»I think I’ve gone mad, it was fun« sjunger PINS på titelspåret till sitt debutalbum Girls like us som släpps denna vecka. Bandet kommer från Manchester, är en kvartett och gör skitig popmusik med influenser från såväl sin hemstad som från samtida amerikansk indie. Det är hårt, okonstlat och tungt.

PINS debuterade med singeln Eleventh hour/Stay true förra året och har spelat i allt från övergivna kontorslokaler i Manchester till klubbar i England och Europa. De driver egna etiketten Haus of PINS där man ger ut likasinnade lo-fi-band på kassett och är något av anförare för ny brittisk gör det själv-pop.

Framför allt är PINS befriande osentimentala. På EP:n LuvU4Lyf som kom i oktober förra året varvar man ödsliga gitarrslingor med hamrande trummor och mässande rader som »I would die for you and I love you for life« (texter som för tankarna till ett annat Manchesterband, numera nedlagda WU LYF). På debutalbumet Girls like us är man självklara, fokuserade och visar upp en refrängstyrka som imponerar.

Musikaliskt är det popmusik med distorsion och frenesi som känns igen från brittisk 80-talsindie men som också delar drag med Hole och oljudsgarage som Crystal Stilts. Inga uppenbara nyheter, men det spelar ingen roll. Texternas direkthet, musikens tyngd och attityden i sångerskan Faith Holgates röst bär upp det mesta.

PINS tjafsar inte med några snygga instrumentala partier eller välformulerade slogans. De kör på och drivs framåt av lika delar kompromisslöshet, självinsikt och humor. De sjunger rader som »I made myself a liar, when I said to you I wasn’t tired« och manar fram sina låtar med ett dån som låter som en tegelvägg som rasar ihop. Det är ett ljud jag inte kan få nog av.

Annat bra.

White Poppy – White Poppy (album)
White Poppy är British Columbia-bon Crystal Dorval. På sin fullängdsdebut, släppt nyligen på Not Not Fun, gör hon drömsk popmusik med lager på lager av svävande melodier och ljud. Spår av Peaking Lights, tidiga My Bloody Valentine och Maria Minerva kan höras. Samtidigt växlar Crystal Dorval mellan reverbdränkta mattor, bubblande basgångar och ambienta landskap på ett sätt som hela tiden skickar lyckorus genom hela kroppen. Låttiteln »Emotional intelligence« kunde inte vara en mer träffande beskrivning av musiken. Ett utsökt debutalbum.

Vessel – Misery Is A Communicable Disease (EP)
Vessel skalar bort en del mörker och ger sin rytmiska och infallsrika sida mer spelrum. Resultatet: Tre låtar som studsar runt i sina egna flippade universum. Men som alla låter som om beatsen är instängda i en ventilationstrumma, fast beslutsamma om att ta sig ut. Förträfflig techno.

KK Null + The Noiser – KK Null + The Noiser (album)
En kultfigur inom den japanska experimentscenen tillika frontfigur i noiserockhjältarna Zeni Geva (KK Null) slår ihop sig med fransk kompositör och multimediaanarkist (The Noiser). Ut kommer ett album som vilar lika mycket på noise som elektroakustiska ljud, slagverk och lågmält knaster. En skiva som hela tiden är på väg dit man minst anar det.

Jaqe – »Oprah« (singel)
»Oprah« vibrerar av klaustrofobi. Det låter lite Death Grips, det skaver, Jaqe kvider fram orden. Det är en låt som inte vill passa in någonstans. Jag gillar det mycket.

»ES3B, Allé, allé, allé.«

Luleå, 2007. Fem esteter går samman och blir Hotad Apa. Tiden går, en gitarrist flyr söderut och kvar blir kompromisslösa kvartetten Könsförrädare. Janinne, Måns, Alina och Robin är alla i yngre tjugoårsåldern och för några veckor sedan släppte de sin första vinylsjua Death to Stories/ Of the unpolitical via Teg Publishing.

