She Knows More Than She Thinks är en samling som är värd all uppmärksamhet. Bakom den står musikern Galya Chikiss från Sankt Petersburg. Galya bestämde sig för att förena sex olika artister från Ryssland och Ukraina, inklusive sig själv, till ett möte som visar upp både den särart och begåvning som utmärker den elektroniska DIY-scenen i de båda länderna. Det är artister som arbetar i sina egna avgränsade världar men som delar mycket med varandra musikaliskt.

Resultatet är en samling som är spännande och variationsrik från första till sista ton. Det är musik som är vacker, ödslig och varm om vartannat. De tolv låtarna öppnar upp nya rum i det elektroniska landskapet och låter en bekanta sig så pass mycket att man är tvungen att återvända.

Galya Chikiss har valt artister med fingertoppskänsla. Blablarism (Oksana Zmorovych) från Kiev gör bombastisk och housig pop lika dramatisk som en storm i januari. Ladan från Kiev/Odessa charmar med ettrig ambient techno och drum’n’bass där hennes kyliga sång är som iskristaller i ett vackert vinterlandskap.

Galya Chikiss eget projekt Chikiss skapar varm och hypnotisk elektronika där analoga synthar samspelar med robotartad sång – starkt beroendeframkallande. Tosya Chai, även hon från Sankt Petersburg, gör ena stunden lyskraftig synthpop och i den andra psykedelisk folk med näring från en mörk granskog.

Moskvabaserade Peekaboos musik är försiktig där hon blandar sparsmakade trummaskinstakter och enkla synthackord med ett effektivt och isande resultat. Och Anya Kutz från Petrozavodsk gör avskalad och monoton medeltidselektro där lager på lager med röster bildar en mantralik och närmast extatisk ljudväv.

Här och var går det att höra släktskap till artister som LA Vampires, Holy Other och Maria Minerva. Men varje artist har en personlig sfär som de inte har uppfunnit över en natt. De representerar alla musik som växt fram i processer där målet att finna nya marker och göra det med enkla medel gjort den motståndskraftig mot yttre påverkan. Det är musik som är lika hemlig som inbjudande. Som att leta efter en väg i mörkret och samtidigt känna en slags trygghet för man vet att man kommer att hitta rätt.

Att Galya Chikiss inte bara valt artister utan även gjort det snygga omslaget understryker hennes tydliga kurerande av She Knows More Than She Thinks. Det är hon som format släppet och gjort den till en av de bättre DIY-samlingarna som kommit under de senaste åren. Skaffa den från Not Not Fun och lyssna på den här.

Och på tal om Anya Kutz. Hennes utmärkta grupp Love Cult släppte nyligen EP:n Wonderland.

Merja Kokkonen har försiktigt byggt upp ett sound som rymt många stämningar men som hela tiden varit fokuserat och fullt av integritet. Att hitta en så passande etikett som möjligt för musiken – lo-fi-elektronika, psykedelia eller acid folk – har egentligen inte varit väsentligt. Allt har ändå framstått som om Merja sitter på en formel för musikskapande som bara hon och ingen annan kan tyda. Med tiden har denna formel antagit nya former och fått hennes låtar att växa och öppna upp sig.

Med fyra album på Fonal Records, en skiva på Thurston Moores skivbolag Ecstatic Peace! och samarbetsprojekt som trion Hertta Lussu Ässä (som Merja har tillsammans med de finska artisterna Lau Nau och Kuupuu) är det senaste verket nu här – skivan S U U. Ett album som är inspelat i Berlin och som den danska elektronikaartisten Heidi Mortenson varit med och producerat.

Läge för ett gäng frågor över mail.

Jag älskar namnet Islaja. Vad betyder det och var kommer det ifrån?
– Ordet »Islaja« har egentligen ingen betydelse. Jag valde det för att det lät bra och för att ingen annan använde det. För mig ligger namnet bra i munnen när man uttalar det och det smakar lite som saltvatten från havet. När jag var liten brukade jag segla med min familj och då hörde jag väderleksrapporten flera gånger om dagen. En plats där man mäter vind och temperatur till havs heter Harmaja (Gråhara, på svenska). Det är en fyr som ligger strax utanför Helsingfors. Jag har alltid känt ett starkt band till den platsen. Namnet Harmaja är nästan som en slags storsyster till Islaja.

Ditt nya album S U U innebär något av en ny inriktning för dig soundmässigt. Musiken är mycket mer elektronisk jämfört med dina tidigare album som har en mer utpräglad lo-fi folkstil med enstaka elektroniska inslag. Hur kom det sig att du gjorde denna musikmässiga vändning?
– Jag köpte en Moog Voyager och detta (albumet) är vad som blev resultatet av det. Det är en naturlig del av min konstnärliga utveckling. Jag har aldrig haft som mål att göra lo-fi-musik. Jag visste helt enkelt inte hur man spelade in instrument och jag har alltid använt billiga skräpmikrofoner när jag gjort mina inspelningar. Det handlar bara om den utrustning man använder!! Liksom i idrott så uppnår du bättre resultat med bra och kvalitativ utrustning. Erfarenhet är bra också. Och träning.

Titeln på albumet, S U U, är finska för »mun«. Varför valde du detta ord som titel?
– Det är en bild på en mun på omslaget. Munnen är också viktig när du kysser, sjunger och biter. Som albumomslag ville jag ha ett foto på mig själv där jag kommer ut ur min egen mun. Jag vet egentligen inte varför jag ville det, det kändes bara rätt. Jag undrar vad Freud skulle sagt om det?

Du spelar i vanliga fall in din musik hemma i din lägenhet. Men S U U låter som att den är inspelad i en studio. Stämmer det?
– Det är kul att höra att du tror det men jag har faktiskt spelat in allt hemma. Det jag har ändrat är att uppdatera min utrustning. Denna gång använde jag mig även av en professionell person som kunde mixa, Heidi Mortenson.

Albumet är inspelat i Berlin där du också bor. Var det ett naturligt val att spela in där?
– Ja, uppenbarligen. I Berlin spenderar jag större delen av min tid, jag arbetar och lever där. Mitt liv och arbete går in i varandra. Jag gillar att kunna arbeta närhelst jag känner mig inspirerad, även om det är klockan tre på natten. Jag skulle egentligen kunna stanna i sängen medan jag spelar in för jag sover i samma rum som jag har min studio.

Den danska musikern och elektroniska artisten Heidi Mortenson har varit med och producerat och mixat S U U. Har du arbetat med henne tidigare? Finns det några likheter mellan er musik?
– Jag tycker inte att den musik jag gör liknar hennes men vi delar viss estetik och vissa preferenser. Vi har våra egna stilar men Heidi är också ljudtekniker så hon har ett väldigt bra öra.

– Vi blev vänner först och eftersom jag visste att hon gillade min musik så spelade jag upp en tidig version av »See No Sun« från albumet. Heidi hade en del intressanta idéer kring hur den skulle kunna förbättras. Hon tyckte att låten var bra men att den behövde en bastrumma för att bli ännu bättre. Det var så vi började samarbeta. Jag letade inte efter någon att göra det med, jag tycker att min musik inte behöver någon ytterligare producent. Men nu när albumet är klart och ute så medger jag att det var ett bra val att hon var med i arbetet med det.

Du har använt ganska många synthar och elektronisk utrustning vid inspelningen av S U U. Såsom Moog Voyager, Roland SH-101 och trummaskinen Metasonix D-1000. Det är mestadels analoga maskiner. Vad är det du gillar med analoga elektroniska ljud?
– Jag gillar det gryniga i det analoga ljudet. Jag gillar att beröra apparaterna som skapar ljudet, att vrida på knapparna och bli fysisk och ha ett kärleksfullt förhållande till dem. Ljudet i sig skiljer sig förmodligen inte alls från jämförbara synthar som man laddar ned plug-ins till. Men arbetssättet är annorlunda med hårdvara, med maskiner.

