»The only shrine I’ve seen« utgörs av ljudexperiment, dansanta beats och en nyfikenhet inte helt olik tidiga A Mountain of One. Och avslutande »Metatron« är noir-färgad pop som skulle funka perfekt i eftertexterna till valfri nutida tv-serie med dystopiskt tema.

Man får jobba för att lyssna på Psychic. Jag har ärligt talat svårt att ta till mig vissa av växlingarna. Det är nästan för begåvat. Men lik förbannat fastnar jag för albumet. Produktionen, de väl avvägda kompositionerna och ambitionen drar mig tillbaka. Psychic innehåller mer snygga och stora ljud än de flesta elektroniska skivor som släppts i år. Det är en skiva där rock och elektronik förenas i en sorts mörk harmoni.

Darkside är producenten och musikern Nicolas Jaar och gitarristen Dave Harrington. De två träffades på Brown University i Providence för ett par år sedan. Nicolas Jaar behövde en medlem till sitt liveband som skulle turnera i samband med Jaars hyllade album Space is only noise. Under turnén föddes Darkside och i slutet av 2011 kom första släppet, EP:n Darkside EP. I juni i år kom andra samarbetet i form av en remix av Daft Punks Random Access Memories med titeln Random Access Memories Memories under pseudonymen DaftSide.

Och nu är så duons debutalbum här, utgiven på Nicolas Jaars nya etikett Other People. Över en svajig telefonlinje och genom en opålitlig telefonhögtalare pratar jag med Nicolas Jaar och Dave Harrington om deras nya projekt.

Psychic har flera olika sidor, men framför allt tycker jag det är ett ganska mörkt album. Håller du med om det, Nicolas?
Nicolas: Jag tror att vissa upplever det som en mörk skiva, medan andra inte tycker det. Jag tycker att det är spännande att olika människor uppfattar skivan på olika sätt.

Du har pratat om att Darkside är det närmaste du har kommit att göra rockmusik. På vilket sätt?
Nicolas: Vad jag menar är att musiken innehåller gitarrer, bas, riktiga trummor och sång. För mig är det de fyra ingredienser som utgör rock. När jag gör musik i vanliga fall baseras den på inspelningar av ett annat slag, inte nödvändigtvis i en studio utan i mitt hem, i ett mer intimt sammanhang. Därför är Darkside för mig mer som en rock’n’roll-skiva.

Hur är det att arbeta på det sättet jämfört när du arbetar med din mer elektroniskt renodlade musik?
Nicolas: Det är väldigt spännande, det är första gången jag arbetat i en riktig studio till exempel. Och att arbeta med någon annan är också annorlunda och nytt för mig. Tidigare skapades mina låtar i en mer intim miljö. Denna gång kom de till i ett sammanhang byggt på vänskap och en vilja som både jag och Dave har att prata om vissa saker som kanske tas för givna. I Darkside får vi möjlighet att behandla de sakerna.

Vad är det för saker som ni vill dela och kommunicera genom Darkside?
Dave: Sådant som bygger på improvisation, att vara kreativ i stunden och spontan. Sådant som kanske inte kommer fram när vi jobbar på eget håll med våra maskiner men som uppstår när vi träffas i ett rum.  Det finns en intensitet i det mötet som vi gillar.

Jag vet inte om detta stämmer men jag läste i en intervju med dig Nicolas att Darksides sound bygger på en älva som du träffade i en dröm. Finns det någon sanningshalt i detta?
Nicolas: Jag kommer inte ihåg att jag har sagt något sådant, jag vet inte var det kommer ifrån.

Men om det finns ett koncept med Darkside vid sidan av musiken, vad skulle det kunna vara? Finns det en mörk innebörd med projektet och texterna?
Nicolas: För mig är det inte så enkelt som att säga att Darkside är en »mörk sida« av det vi gör. En mörk del av en plats eller miljö innebär något som saknar ljus, men det behöver inte betyda att den är skrämmande eller farlig. Vad det innebär är att det är en plats som man vanligtvis inte ser – det är konceptet med Darkside. Vi ger dig ett fint hus med en inbjudande entré, förhoppningsvis vill du kliva in. När du kommit in inser du att du ser saker du inte trodde du skulle se. Du ser de dolda delarna av detta fina hus.