– Vi är politiskt intresserade och ibland spelar vi uppenbart politiska låtar. Vårt förhållningssätt till musikskapande, med ambitioner om fullständig demokrati och möjlighet för alla att komma till tals i alla sammanhang, kan nog också sägas vara politiskt. Samtidigt förstår vi att vi också står i maktställning i flera sammanhang, inte minst genom vår vithet i en i övrigt lika kritvit genre.

Ni har sagt att namnet Könsförrädare handlar om en kamp mot tvåkönssamhället, varför är det problematiskt?
– Det gör skillnad på människor utifrån skillnader som inte finns eller som är oväsentliga. Jag vill inte bli ifrågasatt när jag har hår på kroppen eller har på mig hockeyskydd. Det kommer så jävla mycket skit ur att förvänta sig olika saker av olika människor som bär på olika könsorgan.

– En ska inte behöva jobba hela livet på att bli accepterad om en inte gör som förväntat. Det sämsta är egentligen att hela skiten bygger på konstruerade skillnader och inte på reella. Vi ska inte bygga något på sådan idioti, framför allt inte ett samhälle.

Kräver det en publik som delar er bild?
– Lyssnaren behöver inte förstå eller hålla med, men samtidigt kräver det nog viss acceptans för att någon ska kunna ta till sig oss på allvar. Det har absolut hänt att folk vi spelat för har avskräckts av vårt namn. Men ibland blir någon omvänd. I Arvidsjaur var någon positivt överraskad till exempel, och det är ju himla bra.

Ni valde Mattias Alkberg som producent av EP:n och det kommande albumet, hur kommer det sig att ni ville jobba med honom?
– Matti har peppat och stöttat oss från dag ett, i princip. Vi har lyssnat på och gillat honom minst lika länge. Vi känner honom sedan tidigare, så det var inte särskilt konstigt alls. I efterhand har vi förstått att det faktum att vi kunnat stoppa hans namn på saker och ting har varit en stor tillgång, som när vi sökt pengar och när vi har försökt få ut de färdiga låtarna.

– Det är så klart tveeggat att vi förlitar oss så mycket på en vit mans namn, men han är en helbra person. Dessutom har han gjort ett fantastiskt bra jobb som producent.

Video av Shida Shahabi.

Mer info om Könsförrädare här och här.

Teg Publishing.

Omslaget till Wu Lyfs debutalbum ”Go tell fire to the mountain” är inte svart. Det är ett kollage där en gräsbrand klippts ihop med ett bergsmassiv och en blå himmel. Men musiken och känslan kring bandet väcker lite av samma fascination för det mörka och starka som pentagrammet gjorde i tidig ålder.

Wu Lyfs första spelning på svensk mark skulle ha ägt rum i Göteborgs Domkyrka under Way Out West. Men när kyrkoherden fick syn på beskrivningen av bandet på festivalens hemsida – ”Djävulen har hittat jobb för vilande händer och det varde mörker. Heil Satan.” – drog man öronen åt sig. Konserten flyttades till en annan lokal som blev fullsatt så snabbt innan spelningen att tumult uppstod. En mer lyckad PR-skjuts kunde bandet knappast ha önskat sig. Satan är i dag inte en hårdrockare. Det är fyra 20-åringar från Manchester. Med ett budskap som attraherar fler och fler.

Under det dryga året som Wu Lyf varit ett samtalsämne bland skribenter och bloggar har bandet gått från hemlighetsmakeri till att framstå som ett utåt sett ordinärt popband. Till en början nekade man intervjuer, gav mycket knapphändig information om medlemmarna och hade en märklig hemsida med kollageartade bilder och kryptiska meddelanden.

Första singeln ”Heavy Pop”/”Concrete Gold” släpptes i samband med lanserandet av Lucifer Youth Foundation, en sorts sidoverksamhet som enligt bandet själva startades för att hjälpa unga med lässvårigheter (och som fulländar bandnamnet: ”World Unite! Lucifer Youth Foundation”). Alla som köpte singeln erbjöds också ett medlemskap i rörelsen.

