Oväder räknas inte till den skaran. Den Stockholmsbaserade duon lyckas förena elektroniska beats och överstyrd skriksång med texter om att riva maktstrukturer och få det att vibrera av relevans i varje del av uttrycket.

Oväder är Malin Ringsby och David Selander. De båda började skissa på ett projekt tillsammans för drygt tio år sedan. En låt gjordes men sedan rann det hela ut i sanden. 2014 återupptog duon skapandet och ut kom singlarna »Today is not your day« och »I spy dark sky«. De följdes av kassetten och digitala EP:n Today is not your day som släpptes i slutet av förra året.

Såväl singlarna som kassetten för tankarna till Le Tigre, Atari Teenage Riot och det kaosartade hos band som Lightning Bolt. Det är ilska, frustration och övertygelse som bara måste ut. Det finns inget mellanläge. Inget kompromissande. Volymen och tonläget är på max hela tiden. Det är som ett blixtnedslag i en kraftstation.

Musiken är digital hardcore, en genre som inte haft någon större popularitet i Sverige. Just därför valde man att anamma stilen, berättar Malin och David när jag träffar dem över en kopp kaffe i Stockholm.

Malin: Vi har båda lyssnat mycket på det och kände att det har varit så mycket 90-talsrevivals men att det inte är någon som har plockat upp digital hardcore, i alla fall inte i Sverige. Det kändes som ett enkelt litet hål att fylla. Det började med att vi mådde pissigt, var deppade över det politiska läget och bar på en massa frustration. Då är det så jäkla skönt att ha ett sådant utlopp, att avreagera sig och kanske elda upp en och annan person.

David: Att all vår ilska hörs i musiken.

Malin Ringsby och David Selander lärde känna varandra i början av 2000-talet. Malin spelade i riot grrrl-influerade Jenny Came Back och David spelade in gruppens första demo. Båda har varit med i olika punk- och hardcore-projekt. David ingick bland annat i Stockholmsbandet Three Japanese And One Chinese Friendee och har även gjort elektronisk musik på egen hand. Att arbeta med enkla medel faller sig naturligt för båda.

Sitter ni alltid och gör låtar på samma plats?
David: Det är olika men oftast sitter vi tillsammans och pillar framför datorn.

Malin: Du är mer den som sitter och skissar på ett beat när du arbetar själv. När jag gör något själv så skriver jag antingen en text eller samplar något som jag tycker låter coolt.

Det är du som är samplingsansvarig?
Malin: Ja, det har blivit så att jag slår på metallskrot i fyrtio minuter och spelar in det. Sedan har ganska många låtar börjat med att du har ett beat.

David: Ja, eller så har jag skickat en två sekunder lång snutt och så har vi byggt något utifrån det.

Malin: Men åttiofem procent av tiden sitter vi och arbetar tillsammans.

Lägger ni sång då också?
David: Nej, det brukar vi göra efteråt. Vi har idéer om hur vi ska sjunga och när själva musiken är klar brukar Malin fundera ut hur vi ska skrika.

Malin: Man får hitta någonstans där man kan vara och skrika. Det är det negativa med skriksång, att man måste ha bra ljudisolering för att kunna utöva det.

Live är Oväder en laddad enhet av energi. Malin och David står hellre på golvet framför scenen än på scenen. De studsar runt till beatsen, går ner på knä och vrålar ut textrader ackompanjerade av stroboskop och ibland även filmprojiceringar.

Textmässigt är Oväder politiska. Men det handlar inte om någon plakatpolitik. Texterna knyts ihop med det digitala och hårda uttrycket och bildar en helhet som är omstörtande utan att man behöver snappa upp ett enda ord av det som sjungs.

Ni var frustrerade över det politiska läget när Oväder startades för något år sedan, var kom den frustrationen ifrån?
David: Att Sverigedemokraterna hade gått framåt så mycket, det feministiska läget över lag och ja, det fanns mycket skit att oroa sig över.

Malin: Ja, det går i vågor. Man pendlar mellan perioder då man är hoppfull och saker känns bra och så helt plötsligt stannar allt upp och går bakåt. Det är den frustrationen som man inte vet vad man ska göra av. Jag har lätt för att bli uppgiven. Då behöver man något som man kan kanalisera den känslan genom och göra något konstruktivt istället.

Bandet är ett bra sätt att ösa ur er frustration för att hålla humöret uppe?
David: Ja, verkligen.

Malin: Det är våra terapisessioner, särskilt att spela live. Det är värsta utloppet.

Live är ni väldigt nära publiken när ni uppträder, ni står ofta på golvet. Försöker ni medvetet att bryta en barriär mellan er och publiken?
David: För min del känns det som att det blir tråkigt när det blir ett avstånd mellan oss och publiken, det är roligare att vara en del av helheten.

Malin: Det är roligare på golvet. När man spelar i mindre band som inte är så kända så blir det ofta att folk står klistrade längs väggarna när man uppträder. Mitt emellan är det ett stort golv som är väldigt ödsligt, jag blir så provocerad av det öde golvet. Om det är tomt där så ska jag fan fylla upp varje centimeter av golvet, brukar jag tänka.

Om ingen annan står där så är det lika bra att ni står där?
David: Ja, precis. Kommer inte publiken närmare så får vi ta oss till publiken.

Malin: Vi spelar elektronisk musik och har nästan allt förutom sången på backtracks när vi uppträder. Om vi bara skulle trycka på en knapp och stå stilla på scenen skulle det bli jävligt meningslöst för folk att se. Det behövs adderas en ytterligare nivå. Det är en del av vårt koncepttänk – att tänka en helhet och vad som engagerar folk.

Oväder live på Cantina Real i Stockholm. Foto: Mattias Pettersson

Ni har en ganska visuell profil vad gäller bilder. Ni har bland annat spelat live med projiceringar i bakgrunden. Är det en del av tänket kring ett koncept?
Malin: Vi har det lyxiga upplägget att vårt band består av en ljudtekniker och en grafisk formgivare. Innan vi började spela live tänkte vi mycket kring det. Att man kan svänga ihop snabba visuals till exempel. Vi hade en spelning på Cyklopen (i Stockholm, reds anm.) där vi hade tv-apparater på scenen med skärmar som bara visade brus och där vi sprejade vår logga på. Vi skramlade ihop fyra tjock-tv:s som vi fraktade till och från Cyklopen i en liten bil bara för det. Sjukt ovärt egentligen men det blev skitbra. Jag tror att sådant bidrar mycket till upplevelsen.

David: Det är roligare att få alla sina sinnen stimulerade när man ser oss live.

Det låter som en slogan för ett spa.
David: Ja, men det är lite så med oss.

Malin: »Oväder stimulerar alla dina sinnen«.

Ni kör ofta live på mindre ställen. Är det intressant att uppträda i sådana små och koncentrerade sammanhang?
David: Det passar oss bäst. I och för sig tror jag inte att vi skulle få speciellt stora spelningar.

Malin: Hittills har vi tackat ja till de spelningar som vi har blivit erbjudna och har inte styrt upp något själva. Men vi har frågat oss själva ganska ofta vilket sammanhang vi hör hemma i? Vilka kan relatera till det vi gör, kommer någon att göra det och vad är de för personer? Vi står ju med en fot i lite olika scener. Så det har blivit att vi har spelat där vi har våra nätverk och det har varit ganska uppskattat.

David: Vi har pratat om att försöka aktivera oss mer och fixa spelningar och åka runt mer än vad vi gör. Men frågan är som sagt vilka man ska kontakta? Punkställen kanske inte är intresserade av elektronisk musik och sådana ställen som anordnar elektronisk musik är nog inte så förtjusta i att det ska vara hårt och politiskt. Det finns ingen digital hardcore-scen i Sverige över huvud taget.

Finns det några andra band som kör den musiken och några nätverk för det i Sverige i dag?
David: Inte längre. I början av 2000-talet fanns det en massa band här i Sverige. Eller massa och massa – det var tre stycken band som jag visste om. Men hela den scenen har dött ut, i alla fall här i landet och i resten av världen. Det finns några enstaka men inget i Sverige som jag vet om.

Vilka var de tre banden som fanns förut?
David: Shiftplus, 64Revolt och Babylon Disco, det är de jag känner till i Sverige. Förutom Babylon Disco, som jag tror fortfarande är aktiva, så slutade de andra för en massa år sedan. Det är bara vi som håller fanan uppe (skratt).

På tal om det, jag såg att Atari Teenage Riot släpper en ny skiva nu i februari (Reset). De finns fortfarande?
David: Ja, fast de har blivit lite mer synthpoppiga, det är inte så mycket digital hardcore över dem längre.

Malin: De släppte en video i somras till låten »Modern liars«, men den var sexistiskt tveksam och de fick ganska mycket skit för det. Folk blev besvikna och rasade på deras facebook-sida. Det var precis när vi hade börjat. Vi passade på att posta en länk till vår sida på deras facebook då men den raderades ganska snabbt. Men vi fick några likes på det i alla fall. Lite gerilla-marknadsföring måste man göra.

Har Atari Teenage Riot haft någon betydelse för er musik?
David: Ja, det var dem som fick mig att upptäcka digital hardcore. Jag hörde en låt av dem runt 1997–98 och tyckte att det lät bra. Jag såg dem live 1998 och fastnade direkt för dem. Sedan dess har jag tyckt att det borde finnas mer av digital hardcore.

Vad är det du gillar med musiken?
David: Jag har alltid gillat punk och elektronisk musik, när de två stilarna kombineras tycker jag är den perfekta matchningen. Jag är så besviken över att inte fler upptäcker vilken fantastisk kombination det är.

Ni ska medverka på en samlingskassett med låten »Today is not your day« som Sippinkollektivet ska släppa . Hur kom ni i kontakt med dom?
David: De var på vår första spelning som vi hade på Gula Villan (i Handen utanför Stockholm, reds anm.). De kom fram efteråt och tyckte att vi borde spela på någon av deras tillställningar.

Malin: Vilket vi också gjorde nu i december, det var grymt (på Bajsverket i Stockholm, reds anm.)

De är hyfsat nystartade va?
Malin: Nja, de har funnits några år. De gör mycket bra grejer – arrar spelningar och släpper kassetter till exempel. Det är tur för oss att det finns den sortens sammanslutningar för det är ett sammanhang som passar oss väldigt bra. De har punk- och HC-inriktning men med en öppensinnad attityd till sådant som ligger utanför standardmallen. Jag gillar det, när det blir en bredd.

Borde det finnas fler sådana sammanslutningar än vad det gör i dag?
Malin: Det finns inget tak för det, ju mer desto bättre. Det är svinfint när folk öser in sina passioner och sitt engagemang i att förmedla kultur och DIY. Jag tycker ändå att det finns ganska mycket sådant i Stockholm just nu.

Vad har ni för planer för 2015?
Malin. Vi håller på att göra nya låtar och är sugna på att få ut ett nytt släpp. Men det får bli när vi har låtar som vi tycker är tillräckligt bra för att ge ut.

David: Vi ska även engagera oss att ordna lite fler spelningar själva istället för att alla spelningar ska komma till oss.

Malin: Vi har fortfarande inte haft vår första spelning utanför Stockholm så det är ett av våra mål. Vi är lite peppade på att släppa vinyl. Vi har snackat om diskett också.

En stor diskett eller den lite mindre?
Malin: Det blir den mindre modellen. Det roliga vore att släppa en EP i form av tio disketter.

David: En låt på varje diskett.

