I slutet av 00-talet spelade Screaming Tea Party in två ep:s – höjda till skyarna av en skara hängivna fans men förbisedda av många av oss andra. Därefter gick de skilda vägar efter en spelning i Essex år 2010, endast ett år efter bandets tillkomst.

Koichi Yamanoha förklarar vad som hände på en videolänk från sin lägenhet i nordöstra London:

– Vi var för omaka och starka karaktärer för att kunna samsas i ett band. De sista sex månaderna var som ett sjunkande skepp. Vi lyckades alltid förenas i musiken, men till slut blev relationen för intensiv att orka med.

Om du inte hört talas om Screaming Tea Party är du i gott sällskap. Jag upptäckte bandet i samband med att jag hörde Grimm Grimm för första gången. Två upplevelser som berörde mig djupt, om än på olika sätt.

Där Screaming Tea Party ogenerat blandar sockersöta popballader med massiva gitarrväggar – säg, The Kinks med Sonic Youth – har Grimm Grimm å sin sida ett gåtfullt skimmer över sig, vars drömlika förening av romantiska vaggvisor och förtrollande folkmusik ibland för tankarna till en Wes Anderson-film.

Efter bandmedlemmarna i Screaming Tea Party bröt upp flyttade gitarristen Niiyan tillbaka till Japan och började spela noisepop i duon Umez. Trummisen Teta Colamonaco flyttade hem till Italien där hon startade soloprojektet Teta Mona.

Kvar i England stannade Koichi Yamanoha och trevade sig fram som musiker åt kompisars band i några år. Han spelade bas i The Proper Ornaments och följde med Brightonbandet The Go! Team som gitarrist på deras turné. Men det var under namnet Grimm Grimm som han hittade tillbaka till sig själv och sin osvikliga känsla för popmelodier.

– Jag hade längtat efter att spela lugn musik, berättar Koichi Yamanoha. Inte för att det är en motsats till vad vi spelade tidigare – på många sätt är lugn musik densamma som oväsen, det handlar bara om vilken volym man spelar den på – men jag lyssnade mycket på folkmusik från 20-talet och blev inspirerad av hur akustiska instrument och röster kunde skapa sådan explosiv kraft i den minimalistiska ljudbilden. Jag gillade också att lyssna på popband från Glasgow, deras melodier fastnade verkligen på mig.

– Fast den starkaste inspirationskällan ägde rum utanför musiken. Jag och mina vänner började hänga i övergivna hus och ruiner från gamla byggnader. Jag blev hänförd av stämningen som rådde där. Alla hus representerade olika historiska händelser; även om ingen använde byggnaderna för tillfället existerade de för oss och alla andra som gick förbi på gatan. De existerade i det förflutna och i nutiden, och kanske också en liten stund i framtiden. Det var ungefär så jag ville att min musik skulle låta.

På Youtube finns ett klipp när Koichi Yamanoha och Teta Colamonaco från Screaming Tea Party sitter på Abney Park Cemetry i London och sjunger en duett med varsin gitarr. Mitt i låten bryts tystnaden runtomkring av polissirener i bakgrunden, varpå de ler hjärtligt mot varandra och obekymrat fortsätter spela.

Mot slutet ser man hur deras blickar rör sig flackande utanför bild; några besökare har stannat till bakom gravstenarna och undrar varifrån den akustiska folkmusiken kommer.

Det är en älskvärd scen, vacker och stämningsfull. Och likt de övergivna husen symboliserar den Grimm Grimms musik med bildlig precision. Det är den förgångna och gåtfulla spelplatsen, den lekfulla och bekymmerslösa spontaniteten, den enkla och förföriska popmelodin som ackompanjeras av repetitiva akustiska gitarrackord.

Musiken är tidlös och hypnotisk. Ja, kanske rentav psykedelisk? Ty benämningen psychfolk, eller spacefolk, förekommer ofta när Grimm Grimms musik ska beskrivas.

Psykedelisk musik är ämnet för diskussion i en essä skriven av John Doran för webbtidningen The Quietus. Han frågar sig om det finns regler för vad som får kallas psykedelisk musik år 2014. Om det är särskilda element som måste uppfyllas eller om det enbart avgörs i mötet med lyssnaren?

Slutsatsen är föga imponerande: techno är den moderna psykedeliska musiken, likaså är Grumbling Fur och Katie Gately – vars 14 minuter långa »Pipes« enbart består av vokala ljud – men Factory Floor och Sunn O))) vore fel att kalla psykedelisk musik.

Definitionen Doran vilar på är den kanadensiske musikern Sam Shalabis kommentar om att psykedelisk musik ska rycka lyssnaren ur sina vardagsrutiner och få en att uppleva livet med oskuldsfull och oförstörd blick, som om vi såg världen för första gången. Rent musikaliskt handlar det om att uppmuntra till djupare lyssning genom exempelvis repetitiva inslag i musiken.

Bloggen 20jazzfunkgreats gör hurrarop och skriver instämmande att begreppet sannerligen missbrukas i dag. När band som Hookworms beskrivs som psykedelisk rock, hur ska man då med rättvisa kunna förklara hur Jute Gyte låter (nej, lugn, jag hade inte heller hört talas om artisten innan jag skrev den här texten)?