Har du någon favoritmaskin eller favoritsynth bland de maskiner som du använder i din musik?
– Moog Voyager är min absoluta favorit, men den är för tung och värdefull för att använda vid konserter. När jag spelar live använder jag en analog synth som heter Vermona Mono Lancet. Det är en synthesizer som ursprungligen byggdes i DDR. Den har ett ganska speciellt sound.

Nästan alla texter på S U U är på engelska. Tidigare har du nästan uteslutande skrivit texter på finska. Varför valde du att skriva på engelska denna gång?
– Jag började fundera på att sjunga på engelska för många år sedan efter att folk sade samma sak till mig gång på gång: »Jag förstår inte ett ord av vad du sjunger men det låter så vackert och mystiskt, vad är det egentligen du sjunger om?«. Denna gång ville jag bli förstådd. Självklart är det väldigt annorlunda att skriva på engelska jämfört med att skriva på finska. Inga mer esoteriska kodade meddelanden. Nu är det ganska basic, grundläggande engelska.

– Denna ändring var inte enhälligt välkommen men jag gillar att gå emot strömmen. Ett annat skäl var att jag ville utmana mig själv. Jag var också nyfiken på hur det kunde låta, om det skulle låta mindre »mig« om det. Och, en del av mig ville bara jävlas med de gamla Islaja-fansen.

Din musik har förknippats med mytologiska teman och någon slags naturbetonad mystik. Något som ofta har kommit från journalister och andra än dig själv. Med det sagt, har du något övergripande tema eller textmässigt koncept på S U U?
– Well, det är ganska personligt och ärligt. Jag bara skrev ned hur jag kände och ändrade texterna en del under arbetets gång beroende på vad som hände i mitt liv. Alla mina album är mer eller mindre dokumentationer av mitt liv, de är som koncentrerade dagböcker. Men självklart vill jag att lyssnarna ska skapa sina egna minnen och dagboksingångar med låtarna. När låtarna har getts ut tillhör de inte mig längre.

I låten »Skeleton walk« sjunger du »personal crisis hits me again, still my head is clear this time of the year«. Jag tycker att det är en både rolig och personlig rad. Gillar du att använda denna kombination av humor och personliga erfarenheter i dina texter?
– Ja, det gör jag. Jag gillar mörk humor. Jag tror att de flesta finländare har en stark känsla för självironi.

Du har släppt fyra fullängdsalbum på det finska skivbolaget Fonal Records och har varit en del av banden runt Fonal-kollektivet. Samarbetar du eller har du något kreativt utbyte med någon av dem i dag?
– Nej, inte längre, tyvärr.

Du är medlem i ett band med de finska artisterna Lau Nau (Laura Naukkarinen) och Kuupuu (Jonna Karanka). Vilken slags musik gör ni och har ni några släpp på gång?
– På grund av avståndet mellan våra städer och våra upptagna liv så träffar jag dem inte så ofta som jag skulle önska. Trion jag har med Laura och Jonna heter Hertta Lussu Ässä. Vi försöker att göra en konsert om året, men det är allt. Det är främst improviserad musik som vi spelar men ibland har jag en låt som låter lite som HLÄ och då sparar jag den till det. Jag försöker inte göra den till en Islaja-låt. Att spela musik tillsammans är bara en del av vår vänskap.

Vilka släpp och annat har du på gång med Islaja?
­­– Jag har ett samarbete på gång med VIBES, ett finskt konst/teater/performance-kollektiv, och musik till en film av Jaakko Pallasvuo. Annat som händer är en kort turné i Storbritannien och en sväng i Tjeckien. Senare i år blir det några spelningar i Japan. Nästa album har redan börjat puttra och arbetar jag tillräckligt hårt så blir det klart detta år. Jag tycker att S U U är mer tillgänglig än de tidigare albumen så förhoppningsvis kommer en ny publik att få upp ögonen för min musik. Jag känner en drivkraft att öppna upp mig och arbeta med andra musiker, producenter och artister.

Mer info om Islaja.

När jag införskaffat albumet, som visade sig vara den självbetitlade debuten med White Poppy, fick jag mina signaler bekräftade. White Poppy är en strålande skiva. Den är fylld med vackra ljudlandskap, snirkliga gitarrer och en varm puls som formar skivans tio låtar.

Musiken bärs fram av starka melodier och lager på lager av synthar och mångskiftande brus, med White Poppys röst som en svävande del i ljudbilden. »Terapeutisk pop« är en etikett som förekommit, och även om det kan tyckas vara en fånig beskrivning så finns det något lugnande och hoppfullt över musiken.

White Poppy är kanadensaren och British Columbia-bon Crystal Dorval. Hon har hållit på med musik sedan tonåren och har spelat i en rad olika projekt. Förutom debutalbumet har hon gett ut kassetterna I had a Dream och Drifter’s Gold.

Vid sidan av musiken har hon bloggen Sanity Soap där hon delar med sig av tips och tankar kring psykisk hälsa och välbefinnande.

Jag skickade iväg ett gäng mailfrågor till henne nyligen.

Du kommer från staden Victoria i British Columbia i Kanada. Hur var det att växa upp där?
– Det var en fin plats att växa upp på. Över lag har Vancouver Island där Victoria ligger ett väldigt skiftande landskap. Jag gjorde mycket utomhusaktiviteter under min uppväxt.

Staden ligger nära Stillahavskusten. Har detta haft någon betydelse för din musik?
– Jag kan inte direkt precisera på vilket sätt som Stilla havet har påverkat mig men jag vet att jag inspireras av det. Jag älskar stranden. Jag antar att jag märker vilket inflytande havet har på mig när jag reser eftersom det känns som att det är något som saknas då.

Nelly Furtado kommer också från Victoria. Har hon haft något inflytande på staden och har du lyssnat på henne?
– Jag har hört hennes musik, men inte på grund av att hon kommer från Victoria. Jag känner till henne mer som en känd person från MTV. Jag känner inte till om hon har haft någon sorts påverkan på Victoria och dess kultur.

När började du göra musik?
– När jag var 15 år, det var då jag lärde mig att spela gitarr.

Var du med i andra band innan White Poppy?
– Jag har varit involverad i ett par andra projekt. Jag var med i ett samarbete som gick under namnet Vincat under sex år. Jag slog mig sedan in på en egen bana och gjorde musik som My Friend Wallis och höll på med det i ett par år innan jag startade White Poppy. Jag har även spelat bas i andra band.

White Poppy är ett bra namn. Vit vallmo (white poppy) kan ha olika betydelser. Det är en fredssymbol som har sitt ursprung i Storbritannien. Det är också en blomma vars frön kan användas till att producera opium. Varför valde du det namnet?
– Jag valde det för att jag gillade att det är en fredssymbol. Det känns som det är ett passande tema för min musik.

Din musik är en fin mix av distade gitarrer, ambienta ljudlandskap och pulserande basgångar. Men i stället för att bara handla om ljud så finns det hela tiden genomarbetade poplåtar i musikens kärna. Hur kommer det sig att du vill kombinera dessa två sidor, popmusiken och det elektroniska?
– Jag gillar att skriva poplåtar men jag har blivit så utled på popmusik på grund av all förfärlig och andefattig musik som svämmar över i mainstreamfåran. Jag vill aldrig komma i närheten av att göra musik som låter som det. Därför tenderar jag att begrava mina poplåtar i lager på lager av experimentella ljudvävar. Jag hade även kommit till en punkt då jag var trött på att begränsa mig genom att särskilja på de olika musikstilar som jag gillade att arbeta med.

