återskapande och återvändande i tider av förvirring. Men aldrig har jag sökt mig så långt utåt, bortåt, framåt, för att i så fall nå den. Kanske skapar dessa aspekter snarare tillsammans en slags kollektiv intimitet och direkthet.

Precis som att glo-fi, chillwave och alla andra nya genrebenämningar egentligen inte är så ”nya”, visar både musikvideorna och musiken här snarast på en medvetenhet om sin musikhistoria, vad som varit förut, och vilken plats varje förändring hade i sin kontext. Men tillbakablickandet i DIY-musiken kanske också är ett sätt att visa, även om inte all musik nödvändigtvis måste vara helt ny, så är vårt förhållningssätt till den vår egen.

För mig är inte det att plagiera, att tycka att det låter som något som redan är gjort, eller enkel återanvändning. Det är heller inget behov av uppbrott från det som varit, eller ett aggressivt ställningstagande bara för att det förväntas av varje ny generation.

Snarast är det en ganska stark kunskapsförankring, ett smygande skifte, där man inte brutalt försöker bryta med allt som varit, utan inkorporerar, sammanför, formar om, delger. Det är kanske också då riktig synergi skapas?
Home is where the heart is.

Frågan är om vi då också kan fösa in amerikanska Sleep ∞ Over i denna något godtyckliga gruppering. Precis som hos främst oOoOO (tänk spöke) finns just spelet mellan mörkare produktion, förvridna och aviga ljudbilder och ljusa, väna röster. Sleep ∞ Over rör sig också ofta från ljus till mörker. Låten ”Come Wander With Me” är byggd på en mer utforskande, iakttagande känsla utan början och slut, medan ”Outer Limits” låter nästan (för att vara riktigt nördig nu) chill wave i sin jämförelsevis lättsamma och poppiga framtoning.
I alla de akter som refererats till som witch house finns samma stämningsbyggande ljudbild av nattliga eskapader, gotik, ett dunkelt obehag och något som pockar på uppmärksamhet under ytan (eller i det omedvetna). En skuggornas musik.

SLEEP OVER :: OUTER LIMITS from salad fork on Vimeo.

Sleep ∞ Over är Christa, Sarah och Stefanie, tre utan tvekan mycket produktiva individer från Austin, Texas. En stad de beskriver som ”really hot and there is a lot of music”. I deras musikaliska umgängeskrets finns band som Silver Pines, Pure Ecstasy, Amasa Gana, Survive och Slow James.
Stefanie redogör för släktbanden mellan grupperna.

– Silver Pines har varit mitt huvudsakliga projekt (tillsammans med bandmedlemmar från Pure Ecstasy, Amasa Gana, Survive och Slow James, reds anm.). Alla startade sidoprojekt, och så småningom började vi lägga mer tid på sidoprojekten istället. Christa bodde i Belaire med sin syster Cari väldigt länge, och spelar fortfarande då och då med henne. Vi har nog alla tagit med oss bitar från våra respektive band, men den stora skillnaden är nog att det bara är tjejer som sjunger i Sleep ∞ Over.

– Sättet vi närmar oss skrivande och inspelning skiljer sig också från våra andra band. Det brukar sluta med att vi breder ut oss och skriver låtar samtidigt som vi spelar in, snarare än att arbeta med ett spår under en lång tid och sedan spela in den. Jag tycker musiken vi har spelat in med Sleep ∞ Over fångar våra låtar när de är som mest energiska.

I relation till det; hur började ni med musik överlag?
– Det här är ju ett utmärkt tillfälle att nämna att Sarahs pappa var med i The Swingin’ Medallions. Vi har varit omgivna av människor som spelat musik under hela våra liv, så att göra musik är en del av vilka vi är, inget beslut att göra eller inte göra.

Tidigare i år gjorde ni en split 7” med Pure Ecstasy. Vad tycker ni om vad som händer i musikväg överlag?
– Vi älskar Pure Ecstasy! Vi har spelat ihop så länge så det är typ som att vi har druckit ur samma brunn. Just nu lyssnar vi på vår home girl, Silent Diane och Psychic Violence här hemma. Twisted Wires och Survive har också spelats flitigt.

Jag gillar att ni har rätt mycket visuella idéer, dels på er Tumblr men också i era videor. Jag tänker särskilt på ”Your World Is Night”, som är en fanvideo, eller hur?
– Fanvideos är så grymma. Vi har inga egna videor som vi gjort specifikt för bandet än, men vi håller på att jobba med en grej tillsammans med vår vän Amanda Joy från Everything In Heaven Is Tv.

Även om Sleep ∞ Over själva gärna vill framhålla att deras Tumblr mest består av bilder de gillar och att de inte har några idéer om (häx)tema, är det svårt att inte dra paralleller till en mer övergripande estetik på bloggar och andra Tumblr-sidor som just rör sig kring hårdare och svårare känslor. Så kan man exempelvis titta på det lilla Houston-baserade skivbolaget Disaro, som oOoOO, Salem och ett antal häxakter till ligger på, och som på sin Myspace har tydliga referenser till diverse andlighet, symbolism och svarta tankar.
Viljan att göra allt lite svårtillgängligt återfinns också i mer konkret form. I en intervju med bloggen Expatriarch beskriver Disaros grundare Robert Disaro en vilja att återvända till riktig indie, det som inte är ”new, now, next”.

Att sätta house (eller en ▲) efter en känsla gör förstås ingen genre. Och i bloggosfären har andra benämningar föreslagits som mer passande, exempelvis ”Drag”, som får en att tänka på transvestism eller något uttråkat, utsläpat. Även ”dub” har diskuterats, då det är det Jamaicansk-kreolska ordet för just ”spöke”. Dessutom är det, precis som Joey Hansom skriver på Expatriarch, intressant att många av banden leds och består av tjejer, och det faktum att ”witch” är ett tydligt genusriktat ord. Kanske är genren också svårbestämd för att den inte använder sig av rockens aggressivitet utan snarare söker efter något lite mer gränslöst, men just därför kanske också bidrar med något substantiellt bakom alla svårgooglade bandnamn.

Sleep ∞ Over arbetar på sin fullängdare. De turnerar just nu tillsammans med Pure Ecstasy och planerar en längre turné i höst.
Sleep ∞ Overs Tumblr.