Lite senare kom det fram att bandets manager var en Warren Bramley som stod bakom reklambyrån four23 (med kunder som Reebok och Virgin) och som även jobbat med Tony Wilson på Factory Records. När debutalbumet var på väg började så Wu Lyf lätta på skynket och ge intervjuer. Då hade flera stora engelska och amerikanska musikmedier redan tävlat om att gå i taket över mystiken (snarare än musiken) kring bandet.

Så: Den förutsägbara logiken, en smart marknadskampanj följt av en viljelös musikjournalistik och allt gråa, sörjiga och tomma som den för med sig… Är det det som är ondskan i denna historia?

Lyckligtvis inte. Wu Lyf är ett ljus och en ung röst som är lätt att tro på när man hör den. Sångaren och keyboardisten Ellery Roberts skriker, kvider och sjunger säreget. Ofta går det inte att höra något av texterna. Det låter som en vokalist i ett blackmetal-band som försöker sjunga på franska.
Men rösten bärs upp av luftiga rena gitarrer och fantastiska melodier i ett hav av reverb. Det finns spår av tidig postpunk, Orange Juice, Spiritualized, Glasvegas, Vampire Weekend och något mörkt som strömmar ur Ellery Roberts orgel.

Orgeln är egentligen helt malplacerad. Den är så tunn. Som hämtad från en Church of Satan-mässa där medlemmarna bytts ut av ett gäng lajvare. Men tillsammans med Roberts förhäxade sång blir det något esoteriskt och lockande och övertygande över det hela. Någon som uttrycker sig med en stark tro på sig själv.

”The LYF initially existed as 4 kids calling out heavy WU longings for a place to call home, but now exists as a fluxus body of some 500 like mind kid believers. Together our voices grow bold; grow to question what we been told, Callin’ for the true note […] Joining the LYF has a cash flow value, but you don’t need to buy our $hit to be LYF. LYF is a dance to yr own big beat drum, LYF is broken voices calling have some fun.”

Texten är hämtad från Wu Lyfs hemsida och ger bakgrunden till Lucifer Youth Foundation. Det är en ungdomens rörelse. Som flirtar smart med en terminologi som skulle kunna höra hemma i en religiös sammanslutning. Och bara det känns faktiskt lite befriande. Att låna begrepp som ”troende” är ett annat sätt att skapa gemenskap på. Att förena individer, slå hål på bubblorna, bryta isoleringen. Jag vill tro att Wu Lyf tänker så. Jag bryr mig egentligen inte om huruvida några copyfingrar har petat i det. Det är vackert, och det väcker något bra. Något hoppfullt.

Lucifer i sammanhanget är inte en Satan i traditionell bemärkelse, utan: ”…it’s more Lucifer as an alternative. He’s a metaphor for light in darkness… Lucifer, son of the morning.”, som bandet berättar för The Quietus.

Estetiken, budskapet och tron på ljuset kan spåras till andra tidigare rörelser med ockulta förtecken. Som Thee Temple ov Psychick Youth. Ett löst nätverk grundat av medlemmar ur de engelska industribanden Psychic TV, Coil och Current 93 där grundtanken var att genom modern magi och paganism söka sitt sanna jag. Sin individuella kärna. Och försöka få klarhet i hur den hänger ihop med andras liv. En viktig person för T.O.P.Y. var poeten och ockultisten Aleister Crowley och dennes tankar om ”love is the law love under will.”, en filosofi med kärleken och viljan som grundstenar.

Wu Lyf tycks inte ägna sig åt ritualer eller magiska formler. De är ett vanligt band med vanliga instrument och en ovanlig sångare som tillsammans försöker formulera sin frihet och andras. Men hos dem finns en förståelse för kärleken som ett högt väsen. I videon till låten ”Dirt” visas bilder av demonstrationer, kravaller och folklig resning. Bilder som ackompanjeras av låttexten som blinkar som slagord över rutan: ”CAN YOU HEAR THE SOUND? ”OF THE KIDS ALL CALLIN.” ”WE RUN THIS TOWN.” ”GO TELL FIRE.” ”WORLD UNITE.” ”LOVE YOU FOREVER”. Men slagorden förstärker inte bilderna. De förstärker budskapet – själva texten – som förmedlas. Att det som händer i det inledande skedet inte är det primära. Det viktiga är istället det djupare som binder ihop oss alla: ”WORLD UNITE.” ”LOVE YOU FOREVER”.