Nicolas: Jag tycker att skivan inleds på ett trevligt sätt, det är lager av ljud som är lockande. Det är de enklare sångerna som är i början, som »Golden arrow«, »Heart« och »Paper trails«. När du har öppnat dörren och är inne så håller vi dig i handen och leder dig in i huset. Då är vi redo att visa dig saker som »The only shrine I’ve seen«, »Freak, go home« och »Greek light« vilka är mycket mörkare. Så för oss är det viktiga att bygga det här huset som ser inbjudande ut från utsidan men när du går in i det så ser du mörkare saker. Men i slutändan är det en balans mellan båda delar.

Ni träffades på Brown University i Providence, där Nicolas studerade samtidslitteratur och Dave filosofi och film. Tycker ni att det finns någon filosofisk eller teoretisk sida i det ni gör tillsammans som Darkside?
Dave: Vi har båda en bakgrund i det men för mig personligen så brukade jag tänka på saker på ett mer konceptuellt sätt än vad jag gör nu. Jag brukade börja med en idé om hur jag skulle utföra något som var väldigt konceptuell och att det var viktigt att det skulle läggas upp på det viset. Men efter ett antal år av att ha arbetat på det sättet kom jag till en punkt där jag insåg att de saker jag läste och studerade gömmer sig i min hjärna och i min själ någonstans. Jag slogs av att jag inte behövde tänka på dem för att de skulle ha betydelse och ha påverkan på min musik.

Gäller det för dig också Nicolas?
Nicolas: Jag har mindre distans till det än Dave eftersom jag tog examen från skolan för ett år sedan.  Därför är jag intresserad av att säga vissa saker. Med Darkside blev jag fäst vid tanken på att visa på amerikanska bilder som finns inom rock’n’roll och även kultur, och därför blev det ett mörkt album. Det kommer från det mörker som vi har sänkts ned i genom att vi lever i USA och New York.

Menar du den ekonomiska krisen och samhället i dag eller vad det innebär att bo i en storstad?
Nicolas: Det är flera olika saker. Det är allt från att Obama inte är den person vi hade hoppats att han skulle vara till populärkulturens tillstånd där allt måste maximeras för att kunna slå igenom. Det är våldet och oljudet i det amerikanska samhället i dag. Alla beskjutningar som hänt på sistone är vansinne. Allt detta gör USA till ett intressant ämne att sjunka ned i och på det sättet utgör det en fond till albumet.

Kommer titeln, »Psychic«, därifrån också?
Nicolas: Ja, i New York finns alla de här värdelösa butikerna som säljer prylar om det övernaturliga. Bilden på omslaget är taget i en sådan butik. De brukar ha neonskyltar utanför där det står »för fem dollar förutser vi din framtid«. Det är så amerikanskt och så mycket av hur det ser ut i dag. På ett sätt har även framtiden i dag blivit en engångsprodukt.

Ni är båda väldigt talangfulla och begåvade musiker. Är det alltid fruktbart när ni samarbetar eller blir ni ibland förbannade på varandra?
Nicolas: Daves kreativitet är alltid en bra sak, min kreativitet är också en bra sak. Vi brukar alltid säga ja till varandra. Om Dave vill göra ett galet dronestycke på tjugo minuter så gör vi det, om jag vill göra »deep house country music« så har Dave inga invändningar. Vår kreativitet gör oss bara mer fria och det är bara en bra sak. Det är därför vi gjorde den här skivan.

Albumet är släppt på din nya etikett Other People, Nicolas. Vad är tanken med skivbolaget?
Nicolas: Det är väldigt enkelt, man kan prenumerera på det vi ger ut och varje söndag får de som prenumererar ett par nya låtar. Vi är bara intresserade av att curera den bästa musiken vi kan hitta.

Psychic är ute nu. Mer info om Darkside här.
Other People ger vid sidan av Darkside och Nicolas Jaar även ut andra artister att prenumerera på. Mer info här.

För att vara ännu tydligare: det handlar om progressiv rock, progg. Även om bandet själv föredrar ”instrumental rock”. Beskrivningen är förstås en drift med den allmänna bilden av proggrockaren som en undernärd, överlärd kuf med onödigt stor entusiasm för fantasy och skickliga gitarrister.

Sedan slutet av 70-talet är genren paria. Tio år tidigare kände sig en samling musiker, framför allt i England, trängda inom rockmusikens ramar. 50-talets rock’n’roll, det tidiga 60-talets popexplosion och den följande flower power-musiken hade tömt ut det som gick att göra med tre-fyra ackord på tre-fyra minuter.