Foto: Sara Hembree

Din röst är flyktig och ganska långt bak i ljudbilden i din musik. Det är mer ett ljudlager än ett instrument i förgrunden. Jag tycker det funkar perfekt så. Varför har du valt att använda din röst på detta sätt?
– Jag sjöng inte förut, jag var rädd för att sjunga. Jag spelade gitarr under många år men ville inte sjunga. När jag till slut bestämde mig för att sjunga så gjorde jag det endast om det vara en massa reverb på sången. Så småningom testade jag att använda en delaypedal på sången och gillade hur det lät. Det låter himmelskt. Jag tycker att det är lugnande. Nu är jag fäst vid det.

Det första som du gav ut som White Poppy är Song a Day från 2011. Ett släpp som består av 18 låtar som är tagna från 30 inspelningar som gjordes under 30 dagar. Vad är bakgrunden till detta släpp?
– Song a Day-projektet är faktiskt från tiden innan jag startade White Poppy. Men mina vänner som har Green Burrito Tapes återutgav materialet 2012 som White Poppy. Projektet började som ett nyårslöfte. Jag startade det i januari 2011 och hade tänkt att spela in något varje dag under ett helt år. Jag insåg sedan att jag skulle bli galen om jag struntade i alla andra delar av mitt liv, så jag slutade det hela efter 33 dagar. Det ursprungliga projektet (med namnet Owakookoo, reds anm.) finns fortfarande på Soundcloud.

Du har släppt kassetterna I had a Dream på Not Not Fun och Drifter’s Gold på Constellation Tatsu. Två inspelningar som är mer lo-fi- och sovrumsartade om man jämför med ditt debutalbum. Hur kom dessa två släpp till?
– I had a Dream spelades in kort efter att jag hade avslutat Song a Day-projektet. En del av idéerna på I had a Dream är faktiskt från det projektet. Jag kommer inte ihåg så mycket från den perioden, det var en väldigt spontan och kreativ period. Jag testade mig fram med nya instrument och konsumerade ny musik och var i ett väldigt inspirerat tillstånd. Det bara rann ur mig. Jag hade också väldigt lite erfarenhet av att spela in och ingen direkt tillgång till riktig utrustning. Men jag var entusiastisk och lät det inte hålla mig tillbaka, så som det hade gjort tidigare.

– Vad gäller Drifter’s Gold så spelade jag in det direkt efter att jag hade blivit färdig med mitt självbetitlade album, debuten. Jag hade ägnat så många månader åt att tjafsa med och vara besatt av arbetet med mitt album. När jag var klar med det så ville jag ha lite roligt och göra något helt annat. Jag gjorde Drifter’s Gold under mindre än en månad med väldigt få omtagningar och lite pillande.

– Det var svårt men jag försökte att inte överarbeta det och göra det perfekt, utan tillåta det att låta lite ruffigt. Det var ett sätt för mig att göra något som var motsatsen till det intensiva arbete som jag lagt ned på albumet.

Drifter’s Gold är döpt efter den amerikanska 1900-talspoeten Don Blandings diktsamling med samma namn. Ett arbete som var inspirerat av Hawaiis skönhet. Inspireras du av klimat och väder i det du gör?
– Definitivt. Jag valde det namnet på kassetten på grund av det. Jag är väldigt observant över hur vädret påverkar min sinnesstämning och motivation. Jag är också lite besatt av tanken på ett paradis, en utopi, och att fly från det vardagliga livet. Jag känner ofta att mitt förhållande till musiken jag gör är min flyktväg. Med Drifter’s Gold ville jag skapa ett ljudlandskap som omfamnade idén om paradis eller eskapism.

I september 2013 släppte du ditt självbetitlade debutalbum på Not Not Fun. Sångerna är stora och produktionen är vacker och stark. Jag tycker det är ett fantastisk debutalbum. Vad hade du för mål med skivan?
– Jag ville verkligen anstränga mig så att jag åtminstone känner att jag lämnat något slags avtryck som jag är stolt över i denna värld. Det var också viktigt för mig att skapa ett enhetligt och genomtänkt album. Jag börjar känna att album som format inte är så viktigt längre. Det är väldigt förekommande att lägga ut singlar eller digitala EP:s på bloggar. Eller att musiklyssnare har en sång av ett band i sin iPod och att de inte vet något mer om albumet eller bandet heller för den delen. Jag själv är en av de som är skyldiga till det.

– Det är okej, jag är inte upprörd över det. Men jag uppskattar klassiska album så mycket. Sådana album som kan lyssnas på om och om igen genom åren och som är bra från början till slut. Jag säger inte att mitt album är ett sådant, men jag skapade det med inspiration från den typen av skivor.

En av låtarna på albumet heter »Emotional intelligence« vilket stämmer överens med skivan väldigt väl. Musiken är stimulerande på ett sätt som talar både till ens tankar och irrationella sida. Är det möjligen en drivande kraft bakom allt du gör som White Poppy? Att du strävar efter att skapa det mentala tillståndet?
– Ja! Exakt så! Faktum är att jag funderade på att döpa albumet till det, »Emotional Intelligence«, eftersom det är ett starkt tema på albumet och i musiken över lag.

Hur skriver du dina låtar? Börjar du med en basgång eller synthslinga och bygger upp låten från det?
– Ibland skriver jag låtarna på gitarr, ibland bygger jag upp dem från en trum- och bas-loop. Andra gånger börjar det med att jag improviserar något som jag senare återvänder till och omarbetar till en låt. Det varierar hela tiden. Jag har inte en fast mall för hur jag skapar en låt.

Vid sidan av musiken har du bloggen Sanity Soap, en plats på nätet för personer som är intresserade av psykisk hälsa och välbefinnande. Hur kom det sig att du startade denna sajt?
– Innan jag startade bloggen postade jag ofta råd och tips på hjälpmedel och mediagrejer rörande psykisk hälsa på min facebook-profil. Jag tror att det var det som triggade mig att starta bloggen. Jag insåg att det är lika bra att skapa en plats för dessa inlägg än att bara lägga ut dem på facebook.

– Den djupare orsaken till att jag startade projektet var ett behov som jag hade av att dela med mig av mina erfarenheter i ämnet. Detta med förhoppningen om att andra med liknande erfarenheter kan känna sig okej med det de gått igenom. Jag vet från egna upplevelser hur mycket det hjälper att höra om andra människors berättelser och strategier när man går igenom något.

Du skriver på Sanity Soap att genom att skapa innehåll på sajten så kan du hålla koll på din egen psykiska hälsa. Du nämner också att du identifierar att du har en betydande depression med borderline-drag. Hur har Sanity Soap-projektet hjälpt dig med att hantera dina psykiska problem?
– Som med vilken annan störning eller sjukdom som helst så handlar det om att hela tiden hantera vardagen. För mig är det viktigt att fylla mitt liv med positiva saker, självhjälps-strategier och nya terapier. Genom att arbeta med inlägg på Sanity Soap så hjälper det mig att fortsätta på en bra bana och att prioritera min psykiska hälsa. Jag har också inspirerats och blivit upplyft av att höra andra personers berättelser. De kopplingar till andra människor som har uppstått genom bloggen är ganska underbara.