Wu Lyf kommer inte att stanna. De vill fånga det intensiva, impulsiva och sedan återgå till anonymiteten. Eller göra något annat. I BBC:s tv-show ”The Culture Show” berättar bandet att planen är glasklar: ge ut tre skivor och sluta lagom till man fyllt 25 år. Som för att visa på en väg. Att sätta igång något och lämna det innan det vattnas ur. Det är en lika sund strategi som ett första avsked. Fyra hjärtan med ett utstakat mål. Beslutsamheten är nästan kuslig.

Eller som Ellery Roberts säger i inslaget: ”Keep ’em young”.

Foto: Popgunbooking.com

]]> https://www.throwmeaway.se/personligt/keep-em-young/feed/ 17 https://www.throwmeaway.se/artikel/occultation/ https://www.throwmeaway.se/artikel/occultation/#comments Wed, 18 Nov 2009 18:37:59 +0000 http://www.throwmeaway.se/?p=2044 Singeln ”The coldest winter for a hundred years” är det första släppet med det Liverpoolbördiga postpunkbandet The Wild Swans på drygt tjugo år. Det är en fantastisk låt och text av bandets förgrundsgestalt och sångare Paul Simpson, om dennes tid i en liten kall lägenhet som han delade med Pete De Freitas – den före detta trummisen i Echo & The Bunnymen som avled 1989.

Det är en text som får mig att tänka på den engelska dramatikern Shelagh Delaneys pjäs ”A Taste of Honey”.
Kanske mest på grund av kalla lägenheter i England.

Jag fick för mig att jag skulle beställa de nya singlarna med The Wild Swans från det engelska skivbolaget Occultation. Detta resulterade i en hyfsat lång mailkorrespondens med killen som driver bolaget, Nick Halliwell.

Nick undrade hur det kommer sig att så många svenskar plötsligt beställer The Wild Swans-skivor från hans hemsida. Tydligen ligger Sverige på delad tredje plats med Tyskland – etta ligger England och tvåa USA.

Jag svarade att en herre vid namn Andres Lokko kunde ha något med det att göra. Ja, Nick hade hört att hans vän hade nämnt The Wild Swans i Svenska Dagbladet vid två tillfällen under året. Men kan det bero på något annat? Jag har ingen aning, förutom att vi svenskar har jävligt bra smak, svarade jag.

Nick Halliwell är en man som drivs av passion snarare än av ekonomisk vinst. Så är ju ofta fallet när det handlar om bra kultur, något man kunde önska att våra idioter till politiker kunde förstå. Men, nej glöm det.

Vill man sprida något vackert så får man fan vara beredd att betala för det själv – faktum är att Nick och hans medarbetare går back på sitt skivbolag.

Helst släpper han tiotummare, för att han tycker att det är finast. Jag håller med honom. Men så är det också det dyraste formatet att ge ut, så det är inte säkert att det blir några fler efter att den planerade fullängdaren med The Wild Swans ges ut nästa år.

Driver du Occultation på egen hand?
– Det är inte så att vi har några anställda, men vi är ett par stycken som tycker att det här är otroligt viktigt. Vi ser det som vårt riktiga arbete, även om det inte är det här som ger mat på våra bord, eller skivor och böcker i våra hyllor.

– Jag själv sköter de dagliga rutinerna, Paul Simpson är väldigt delaktig i arbetet och vi tar de flesta beslut tillsammans. Sedan har vi Mitch Pool som har hand om press, media och ordnar konserter. Och Ged Quinn som kommer med många idéer och som även låter oss använda sina målningar till våra omslag (Quinn spelar keyboard i The Wild Swans.) Det finns även lite annat folk som hjälper till med lite allt möjligt.