I stället började man experimentera med influenser från jazz, konstmusik och klassiska stycken. Den musikaliska virtuosen blev ett ideal. Tolvminuterslåtar – eller snarare akter, ”movements” och ”impressions” i ett längre ”verk” – med oförutsägbar rytmik, oljud och makalösa melodier bakades ihop med surrealistiska sagoteman och berättelser om rymden.

Förutom viljan att bryta sig loss från den traditionella rocken ville proggpionjärerna förstås också ha brudar. Men till deras besvikelse bestod publiken till ungefär 95 procent av män. Det var, precis som alternativ hiphop, industri och minimal techno, klassisk nördmusik.

Men så kom punken och gjorde slut på en era. Inget mer jazzande, ingen mer keyboardonani, inget mer jävla flum. Från och med nu gällde några få ackord på ostämda instrument, rå energi och hat. Musik gjord med skrevet snarare än med hjärnan.

Därefter fick man i princip smuggla ut den progressiva rocken ur skivbutikerna. ”Den är nog den enda sortens musik där folk, utan att skämmas, avfärdar allting inom en genre som skit”, som den engelska författaren Jonathan Coe säger i BBC-dokumentären ”Prog Britannia”. Progg blev musikindustrins motsvarighet till porr.

Gösta Berlings Saga

Över en cannelonilunch i restaurangen på Hotell Norrtull i Stockholm berättar Alexander Skepp, trummis i Gösta Berlings Saga, att alla texter om bandet, som recensioner av den nya skivan ”Detta har hänt”, inleds med ett stycke om vad progressiv rock är.

Och nidbilden av rollspelsrockaren reproduceras ofta. En kritiker vill till exempel att bandet ska tagga ner på sina solon och jam (som inte har att göra med ”god musik”) om det vill attrahera andra än ”svettluktande a-kassenördar”. Själva vill medlemmarna gärna slippa den ständiga sammanblandningen med proggrocken. Och framför allt med begreppet retro.

– Jag antar att vi får skylla oss själva när vi spelar på museiinstrument. Men vi tycker att det låter så himla fint, säger Alexander Skepp och refererar bland annat till mellotronen, minimoogen och rhodespianot som används på skivorna.

– När vi började spela och behövde definiera oss som band var proggrocken viktig för oss. Nu känns den snarare som ett hinder. Vi uppfinner inte något som ingen annan har gjort, men rent musikaliskt ser jag oss heller inte som en efterapning. Det värsta jag kan tänka mig är att spela egna låtar som låter exakt som musik som redan finns.

Faktum är att bara två av fyra medlemmar över huvud taget har lyssnat på progressiv rock. Så när de sätter sig tillsammans för att göra låtar – och Gösta Berlings Saga gör all musik tillsammans – spelar genrens konventioner väldigt liten roll. Kompositionerna utgår från ”melodier som låter snygga” och utöver det är allt tillåtet. Det ger ett slags maximalistisk minimalism – återhållna, upprepande kompositioner med lager på lager av idéer och ljud. Vilket förvisso påminner en del om den experimentella ”musikaliska galenskap” som kännetecknade 70-talsbandens tillvägagångssätt.

Inga regler alltså – däremot konceptuella ramar. För att alla ska känna att de är på väg åt samma håll i arbetet med nytt material konstrueras faktiska ”mood boards”: Foton, bilder och annat som känns relevant för den musikaliska stämningen sätts upp på en vägg.

Ett "mood board".

Ur detta collage växte temat för ”Detta har hänt” fram, med titlar som ”Fem trappor”, ”Nattskift” och ”Svenska hjärtan”. Medan den första skivan ”Tid är ljud” både i ljud och idé hade ett mjukare tilltal och uppehöll sig vid motsatsparet Natur/Stad, innebär det nya materialet en flytt helt in i den urbana miljön. Det handlar om den romantiska bilden av industrialiseringen, det svenska folkhemmet i förfall.

– Det här är de gemensamma bilder vi har av musiken, av det gamla och nya Sverige och av vart vi är på väg. Det är lätt att man tänker att allt var så mycket bättre förr, finare och vackrare, men är det verkligen helt sant? Däremot har vi som grupp ingen politisk agenda.

Det primära är att göra fin musik. Och det som är fint är de nordiska melodierna, musik med ”en svensk ådra”.

– Vi är stockholmsgrabbar och åker gärna till Dalarna en helg över midsommar och hör spelmännen musicera. Men hade vi varit uppväxta i Borlänge hade vi nog inte känt likadant.