Vilken respons har du fått på Sanity Soap?
– Responsen har varit fantastisk. Jag har fått höra från många människor som kan relatera till det jag berättar. Mer människor än jag hade trott har öppnat upp sig och delat med sig av sina berättelser till mig. Jag är väldigt tacksam och inspirerad av det.

Har du lärt dig mer om dig själv och din psykiska hälsa genom din musik och det faktum att du arbetar kreativt?
– Ja, det har jag. Jag har lärt mig mycket om mig själv genom mina kreativa projekt. Jag tror att när du engagerar dig i personligt arbete så kommer du att upptäcka saker om dig själv eftersom du ägnar så mycket tid med dig själv.

Förutom musiken så arbetar du även med annan multimedia. Använder du bildspel och projiceringar under dina konserter?
– Jag gillar att använda projiceringar när jag uppträder men jag äger inte en projektor för tillfället så jag har bara visuals när det finns utrustning till det. Jag föredrar definitivt att ha ett visuellt element som ackompanjerar livemusiken.

Vilka kommande projekt har du på gång, förutom den Europaturné som du är ute på nu?
– Jag har gjort ett samarbetsalbum med Samantha Glass som kommer att släppas nästa månad på Moon Glyph.

/

White Poppy inleder sin Europaturné med en spelning tillsammans med The Hanged Man (Rebecka Rolfart) på Mother på Debaser Strand i Stockholm i kväll, torsdag den 6 mars.

Mer om Crystal Dorval/White Poppy.

Det blev nog inte så mycket pop alls när jag tänker efter. Men förhoppningsvis blev det ganska bra ändå. 70 handplockade tunez, i emotionell ordning.

Höstmix by Tatti Persson on Mixcloud

Ibland är det som att bevittna ett pubband som blivit uppkastade på en stor scen. De spelar som om konserten var deras enda chans i strålkastarljuset.

Samtidigt finns det inget plikttroget över framförandet. Inget rutinmässigt harvande. Bandet får – för det mesta – feeling på ett bra sätt. Och de kan spela.

Matthew E. White själv är ödmjuk. Han kan inte riktigt greppa den snabba framgång som han fått. Han tycker det är både märkligt och fantastiskt att den svenska publiken fattat tycke för honom – en enkel kille från Richmond, Virginia. Att han nu befinner sig i Stockholm, i en fullsatt konsertlokal drygt ett år efter att debutalbumet Big inner släpptes i USA har han svårt att förstå. Han är nästan överdrivet tacksam över publikens respons på Debaser Strand.

Men den kärlek han får är befogad.

Matthew E. White har ett lugn som gör att konserten får en riktning och mening. Han tar ned energinivån när det behövs och skapar dynamik och andrum. I ena stunden är han en försiktig singer-songwriter som sjunger soul, i den andra en stark frontfigur som manar på sitt band med gospeldriv. Han växlar mellan lägena på det självklara sätt som utmärker Big inner. Hela tiden med bibehållet lugn.

»One of these days« tassar fram på lätta fötter. »Big love« börjar med ett tungt groove och övergår i ett smakfullt och febrigt funkparti. Nya låten »Human style« lunkar fram i trevlig Marvin Gaye-anda.

Repertoaren blandas upp av en cover av Randy Newmans »Sail away«. En låt som föregås av en historia om när Matthew E. White letade upp sin idols hus i Los Angeles bara för att mötas av Newmans hushållerska som meddelade att han inte var hemma. Liksom Newman har Matthew E. White ett uttryck som är förenat med mycket tradition. Men han hittar egna vägar i det.

När kvällen avrundas med »Gone away« och raderna »he will tear your kingdom down« har Matthew E. White fått de flesta i lokalen att släppa sina känslospärrar.

»ES3B, Allé, allé, allé.«

Luleå, 2007. Fem esteter går samman och blir Hotad Apa. Tiden går, en gitarrist flyr söderut och kvar blir kompromisslösa kvartetten Könsförrädare. Janinne, Måns, Alina och Robin är alla i yngre tjugoårsåldern och för några veckor sedan släppte de sin första vinylsjua Death to Stories/ Of the unpolitical via Teg Publishing.

– Vi är politiskt intresserade och ibland spelar vi uppenbart politiska låtar. Vårt förhållningssätt till musikskapande, med ambitioner om fullständig demokrati och möjlighet för alla att komma till tals i alla sammanhang, kan nog också sägas vara politiskt. Samtidigt förstår vi att vi också står i maktställning i flera sammanhang, inte minst genom vår vithet i en i övrigt lika kritvit genre.

Ni har sagt att namnet Könsförrädare handlar om en kamp mot tvåkönssamhället, varför är det problematiskt?
– Det gör skillnad på människor utifrån skillnader som inte finns eller som är oväsentliga. Jag vill inte bli ifrågasatt när jag har hår på kroppen eller har på mig hockeyskydd. Det kommer så jävla mycket skit ur att förvänta sig olika saker av olika människor som bär på olika könsorgan.

– En ska inte behöva jobba hela livet på att bli accepterad om en inte gör som förväntat. Det sämsta är egentligen att hela skiten bygger på konstruerade skillnader och inte på reella. Vi ska inte bygga något på sådan idioti, framför allt inte ett samhälle.

Kräver det en publik som delar er bild?
– Lyssnaren behöver inte förstå eller hålla med, men samtidigt kräver det nog viss acceptans för att någon ska kunna ta till sig oss på allvar. Det har absolut hänt att folk vi spelat för har avskräckts av vårt namn. Men ibland blir någon omvänd. I Arvidsjaur var någon positivt överraskad till exempel, och det är ju himla bra.

Ni valde Mattias Alkberg som producent av EP:n och det kommande albumet, hur kommer det sig att ni ville jobba med honom?
– Matti har peppat och stöttat oss från dag ett, i princip. Vi har lyssnat på och gillat honom minst lika länge. Vi känner honom sedan tidigare, så det var inte särskilt konstigt alls. I efterhand har vi förstått att det faktum att vi kunnat stoppa hans namn på saker och ting har varit en stor tillgång, som när vi sökt pengar och när vi har försökt få ut de färdiga låtarna.

– Det är så klart tveeggat att vi förlitar oss så mycket på en vit mans namn, men han är en helbra person. Dessutom har han gjort ett fantastiskt bra jobb som producent.

Video av Shida Shahabi.

Mer info om Könsförrädare här och här.

Teg Publishing.

Sedan skrev de om vad de hade sett och känt.

***

Lisa: Jag har inte sett just det här klippet förut. Jag tänker att det är väl som de flesta andra liveuppträdanden hon gjort. Men så stiger hon in, ensam på scen, i knäskydd och Jean Paul Gaultier-bustier. Och när housepianot börjar, så börjar också en koreografi helt byggd på styrka. Och inte minst förmedling av styrka. Jag är oförberedd på hur effektivt det är.

Jon: Den sista juni 1990 spelade Madonna på Eriksbergsvarvet i Göteborg. Jag var inte där. Jag var knappt tio år då, 80 mil därifrån. Jag var arg den dagen, arg för att jag inte fick vara där. Jag fattade förstås redan då varför jag ville, borde, skulle ha varit där. Det är ett tidigt minne av en känsla av att ha hamnat i ett främmande sammanhang. Ett tidigt minne av att känna mig placerad någonstans där jag inte borde vara, åtminstone inte just där och då.

För så var det ju, det började där. Jag var tio år, men jag fattade varför jag var så arg.

Lisa: Vad jag ser är en kvinnlig kropp i total kontroll. Orädd, inte bara i sin sexualitet, utan också i sin potential. Varje rörelse Madonna uttrycker är kraft, någonstans mellan vogueing och body building. Hon presenterar en kropp stark nog att hålla upp alla som inte själva klarar att hålla i.Hon sjunger det och hon visar det, återkommande.