Hur kommer det sig att ni startade Occultation?
– Jag ville släppa en skiva med mitt egna projekt Granite Shore, och sent förra året insåg jag att om jag inte gjorde det då, så skulle det aldrig bli av. Paul Simpson, som jag har varit kompis med i många år, kände samtidigt att tiden var rätt för en ny skiva med The Wild Swans. Jag har varit ett fan ända sedan singeln ”The Revolutionary spirit” från 1982 och ja, det hela verkade vara skrivet i stjärnorna. Det kändes som att vi var tvungna att göra det här. Så vi bokade en studio och spelade in de två skivorna. När vi hade gjort det kände vi att de självklart var tiotummare.

– Vi hade inga tankar på att de skulle tryckas i stora upplagor, men vi lade ned mycket tid på att hitta den perfekta nyansen av guld på The Wild Swans-loggan. Vi struntade helt i vad det skulle kosta. Det här är förstås det mest fulländade sättet att göra skivor på, så fort man börjar tänka på vad det kommer att kosta så förändras allting. Det finns bara två relevanta frågor 1) Kan vi göra det? 2) Borde vi göra det? Om svaret på båda är ”ja” så är det bara att köra.

Några planerade släpp i framtiden?
– Vi kommer förhoppningsvis att ge ut en sjua med Granit Shore, ”Flood of Fortune”, i början av nästa år och efter det ett nytt album med The Wild Swans. De är halvvägs in i inspelningen. Förhoppningsvis kommer de att avsluta den någon gång efter deras konsert i Liverpool i december. Vi hoppas att den ska komma till påsken 2010, däremellan kommer det nog att ges ut ännu en sjua med Granit Shore. The Wild Swans nya skiva kommer att vara ett stort steg för oss, det är många människor som ser fram emot den. Och att döma av vad jag har hört från den så låter det helt otroligt.

Occultation

The Wild Swans

The Granite Shore

Sedan starten i Prestwich norr om Manchester 1976 har frontmannen och sångaren Mark E Smith styrt bandet och gjort det till en genre och företeelse i sig. Men de flesta av medlemmarna har inte stannat i gruppen mer än ett par år. The Guardian-journalisten Dave Simpson ville ta reda på varför.

Under fyra år letade han med ljus och lykta efter före detta gitarrister, trummisar och basister i Manchesterområdet. Och i slutet av förra året hade arbetet resulterat i boken ”The fallen – Searching for the missing members of The Fall”, där han samlat 45 medlemmar. Tidigare i höst kom en uppdaterad pocketversion med över 50 musiker som tidigare ”tjänstgjort” i bandet. Dave Simpson beskriver perioden som intensiv.

– Jag blev helt enkelt besatt av letandet och att försöka lösa hemligheten med The Fall och Mark E Smith, säger han på telefon från sitt hem utanför Leeds.

Allt började som en tidningsartikel i The Guardian för tre år sedan, och växte snabbt i omfattning när intresset visade sig vara stort. Framför allt från medlemmarna själva – som genom kartläggningen fick chansen att återförenas med gamla bandkollegor som de inte träffat på åratal. Några har till och med börjat spela med varandra igen.

– Mark E Smith hade ett starkt inflytande på dem. Det går uppenbarligen inte att vara med i The Fall, även om det bara handlar om en timme, utan att färgas av hans person, säger Dave Simpson.

Manipulativ diktator. Alkoholiserad misantrop. En frontman som är omöjlig att samarbeta med. Mark E Smith fick tidigt ett rykte om sig att inte vara någon större anhängare av banddemokrati. Hans syn på gruppen har istället handlat om att utsätta sina medlemmar för psykisk stress, kontroll och ibland rent outhärdliga situationer. Eller att utmana dem om vad de kan, för att få dem att tänka som han vill. Lite i linje med en disciplin av militäriska mått.

Foto: Kevin Cummins

– Mark brukar jämföra sina musiker med soldater i en pluton, om en av dem blir skjuten så finns det alltid någon som kan ta dennes plats, säger Dave Simpson.

I ”The fallen” är berättelserna om Smiths okonventionella metoder många. Gitarristen Ben Pritchard, som var medlem i sex år, gavs inget utrymme för att göra rockmoves på scenen utan fick stå ut med att få armbågar i ansiktet och drinkar hällda över sig.