Kompositionsmässigt har Gösta Berlings Saga rört sig från det mjuka, runda och lättsamma och de nästan naiva melodierna på debuten till dagens betydligt hårdare kanter. Men dynamiken ligger förstås i spänningen mellan de två stämningslägena. Som i låten ”Bergslagen” där en enslig vaggvisemelodi fylls i av en tramporgel, för att snart förvrängas och bli till industriell kross.

Det är den nya, isländska gitarristen Einar Baldursson som med sin stränga spelstil – som Alexander Skepp beskriver som ”svärta och vassa knivar” – har lockat fram gruppens mörkare nyanser. Den nya riktningen blev förlösande.

– Har man satt sin fot i proggvärlden är det lätt att det blir ”barfota i gräset-vibbar” och vissa trivs bra med det och gör den grejen väldigt bra. Men vi vill hellre nå känslan av arbetardojor i en lagerlokal.

Till skillnad från många av de engelska proggrockarna för 30-40 år sedan saknar medlemmarna i Gösta Berlings Saga, i princip, musikalisk skolning. Ofrånkomligt spelar de därför mer med hjärta än med hjärna. Även om de strävar efter att utmana och sätta både sig själva och sin publik på prov, med medvetet matematiska stycken.

Men vissa artister bär sina hjärtan ända ute på ärmen och det gäller inte Gösta Berlings Saga. Man kan nästan se gruppen som motsatsen till ett band som, säg, Broder Daniel. I dokumentärfilmen ”Broder Daniel forever” pratar sångaren Henrik Berggren om att alla bra grupper betyder något, står för något, vill säga något med sin musik. De ska uttrycka själ – inte skickliga musikers tillfälliga infall.

För Gösta Berlings Saga verkar musiken snarare vara en karta med stora vita fläckar där det är upp till lyssnaren själv att måla i det som saknas. Bandet erbjuder den textuella inramningen och gör musik som absolut inte är själlös, men mer defensiv, och ordlös.

– Jag har själv jäkligt svårt att relatera till sånger med text. Det blir så personligt. Visst kan det träffa rätt ibland men jag vill hellre att man lämnar det öppet.

– Det ska gärna vara lite drömskt. Man vill ju peppa folk att få egna intryck när de lyssnar. Vi vill göra musik som uppmuntrar till att tänka fritt och till att själv skapa egna bilder.

Men även om Gösta Berlings Sagas progressiva, förlåt, instrumentala rock – med beröringspunkter med Uppsalabandet Samla Mammas Manna och engelska King Crimson – inte väcker samma grandiosa känslor som Broder Daniels, uppstår ibland små ögonblick av, ja, magi.

I våras spelade bandet inför femton (!) personer på klubben Pluto i Gröndal i södra Stockholm. Efteråt kom en tjej fram och berättade att hon just där och då hade haft en av de största musikupplevelserna i sitt liv. Var hon ironisk? Nej, inte alls.

Och efter en konsert på det svartklubbsliknande haket Truckstop Alaska i Göteborg, för ett par år sedan, gick en kort och bitig kille i kamouflagebyxor omkring och såg ut som att han ville starta bråk. Efter att han hade stirrat på medlemmarna i bandet ett tag klev han fram mot dem, aggressivt eller kanske bara bestämt.

”Shit, nu är det klippt”, tänkte Alexander Skepp.

– Han satte fingret i bröstet på mig och började berätta om sig själv och sin polare och alla andra som hade det jäkligt tufft i det där området, om sin farsa som hade råkat illa ut. Han berättade om när han var liten och att det fanns så få tillfällen då man kunde gå in i sin egen bubbla och bara vara i fred.

– Men vår spelning hade varit ett sådant tillfälle. ”Här fick jag verkligen vara mig själv”, sa han. Och så gav han mig världens kram. Jag vågade aldrig ens ifrågasätta om han var ironisk eller inte.

Gösta Berlings Saga

• Är från Stockholm och består av Einar Baldursson (gitarr), Gabriel Hermansson (bas), David Lundberg (klaviatur) och Alexander Skepp (trummor). På debutskivan spelade Mathias Danielsson gitarr.
• Bildades 2004. Innan dess hade Alexander Skepp och David Lundberg spelat Hansson & Karlsson-inspirerad trummor-och-orgel-musik under namnet Pelikaan i några år.
• Bandet har givit ut skivorna ”Tid är ljud” (2006) och ”Detta har hänt” (2009) på svenska Transubstans Records.
• ”Tid är ljud” finns på Spotify.
• Myspace

”Berslagen”, live i Göteborg:

Proggporr med A Mountain Of One hittar du här.