Nuförtiden har mystiken tappat en del av sin spänning och dragningskraft. Ändå är det något som gör att jag fastnar för en artist som Unknown. Under det senaste halvåret har denne, vad det verkar som, brittiska producent skickat ut tio låtar med titlarna #001-#010 till olika bloggar. Med ett tillhörande kort meddelande om att projektet är anonymt för att musiken ska stå för sig själv. Den enda information som finns utöver det är en Youtube-kanal, en hotmailadress och ett twitterkonto med en enda tweet.

Musiken är lika väntad som »paketeringen«. Det är vinylknaster, ambienta ljudkulisser, slöa 2-stepbeats och ensliga röstsamplingar. Underjordisk och vemodig musik som tycks ha gjort en kort tidsresa från en laptopdator år 2006. Något överraskande eller omruskande finns inte. Men det gör inte så mycket. Inte heller spelar det någon roll vem som döljer sig bakom Unknown. Tror knappt jag skulle bry mig om det så var en spam-robot som programmerats att göra målgruppsanpassad klubbmusik. Det är så bra och kompetent utfört att jag lyssnar gång på gång på låtarna.

Det är enkla, raka och okonstlade låtar som på något sätt känns fasta. De blickar mot en avgränsad period av 00-talets elektroniska musik och de kommer inte att flytta blicken därifrån. Det är ungefär som någon som upptäckt en ny musikstil och lägger all energi på den av ren upphetsning och nyfikenhet, utan att bry sig om att vara teoretisk eller nytänkande. Det finns ingen betungande förkunskap. Jag älskar det.

Snart släpps Unknowns debut-EP #001 – #004 på Belfast-etiketten Champion Sound Music, med de första fyra låtarna som också finns på Youtubekanalen. I en intervju med No Fear Of Pop sammanfattar Unknown meningen med att förbli anonym:

»…you’ve got to keep everything tight, but it also means you don’t have to worry about anything other than focusing solely on the music you’re making. With this music especially, it can be about what’s not there as what is. The space and the distance.«

En mer synlig artist är Londonbaserade Ewan Robertson. Under namnet Offshore gör han bubblande produktioner i ett post-dubsteplandskap. Efter två EP:s på Big Dada är han nu aktuell med ett album. Här ligger tonvikten mer på beats och hiphop, men musiken är samtidigt genuint spretig. James Ferraro möter ett samlat Hype Williams och folkartade ljud som för tankarna till The Books. Det kanske är en helt uppåt väggarna-beskrivning men jag gillar att musiken sätter igång sådana associationer hos mig. Bedöm själva, albumet Bake haus finns i sin helhet nedan och går att införskaffa här.

Triad God vidgar perspektivet. Musiken passar bra in i den fåra som post-dubstepen plöjt fram under senare tid. Det är elektronisk musik i makligt tempo där r’n’b, hiphop och en skev ambient ljudbild möts. Men Vinh rappar inte i första hand. Han pratar och nynnar på en kinesisk dialekt och rösten låter lite cut up-artad, avhuggen. NXB, en förkortning för »New Cross Boys«, är enligt Vinh inspirerad av banden till hans gamla crew i stadsdelen New Cross. Till platserna de frekventerade, vad de gick igenom och minnena som dröjer sig kvar.

Men musiken präglas inte av hårda kanter och muskler. Det är varmt och kliniskt, dämpat och vackert om vartannat. Miljöljud, samplingar och atmosfäriska fragment dyker upp i låtarna och framstår som ögonblicksbilder av en stad lika mycket som nostalgi över forna vänskapsband. Och i botten av allt ett vemod som passar väldigt väl oavsett om formatet är house eller svävande synthmattor.

För The Fader berättar Palmistry att han träffade Vinh när han rekognoserade inför en musikvideo bland kasinona i Londons Chinatown. De två upptäckte att de delade en kärlek till Hongkong och filmskapare och skådespelare som Wong Kar-wai och Andy Lau. Ungefär så låter NXB. Det finns något filmiskt och romantiskt över musiken. Men också känslan av vilsenhet av det slag som kan uppstå i en modern storstad byggd av glas, betong och neon. Ett obestämbart nu.

I söndags var jag på väg hem från musikfestivalen Unsound i Krakow och fastnade på flygplatsen efter att min avgång ställts in på grund av dimma. I väntan på nästa flyg träffade jag datateknikern Ishu från New Delhi. Vi stod i en kort kö för att boka om våra biljetter, en kö som rörde sig tio meter på två timmar. Ishu berättade om att Delhis tunnelbana förbättrat trafiksituationen i staden, om Indiens filmbransch och tyckte att jag och mitt band borde söka efter ställen i Delhi att uppträda på.

När vi slutligen fick nya flygtider och det var dags att skiljas åt bad han mig lägga till honom på Facebook.

Jag har letat och inte hittat. Men jag fortsätter att leta. Och lyssnar samtidigt på Triad God.

Fler kommentarer, tagna från Twitter och Facebook, lyder ”They’re the fucking reason why post-dubstep is on Wikipedia”, ”Arrogant and cocky” och den mer roliga ”Worse than Vice and Pitchfork”. Jag älskar sådan form av, vad ska man saga, marknadsföring?

Jag minns de få gångerna jag varit på baren Bröderna Olssons Garlic and Shots på söder I Stockholm, där tidningsrecensioner av stället var uppsatta på väggen. ”Gå inte hit”, var andemeningen. Annars är det ju en klassisk mentalitet: vi vet bäst, och alla andra kan dra. Vi får se hur det utvecklas. Under tiden finns det fina artiklar om ” A Brief As Possible Historical Recount Of R&B” (som inte är så brief) ochlånga ”guider” till bass att läsa, plus ett gäng mixar.

Jag mailade Erik Kirtley, som bland annat gjort just mixar till MTHRFNKR och håller i en annan ”revevant, and hip”-blogg, Indie R&B, och frågade lite om hans roll i det hela.

” Jag var ärligt talat lite förvånad över sidans kaxiga framtoning, men det är spännande att se en sida som är såpass transparent, det är liksom inget diskret försök till att se cool ut, det är ett öppet statement redan från början.”’

”Sidan startades av Kornelia, enligt hennes Facebook-profil heter hon Kamila i efternamn, tysk som flyttade till London i höstas. Mthrfnkr är ju som sagt en vidareutveckling av hennes förra blogg Post-dubstep och det var mycket tack vare att hon publicerade första Indie R&B-mixen på Post-dubstep som min blogg fått över 20 000 följare. Så Indie R&B blev efter hand mer eller mindre en lillebrorsblogg till post-dubstep och det var i den vevan som hon fick idén till att starta Mthrfnkr och kombinera båda bloggarnas innehåll”.

”Hon mailade mig och jag var med och gav feedback på namnförslag och kom med två förslag på loggor, hade tyvärr inte tid att bidra med mer grafiskt arbete, och sen sista månaden på året började saker rulla väldigt snabbt och jag hängde inte riktigt med i slutspurten. Fick lite panik när sidan helt plötsligt skulle ha premiär första januari och jag inte ens börjat på mixen. Men Kornelia hade ju förberett oerhört väl och samlat ihop många skribenter och fått kontakt med lite branschfolk, så det fanns ju gott om saker att publicera vid premiären”.