Dave Bush, keyboardist i början av 90-talet, hade en liknande utsatt roll där hans instrument förvandlades till kaffeved vid upprepade tillfällen. Och i början av 2000 anlitade Smith managern Ed Blaney, enbart för att se till att bandet inte skulle ha roligt när de var ute på turné. Det är fängslande vittnesmål från en 30 år lång period om en bandledare som satt i system att forma sina musiker efter en minst sagt extrem typ av gruppdynamik.

Men den som väntar sig en lång rad av bittra uppgörelser med en gammal plågoande blir besviken. Nästan samtliga av karaktärerna i ”The fallen” är stolta över att ha varit en del av The Fall. Flera talar om tiden som en musikalisk höjdpunkt, och Mark E Smith som en man som fick sitt band att uträtta stordåd.

Dave Simpson ser likheter med en annan brittisk profil med auktoritärt sinnelag: den legendariska fotbollstränaren Brian Clough i Nottingham Forest. Clough var hårdför och skapade ett starkt lag av medelmåttiga spelare som lyckades i Europa under 70-talet. Hans gamla adepter pratar fortfarande om honom som deras ledare.

– På samma sätt rekryterar Mark musiker på puben som inte är speciellt duktiga och stöper dem till en grupp som ger ut hyllade album år efter år. Många av dem skulle inte tveka att gå med i bandet igen om han ringde upp dem.

Parallellen till fotbollsvärlden får också stöd i boken av Mark E Smith själv, som menar att det handlar om att hålla ”laget fräscht” och att ”byta ut anfallaren” till och från. Och även om han inte har sparkat alla som kommit och gått i The Fall, så har den psykiska påfrestningen gjort att många kastat in handduken självmant.

Men varifrån kommer detta behov av att styra utifrån en närmast sektlik form av psykologi? Dave Simpson kopplar en del av beteendet till Smiths syn på skapandet: att hela tiden skapa spänningar i bandet för att stimulera kreativiteten.

– De vet till exempel aldrig när de gjort bra ifrån sig, oftast säger han inget eller så berömmer han dem när de gjort en dålig spelning. De vet inte vad de ska tro och det håller dem hela tiden på tårna.

Trots sin ambitiösa undersökning är Dave Simpson osäker på om han har lyckats lösa gåtan Mark E Smith. Han kan inte heller svara på hur länge den nuvarande sättningen kommer att vara intakt.

– Mark säger att han har mjuknat. Men senaste gången han sa det hoppade hela hans band av mitt i en öken i USA.

Fakta

• Mark E Smith är 52 år. Innan han grundade The Fall var han hamnarbetare i Manchester.
• Historierna om hans oberäkneliga beteende är många. Det sägs bland annat att han gömde bandspelare på sina medlemmars hotellrum för att kolla om de baktalade honom, band som sedan spelades upp på turnébussen. När ”The fallen” släpptes i höstas sågs Smith sitta på en pub och läsa boken samtidigt som han rev ut sidorna och eldade upp dem en efter en.
• Hittills har 27 album släppts (samt en mängd liveskivor och samlingar), varav det senaste, ”Imperial wax solvent”, kom förra året. En 28:e skiva ska ges ut i januari 2010 på engelska indiebolaget Domino.
• I den nuvarande sättningen ingår Smiths fru Elenor Smith på keyboards. Hon har varit medlem sedan 2002.
• Den legendariska radio-dj:n John Peel (som avled 2004) var en av bandets största fans och beskrev The Fall som ”always different, always the same”.
• I den uppdaterade pocketversionen av ”The fallen” där över 50 musiker har letats upp, återfinns bland andra den kultförklarade trummisen Karl Burns. Den finns att beställa från bland annat Adlibris.
• Senaste att få foten var managern Alan Wise som fick sparken i juli i år, efter att det påståtts att han hade förskingrat biljettintäkter vid en spelning i Manchester.
• Se Mark E Smith läsa upp fotbollsresultat i engelsk tv.