En antigrej mot USB-minnet, »här kommer en låda med disketter, försök att lyssna på dem!«.
Malin: Ja, det är ett väldigt fint format. Men annars är vi lite av ett periodband. I början var vi väldigt effektiva och fick mycket gjort på kort tid, nu har det varit lite lugnare. Det funkar bra när vi sätter upp deadlines för oss själva. När vi fick vår första spelning hade vi bara kört några rep och skrivit två låtar. Då blev vi tvungna att göra låtar till ett helt liveset och det är i princip alla låtar som är med på kassetten som vi släppt. Det kan vi rekommendera om man startar ett band, att fixa en spelning innan man har låtar. Då blir man tvungen till att styra upp material och sätta igång.

/

Oväder spelar live på Cyklopen i Högdalen i Stockholm tillsammans med Knifven och Vi Som Älskade Varandra Så Mycket, den 7 mars. Mer info här.

Mer om Oväder här och här.

Lyssna på EP:n/kassetten Today is not your day.

Sippinkollektivet

Jag mailade frågor till bandet för att höra hur allt började.

Hur, varför och var startades Dark Times?
– Vi (AK, Anne och Rikke) kom på att vi skulle starta ett band runt 2010. Vi såg att AKKS, en organisation som fokuserar på kvinnor inom musiken, höll på att starta en ny omgång med instrumentkurser och vi kände för att haka på. Målet var att starta ett eget band. Jag tror att vi alla hade funderat på hur det skulle vara att börja spela och ville testa om vi faktiskt skulle klara av det.

– Tidigare hade vi alltid hållit på med musik och gått på konserter, skrivit om musik och varit involverade i studentradion i Oslo som uppmärksammade musik. Men vi behövde den där extra pushen för att ta det sista steget att bilda vårt eget band. Jag tror sorgligt nog att det är typiskt för tjejer som är intresserade av musik, vi tror inte att vi är bra nog för att be om uppmärksamhet från andra. Vi oroar oss för att vi inte har tillräckligt tekniskt kunnande, baserat på kulturen omkring oss. Men när vi slutligen gjorde det var det verkligen kul och inte alls så svårt.

Vad var den musikaliska tanken när ni startade bandet?
– Det fanns ingen musikalisk idé, vi bara började spela. Till en början lärde vi oss några cover-låtar. Sedan bestämde vi oss för att försöka skriva egna låtar och körde helt enkelt på det som vi kom på. »Talk too much« är vår första låt, AK kombinerade några ackord och vi skrev texten tillsammans. Vi ändrade inget i den. Det var den första låten som vi någonsin hade skrivit och den skapades då, vid det första tillfället som vi skrev något eget.

Dark Times består av Rikke, AK och Sebbe. Vem spelar vilket instrument i bandet?
– Rikke spelar trummor, AK spelar gitarr och sjunger och Sebbe spelar barytongitarr. Alla i bandet bidrar till låtskrivandet.

Som du nämnde arbetade ni med studentradio innan ni startade bandet. Hur var det?
– Rikke och AK var med i ett program om ny musik som hette Bra Trommis. Att göra Bra Trommis var så givande. Vi lärde oss mycket och fick intervjua många av våra favoritband och resa till Texas och Barcelona för att bevaka festivaler. För att inte nämna alla trevliga människor vi lärde känna där. Kommersiell radio är tråkig och sorglig men studentradiokanaler kan göra i stort sett vad de vill och har ett stort spelrum. Alla borde lyssna på sin lokala studentradio!

Musikorganisationen AKKS i Oslo hjälper kvinnor att komma in i musikbranschen och att starta band. Kan ni berätta lite om deras arbete?
– Som nämnts så var AKKS språngbrädan för oss att starta ett band så självklart tycker vi att det de gör är coolt och viktigt. De hjälper kvinnor att börja med musik, antingen som musiker, dj:s, ljudtekniker eller liknande. På AKKS kan du lära dig att spela ett instrument i en trygg miljö utan att bli dömd eftersom alla i stort sett är nybörjare. AKKS anordnar även konserter för sina band så att de får testa att uppträda inför publik, något som ofta är det svåraste steget att ta för många.

– Vi har dock märkt att många människor tittar snett på band som har en koppling till AKKS. De uppfattar dem som kvinnor i någon sorts medelålderkris som sjunger a cappella till Led Zeppelin-låtar eller liknande. Oavsett vad sanningshalten är i det så är inställningen att döma eller titta ned på kvinnor och tjejer som försöker göra något de tycker verkar coolt i en mansdominerad miljö (där även en hel del usel attityd finns) bara patetiskt.

Ni kommer att släppa ert debutalbum i höst. Vad kommer det att heta och vad går det att säga om det musikaliskt? Kommer det vara i samma anda som sjuan Girl hate och digitala singeln Be cool?
– Albumtiteln är hemlig just nu. Musikaliskt är skivan ganska varierad. Den representerar de olika sidorna av vårt sound, från det mer poppiga till det arga. Med på albumet finns även vår längsta och galnaste sång hittills, skriven av Sebbe. Jag vet inte om det kommer att låta som Girl hate-sjuan men »Be cool« (den första digitala singeln från albumet) är med på skivan.

Albumet har spelats in i en gammal bondgård från 1700-talet. Hur kom det sig att ni valde den platsen för inspelningen?
– Vi spelade in albumet i AKs hemstad Rollag och huset ägs av hennes föräldrar. Vi ville komma bort från Oslo för att spela in och tog med vår vän och producent Pål Bredrup (även med i band som Haust och Okkultokrati), tillsammans med studiohjärnan Trond Mjøen (även med i band som Haraball och Haust). De satt i källaren och spelade in oss och vi spelade på första våningen. Det funkade perfekt att vara i huset men det saknade ett par studiogrejer. Vi fick preppa trumsetet med kuddar och halsdukar för att få det rätta ljudet.

Debutalbumet kommer att släppas på Sheep Chase Records, en etikett som har släppt två sjuor med er och en återutgivning av kassetten Dark Times Tape. Är detta ert eget bolag?
– Sheep Chase startades av Terje Ekrene Vik, men AK är nu en del av bolaget. Terje kontaktade oss efter att kassetten släppts på bolaget Ormeyngel. Han ville släppa en sjua med oss vilket vi förstås tackade ja till. Vi släppte Girl hate-sjuan på Fysisk Format. Men sedan bestämde vi oss för att gå tillbaka till Sheep Chase eftersom det skulle innebära att vi skulle kunna släppa albumet själva och även få en bättre förståelse för processen och mer kontroll. Terje är en stor hjälp, vi gillar att samarbeta med honom. Hela historien har en romantisk sida också då AK och Terje nu är ett par.

AK skriver runt hälften av texterna i bandet och Rikke skriver den andra halvan. Vad inspireras ni av i textskrivandet? Vardagliga situationer, personliga erfarenheter, annan musik eller allt däremellan?
– Vi inspireras av våra liv, vad vi ser och läser om och hur vi känner och mår. Ibland skriver vi utifrån ett tema, andra gånger skriver vi bara rakt upp och ned och ser vad som blir av det. Vi känner också starkt för feministiska frågor som är relaterade till att spela musik så några av våra låtar handlar om det.

Vilken musik lyssnar ni på och influeras av?
– Vi lyssnar på olika slags musik men har en kärna av band som vi alla gillar: Sonic Youth, Wipers, Dinosaur Jr, Misfits, Melvins, Hüsker Dü och så vidare. Nyare band som vi gillar och lyssnar på är bland andra Merchandise, Hysterics, The Spits, Total Control. Och självklart gillar vi lokala Oslo-band som Okkultokrati, Urbanoia, Pox, Haust, Blood Suckers och Modern Love.

Rikke har sagt en väldigt sann sak i en intervju med den holländska publikationen KNiK Magazine. Hon sade att det finns många dåliga band med bara manliga medlemmar och att det skulle kunna finnas många icke-perfekta band med kvinnliga medlemmar men att kvoten av dåliga mansband ändå skulle vara större. Ser ni någon utveckling eller positiv förändring i form av fler band med kvinnliga medlemmar inom punk och hardcore-genren i dag?
– Kanske. Vi spelade nyligen med Hysterics som är grymma och även om de skriver feministiska hardcorelåtar så är inte det faktum att de är kvinnor det viktigaste med dem. Det är något som ofta händer med kvinnliga musiker, de reduceras till sitt kön. Folk tycks inte komma över faktumet att kvinnor spelar musik och bara fokusera på musiken.

– Samtidigt måste vi fortsätta att prata om sexism och kassa attityder eftersom de sakerna inte försvinner av sig själva. Jag står inte ut med när män i musikbranschen klagar på att kvinnor höjer sina röster om att de blir behandlade på sätt som inte är okej. Skaffa ett liv, snubbar. Vi försöker bara leva våra liv som vi vill. Här i Oslo finns ett coolt band som heter Pox, ett välkommet tillskott till vår mestadels manliga punkscen. Det finns även band som Modern Love, som består av män, som skriver feministiska texter – Varför är detta så ovanligt?

Konstnären Maren Karlson (kungfuontheinternet) har gjort omslagen till sjuorna Girl hate och Be cool och även en t-shirt och konsertaffischer till ett par av era spelningar. Hon kommer även att göra omslaget till ert debutalbum. Hur kom ni i kontakt med henne?
– Jag tror att det var på last.fm. Det slutade med att hon bokade en spelning till oss i Berlin och när vi såg affischen som hon hade gjort till spelningen gillade vi den och ville arbeta med henne igen. Kärleksaffären fortsatte sedan. Hon är en cool person och konstnär och vi gillar verkligen att samarbeta med henne.

Hennes illustrationer och serier är både lekfulla och brutala. Vad är det ni gillar med hennes konst och varför passar den er musik?
– Temana i hennes konst har en del gemensamt med en del av temana i våra låtar, som vad en kvinna förväntas att vara till exempel. Maren ritar de här stora, starka kvinnorna som beter sig på sätt som är ganska tabu, det gillar vi. De har håriga ben och tänder eld på saker (skratt). Hennes estetik har också ett slags klassiskt punkigt konststuk som är coolt.

Omslaget till Dark Times digitala singel Be cool, av Maren Karlson.

Vad gör ni när ni inte spelar i Dark Times? Har ni vanliga jobb eller arbetar ni med musik eller kultur i andra sammanhang?
– AK och Rikke har jobb. Sebbe studerar konst och är en riktigt talangfull konstnär. AK jobbar med samtida musik och skriver till och från om musik i olika publikationer. Rikke driver ett efter skolan-program för barn och spelar i ett annat band som heter Brain Waste.

Ni är en del av Black Hole Crew i Oslo, tillsammans med band som Haust och Okkultokrati. Vad är Black Hole Crew för sammanslutning?
– Det är bara en grupp med vänner som spelar i band. Våra kompisar kom på namnet innan vi startade Dark Times. Men eftersom vi känner dem och hade en del gemensamma teman och uppfattningar så inkluderades vi i crewet. Vi delar replokaler och gör spelningar tillsammans, men det är inga hemliga ceremonier eller något sådant inblandat i det hela.

Vad har ni på gång förutom ert debutalbum, så som spelningar och andra släpp?
– Inget för tillfället. Sebbe är i Portland i USA i sommar, så vi har semester under en period. Men när albumet har släppts kommer vi definitivt att spela så mycket som möjligt!

Mer Dark Times här och här

Sheep Chase Records

I svensk-finska trion Surplus People har Magdalena tillsammans med Helena Engarås och Petra Kiiskinen gjort hypnotisk popmusik med en enkel trummaskin, orgel och samplingar. Men de senaste åren har fokus legat på banden Trapped In A Loop och SORK. De förstnämnda är en duo som gör skev och lo-fi-artad elektronika. De senare är en pulserande postpunk-trio som släppte det utmärkta albumet Horseflies flies tidigare i år.