Men det är som att säga att Vänsterpartiet inte kan heta Vänsterpartiet bara för att det finns politiska grupper som befinner sig längre ut på vänsterkanten. I slutändan handlar det om skiftande positioneringar och subjektiva tolkningar av begrepp.

Grimm Grimms låtar är sällan längre än fyra minuter, de är mestadels akustiska och innehåller alltid lättsamma popelement. Ändå är hans musik eskapistisk i den meningen att den får mig att fly från vardagssysslor och träda in i en värld som rubbar mina intryck långt efter sista tonen har ebbat ut.

Frågan är, liksom John Doran lyfter fram i sin essä men aldrig lyckas besvara, om psykedelisk musik måste vara kopplad till en särskild ljudbild eller om det istället handlar om en känsla? Eller, för den delen, om det ens är viktigt att tjafsa om? Koichi Yamanoha avslutar intervjun genom att ge sin syn på saken:

– För mig handlar inte psykedelisk musik om att ta syra och infoga knasiga störningar i musiken. Det är enklare än så. Känner jag ett starkt band till musiken och försvinner in i den så är den i min mening psykedelisk. Det avgörs inte av längden på låten eller antalet repetitioner. Ta exempelvis det amerikanska bandet The Shaggs. De gör förvisso korta låtar, men deras musik är så djupt närvarande att också jag känner mig delaktig i inspelningen. Det är om något en psykedelisk upplevelse.

Den aktuella singeln »Kazega Fuitara Sayonara/Tell the Truth«  finns att köpa digitalt eller som sjutumssingel i mycket begränsad upplaga från Honest Jon’s. Grimm Grimms debutalbum släpps i april 2015, men dessförinnan släpps ytterligare en singel i mars.

Grimm Grimm åker på turné nästa år tillsammans med Younghusband, vars debutalbum Dromes är utgivet på Sonic Cathedral.

Olof Rundcrantz är inte vänligare än att han gjort en liten Spotify-lista med utgångspunkt i Grimm Grimms musik till oss. Enjoy!

Ganglians For Throw Me Away from Throw Me Away at Letsmix.com.

1. ”The bulblight” – Joe Meek
”Den här låten har jag spelat minst en gång i veckan i åratal. Jag är en sucker för slidegitarr och när det krämas på med en Hawaiiansk slide mot slutet, blir det bara för mycket. Min själ svämmar över!”

2. ”The samba” – Vichy Water
”Jag bor tillsammans med Vichy Water. De har också ett annat grymt band som heter Ggreen, som jag skulle ha inkluderat här om deras skiva bara hade släppts. Vichy Water har några av de catchigaste gitarr- och basslingorna jag hört. Och alla kan sjunga med i ’Rip a strip!’.

”The Samba” är inte inkluderad i mixen.

3. ”Lulu’s lips” – Grass Widow
”Bland de bästa girl group-harmonierna på många år. Och ett väldigt trevligt band med tajta musiker.”

4. ”Look at Merri” – Rain Parade
”Den här låten MÅSTE man spela på vinyl med riktiga högtalare. Psykedeliskt, varmt och överjordiskt.”

5. ”Iceblink luck” – Cocteau Twins
”Som mjuka fågelljud i mina öron.”

6. ”The sun ain’t gonna shine anymore” – The Walker Brothers
”’Emptyness is a cloak you wear’ sjunger Scott Walker i en refräng så hjärtekrossande genuin och hoppfull att man påminns om varje gång man fått se ljuset i tunneln.”

7. ”Scan the floor for food” – The Hospitals
”The Hospitals album ’Hairdryer peace’ är en rakbladsvass mardröm – psykotisk, paranoid, förvirrande – men mot slutet lugnar allt ned sig. Den här låten påminner om alla roliga stunder du haft. Adam (Stonehouse, reds anm.) i bandet ska producera nästa Ganglians-singel, han är en mästare på kassettbandspelare.”

8. ”Tonight again” – Twinkeyz
”När jag hörde detta band för första gången kunde jag inte fatta att de inte hade varit en influens för oss. De hade samma estetik och förkärlek för aliens, mysterier, tecknat, rymden och outcasts – fast 30 år tidigare. Det häftiga är att de också kommer från Sacramento! Kanske är det i senaste laget, men det är hög tid att Twinkeyz får det erkännande de förtjänar.”

”Tonight again” var tillräckligt obskyr för att ingen redaktionsmedlem skulle ha den som MP3.

9. ”We are too young” – Reading Rainbow
”Denna duo gör fantastisk konst som matchar deras lika fantastiska sånger. De har för övrigt ett underbart hem med en massa antika möbler.”

10. ”Tenebrae” – John Maus
”Ett episkt mästerverk. Denna låt gör sig allra bäst då man färdas på en landsväg en stjärnklar natt med Aleister Crowleys ’Book of lies’ som sällskap.”

Ganglians album ”Monster head room” släpptes tidigare i år på Woodsist.  Under året har de också släppt en självbetitlad EP på nämnda bolag, och en sjutumsingel på det nästan lika utmärka skivbolaget Captured Tracks. Finns att köpa här.