Med varje styrkebevis förklarar hon: »Du är inte ensam, du skapar din egen historia. Håll ut, håll ihop, håll i dig här. Din kropp är din, och den är stark, starkare än du tror.«

Det jag ser är det bortskrivna. Det är ett styrkebudskap till det anti-normativa. Ett motstånd. En nyckel till ett rum jag aldrig känner är mitt, som jag ibland inte vet om jag orkar claima en gång till. Men dryga 20 år efter uppträdandet, via en något pixlig video på Youtube, säger hon vad som fortfarande måste sägas. Och hon skriver därför in sig i historien. Om och om igen.

Jon: Ilskan kring det här, frustrationen av att inte kunna styra miljön jag förväntats vara i. Den är gammal nu men den sitter fysiskt i mina smala men envisa armar. I benen som kan springa tusen mil, i ryggen och nacken som kan släpa all din jävla skit om du ber mig.

Den är inte alls ny utan helt bekant. Den är muskelstyrka som jag kan visa dig om du visar mig att du är värd den. Den känns varje dag. Det är ren och skär fysik. Jag lovar, den kan bryta dig itu även om den ännu aldrig gjort det. Men den kan också lyfta dig så högt man kan komma, över molnen och månen och varenda liten stjärna.

Den är styrkan som bär allt det här; den som släpar runt det och tar det med sig och gång på gång gömmer undan det för dig och din blick och din goda smak och ditt omdöme. Den som du inte ser förrän jag visar den för dig. Förrän jag lyfter dig eller flyttar dig ur min väg. Den som dagligen påminner om att jag ännu inte har gjort det.

Lisa: Här finns ingen bredbenthet. Här finns inget navelskåderi eller uppvisande av coolhet. Här finns inga hjältar. Men här finns ett överflöd av de alternativa berättelser som västerländsk rockkanon alltid glömmer bort. Att jag som lyssnar, jag som ser, också är del i det jag upplever. Att jag kan beundra och känna egen styrka samtidigt. När Madonna står på en stol och viker sina armar över kroppen är det ett större fuck off än vilken sönderslagen elgitarr som helst. För sekunden efter varvas det med lekfullhet i lätta fötter som rör sig över golvet.

Styrka. Lek. Två saker en kvinnlig kropp lär sig av med tidigt i livet. Kontroll i sin kropp och kontroll över sin kropp är inte detsamma.

Jon: »Keep, keep it together. Keep it together forever and ever« sjunger Madonna, som ett mantra. »People together, people together, forever and ever«.

Egentligen är vi fysiskt underlägsna båda två. Taniga seniga kroppar som inte kan slå sig ur det här, ta sig förbi det här och er. Egentligen går det inte.

Tills det går.

Lisa: Jag märker hur jag har saknat det här. Hur jag saknar det i poplandskapet. Att visa fram den här typen av fysisk känsloförmedling som handlar om att sätta kraft i andra kroppar, inte uppvisa destruktiv energi. För det är kombinationen av kropp, dans, ord och närvaro som gör det här extranumret så starkt, och som kräver sin plats i kanonen så starkt. En artist som har min rygg i varje rörelse hon gör. Som påminner om kroppen som verktyg, inte som problematik.

Ett påpekande som kanske låter banalt, men som känns akut. Därför kan betydelsen i de här minuterna för rockhistorien inte bortförklaras.

Jon: Det är det tidiga nittiotalets studsdans, med knäskydd och små svarta hotpants i sammet. Varje studs är ett välriktat och avvägt slag mot homofobin, rasismen, ert hat och er låsta, förhärskande gamla rockkanon. Varje studs luckrar ytterligare upp de ramar i världen som gjorts av andra men som vi alla tvingas leva i.

Ert regelverk vi alla förväntas leva efter. Under de sista två minuterna spikas helt nya ramar ihop. Det är armarna och blicken. Det är varje liten muskel som vet vad den vill, som vet var den vill.

Lisa: Och så lämnar hennes dansare scenen. Sist står Madonna kvar själv, armarna spända, händerna formade i knytnävar. Och när musiken tystnar alltmer, när inte ens housepianot längre hörs, så står hon fortfarande kvar med spända muskler och upprepar, gång på gång på gång, »Keep It Together«. Det syns tydligt i hennes ansikte och i hennes kropp att det betyder något för henne.

Och för mig, att få höra det, se det i hennes hårda attityd och hur det bryter ned lager av rädsla. Som att hon inte kan sluta, för att både hon och jag förstår hur många gånger till hon måste visa med sin kropp att den är hennes (min).

Jon: Det är det trevande där mot slutet. Hon kanske inte vet när sången ska sluta utan bara att den inte kan sluta riktigt ännu. Hon kan inte, får inte sluta sjunga eftersom hon just där och då äntligen är helt och hållet ostörd. Den här platsen är hennes och det är hon som skapat den – på den här platsen kan de inte komma åt oss. Det är popmusikens vackraste stund hittills och för evigt. Den är bara det, för evigt.

Lisa: Hon gör det för att jag inte kan. Någon som rakt ut säger det som måste sägas, igen och igen. »Håll ut, håll ihop, håll i dig här. Din kropp är din, och den är stark, starkare än du tror.«

Med sitt projekt Ducktails har den New Jersey-bördiga låtskrivaren omtalats för sin grumliga och lo-fi-präglade musik. Spröd, med stänk av drone och ljudmässigt nedsänkt under vattnet. På album som Landscapes och III: Arcade Dynamics har Matt utvecklat och förädlat detta till perfektion, parallellt med att han har spelat gitarr i Real Estate.

Men på Ducktails kommande album The flower lane är tonläget ett annat. Det hemmasnickrade soundet är utbytt mot en fylligare och mer polerad produktion. De svajiga melodier som kunnat skönjas på tidigare album har stramats upp och renodlats. Det låter Prefab Sprout, lyxigt och har en tydligare bandkaraktär.

Kanske är det logiskt att Matt Mondanile lyfter upp sitt låtskrivande över vattenytan lagom till inledningen av 2013. Året då korten ska upp på bordet. Då lite jävla tydlighet borde vara det minsta kravet för hur saker och ting ska ordnas framöver. För hur vi ska bli lite mer omtänksamma och solidariska.

Strax innan jul ringer jag upp Matt för att be honom berätta om denna scenförändring.

Ditt nya album The flower lane har en större mjukhet och lätthet över sig än dina tidigare mer lo-fi och drone-orienterade inspelningar. Hur blev det så?
– För att jag hade möjlighet att spela in i en riktig studio. Jag hade en tekniker (Al Carlson, reds anm.) som hjälpte mig väldigt mycket för att få det sound jag ville ha och komma så nära min kreativa idé som möjligt. Jag tycker inte lo-fi är dåligt på något sätt, jag ville bara göra något i en studio. Och det blev i en studio i Brooklyn, New York.

Du samarbetar med flera andra musiker på skivan, som Daniel Lopatin (Oneohtrix Point Never) och Madeline Follin (Cults).
– Ja, Daniel var i närheten och jag frågade om han ville vara med på skivan. Så han kom förbi och bidrog. Det blev riktigt bra.

Gillar du hans musik?
– Ja, jag är ett fan. Han studerade vid samma universitet som mig, vi är vänner.