Och så finns där MAG – Magdalenas sologrupp. Ett projekt som ligger henne nära hjärtat och som hon tampas mest med. MAG har släppt en kassett på Malmöetiketten Kassettbolaget och har spelat flitigt i både Sverige och i utlandet. Ett debutalbum är även inspelat. Skivan består av elva låtar som alla fångar det unika med Magdalenas musik. Det är trombon, megafon, gitarr och ljud som ena stunden bildar ett kaotiskt larm och den andra övergår i något mer nyfiket och pockande. Det är en persons orkester som är ett soundtrack lika mycket till en kollapsad värld som till en ny och mer gränslös morgondag.

Magdalena letar efter skivbolag som ska släppa skivan. Eller så gör hon det själv. Ut ska den i alla fall.

Tidigare i vår ringde jag upp henne i bostaden i Göteborg för att prata om scenskräck, marscherande blåsorkestrar och hur hennes musik tagits emot på Teneriffa.

Du har varit involverad i olika band sedan mitten av 90-talet. Hur kom du in i musiken och blev aktiv i band?
– Det första band som jag var lite mer kreativ i var Jurassic Jesus, då spelade jag bara trombon. Det var runt 1995. Innan dess har jag hållit på med musik, fast mer på musikskolenivå och när man gick i mellanstadiet. Då hade jag ett band som hette Popgrodan. Det är väldigt långt ifrån det jag gör i dag, det är en annan värld.

Vad var Jurassic Jesus för slags band?
– Det var ett punk-funk-aktigt band med två basgitarrer, trombon, trummor och saxofon. Det var ganska ösigt och lite punkigt. Där spelade jag mest trombon. Det var något av ett konceptband. Vi spelade på konstiga ställen och uppträdde mer som en performance-akt. Jag halkade in där lite av en slump, men det blev en början på ett nytt sätt att göra musik. Att man kan komma med idéer och utveckla saker fast man egentligen inte är någon musiker.

Lite punkideal?
– Ja, precis. Att man gör något bara för att man vill, inte för att man måste kunna allt.

Du har även varit med i svensk-finska trion Surplus People som startade 2001. Är ni verksamma i dag?
– Nej, vi har mer eller mindre somnat av. Jag spelar fortfarande med Helena (Engarås) i SORK som var med i Surplus People. Surplus People gick lite över i SORK när Petra (Kiiskinen) som spelade orgel flyttade till Finland. Vi lade aldrig ner men det blev naturligt att vi inte spelade mer. Sedan har det varit en massa band mellan Jurassic Jesus och Surplus People som jag har varit involverad i.

Men man kan säga att Surplus People har haft en ganska stor betydelse för dig och ditt musikskapande?
– Ja. Innan Surplus People så spelade jag i ett band som hette Maggot. Det var då jag började sjunga och göra helt egna låtar. Det var under den eran då man blev betecknad som »tjejband«. Vi var ett av »tjejbanden« som fick vara med lite på ett hörn. Det var lite frustrerande. Men det bandet, Maggot, blev Surplus People när det splittrades. Vi gjorde samma grej men Surplus People utvecklades och blev bättre.

Hur skulle du beskriva Surplus People musikmässigt?
– Skruvad popmusik på något sätt. Det var trummaskin och orgel. Det blev lite förknippat med electroclash-vågen. På ett sätt liknade det den musiken men samtidigt inte. Det var emellanåt ganska mörkt och emellanåt poppigt. Det var väldigt baserat på Petras orgel som gjorde att det blev rätt knasig musik. Hon spelade på ett lustigt sätt och med min konstiga sång till det blev det halvgalen musik. Åtminstone om man såg oss live så fick man nog den uppfattningen.

Det var musik som var mer fri i sin form än att bara kallas för »electroclash«?
– Ja, jag tyckte inte riktigt att vi hörde hemma där. Det kändes mer som att bara för att man var tjej så hamnade man i det facket, även om det fanns andra musiker som man kunde ha jämförts med. Det är svårt att se på sin musik utifrån. Men det var inget vi eftersträvade i alla fall, att vi skulle vara electroclash eller electro över huvud taget.

Du har jobbat återkommande med trombon och megafon i musiken du gör. Framför allt i det du gör nu i projekten MAG, Trapped In A Loop och SORK. Varför har du valt detta upplägg?
– Trombonen hade jag i garderoben från min tid i musikskolan, den fanns där och har hängt med bara för att det är det jag kan mest. Megafon användes i Jurassic Jesus, även om det inte var jag som sjöng i den. Men när vi började med Maggot så hittade jag en megafon som var från 1970-talet och som hade väldigt fint ljud. Jag blev fäst vid den och tyckte att den var rolig att sjunga i. Framför allt eftersom jag hade extrem scenskräck då, något jag fortfarande har.

– Det var avväpnande att sjunga i megafonen.

Tog den bort en del av det som kan kännas som sårbart när man sjunger?
– Ja, men också att man får en annan attityd till sången. Megafonen låter så mycket så man måste göra det mer punkigt. Det hjälpte till att sjunga. Sedan tycker jag om det noisiga med megafonen, att det går att göra en massa olika ljud med den. Den är kul att leka med helt enkelt. Nu sjunger jag vissa låtar med megafon som jag tycker passar med den men jag behöver inte ha den i allt jag gör.

– Om den skulle gå sönder skulle det vara svårt att hitta en annan megafon som skulle kännas lika bra. De flesta andra megafoner som jag testat låter vasst och konstigt eller så låter de för bra. Min är lagom distad (skratt). Ljudet i den låter lite gammalt.

Var hittade du den? På en loppis?
– Det var någon som hade glömt den på Petras jobb och inte hämtat den. Den hade legat där i flera år så hon tyckte att vi kunde använda den istället. Det var förmodligen någon som inte tyckte att den var tillräckligt bra. Man kan inte använda den i demonstrationer till exempel, den låter för dåligt.

Behöver den ofta förstärkning när du använder den, genom mikrofon och förstärkare?
– Ja, om det är större ställen så behöver den det. När jag spelar själv så samplar jag den ibland och då måste jag köra den genom mikrofonen. Men det är det jag gillar med den. Det är så himla motsägelsefullt att stå och skrika i en megafon – som är en symbol för att man ska höras – och så blir det precis tvärtom. Det är ingen jävel som kan höra vad man säger i den (skratt). Jag gillar den grejen, det är som samhället i stort. Alla skriker och ska höras hela tiden men istället är det ingen som hörs.

Om vi ser till trombonen, var det ett instrument som du hade med dig sedan tiden i musikskolan?
– Ja, precis. Jag ville egentligen spela bastuba men den var för stor så då fick jag spela trombon istället. Det var inte ens första valet, men så blev det.

MAG är soloprojektet som du har just nu och som du arbetat med under en tid. När startade du projektet?
– När Surplus People lade ned så blev det ett slags tomrum då jag inte hade något band. Från början var det inte medvetet att jag skulle starta ett soloprojekt utan det var mer att jag behövde hålla på med något. Jag fick spelningar och det ena ledde till det andra. Det var mest ett test från början, från början har jag tänkt att »det blir den här spelningen och sedan inget mer«. Men så har det ändå blivit fler spelningar och så har det gått bra ungefär varannan gång. Då har jag tänkt att det är lika bra att fortsätta, ända tills jag känt att jag velat lägga av för att det gått helt värdelöst (skratt).

Är det så fortfarande?
– Ja, lite så faktiskt. Men det har varit lite mer seriöst. I perioder har jag varit ute och spelat ganska mycket, sedan har det varit perioder då jag inte gjort någonting. Det har varit lite beroende av hur mycket spelningar man har fått och hur mycket man spelat med de andra banden.

Du har släppt en kassett på Malmöetiketten Kassettbolaget och medverkar även på en kassettsamling, Ett annat Göteborg. Och nu har du spelat in ett album med MAG. Är det första albumet som du har gjort med soloprojektet?
– Ja, jag är ganska långsam vad gäller att spela in. Man håller på och ändrar och kan inte riktigt bestämma sig så albumet har tagit väldigt lång tid att spela in. Det är alltid lite knepigare när man driver det själv. Man har andra projekt på gång samtidigt och då blir det ofta att det jag gör solo kommer i sista hand även om det egentligen inte gör det. Men det är ingen annan som pushar på mig.

Det är elva låtar på albumet. Är de inspelade vid ett och samma tillfälle eller från olika perioder?
– De är från olika tillfällen. Jag har spelat in dem efter hand ute i min sommarstuga. Jag har åkt dit med jämna mellanrum när jag haft en låt att spela in och isolerat mig där. Det är också en kostnadsfråga, när man spelar in allt själv och inte har något skivbolag i ryggen. Jag har haft en kille i Malmö som har mixat allt material och det kostar en del. Det hade inte funkat att spela in allt på en och samma gång kostnadsmässigt.

– Men det har tagit fruktansvärt lång tid, det är helt hemskt faktiskt (skratt). Men nu är jag i alla fall färdig, nu ska albumet bara ut på något sätt. Det blir nästa utmaning.

Så låtarna ska bara mastras så är skivan klar att släppas?
– Ja, precis. Men man måste ha pengarna eller ett bolag som är intresserad och vill betala för det och det har jag inte hittat än. I alla fall inget som vill släppa det på vinyl och det är det jag helst skulle vilja göra. Jag får antingen vänta och se om det dyker upp något bolag eller så får jag försöka spara ihop pengarna själv helt enkelt.

När jag lyssnar på din musik så låter det orkestralt fast på ett kaotiskt och spektakulärt sätt. Det är väldigt punkigt. Har du medvetet strävat efter att lyfta fram det orkestrala i din musik?
– Jag kommer från en sådan bakgrund så det är kanske inte så medvetet. Men jag gillar stämmor, melodier och gärna att det blir stort och pampigt, men det får inte bli för snyggt. Det ska vara skitigt. Det är lite teatralt, jag tror att jag har en sådan sida i mig.

– Men att skita till det är viktigt, jag är inte ute efter att starta någon orkester som låter rent och fint och vackert. Det skulle jag aldrig klara av att göra. Jag är inte skolad musiker vilket nog är en fördel. Det kommer lite av sig själv att det låter lite skevt, vint och brötigt och det är det jag gillar med det. Jag känner inte att jag måste ta in andra musiker för att jag vill att det ska låta rent och fint.

Har du spelat i en orkester tidigare?
– Jag var med i en blåsorkester som marscherade ett tag. Fast jag kom inte så långt, det var en skolorkester.

En sådan som är med i parader?
– Ja, precis. Men jag lade ner det under högstadiet. Jag tyckte det var astöntigt att spela sådan musik då, orkestermusik. Det är först nu som jag kan tycka att det är lite festligt med den typen av musik. Som koncept är blåsorkestrar sjukt bisarra och skojiga, det är fascistmusik på ett sätt. Det är en fruktansvärt bisarr grej med folk som går på gatan och spelar i uniformer. Jag kan inte riktigt förklara vad det är som är bisarrt men nu kan jag känna någon slags fascination för den här superkonstruerade musiken. Just för att jag själv inte tvingas vara i det längre.

Men det var du alltså under en period i skolan. Var spelade du i en blåsorkester?
– Det var i Oxelösund där jag är uppväxt. Den typen av musik var nästan inte ens musik för mig då, det var mer som matematik. Sedan när man började få lite egna åsikter om saker och ting så var inte det något man ville hålla på med. Jag kan ändå förstå de som gillar det, att man har en manual att spela efter och det känns tryggt och bra.

– När jag väl började spela min egen musik var det som att börja om från början. Man är så låst när man spelar efter noter. Det är väl fortfarande så med folk som går på musikhögskola. De är svinduktiga men de kan inte improvisera för att de är så låsta och styrda av instruktioner. Det är så olika sätt att göra musik på, det är två olika saker. Jag tror inte att jag hade så stor nytta av perioden i mitt liv då jag läste noter, mer än att jag hade ett instrument hemma. När jag väl började igen efter tio år var det som att jag var tvungen att lära mig på nytt.

Men ändå har du kvar en del av orkestersidan i din musik, i form av trombonen. Fast du använder den på ett helt annat sätt?
– Ja, jag tycker att trombon är ett ganska festligt instrument. Det låter ofta orkestralt bara att man använder ett sådant instrument. Det är svårt att det inte blir det så länge man inte använder den genom en massa effekter. Den är väldigt förknippad med orkestermusik på ett annat sätt än vad en gitarr är.

– Det är också roligt att göra pop och rockmusik med instrument som inte är förknippade med den genren. Då blir det automatiskt något annat än det gamla vanliga som man kanske vill komma bort ifrån.

Du livesamplar instrumenten som du använder. Du kör trombonen, megafonen och även gitarr via loop-pedaler. Du har ett gäng loop-pedaler som du använder?
– Ja, det blir väldigt mycket loopande när jag spelar själv. Det finns både för och nackdelar med det. Det har blivit lite bespottat det här loop-fenomenet som har funnits ganska länge. Folk vill helst inte ha så kallad »loopmusik«. Vissa har vänt sig mot att det är mer teknik än musik. Eller att det låter på ett speciellt sätt och att det som görs inte alltid är spännande. Att det har blivit lite överrepresenterat i olika sammanhang. Jag ser loop-pedalen som ett instrument som man kan använda, antingen på ett bra eller dåligt sätt.

När jag lyssnar på din musik så tänker jag inte på att det är en del av den som är loop-baserad eftersom den är så skitig och röjig. Det är ganska mycket in your face.
– Ja, man hoppas att det ska låta så i alla fall. Det är en utmaning. Sedan tycker jag om repetitiv musik så för mig har loopandet inte varit något stort problem. Jag vet att vissa musiker kan bli störda över att de inte kan hålla på och byta tonarter hursomhelst med en loop-pedal. Men då kanske man inte ska använda sig av det utan köra med ett band istället.

Du har nått ut med din musik och spelat mycket i utlandet, bland annat i Europa. Hur mottas din musik där?
– Jag tycker att jag nästan bara har fått bra respons, som i länder som Spanien och Portugal. Det var en väldigt häftig känsla att komma till Teneriffa och spela. Man har fördomar om att det inte finns något musikliv där och så verkar det vara jättestort. De har kanske inte samma möjlighet att få se liveband från Sverige så där blev jag väldigt väl mottagen. Jämfört med när man spelar hemma i Sverige så blev jag lite upphöjd på Teneriffa.

Så det finns en alternativ scen på Teneriffa?
– Ja, det gör det. Det verkar finnas överallt, det gäller bara att hitta dem. Nu har jag haft hjälpt av Christian (Pallin, reds anm.) som har ett stort kontaktnät genom Koloni. Han är en mästare på att hitta de rätta personerna som jobbar med alternativ kultur.

– Man blir väldigt peppad när man ser fattiga länder som Portugal, där de som håller på med alternativ kultur verkligen inte får några bidrag, att de fixar och ser till att ta dit mig. De kämpar verkligen utan några som helst medel och ordnar det ändå väldigt bra. Då känner man att man är bortskämd här i Sverige med det man har.

Kände du att det, trots den ekonomiska krisen i Spanien och Portugal, ändå finns mycket vilja och engagemang där?
– Ja, det kände jag verkligen. Det var dåligt redan då när vi var där för ett par år sedan. Man blev lite golvad av det engagemang som folk hade. Det var så många som ställde upp och gjorde mycket gratis och många som dök upp. De var också väldigt hjälpsamma med att förmedla kontakter. Det kan man inte riktigt känna i Sverige på samma sätt. Här släpper man inte in vem som helst i sina kontaktnät, det gäller att känna rätt personer. Men där var det verkligen öppna armar överallt. Vi fick så mycket hjälp att boka den turnén så jag har inte varit med om något liknande.

När spelade du där?
– Jag var i Spanien förra året med SORK. Med MAG var jag där 2012.

När det är kris i det övriga samhället så kanske engagemanget växer ännu mer i de här »självförsörjande kulturerna« och den typen av scener? När man märker att allt runtomkring rasar ihop?
– Ja, det är möjligt att det är så. Eller så är det så att de har ett mycket större kulturliv än vad vi uppfattar här i Sverige. Som svensk har man kanske en turistbild av Spanien, att det bara är sol och bad. Vi får aldrig tillgång till den andra scenen som finns där om man inte väldigt aktivt letar efter den. Det tror jag inte många hinner med att göra när de åker dit på en charterresa.

– Det var en ögonöppnare för mig att resa runt i de länderna, att det finns mycket mer än vad man tror.

Hur är det att vara soloakt, att du är ensam om att sköta alla olika delar i din musik som ju låter som ett helt band?
– Jag försöker bara göra bra låtar och spela in och så lyssnar jag på det och ändrar om det behövs. Att stoppa in det som passar i låtstrukturen. När jag spelar live finns det ganska mycket utrymme för att jamma, då kan det bli lite hursomhelst. Det är både skönt och jobbigt att vara själv. Det finns ingen som kan rädda dig om du råkar fucka upp något. Då måste man rädda det själv.

– Samtidigt kan du välja att göra precis som du vill. Du kan låta låten ta en helt annan vändning om du skulle behöva det. Det är både friheten och det läskiga med att vara helt själv och stå där själv. Det är dubbelt så läskigt som att vara med i ett band. Jag har någon slags hatkärlek till det.

Är det alltid en jobbig känsla som du brottas med innan en spelning som du gör solo?
– Ja, det är det. Det är väldigt jobbigt, men efteråt är det väldigt skönt. Det är dubbelt. Scenskräcken har blivit bättre med åren men det är fortfarande jobbigt.

Jag tycker det är extra modigt att du har valt det formatet du har som soloartist. Det är inte bara en gitarr eller ett blåsinstrument utan det är flera olika komponenter och det ska funka tillsammans.
– Ja, jag gör det lite svårt för mig kan jag tycka ibland. Att jag krånglar till det för mycket. Men det är väl utmaningen som jag kanske behöver… Jag vet inte varför jag utsätter mig för det faktiskt (skratt)? Det är en stor fråga i mitt liv.

Du har även projekteten Trapped in a Loop (tillsammans med Richard Widerberg) och SORK (tillsammans med Helena Engarås och Pontus Torstensson). På vilket sätt skiljer sig dessa band från det du gör med MAG?
– Sork är mera hårt och rockigt, det är inga samplingar i musiken. Det är en annan form som är lite av en kontrast till det loopstyrda. Trapped in a Loop startade mest utifrån att jag ville spela med Richard. Det påminner ganska mycket om MAG men det blir en dimension till när han är med. Det är lite större friheter i hur man kan göra låtar. Som ensam har man fullt upp hela tiden, så det är roligt att ha någon annan att vara med.

– Att jag har tre projekt beror på att de funkar i olika sammanhang. Det är lättare att ta spelningar själv i vissa sammanhang. I andra sammanhang passar det bättre med ett helt band. Om någon hör av sig och vill att man ska spela så kan man alltid hitta något som funkar av det jag är engagerad i.

Det är som att du har tre grejer på din palett. Och att du frågar, vad funkar bäst av dem?
– Ja, det har blivit lite så. Det hade varit skönt att inte ha så många projekt. Men samtidigt tycker jag om alla så det är svårt att göra sig av med något av dem.

Musik och konst brukar mer och mer flyta ihop nuförtiden. Jag såg att du hade gjort ett slags ljudperformance som gick under namnet »Trash rabbit«. Uppträder du i mer uttalade konstsammanhang?
– Jag tycker att min musik befinner sig i något slags gränsland mellan performance och musik. Jag har spelat ganska mycket i konstsammanhang, som på vernissage. »Trash rabbit« ingick i en fluxusfestival (konstfestivalen Hux Flux Göteborg) som jag var med på. Jag tycker det är roligt att ta in olika element där man inte vet om det är musik eller konst. För mig är det inte så noga vad som är vilket, det är mer att man vill förmedla en känsla och upplevelse. Då kan man ta in alla möjliga inslag i musik, och tvärtom. Man behöver inte göra någon uppdelning där egentligen.

Känns det som att du gör ett performance när du uppträder med MAG?
– Vissa skulle kanske säga det. Jag tänker mer att jag gör musik. I vissa sammanhang kan det kännas att det är mer ett performance, det beror lite på sammanhanget. Ibland har jag använt vissa inslag i min musik som känns som att de är där som en performativ grej. Megafonen är kanske mer en visuell grej. Man skulle lika gärna kunna skruva till det ljudet med en annan effekt. Men just för att man har megafonen så blir det visuellt och ett inslag av performance.

– Med Surplus People gjorde vi en del sådant, som att vi bakade kakor på scenen medan vi spelade. Vi vispade grädde så att ljud uppstod, det var väldigt performance-aktigt i vissa låtar. Det håller jag inte riktigt på med i MAG. »Trash Rabbit« var mer att jag tänkte att det skulle vara en performancegrej. Jag skulle gärna spaca loss mer men tiden finns inte till det.

Vad har du för andra kommande grejer på gång med MAG?
– MAG är lite stilla för tillfället, jag måste ta mig i kragen och bestämma hur jag ska göra med materialet. Så att det kommer ut på något sätt. Jag funderar lite på att släppa det själv, då måste jag söka fonogramstöd. Jag gjorde ett race och skickade ut materialet till skivbolag och många tyckte att det var bra men det var ingen som nappade och ville betala för det. Det är svårt nu, det är skitsvårt. Framför allt när man gör sådan musik som jag gör som inte passar in i något fack. Jag tror att det är svårt för vissa bolag att våga satsa på sådant, om de inte har sett det live och så. Men man vet aldrig.

– På något sätt måste skivan komma ut. Frågan är bara hur och när. Men så fort jag får det gjort kan jag känna mig fri från materialet och börja på något nytt. Sedan får man se vad som händer med MAG i framtiden, jag kanske inte kommer fortsätta med det jag gör. Jag ifrågasätter det projektet konstant (skratt).

Det är kanske naturligt att det är så, att det som ligger en närmast är man mest kritiskt mot?
– Ja, det är så pass jobbigt att spela själv. Även om det är roligt också så kostar det på ganska mycket. Men jag kan inte låta bli så det kommer säkert att finnas kvar om tio år.

Mer info om MAG

Mer info om SORK

Mer info om Trapped In A Loop

Jag lyssnar på Fatima. Hon fortsätter att presentera så utsökta smakprov från sitt debutalbum att jag tror att vi kommer att få uppleva stordåd från henne när skivan släpps i maj.

Jag lyssnar på Islajas album S U U och John Cale och Terry Rileys trivsamt flippade samarbetsprojekt Church of Anthrax från 1971.

Jag lyssnar på Maya Jane Coles kommande Fabric-mix, den bländande samlingen Haiti Direct – Big Band, Mini Jazz & Twoubadou Sounds, 1960–1978, och Ondo Fudd.

Och så lyssnar jag på den fantastiska spellistan En annan musikhistoria. Den kom för några veckor sedan med Alice Kassius Eggers lika fantastiska som viktiga text om att det behövs en annan historieskrivning inom musiken. Att det är dags för en perspektivförskjutning, både då och nu. Och att det behövts alldeles för länge.