En av dina första inspelningar med Ducktails, en kassett, gjordes i en liten redskapsbod i Massachusetts. Du hade nästan inga instrument och mycket begränsad utrustning att spela in med. Kommer du ihåg den inspelningen?
– Ja, det var väldigt annorlunda från det jag gjorde denna gång. Men jag tycker det är viktigt att ha inget eller bara något enstaka instrument när du börjar spela in. Då blir det mer fokus på det du ska göra, det blir lite mer verkligt. Jag är fortfarande inne på den tanken, att spela in med väldigt få instrument.

Du gillar att spela in på kassett. Vad är så intressant med det formatet?
– Den gången använde jag det för att det var billigt och jag hade en fyra kanals porta. Vid den tidpunkten var det många som spelade in sin musik på kassetter och spred så det kändes det rimligt att släppa det i det formatet.

Samlar du på kassetter?
– Inte nuförtiden. I mina föräldrars hus har jag en stor samling med kassetter men jag lyssnar inte på dem så mycket. Men jag har dem. Jag vet inte riktigt vad de är till för, men de finns där. Jag kanske ska lägga ut dem på Ebay, eller något.

Men det är mestadels kassetter som du fått av andra?
– Ja, när jag varit ute och spelat eller turnerat får man ofta kassetter av andra band. När jag bodde i Massachusetts fanns det en stor noisemusik-scen där och de banden brukade ge mig en massa kassetter. När jag gick på universitetet satte jag upp spelningar med en massa konstiga band och de var väldigt glada att jag bokade dem så de gav mig kassetter. Jag fick pengar av skolan för att göra det och på det sättet fick jag se en massa band som jag vanligtvis inte skulle se, på grund av att jag bokade dem.

Ditt nya album har en tydlig influens av Prefab Sprout på ett par av låtarna. Är Paddy McAloon en stor inspiration för dig?
– Ja, jag älskar dem. Den sången, som jag antar att du syftar på, »Sedan magic«, är faktiskt skriven av gitarristen i mitt band, Alex Craig. Vi gick in för att det skulle låta så mycket Prefab som möjligt, jag ville få med en sådan låt på skivan. En hyllning.

Vad är det du gillar med musiken?
– Jag gillar produktionen och låtskrivandet. Arrangemangen.

Det finns en mjukhet och nästan ambient känsla över mycket av Prefab Sprouts musik, och det tycker jag man kan höra på The Flower Lane också.
– Ja, verkligen. Jag gillar mycket ambient och ambient popmusik, jag vill verkligen att det ska höras i det jag gör.

Vilka artister inom ambient-genren gillar du?
– Brian Eno och elektronisk dansmusik, även krautrock som jag tycker har mycket av det man kan kalla för ambient i sig. Som Tangerine Dream och Popol Vuh.

En av låtarna på The flower lane, »International date line«, är väldigt krautbetonad, i stil med Faust eller Can.
– Ja, jag gillar inte att gömma mina influenser, jag vill att folk ska se dem. Jag vill hellre avslöja och berätta om det jag älskar och det som format det jag gör.

Det har varit mycket prat om att världen kommer att gå under i morgon, den 21 december 2012, som kopplas till Mayafolkets kalender. Vad skulle du göra på jordens sista dag?
– Jag skulle nog åka till LA eller något ställe där det är varmt, som i Bay Area. Och träffa några kompisar. Och simma i havet.

Fascineras du något av sådana profetior?
– Ja, de kan ju vara sanna så jag försöker inte vara så skeptisk gentemot sådana saker. Man måste ta det på allvar på ett eller annat sätt. Vad tycker du om det?

I varje konspirationsteori finns det säkert ett visst mått av sanning, även om den framstår som konstig och främmande.
– Ja, det är sant. Det finns alltid en bit av sanning i det.

The Flower lane släpps den 28 januari.

Samtidigt finns det ett lugn över Molly Nilssons musik. Även när tempot är dansant och synthdrivet. Musiken håller sig på en jämn nivå och skenar aldrig iväg. Det rofyllda kontrasteras av uppriktiga texter. Molly sjunger om relationer, banaliteter i vardagen och staden som scen för möten mellan människor. Orden går fram och skärper ens uppmärksamhet. Rader som »the little sweet things that you gave me were nothing but poisoned candy« är brutala och omöjliga att misstolka.

Molly Nilsson har släppt fyra album. Första skivan These things take time kom 2008 och innehåller låten »Hey moon!« som John Maus gjorde en uppmärksammad cover på några år efter. Senaste skivan History kom förra året och ett nytt album är tänkt att släppas i början av 2013. Molly ger ut musiken på egna skivbolaget Dark Skies Association. Hon tillverkar och illustrerar alla omslag själv.

Molly Nilsson är uppväxt i Stockholm. 2004 flyttade hon till Berlin och har varit staden trogen sedan dess. Men nu börjar hon vackla. Jag ringde upp henne för att prata om förhållandet till Sverige och staden hon bott i de senaste åtta åren.

Du flyttade till Berlin från Stockholm och nu är du aktuell med att komma hit och spela. Hur många gånger har du uppträtt i Sverige?
– Två gånger, båda gångerna i Stockholm och på klubben Top Nice. Det har inte blivit mer. Jag ska eventuellt spela i Göteborg i vår.

Var uppträdde du när du spelade på Top Nice?
– Ena gången var när de hade festival på Färgfabriken, förra sommaren. Andra gången var förra vintern när de hade fest på sitt »kontor«, ute på Slakthusområdet.

Hur var det att spela på de kvällarna?
– Det var bra, fast jag är inte så jätteangelägen om att spela i Stockholm. När jag är där vill jag mest vara ledig.

Hur är det att komma till Sverige på sådana här enstaka besök?
– Det är bra. Fast jag tycker det är annorlunda att spela i Stockholm jämfört med utomlands. Jag är van att prata engelska på scenen, det är lite konstigt att spela och sjunga på engelska och sen prata svenska. Jag känner mig lite utanför min comfort zone. Men jag vet inte, det finns också en anledning till att jag lämnade Stockholm. Stockholm är alltid för häftiga.

Du känner att du inte passar in där?
– Det är en ganska svårflörtad publik. Men så har det varit på många ställen, som i London. Men de senaste gångerna jag har spelat där har det varit väldigt kul, så det kan bero på mig också.

Vad är ditt förhållande till Sverige och Stockholm nu när du bor i Berlin och har bott där i ganska många år?
– Jag brukar åka till Sverige och Stockholm några gånger om året, så jag känner mig ganska uppdaterad. Jag följer svenska nyheter här och lyssnar ganska mycket på Sveriges Radio så jag känner mig väldigt i kontakt med Sverige. Det är ganska nära, jag befinner mig inte på andra sidan jorden. Men, det är lite problematiskt också. Jag vill att folk i Stockholm ska höra musiken, för jag vet att svenskar konsumerar mycket musik, så det vore kul om folk upptäckte det jag gör.

Så det problematiska är att de inte gör det i den utsträckningen du skulle önska?
– Nej, men jag har inte jobbat så mycket på det. Men de gånger jag har fått någon sorts respons från Sverige har jag blivit väldigt glad, det känns som att jag fått en revansch.

Att du vunnit över dem?
– Ja, exakt.

Men kan du känna som Berlin-bo att du står utanför och observerar det beteendet? Att du märker det svårflörtiga tydligare när du bor där?
– Ja, jag tror det. Det är klart att när man flyttar till ett annat land så upptäcker man saker som är både bra och dåliga med den plats man själv kommer ifrån. Jag har upptäckt många saker som är väldigt bra med Sverige och Stockholm. När jag är där är människor generellt väldigt trevliga och det är ganska enkelt socialt. Tyskar, och framför allt berlinare, är inte så öppna för främlingar. Sverige är ett så litet land och man blickar alltid utåt och då är man också mer öppen för vad som händer utifrån.