Jag blir genuint glad över en spellista som En annan musikhistoria. Det är så mycket bra musik och så många artister med särpräglade uttryck. Det är så mycket som sällan hörs, och det är precis den strukturen – den fundamentala bristen – som spellistan pekar på med smärtsam tydlighet.

Därför borde En annan musikhistoria vara en självklar kunskapskälla för varje musikintresserad person som vill utveckla sina influenser och vara fri i tanken och i sitt förhållningssätt, från och med nu.

I skulpturer, installationer och performance-verk skapar han sina egna versioner av vardagen. Han har gjort föremål som inspirerats av hinderbanor i tävlingsprogram som American Gladiators och Wipeout. Han har ställt ut målningar med exempel på hur arkitektur och byggnader av material som modellera och gummi kan se ut. Och han har byggt en installation – Primal Intervals – med flerbottnade gipsväggar i olika färger där publiken bjöds in att slå sönder väggarna samtidigt som tre experimentella band uppträdde i installationen.

I sina musikaliska projekt är Gabo Camnitzer minst lika lekfull. Hans band Gabo & The Wartels gör friforms-jazz som inte låter som jazz. Med blås, trummor, galna synthar och distad sång liknar musiken ena stunden en marschorkester för att i nästa stund övergå i ett poppigt och elektroniskt Captain Beefheart. Bandet bildades 2007 efter att Gabo stött på en familj som framförde musik på Avenyn i Göteborg. På stående fot frågade han om de ville börja spela med honom. Strax därpå uppträdde Gabo & The Wartels som förband till Deerhoof. Hittills har bandet avverkat ett tjugotal spelningar i olika sammanhang.

Gabos andra band är Glenn & Glenn. En trio med medlemmar från Love Is All och Aislers Set som är något hårdare och mer rockbetonat. Fast utan att sakna överraskande och härligt irrationella drag. »Jag ser oss som Bert och Ernie från Sesame Street, fast lite mörkare.«, säger Gabo.

Gabo Camnitzer kommer från New York och flyttade till Göteborg några år in på 2000-talet för att studera konst. I dag är han lärare på konstskolan Gerlesborgsskolan i Bohuslän. Samtidigt jobbar han med sina musik- och konstprojekt, med återkommande nyfikenhet. Han vill nå bortom logik och räta linjer. För att försöka finna klarhet.

Jag mailade några frågor till honom.

Du kommer från New York, vad sysslade du med där innan du kom till Sverige?
– Jag pluggade på Hunter College och bodde i Carroll Gardens i Brooklyn. Jag jobbade ganska mycket på olika konstställen och gjorde musik med kompisar. Jag letade efter min egen coming-of-age-story. Den kom aldrig. Det känns som ett annat liv nu.

Du kom till Sverige 2005. Varför flyttade du hit?
– Från början tänkte jag bara ta en termin utomlands som man brukar göra under det tredje året på college i USA. Jag kände några personer här och tänkte, varför inte? I USA brukar folk på vänstersidan prata om Sverige som ett utopiskt ideal på hur ett samhälle kan fungera och det lät schysst. Bush II hade precis blivit återvald och det var det första valet jag kunde rösta i. Det var jobbigt.

– När jag hamnade här trivdes jag jättebra. Jag hade tid och plats och kunde ta det lite lugnt. Jag kände inte längre att jag måste kämpa för att överleva. Jag hade alltid varit lite för blyg och långsam för USA. Folk här brukar säga att jag kunde vara från Norrland.

Hade du ett musikintresse innan du började studera konst i Göteborg?
– Ja, det hade jag. Jag gjorde musik först, innan jag började med konst. Som tonåring var musik ett sätt för mig att slippa tänka, eller ett sätt att prata utan språk. Men det var när jag kom till Sverige och började plugga konst på Valand som jag insåg att musik är ett bra sätt att lära känna folk. Det innebar mer än att sitta och spela dubbelvikt över gitarren ensam i mitt rum.

Vad gjorde du för slags musik som tonåring?
– Det var typ mest rip-offs på The Durutti Column.

Jag har inte sett så mycket av din konst, men det jag sett på bilder och youtube är en blandning av abstrakta och lekfulla skulpturer, olika objekt, grafiska målningar och interaktiva installationer. Går det att hitta någon övergripande idé som löper genom din konst?
– Det är svårt att sammanfatta eftersom jag brukar följa idéerna jag har, och de är ganska olika från projekt till projekt. Men om det finns en röd tråd kanske det är min barnsliga natur och viljan att försöka se och förstå något som om det vore första gången man kom i kontakt med det. Och att jag försöker överbrygga det glapp som finns mellan hur jag tänker och vad jag lyckas förmedla.

Du har liknat din konst vid att det är du som du tänker högt. Hur menar du då?
– Jag menar att min konst är ett sätt att få ut de tankar som inte kan förklaras eller verbaliseras utanför mitt huvud och arbeta med dem, för att försöka finna klarhet. Om du har en idé eller känsla som du förstår i huvudet blir den ofta sviken av språkets klumpighet när du försöker sätta ord på den och det låter bara oartikulerat. Det finns en ojämlikhet mellan mina övertygelser och min förmåga att formulera dem på ett sätt som folk kan förstå. Min konst gör att jag kan utveckla och artikulera de saker jag har i mitt huvud som jag inte kan få ut på något annat sätt.

Din konst är inspirerad av psykologen Jean Piaget och hans teorier om vårt tänkande och resonerande i tidig ålder, »transductive reasoning«. Och även dina egna svårigheter att förstå världen. På vilket sätt märks det?
– Det handlar om olika sorters logik. Vad som uppfattas som logiskt är ofta väldigt subjektivt och har kommit till ganska slumpartat. Om du tar språk till exempel så är vi till en viss grad begränsade av vad vårt modersmål ger oss utrymme att tänka och säga. Men språk är så ologiska och slumpmässiga att det kan jämföras med att bara få leka med de byggklossar som mormor köpte åt oss när vi var små. Vi kan bygga många saker med dem men det var inte vi som bestämde formen och storleken på dem. Jag antar att jag försöker göra om klossarna till de former jag vill börja med.

– Transductive reasoning är för mig ett sätt att slippa förutbestämda former, att bara tänka »ologiskt« eller så logiskt att det blir ologiskt. Till exempel, varje dag när jag lämnar min ateljé låser jag dörren och släcker lamporna med nyckeln istället för med fingret. De går inte att släcka lamporna med fingret för mig, i min hjärna är det nyckeln som tillåter mig att släcka. Det är knäppt egentligen men jag tycker att det samtidigt är befriande.

Finns det andra exempel på sådana handlingar?
– Jag har många, men de brukar vara ganska abstrakta. Ett exempel som är enkelt att förklara är att när något verktyg eller en grej inte funkar så brukar jag tänka att den är på dåligt humor. Då låter jag den vila en dag innan jag provar den igen. Det funkar faktiskt jättebra, även om jag har många arga prylar.

– Det finns en brasiliansk konstnär som jag gillar mycket som heter Waltercio Caldas. Han har sagt att eftersom bläckfiskar är nittio procent vatten så måste vatten utgöras av tio procent bläckfisk.

I din installation Primal intervals, som du gjorde i samarbete med Koloni, på Göteborgs Konsthall 2008 (Bonnier Konsthall i Stockholm 2009) bjöds publiken in att slå sönder fyra flerbottnade gipsväggar i olika färger samtidigt som några punk- och experimentella band (Nödslakt, The Toilet och Talibam) ackompanjerade det hela. Vad var tanken med detta verk?
– Målet var att komma bort från ett förutbestämt tillvägagångssätt där jag har en förutfattad idé om hur saker och ting ska vara och där den kreativa processen börjar och slutar med mig. Jag ville göra ett verk som inte var en slutpunkt utan en början på en kedjereaktion.

Primal Intervals

På filmen som dokumenterar Primal intervals har verket en form som rör sig mellan tidiga kaosartade punkspelningar och performance-konst från 70- och 80-talet. Det finns något anarkistiskt och befriande humoristiskt i det hela. Hur tyckte du att resultatet blev?
– Jag var nöjd. Innan jag gjorde verket var jag oroad för att ingen skulle vilja slå sönder väggarna, att konstpubliken kanske inte skulle vilja delta. Men som tur var hade jag fel och alla slog sönder väggarna, kulturtanter och träskpunkare tillsammans.

– Tanken var ungefär att bjuda in publiken till den typen av fester som jag brukade gå på som ung, där ett hardcoreband spelade i källaren. Jag vet inte om det var den känslan besökarna fick, men det fanns något av den frihetskänslan där.

Skulle du vilja göra fler sådana verk som sätter igång en kedjereaktion?
– Ja. Jag brukar ofta försöka jobba så, även då det inte handlar om något fysiskt. Jag skulle önska att publiken kunde vara lika delaktig i alla mina verk som i Primal intervals. Men ibland är det mer subtilt. Kedjereaktionen kan vara mental också. Men jag har flera idéer för fysiska varianter, jag väntar bara på det rätta tillfället.

Berätta lite om bakgrunden till Gabo & The Wartels. Hur startades bandet?
– En dag när jag var på väg till Valand gick jag förbi en familj som spelade på Avenyn. Det var en man (Jonny Wartel, saxofon, basklarinett), en pojke (Andreas Wartel, trummor, trumpet) och en flicka (Georgia Wartel Collins, bastrumma och trumpet). De spelade någon sorts »Balkan-marchingmusik« och det var helt suveränt. Jag frågade om de skulle vilja samarbeta med mig, en total främling. Och de sade ja! Jag hade ingen idé om vad vi skulle göra, bara att jag ville vara med dem. Sedan gick det fort. Jag gjorde några minimaliska låtar på synthen och lät dem flippa ur på dem.

Er musik är stökig och smått kaosartad men har också tydliga melodier och mycket blås. Hur skulle du beskriva det ni gör?
– Från början var min tanke att blanda Suicide och Moondog. Men det blev inte riktigt så, utan mer som ett melankoliskt tivoli.

Kassetten/albumet In a very small boat släpptes i november förra året på Oma333. Hur skrev ni låtarna till detta släpp?
– Det var lite krångligt att skriva musiken eftersom Andreas Wartel hade flyttat till Stockholm. Vi behövde fokusera på riktigt när vi väl var tillsammans. Och jag tycker att det blev tajtare på grund av det vilket jag gillar. Men annars var det som vanligt: jag tecknar en ram och de andra färglägger den och brukar gå helt utanför ramen. Och jag blir tokig på dem men samtidigt glad.

Ni verkar ha en lekfull och naivistisk ådra i det ni gör. Är ni lekfulla som personer i bandet?
– Ja, det är vi. Det blir många konstiga diskussioner när vi spelar. Vi har helt olika perspektiv på musik. Ibland förstår vi inte alls vad de andra säger eller gör och det blir knasigt men lustigt.

Vad har det här mötet, att du som före detta New York-bo stötte på en svensk familj på gatan i Göteborg och började spela musik tillsammans med dem, inneburit för dig?
– Jag har inte tänkt på det sättet alls när det handlar om relationer. Men jag jobbar som lärare på Gerlesborgsskolan i Bohuslän och när jag är där, ute på landet, brukar jag tänka på det – hur konstigt det är. För tio år sedan skulle jag aldrig ha trott att jag i dag skulle befinna mig och jobba ute på landet, och i Sverige dessutom. Jag tycker det är väldigt kul hur saker och ting sker.

Hur gör ni musiken i bandet? Kommer du med idéer och låtskisser eller improviserar ni fram låtar tillsammans?
– Jag brukar komma med någon slags skiss och sen improviserar vi inom olika parametrar. Wartelarna är frijazz-influerade så de vill gärna vara helt fria. Men jag försöker fånga in dem och hålla kvar dem på mattan. Det blir en kompromiss mellan kontroll och kaos. Men jag försöker få dem att tänka på själva låten först och främst.