På ditt andra album Europa så sjunger du om Berlin i låten »Berlin, Berlin«. Det är den enda låten du gjort på svenska. Fanns det någon tanke med att den skulle ha svensk text eftersom den handlade om staden som du flyttat till?
– Ja, fast kanske inte så medvetet. Men det kändes som att den typen av tonläge i texten hade varit bäst på tyska eller svenska. Hade jag sjungit den på tyska hade det blivit lite för övertydligt, så då blev det svenska. Det passade bra i och med att jag som svensk kommer utifrån och försöker ta över en främmande stad.

I texten sjunger du »jag följer med, med leendet på sned« och »sluta streta emot«. Har du kämpat för att bli vän med staden?
– Nej, inte alls. Det är snarare tvärtom. Det jag menar är att staden är lite för enkel och att jag lite subtilt försöker säga att staden blir utnyttjad. Egentligen kommer inte människor hit för att de älskar Berlin utan för att det är billigt och hur man kan leva här. Det är en trend, det är snarare som att man våldtar den.

Har du problem med att den blir utnyttjad?
– Ja, men jag har själv flyttat hit och stannat kvar för att det är så billigt och att det är en bra plats att vara konstnär på. Men många som jag känner som flyttat hit från andra städer och länder har inte något alls med Tyskland att göra på så sätt att de inte försöker integrera sig och lära sig språket – bara för att de är för lata. Nu börjar Berlin bli dyrare och dyrare och om några år kommer många av oss inte att bo kvar här.

Gäller det för dig också?
– Ja… alltså, Berlin har inte den typen av fördelar som andra »dyra« städer har, som London eller New York som är mer etablerade. Där känns det som att när man är där, även fast det är väldigt dyrt, så är det värt det.

Men så är det inte i Berlin?
– Jag vet inte, det kan bero på att jag har tröttnat lite. Jag har varit här så pass länge att jag inte är så nyförälskad i staden längre. Det beror också på hur staden förändras och byggs om och går från att ha varit charmigt ful till att bara vara ful.

Att den gentrifieras?
– Ja, precis. De sakerna som har varit lockande i Berlin är de tomma platserna och att det funnits utrymme att experimentera och upptäcka bortglömda hörn. Billiga hyror i trasiga hus. Men Berlin vill inte vara den staden, Berlin vill vara som Stockholm…

Och det kan bara sluta fel?
– Ja, det är tråkigt att Berlin inte ser varför människor har kommit hit. Att det inte handlar om att man vill ha lyxiga takvåningar, det finns många andra städer som man kan ha det i.

Så du menar att om Berlin hade haft en annan beredskap så hade den utveckling som nu sker aldrig påbörjats?
– Det är en fattig stad, de måste tjäna pengar på något så de har sålt staden. Men hade de inte spekulerat bort alla sina pengar och ruinerat sig så hade det inte varit en fattig stad från början. Då hade i och för sig inte folk kommit hit. Alla samhällen och städer strävar väl efter att bli så framgångsrika och rika som möjligt, så de delarna hänger ihop.

– Men när man är i andra städer som har lite mer självförtroende så tycker jag det är väldigt fint att se att man vågar behålla saker som kanske inte är toppmodernt eller nytt. Men man behåller det för att det är en del av charmen, som tunnelbanestationer.

Har du något exempel på det?
– Jag tycker att man har det lite i Stockholm, att man inte renoverar hursomhelst. Att man låter en del husfasader vara, även om man inte gör det på insidan tyvärr. Och New York, det är också en väldigt fattig stad om man ser till deras stadskassa. Men det är fint att se att man inte behöver renovera allting där och byta ut tunnelbanevagnar. Man ser att folk lever.

– Det finns en tunnelbanestation i Berlin som heter Mehringdamm som jag tyckte var en jättefin station. Den var i rött tegel och påminde lite om Mariatorget i Stockholm. Nu har de renoverat den och det har tagit väldigt lång tid och kostat mycket pengar. Nu har den lite sandiga marmoraktiga väggar och namnet är med nya bokstäver och det känns helt onödigt. Jag kom ihåg att när man åkte förbi där när de renoverade så sade de alltid i högtalarna att de inte stannade vid stationen eftersom den höll på att »moderniseras«. Det ordet känns väldigt ute, vem moderniserar? Man kanske renoverar eller digitaliserar. Men moderniserar?

Det känns lite ansträngt också. Det räcker inte med att man renoverar, man måste låta påskina att här jävlar ska det bli »modernt«.
– Ja, verkligen.

Hur länge sedan skedde den ombyggnaden?
– Det blev färdigt för några månader sedan. Men jag förstod inte alls vad poängen med det var. Ett annat sådant exempel är att de har rivit Palast der Republik, det gamla parlamentshuset i DDR, och det var en väldigt fin plats. Den var belägen mitt emot domkyrkan som är en stor kupol från sent 17- eller sent 1800-tal och är sotig av avgaser men har fin patina och är väldigt vacker. Republikens palats å sin sida var från 70-talet och hade en spegelvägg som fasad. Fönstren var tonade rutor med lite av guldinslag i glaset. Domen speglade sig i dem och det var väldigt fint att dessa två helt olika epoker låg mitt emot varandra.

– Sedan påstods det att det var asbest i byggnaden och att det var orsaken till att man rev det. Men det handlade egentligen om att man ville radera hela DDR-historien. Nu vill man istället bygga upp en rekonstruktion av ett slott som fanns på samma plats för tvåhundra år sedan. Jag fasar inför tanken. Ett nytt slott…

Det låter som Las Vegas.
– Ja, det blir Disney World. Sedan har pengarna tagit slut och det blev inget slott. Nu är det bara en gräsmatta med ett turistcenter bredvid. Det är väldigt mycket så Berlin fungerar, man försöker få in pengar och så går det bara fel. Det är inte långsiktigt tänkande.

Palast der Republik

Så det är staden själv som har beslutat att göra de här förändringarna?
– Jag vet inte var pengarna kommer ifrån men jag kan tänka mig att det är mycket privatpersoner som donerar. Som Kaiser Wilhelms minneskyrka, den kända kyrkan vid Bahnhof Zoo med avbruten topp, den är privatägd. Det är konstigt att ett sådant minnesmärke i Berlin ägs av en privat stiftelse och ändå måste be om bidrag för att kunna renovera den.

Vad tänker du när du ser sådana konkreta förändringar i staden?
– Det är tråkigt. Men samtidigt är det lite som när jag var i New York för första gången. Då träffade jag en person som hade varit där för länge sedan och som sade att det var så fantastiskt då och såg annorlunda ut. Och det var det säkert, men å andra sidan är New York säkert fantastiskt oavsett när man åker dit. För det blir alltid första gången för en själv. Alla städer förändras hela tiden. En vän till min familj hatar Kulturhuset i Stockholm för att man rev Klarakvarteren. Det är ingenting som jag tänker på eftersom jag inte ens var född då. Jag tycker att Plattan är en väldigt fint plats.

Så man kan säga att din nyförälskelse i Berlin är över för ganska länge sedan?
– Ja, vi sover i enskilda sängar nu. Men det är ändå en harmonisk samvaro.

Hur kom det sig att du började göra musik?
– Jag hade hållit på med bild och att teckna innan och trodde att det var det jag skulle göra. Sedan provade jag att göra lite musik och lånade en keyboard av en kompis och tyckte att det var kul och fortsatte med det.