Du är även med i bandet Glenn & Glenn med medlemmar från Love is All och Aislers Set. Jag tycker namnet är suveränt, hur kom ni på det?
– Jag har alltid tyckt att det är så roligt att alla heter Glenn i Göteborg. På engelska är Glenn ett namn som i min öron är »svensson« på något sätt. Det var otroligt märkligt när jag hörde supportrar sjunga »alla heter Glenn I Göteborg« på Avenyn för första gången.

– När jag och Markus Görsch (trummor), som jag startade Glenn & Glenn med, skrev sms och mail till varandra brukade vi signera med Glenn på skoj. Sedan när Markus och jag försökte komma på ett namn till bandet tänkte vi att Glenn & Glenn passar musiken perfekt. Det är lekfullt men lite macho på ett absurt sätt. Dessutom skulle de flesta i Sverige förstå vad det betyder men utomlands skulle folk bara tänka »vad fan är det för namn?«. »Heter alla i bandet Glenn eller vadå?« Det är alltid kul när folk har samma namn, som till exempel Bob & Bob, Dieter & Dieter eller Barbro & Barbro.

– Jag ser oss som Bert och Ernie från Sesame Street, fast lite mörkare.

De låtar jag har hört med Glenn & Glenn har vissa likheter med Gabo & The Wartels men är något mer popbetonade och hårda. Vad är det för skillnad mellan de olika banden?
– Glenn & Glenn är mer rakt på, vi försöker leka med vad man förväntar sig av musik och sen göra det lite snett. Vi försöker också låta bli att tänka att vi bara ska göra en typ av musik. Vi tänker att vi kan göra vad som helst fast genom vårt filter.

Vad har ni för mål med bandet? Är det ditt huvudfokus jämfört med Gabo & The Wartels?
– Glenn & Glenn siktar på att bli större än Lady Gaga en dag, vi får se hur det går. Jag spelar mer med Glenn & Glenn, vi har en replokal tillsammans och det är lättare att träffas. Andreas Wartel bor som sagt i Stockholm och Jonny och Georgia spelar i hur många band som helst.

Du vill inkludera publiken i det du gör, i såväl konst som musik. Varför är det viktigt?
– Allt jag gör är för publiken, även om det bara är kompisar. Jag vill att publiken ska vara en del av verket, en deltagare som ger verket existensberättigande. Jag tänker att det är betraktaren som gör det färdigt.

Vilken funktion fyller konstnären i så fall? Presenterar den bara en skiss eller idé för publiken att utveckla och göra färdigt?
– Ja, man kan säga att konstnären presenterar en skiss, men det behöver inte betyda att det handlar om en ofärdig målning. När jag har gjort en skulptur och ska ställa ut den så är skulpturen färdig. Men det känns inte som att verket har börjat för idén har inte kommit ut än.

– Det jag hoppas på är att en tankeprocess kan sättas igång som inte slutar när betraktaren lämnar rummet och att det inte bara finns en mall för hur verket ska tolkas. Jag vill inte att betraktaren går hem och tänker att konstnären är smart eller skicklig utan att verket har väckt frågor eller andra sätt att se på något.

– När betraktaren upplever ett verk skapar de sig en egen unik upplevelse på individnivå. Den första gången jag såg den tyska konstnären Blinky Palermos serie 4 Protyper, kändes det som att jag var den enda i hela världen som förstod dem, att de talade direkt till mig.

Hur är Göteborg som stad att verka i som artist och konstnär?
– Göteborg är kanske inte något för alla. Men det passar mig väldigt bra. Mängden av kreativa människor som gör saker inom musik och konst är imponerande, även om det inte finns tillräckligt många plattformar för folk att dela sina verk med andra.

Vad har du på gång med Gabo & The Wartels och Glenn & Glenn?
– Just nu håller Glenn & Glenn på att göra några nya låtar som vi hoppas kunna släppa till sommaren. Vi experimenterar med ett nytt sound, ett »dum-smart« sound med djup bas, väldigt tunn gitarr med mycket treble och galet frenetiska trummor.

Du är född 1984 och fyller alltså 30 i år. Det här kanske är en konstig fråga i sammanhanget, men vad betyder födelsedagar för dig? Att man uppfattas som en specifik siffra?
– Det är något jag tänker ofta på faktiskt. När man är liten tänker man mycket på sin ålder men det blir mer och mer abstrakt ju äldre man blir. Jag brukar glömma hur gammal jag är, typ 28 år eller 29 år. Men 30 år, det känns konstigt. Jag kommer ihåg när jag fyllde 21 år. Det är en viktig ålder i USA eftersom man får köpa alkohol då, så folk brukar fira som fan. Det är ett exampel på hur slumpen eller det ologiska blir en del av vår upplevelse. Varför just 21 år?

– Jag var i Sverige när jag fyllde 21 år och det betydde ingenting här. Jag var lite ledsen att det inte var som jag hade trott att det skulle vara när jag var liten. Men samtidigt var det ganska befriande för jag insåg att ålder bara handlar slump. Varför är 30 år viktigt? För att någon insåg att vi åker runt solen på 365 dagar och vi har ett decimalt talsystem. Men jag älskar frukost på sängen på födelsedagen.

Håller du på med något konstprojekt nu, som installation eller skulptur?
– I mars ska jag ha en utställning på konsthögskolan i Tallin. Jag jobbar på några teckningar av möjliga ideal-hus där jag undersöker en idé om att solida ting i själva verket är mer som svampar. Hårda objekt ter sig solida på grund av våra sinnens begränsningar. I teckningarna försöker jag hitta något som ligger närmre vad jag känner är »sant« snarare än hur vi tror att verkligheten är baserad på vår förenklade informationstillgång.

Round House av Gabo Camnitzer (Blyerts på papper, 2014)

Tycker du att världen blir enklare att greppa genom att arbeta med musik och konst?
– Absolut, konst och musik är för mig de bästa sätten att gå rakt från hjärnan till förklaring och beskriva det obeskrivliga.

/

Gabo Camnitzers konst har visats både i Sverige och i utlandet. Den har ställts ut i städer som Jönköping, Stockholm, Göteborg, Berlin, New York, Montevideo och Seoul. 
Mer info om Gabo, här.
Förra året gav Gabo & The Wartels ut kassetten In a very small boat på Oma333 och Glenn & Glenn släppte Glenn vs. Glenn på Zeon Light.

Det är det första livstecknet från bandet på ett tag och en välbehövlig återkomst. Inte bara för att Audionoms musik saknats, utan också för att låten och innehållet har en tydlig politisk udd. »Europa« är den första låt som bandet skrev och som nu, nästan 15 år efter att den kom till, äntligen ges ut. Enligt bandet själva har tidigare inspelningar inte gjort den rättvisa och låten var bortglömd fram till för något år sedan då »högervindarna gjorde att den kändes aktuell«.

»Europa« är taktfast och repetitiv. Den byggs upp av trummor i marschtakt, monotona gitarrer som växer i intensitet och några synthackord. Johan Hinders sjunger inte, han ropar ut texten och hamrar in orden »Li Li Libertad Anarquia Total!«, om och om igen. Det är effektfullt och framför allt hoppfullt. En låt som är lika återhållet arg som skriker efter förändring.

Jag såg Audionom framföra låten på Marie Laveau i Stockholm i sommar. Där sköt den ut lyckopilar i publiken och blev höjdpunkten i ett fantastiskt liveset som man inte ville skulle ta slut. Den framstod också som ett sorts avstamp för en ny riktning för bandets krautiga punk. Att den nu släpps och får ett eget liv känns därför mycket passande. Efter ett år av slam rensar den sinnena och visar vägen framåt.

Samtidigt är den ett kritiskt utspel mot europeisk flyktingpolitik. I videon till låten, som PSL nyligen publicerade, visas EU-flaggan och datumet den 3 oktober 2013, det datum då över 350 människor drunknade utanför den italienska ön Lampedusa. Se videon här.

Den 18 december släpps Europa på Gone Beyond Records. B-sidan är en remix av låten signerad projektet 18 Sekunder (Gunnar Kolbjer) som lagt till stråkar och en mer elektronisk touch. I mars nästa år är det tänkt att Audionom ska släppa ett nytt album. Stilla väntan med att gå på releasefesten för Europa på Taverna Brillo i Stockholm nästa helg.

Tur då att hans musik och utgivning räcker för att författa några rader. För Vex Ruffin är intressant på flera sätt. Han har funnits i bakgrunden av mitt musiklyssnande sedan något år tillbaka. Han har stått i ett hörn för sig själv och kastat ut taggiga små låtar som fastnat i mitt medvetande. Han har varit en lika trevlig som soundmässigt sträv artist att återvända till när det mesta runtomkring en låtit som en flottig Big Mac.

Vex Ruffin kommer från Chino Hills utanför Los Angeles och började som medlem i Vex Ruffin and the Lo-Fi Jerkheads. Bandet släppte ett par ep:s innan Vex gick vidare till att arbeta under eget namn. Sedan 2011 ger han ut musik på Stones Throw. Etiketten är känd för sin fingertoppskänsla vad gäller alternativ hiphop och funk (Madlib, Madvillain, Dam-Funk och så vidare). Men Vex Ruffin har inte mycket gemensamt med någon av de stilarna. Han är, liksom bolagskollegan Anika, en av de artister som gör att Stones Throw inte är en renodlad hiphop-etikett utan något mer oförutsägbart och spännande.

Vex Ruffin använder sig förvisso av beats som kan härledas till tidig hiphop. Men hans musik är besläktad med tidig punk, new wave och industriella ljud. Låtarna är enkla och avskalade och soundet är skitigt och brusigt. Likheter till artister som Suicide, PiL, Throbbing Gristle och Josef K finns. Samtidigt är Vex Ruffin uppkäftig och medryckande på ett sätt som flera av hans föregångare saknar.

Med enkla byggstenar lyckas Vex Ruffin göra musik som är lika groovig som tjurig. Han står ensam i ett garage med en skraltig elgitarr och en simpel trummaskin och sjunger fraser som »I like to laugh out loud, I’m a laughing man«. Ljudet studsar mellan väggarna, rösten är distad och olja och damm täcker betonggolvet. Det är musik som skulle självdö om den hamnade i händerna på en producent i en »riktig« studio.

Det mesta som Vex Ruffin har gett ut är värt att kolla upp. Första släppet på Stones Throw, låten »I’m losing control« utgiven som en »vykortssingel«, är stenhård, EP:n Crash Course EP fantastisk och femspårsalbumet No escape, som går att ladda ned gratis, lika kärv som övertygande. Tidigare i år samarbetade även Vex Ruffin med beatmakaren James Pants. Under namnet Krista gav duon ut singeln Space Tom Test som med sin 80-talsdrivna diskopuls rekommenderas varmt.

Och så i november kom Vex Ruffins självbetitlade debutalbum. Tolv spår där ljudbilden putsats en aning men inte så mycket att det haft inverkan på nerven. Ett album fyllt av konstiga samplingar, minimalistiska beats, raka melodier och texter om vardagens trivialiteter. Just texterna får ett utrymme som de tidigare saknat och jag slås av hur väl de passar med musiken.

Vex Ruffin har en punkig humoristisk udd som han formulerar i korta fraser. När han sjunger »I got a follower, I need more followers« i låten »Need more followers« ringar han in mycket av samtidens hysteri. Samtidigt som han gör en självironisk blinkning till det faktum att han är en av Stone Throws mindre kända artister.

Annat bra i november

Ibibio Sound Machine – »Let’s dance (Yak Inek Unek) (låt)«

Fatima – »La neta« (låt)

Cut Hands – Damballah 58 (EP)

Physical Therapy – Non-Drowsy EP (EP)

Nyligen släpptes första numret av Jazz är farligt. Med ett omslag av Jockum Nordström i kollageartad DIY-anda och ett innehåll där texter av Jean-Louis Huhta och en intervju med Peter Brötzmann ryms jämte ett fantastiskt reportage om jazzmode är Jazz är farligt ren fanzine-mumma.

Läge för ett gäng mailfrågor till upphovspersonen.

Det första numret av Jazz är farligt släpptes nyligen. Berätta lite om det.
– Jag gick in i väggen i våras och hamnade på sjukan och då skrev jag dagbok. Den är publicerad som de första sidorna i fanzinet. Det kan vara intressant läsning för någon som jobbar/rotar med musik och har lika grav integritet som mig. Det ger en ganska bra inblick i världen och rundgången jag lever i. Jag kände att det var nyttigt, för andra och för mig själv. Kanske ger det någon utomstående någonting. Annars är zinet lite av en Peter Brötzmann-tribut. Jag har träffat och intervjuat Brötzmann och musikern Ryan Tebo har skrivit en krönika om gubben. Favorit i det första numret är ett modereportage om jazzmode med Mary-Anne Norberg från The Kid.

Vad är bakgrunden till att du startade fanzinet och vad är din tanke med det?
– När Strand Hornstull (i Stockholm, reds anm.) såldes till Debaser och Jazz Är Farligt förlorade sitt hem visste jag spontant att inget skulle bli detsamma. Jag skulle inte få träffa mina nya vänner/stammisar som jag delade ett sådant genuint musikintresse med. När jag och Conny C. Lindström (som drev Strand innan försäljningen, reds anm.) startade Jazz Är Farligt var jag för första gången inte ensam om saker och ting.

– Den enda chansen att ge tillbaka just det jag hade fått från alla (trygghet), var att helt enkelt fortsätta sprida ordet av allt som rörde Jazz är Farligt med hjälp av ett fanzine. Tanken är att det ska innehålla nya och gamla skivtips, skvaller och lite kreativitet kring jazzspridning. Detta för att nå fler på ett punkigt sätt och att det inte blir så mycket Orkesterjournalen av det hela. De behövs men något nytt behövs också.

Vilken musik växte du upp med och när började du intressera dig för jazz, kraut, elektroniskt och liknande genrer?
– Jag kommer ursprungligen från Eritrea och har mer eller mindre bara vuxit upp med eritreansk folkmusik. Nästan varje lördag var det fest hemma och vi hade oftast pappas vän Hafash som spelade Krar (traditionell eritreansk elgitarr). Han sjöng i timmar och höll igång festen och sjöng oftast om alla som var i rummet och lite skvaller på det. Men det var Kind of Blue med Miles Davis som jag fick när jag var typ åtta år som fick in mig på jazz. När jag var tillräckligt gammal för att ta mig ut själv hittade jag till mina första skivaffärer. Max Roach var det första jag frågade efter då, men hiphop bidrog även till mitt intresse för jazz och A Tribe Called Quest, Black Moon och Public Enemy var en del av min vardag. De har ju samplat ihjäl sköna cello-solon och jazziga basgångar. Allt hänger ihop ju mer jag tänker på det.

– Det mesta har jag faktiskt hittat själv genom att rota mig igenom kraut, jazz, punk, tidig elektronisk musik. Jag formade min egen ljudbild i ett ganska så jazzfattigt men musikrikt Jönköping (där Elena är uppväxt, reds anm.). Det är märkligt hur jag hittar grejer som är tokvanliga för andra men som framstår som riktiga käftsmällen för mig. På samma sätt är det intressant hur skivor som jag upplever som sjukt svåra impro-släpp kan vara vanliga för andra. Det är för och nackdelar med att rota och att inte få respons på rotandet.

Jazz är farligt började som en klubb i Stockholm. Berätta hur det startade?
– Jag somnade en sen natt hos min vän, gamla Henry Fiat’s Open Sore-trummisen, Jonas Jonsson. Precis innan pyjamaspartyt var över lade han omslaget till samlingsalbumet Punk är trevligt, Jazz Är Farligt över mig och en vinare under armen och knäppte en fiffig bild. Dagen efter skulle jag på ett möte hos dåvarande vd:n på Strand, Conny C Lindström. Han hade försökt få in mig där under en tid och under det här mötet skulle vi besluta vad det nu skulle bli för något. Fortfarande lite clueless så gjorde jag en chansning och sa att jag och Jonas skulle ha en punkklubb som heter Punk Är Trevligt och jag och Conny en jazzklubb under namnet Jazz Är Farligt. Och så blev det. Tur det.

Jazz är farligt är också ett skivbolag och management. Du jobbar bland annat med Audionom och deras kommande album. Hur är denna del kopplad till fanzinet och klubben?
– Gone Beyond Records kommer att ge ut Audionoms nästa släpp. Skivbolaget driver jag tillsammans med Josefin Öhrn och Fredrik Joelson. Jazz Är Farligt är en dotter-label till det. Audionom och Jazz Är Farligt gillar varandra och kommunikationen är smidig då vi har samma tänk. Först och främst är Audionom kopplat till Jazz Är Farligt som management och allt som rör dom rör Jazz Är Farligt.

Namnet Jazz är farligt för tankarna till den syn på jazzmusik som rådde när genren blev populär under 20- och 30-talet. Att det var en okontrollerad, stökig och just farlig musikform. Jazz är sedan länge en etablerad genre men tycker du att det finns en oförstående syn på den fortfarande, om man ser till den musik du gillar som är mer åt fri form- och experimentella hållet?
– Jazz är fortfarande okontrollerad, stökig och just farlig då den faktiskt inte blir insläppt. Vi lever i en sjukt konstig tid och det mesta handlar om politik och ekonomi (gäsp) på alla plan inom kultur. Man får välja lite vilken väg man vill gå utan att förvirra andra: Fattig och framgångsrik, göra precis det man vill och vara oberoende eller böja sig lite och vara framgångsrik i ett bredare perspektiv (eklektisk). Hur man än väljer så är man inte fri för man är ändå alltid ekonomiskt beroende. Marginalerna man jobbar med är så otroligt små och det är svårt för folk att acceptera och respektera det. Min tid blir otroligt viktig då jag jobbar med handarbete. Jag sätter ihop fanzinet för hand. Jag finns på plats för banden jag bokar. Jag affischerar inför alla gig.

– Jag får ständigt flytta min klubb till nya ställen trots att alla tror att det går svinbra. Inte för att det går superdåligt egentligen utan för att folk inte förstår genren helt enkelt. Men jag är grymt duktig på att promota det jag gör. Så sent som för någon vecka sedan var jag tvungen att knuffa bort gäster som hade kommit fel och som började skrika »sluta spela« till bandet som uppträdde under kvällen. Visst, det var en fredag och dom ville säkert lyssna på Donna Summers.

– Jag gillar att utveckla min publik och deras öron. Om dom försvinner eller om det blir för svårt för dem så är det tråkigt, men då är mitt koncept inte något för dom. Jazz är fortfarande underground-etablerad trots att Pharoah Sanders är apa-stor. Den är fortfarande fattig och farlig. Det är fortfarande en viss samhällsklass som utövar och spelar farlig jazz, vilket märks tydligt. Där trivs jag och där får jag utrymme att vila huvudet i armarna på riktiga människor ett par minuter. Sedan kan man gå ut i det vanliga livet utan skydd men med hörlurar.

Din tanke med klubben är att istället för att spela de obligatoriska John Coltrane-plattorna ha ett brett synsätt på experimentell musik. Vad skulle du säga är den musikaliska inriktningen på det du gör?
– En av våra stammisar, Reine Fiske från Dungen, beskrev mitt dj-set så här: »allt för att göra alla förbannade eller förvirrade«. Beroende på vad jag går igenom i livet uttrycker jag det genom musik. Jag är ganska kompromisslös och det har hyllats men det är inte alltid det funkar för andra och det skiter jag i. Jazz Är Farligt är lika med Elena och det kan vara vad som helst egentligen. Men det är jazz i grunden för det är min grund. Jag hamnar i olika perioder och det gör även musiker. Jag gillar även att läsa på och snöa in mig.

– Såhär ser min musikaliska farliga inriktning ut: Miles Davis period när han var gift med Betty (Davis, reds anm.), den är stenhård. Jukka Tolonens värsta period i livet, den är fantastisk. Likaså Bo Diddleys album The black gladiator när han trillade pladask i knarkträsket. Och Monica Zetterlunds skiva Chicken feathers när hon var i desperat behov av hjälp efter en miserabel period med Steve Kuhn, skivan är ett resultat av deras situation. När var det Ornette Coleman kastrerade sig för att få hundra procent fokus? Kan jag någon dag få svar på det istället för att jag ska chansa och spekulera? Allt som är farligt är min musikaliska inriktning. När livet är på sin peak och på väg mot något fruktansvärt eller fantastiskt.

Begreppet »experimentellt« är urvattnat och används slarvigt, jag själv är en av många som är skyldiga till det. Vad tycker du om den musik som befinner sig i denna fåra i Sverige i dag? Lever den väl?
– Livs levande. Det har varit lite svagt i live-väg. Kanske för att Fylkingen i Stockholm har genomgått en ombyggnad och har sin premiär nu. Men konsertstället Brötz i Göteborg har fått ett uppsving. Södra Teatern i Stockholm har fått ta över lite mindre spelningar som är väldigt »Strand Hornstull« och iDEAL ger fortfarande ut skivor i samma takt med svenska experimentella akter. Det känns som att folk orkar mer. Ger ut mer. Spelar mer. Kämpar mer och mindre skivbolag startas hela tiden.

Nämn några svenska aktuella band eller artister som är på gång som du gillar?
– De vill man helst behålla för sig själv. Jag tycker att alla ska gå och se Jonas »knullis« Kullhammars sista spelningar med sin kvartett och köpa sista plattan Låt Det Vara. Och så bör man såklart kolla upp Josefin Öhrn + The Liberation och deras dubbelsingelsläpp »Sunny Afternoon« och »Tell It To The Wind« som släpps den 4 december.

Du är även en del av kollektivet Pådrag. Är det verksamt fortfarande och vad gör ni för något?
– Vad kul att du frågar! Vi är verksamma fortfarande men alla är ganska upptagna och bor på olika håll. Bella Boo har startat ett skivbolag som heter KISSKISSRECORDS och har fullt upp hos Sveriges Radio. »Festa med killar«-Casandra har jag inte träffat på ett tag men hon är verksam i Göteborg och har faktiskt tagit över mina fredagar på Nefertiti. Resten är utspridda i Skåne och graffar ihjäl sig. Vi diskuterar faktiskt att ha en fest men det är oklart när det blir av.

Vad har du för projekt på gång med Jazz är farligt under den kommande perioden?
– Jag är ny skribent för nätmagasinet Sound of Music. Sedan kommer Gone Beyond Records att ge ut tre släpp: Josefin Öhrn + The Liberation, ÅÄÖ’s (Daniel Bingert, Santiago Borges, Nicolai Dunger och Jari Haapalainen) debut-EP (släpps den 18 november) och Audionom som släpper nytt album i mars. En fantastisk singel med dem ges ut den 18 december. Allt detta följs av spelningar som jag bokar (puh). Jag själv ska också ut och spela. Sedan hjälper jag Ralph Lundsten med flytten av hans studio Andromeda och hittar en lösning då han säljer sitt hus för att han inte har råd att bo kvar. Det blir även en återutgivning av Ralphs singel ”Feel It” från 1969, oklart när.

Sex album som Elena Wolay lyssnar på just nu

1. The Slits – In the beginning
»Det var så länge sedan och jag har återupptäckt dem igen«.

2. Don Cherry – »Mu« second part
»Jag har så otroligt många vackra allsångs-minnen till låten »Teo-Teo-Can« från skivan. Allt från evighetsbadande i badkar och sträcklyssning med mitt ex till fina Jazz Är Farligt-kvällar då det varit fullt fokus på albumet. Den här skivan är så blödig för mig. Den är så himla vacker rakt igenom. Kr-kr-kr-kr-kr-kr…«

3. Uran GBG – Uran
»Måste vara det bästa som kommit från Göteborg på säkert tio år. Herregud. Fantastiskt bra kraut med krut.«

4. Audionom – Superior
»Fortfarande lika bra. Det är väl den här plattan som >swept me off my feets< och så ville jag helt plötsligt göra allt för dem.«

5. Charles Bobo Shaw & Lester Bowie – Bugle Boy Bop
»Hårt bebop-sväng som släpptes lite senare än den övriga bebopen.«

6. Stark Reality – Discovers Hoagy Carmichael’s Music Shop
»Mäktigt album som luktar sex-fuzz-funk-bettydavis-hårt och låter sådär genialiskt vitt för sin genre. Den är ganska ovanlig med sina mäktiga vändningar hela tiden som är lättlyssnade. Det är en soundtrack-platta från tv-serien Hoagy Carmichael’s Music Shop från 1970. Albumet i sig är alldeles för dyrt, men finns på spotify. Tillgängligt för alla dödliga alltså.«

För att köpa första numret av Jazz är farligt, maila: jazzarfarligt@gmail.com
Gone Beyond Records hemsida
Jazz är farligt

För en musikentusiast, som jag försöker framstå som, är det självmord att ens antyda att man tappat suget efter ny musik. Vad ska då mitt identitetsbyggande bestå av? Att jag skaffat en trätrall till min balkong?

Nu är det inte så allvarligt. Ibland behöver hjärnan ta ledigt. ”Huvuduppehåll”, som min mamma brukar säga. Den behöver andas lite. Inte bombarderas av information. Koppla bort uppmärksamheten. Ett uppehåll behöver inte betyda att man tappat intresset, det kan vara bra att inse. För floden av musik fortsätter därute. Och den påminner en gång på gång om att vi förmodligen lever i den mest kreativa och intressanta tidsperioden någonsin.

De många korsbefruktningar, nya hybrider och olika stilar som verkar tillsammans eller jämte varandra, fria från betungande traditioner och strukturer, är alla bevis på att musik i dag är den mest progressiva kulturformen. Oavsett vad en ensidig mediarapportering må antyda.

Fragmentarisk, visst. Men så mycket mer oförutsägbar, spännande och vital. Så mycket mer svårfångad och tidskrävande att överblicka – och så mycket mer utmanande. En ansträngning som bara är av godo. Den kräver något av lyssnaren. Den ökar ditt välbefinnande.

Mala – Mala in Cuba (album)
En av dubstepgenrens förgrundsfigurer reser till Havanna, tillsammans med radiorösten och skivsamlaren Gilles Peterson. I samband med att Peterson ska spela in albumet ”Havana Cultura: The search continues” som ingår i ett projekt med fokus på dagens kubanska musik. Mala installerar sig i en egen studio och tar hjälp av lokala musiker som sångerskan Danay Suarez, slagverkslegenden Changuito och jazzpianisten Roberto Fonseca. Resultatet är en skiva där varje spår andas nyfikenhet och spänning. Mala väver in slagverk, congas och jazzkänsla i sin mörka basmusik och får rytmerna att leka och spraka. Tyngden, djupet och basen styr skeendet men det kubanska, instrumenten och melodierna, gör att det blir något långt mer än ett puttrigt experiment. Det blir en ny urban hybrid.

Släpps på Brownswood Recordings i september.

DeepChord Presents Echospace – Silent world (Original motion picture soundtrack)
En ocean av dubtechno, stora ljudlandskap, utdragna synthmattor och stilla house. Musik till en film som Echospaces ena halva Rod Modell har producerat och som snart släpps på DVD. Duons version av tystnad är den finast tänkbara.

Paddington Distortion Combo – Unit (kassett/digital)
När Calle Olsson drar upp reglagen till max och vräker ut kaskader av elektroniska ljud är det julafton i hörselgångarna. ”Unit”, utgiven på eminenta kassettentusiasterna Zeon Light, är kompromisslös. Oavsett om det handlar om droneartad ambient, ångestladdad popmusik eller rymdtrance. Viljan att skapa något betydelsefullt och organiskt av en maskinpark har sällan låtit så övertygande.

Funkineven & Fatima – Phoneline (EP)
Ännu ett charmigt möte mellan Funkineven och Fatima, byggd på lika delar acid-släpiga beats, knorrig funk och tillbakalutad soul. Och ett titelspår som är avväpnande svängigt.

Misantropic – Insomnia (album)
Ett album som kom för två år sedan och som jag pinsamt nog missade, men som Joakim Granlund gjorde mig uppmärksam på. Fantastiskt rens bestående av lika delar thrashmetal, råpunk och rent ursinne. Slayer-riff möter Anti-Cimex och en skvätt Discharge. Allt framfört av en utmärkt sångerska i Gerda. Bandet har gjort nytt material, det vill jag gärna höra snart. 

”Our intent, I don’t think, was to make people work, but that’s the way it came out.”

I musikjournalisten Michael Azerrads hyllade bok ”Our band could be your life” (2001), om den amerikanska undergroundscenen mellan åren 1981-1991, förklarar Mission Of Burmas trummis Peter Prescott hur hans band uppfattas av sin samtid. Mission Of Burmas filosofi är att hålla sig till enkla och avskalade riff och takter men att försöka göra mer än vad som är möjligt med dem. Målet är inte att publiken ska pressas, men resultatet blir ändå det.

När jag lyssnar på Mission Of Burmas nya album ”Unsound” som släpptes nu i juli, är det samma filosofi som genomsyrar musiken. Låtarna är inga långa excesser utan förhållandevis korta och kompakta sånger i stark rörelse. De baxar sig fram, vräker ut ljud och slamrigt innehåll som är jobbigt att ta emot om man inte är redo.

Det är som ett arbete, oavsett om det är kroppsarbete eller att sortera dokument och information på en dator – gör man det bra belönas man. Och som i de flesta fall där arbetet ligger nära ens personliga övertygelse så handlar det om mer än bara lön. I Mission Of Burmas fall är det harmonier och disharmonier, skev och vacker popmusik och en obändig tro på sin egenhet. För mig har bandets relevans bara växt sedan återföreningen 2002, efter nästan 20 års uppehåll.

Mission Of Burma bildas i Boston 1979 av gitarristen Roger Miller och basisten Clint Conley. Strax ansluter Peter Prescott och Martin Swope, den senare en mytomspunnen figur som rattar bandets ljud under livespelningarna och bidrar med manipulerade ljud och tape-loopar i musiken. Inspirerade av Pere Ubu, avant-gardekompositörer som John Cage, no wave och tidig punk skapar kvartetten en musik som i första hand tilltalar kritikerna. Och så småningom även publiken.

Men efter ett par singlar, ett pärlband av starka låtar (”Academy fight song”, ”Peking spring”, ”That’s when I reach for my revolver”, ”Fame and fortune”, ”This is not a photograph”, o.s.v) och ett fantastiskt album – ”Vs.” – är allt över. Roger Miller, som sedan tidigare har problem med hörseln, utvecklar tinnitus, mycket på grund av Mission Of Burmas höga ljudvolym live. Bandet har kämpat med att nå ut till en bredare publik, men både lokalt och framför allt i andra delar av USA är det motigt. 1983 kastas handduken in.

I ”Our band could be your life” menar Michael Azerrad att Mission Of Burmas enda problem är dålig tajming. Bandet är helt enkelt för tidigt ute. Det nätverk som några år senare utvecklas från underjorden och som många mindre band tar hjälp av, finns inte vid tidpunkten. Spelställena är få, radiostationerna och tidningarna lätträknade och de nischade butikerna inte speciellt många. Hade bandet dykt upp några år senare hade genomslaget blivit ett annat.

Men den korta karriären gör Mission Of Burma omtalade och snart sjunker det in vilken betydelse Bostonkvartetten har för den amerikanska indiescenen. Sonic Youth, Pixies, Fugazi och Yo La Tengo är bara några av de grupper som står i skuld till bandet. Och Moby, som gör en både hatad och älskad cover av ”That’s when I reach for my revolver” 1996, för tillsammans med R.E.M och Nirvana upp Mission Of Burmas betydelse på arenanivå.

2002 sker så återföreningen. Det som först är tänkt att bli några spelningar mynnar ut i ett album och sedan har det fortsatt. Taktpinnen tas upp precis där det slutar. Det är som att det starka och unika i musiken har konserverats under 19 år – det låter lika färskt och oefterhärmligt som under 80-talet. Det är relevant och omskakande rock. Nu med mer tyngd och inte lika stora refränger och renodlade melodier. Men nästan ännu mer oförutsägbart. Man lyssnar, undrar vad som händer och lyssnar igen.

Och så belöningen: harmonierna och den popkänsla som ligger latent under allt larm och sticker fram i korta klara passager och gör allt meningsfullt.

Albumen ”ONoffON”, ”The Obliterati” och ”The sound, the speed, the light” som alla släpps efter återföreningen, är starka. ”Unsound” är ännu ett sådant. Mycket av behållningen finns i det musikaliska samspelet mellan de tre medlemmarna (Martin Swope är inte med sedan återföreningen, istället sköter Bob Weston från Shellac ljudmanipuleringen).

Clint Conleys spänstiga basgångar och Roger Millers okontrollerade gitarr som flyger runt i rummet utan att man har en chans att fånga den. Och Peter Prescott som till och från är så anarkistisk och skiftande i sitt spel att han påminner om Elvin Jones i Coltranes klassiska kvartett. Det är tre individer som hittar varandra genom att hela tiden kasta sig in i nya situationer och kreativa sammanhang.

Men Mission Of Burmas främsta styrka är bandets hållning. Redan i ett tidigt skede förkastar man rigida kategoriseringar och rock- och popmusikens mallar för hur musik ska skapas. I den tidiga låten ”Max Ernst”, om en av pionjärerna inom konströrelserna dadaism och surrealism, finns något av en programförklaring. Den tyska konstnären omnämns som en person som många inte gillar på grund av att han är så irrationell i sin konst. Men efter en motig början av sitt konstnärsskap blir han så småningom accepterad. Mission Of Burmas karriär har haft samma utveckling.

Och i ”Opener”, det sista spåret på ”Unsound”, som i största delen är instrumental, återkopplar bandet till det irrationella. Låten avrundas med orden: ”Forget what you know! Forget what you know! Forget what you know!”

Det står i samklang med dadaismen och surrealismens förkastande av logik och rationalitet och upphöjande av det oväntade och intuitiva. Fast omformulerat i Mission Of Burmas filosofi som bygger på att riva ned och bygga upp:

Glöm allt du lärt dig! Rensa ut allt och börja om på något nytt! Arbeta och gå in i det så mycket du kan. Och gå längre än vad du tror att du klarar av.

Lyssna på ”Unsound” nedan.

Dokumentären ”Not a photograph” om Mission Of Burmas återförening finns även i sin helhet på Youtube.

Peter Prescott, liksom Roger Miller, fortsatte med musiken efter Mission Of Burmas första fas. Prescott bildade bland annat Volcano Suns, vars debutalbum ”The bright orange years” (1985), är bandets främsta skiva.