Studerade du konst innan?
– Nej, inte direkt. Jag gick konstgymnasium men var inte så sugen på att plugga vidare. Ett tag tänkte jag bli illustratör, mest för att min pappa är det. Så det var kul när jag upptäckte musiken och att det kom helt från mig själv, det var när jag hade flyttat till Berlin. Jag hade aldrig hållit på med musik innan. Jag hade nog inte vågat prova på det eftersom det känns som att det är svårare i Stockholm. Det kanske inte är det nu men just då kände jag det. Jag hade inte vågat börja med något som jag egentligen inte kunde. Jag kan fortfarande inte spela men det går ändå ganska bra, haha.

Det fanns ett slags krav på att man måste vara duktig på sitt instrument och ha en tydlig bild av vad man ska göra?
– Ja. De jag kände då som höll på med musik var Rytmus-människor som gjorde det på ett helt annat sätt. Hade jag haft kompisar som höll på med experimentell noise hade jag kanske tyckt att det var okej, men jag hade inte riktigt den relationen till musik.

Men det kändes friare när du hade flyttat och du fick ut något utav det?
– Ja, det var bara något jag gjorde för mig själv till en början. Jag brukade spela upp låtar för kompisar, det var som att jag gav bort en present i form av en låt. När jag började spela blev det lite mer på allvar.

Mycket av din musik bygger på din röst och en synth om man ska hårddra det. Det är raka komp, avskalade melodier och ett okonstlat tilltal. Varför håller du dig inom den ramen?
– Jag försöker göra det så enkelt som möjligt, inte för att jag är lat utan för att jag försöker få fram en idé på det enklaste sättet. Jag tycker att det är det som är definitionen av skönhet: oväntad enkelhet. Texterna och musiken ska vara enkla men jag försöker fylla upp mellan raderna att det finns något mer. Det är kanske banalt men det har ändå ett värde. Jag tycker också om enkel musik och enkla saker. Det finns inget värre än omotiverad svårhet. Mozart, det är egentligen ganska enkelt – och väldigt vackert. Det är popmusik.

– Jag försöker bara skriva världens bästa låt. Jag har inte gjort det hittills och jag tycker att varje låt jag skriver blir lite bättre och jag får ut något utav det. Så ger jag ut det och hoppas att det ska träffa någon.

Du har sagt att du är punk i hjärtat och att du därför jobbar ganska do it yourself med att ge ut skivor på egen hand. Är det där kärnan till inspirationen finns?
– Till en början blev det så för att det kändes enklast. Sedan ju längre jag hållit på desto mer säker blir jag på mitt val. Som det fungerar i dag med internet så tycker jag inte att jag behöver en mellanhand, det är väldigt smidigt att lägga upp låtar och folk skickar vidare och gör blandband. Sedan har jag lite problem med auktoriteter och hela etablissemanget. Jag tycker inte att musikindustrin är en vacker plats och jag vill inte ha med den att göra, så jag tycker det är skönt att jag har sluppit det.

Dina texter är till och från ganska hårda och skoningslösa, som i »Whiskey sour« där du sjunger att du är på en fest och hatar alla. Finns det något medvetet med att du skriver hårda texter samtidigt som musiken är lugn?
– Nej, det bara kommer ut så för att det är mitt sätt att uttrycka det. När jag skrev den låten tyckte jag att det var härligt att börja med att, »nu är jag på en fest och jag hatar alla«. Att lägga ribban där istället för att säga att jag är på en fest och känner ingen, eller att alla på festen är jättefulla. Det är fint att börja med att säga det, och att ju mer låten lider så handlar det om att jag väntar på någon som inte dyker upp. Något mycket mer ödmjukt. Det kanske är så man fungerar psykologiskt, att man har ett försvar som man bygger upp fast man egentligen står där och väntar.

I »I hope you die« på History är det något av det omvända. Titeln är tydligt hård medan musiken är upplyftande och dansant, och texten är inte helt skoningslös rakt igenom heller.
– Det är lite som i »Whiskey sour«, att jag tänkte att det skulle vara kul att skriva en kärlekslåt som heter »I hope you die«, fast med kontentan att »jag hoppas att du dör vid min sida.« När jag hör den nu känns den lite tafflig, men jag tycker om det.

Du sjunger om någon huligan som håller på ett fotbollslag också, om jag fattat det rätt?
– Nej, verserna är de olika kärleksförklaringarna. »Dina lungor är större än en fotbollsplan«, det är den här klyschan som finns om lungorna, att det är det största organet, och jag är då »huliganen i hjärtat«.

Du ger ut din musik på egna skivbolaget Dark Skies Associationen och har tillverkat och illustrerat alla omslag själv. Hur är det att jobba så, från ax till limpa?
– Det är ett jättebra. Formgivningen är kul och jag har även gjort allt själv med produktionen. Jag känner mig hemma i omslagen, det skulle vara konstigt att lämna bort det till någon annan. Som att föda ett barn och låta någon annan namnge det.

Jag såg på din Soundcloud-sida att du har EU-flaggan som profilbild. Och ditt andra album heter Europa. Vad tycker du om Europa och att vara en del av kontinenten? Är det något som påverkar dig i musiken?
– Skivan är en grej för sig. Med Dark Skies Association har jag valt EU-flaggan som logga för skivbolaget för att det är en mörk himmel och en väldigt snygg logga. Jag är väldigt inne på att stjäla loggor, om det är flaggor eller logotyper som inte är skyddade av upphovsrättslagen. Jag har faktiskt en jättestor EU-flagga som hänger på min vägg. Jag tycker den är vacker, det som är fint är att den inte har något nationalistiskt över sig.

– Det skulle vara obehagligt att komma hem till någon med en stor svensk flagga på väggen, eller en tysk flagga. Det är i och för sig annorlunda att komma hem till någon i Stockholm och den har en brasiliansk eller jamaicansk flagga, då kanske det handlar om att man har rötter i det landet och gillar musiken. Men EU-flaggan är fin med ursprunget i fredstanken, även om EU i dag står för något helt annat.

– Jag har inte reflekterat så mycket över Europa. Men när jag varit i USA och kommit tillbaka hit så har jag upptäckt vad Europa är. Det är lite samma sak som mellan Tyskland och Sverige, jag hade inte reflekterat över vad det innebär att vara svensk innan jag lämnade.

Har du kommit fram till vad som är europeiskt?
– Jag vet inte, det är svårt att sätta fingret på vad det är. Men det märks. Jag har tänkt på det när man åker runt här, även om man är i Holland, Polen eller Italien, och man ser att vi är en kontinent även fast vi är väldigt olika i kultur och språk. Det finns något som vi har gemensamt. Men vad det är det återstår att se.

Det kanske inte är så viktigt att veta det heller?
– Nej, om man inte är en statsvetare och ska skriva en avhandling.

Men du är inne på att stjäla loggor alltså?
– Ja, jag tycker väldigt mycket om allmän tillgång. Alla mina skivomslag har en symbol som inte jag har kommit på. Till den första skivan använde jag ett kinesiskt pussel, till den andra tog jag ett brädspel som är väldigt gammalt, på tredje skivan användes ett exempel på Pythagoras sats och på den senaste skivan är det vägskylten för kulturminnesmärke i Sverige som är på omslaget. Det är en gammal Asatro-symbol, en sorts gaelisk figur.

Hur kom det sig att du valde den?
– Jag hade redan bestämt att skivan skulle heta »History« och just då pluggade jag historia. Så fick jag ett brev från historiska fakulteten med den loggan och då var det självklart. Jag tyckte inte att den var särskilt vacker, de tidigare symbolerna har jag valt för att de var estetiskt fina. Men den här gången tyckte jag inte att den var snygg. Man är van att se den som en vägskylt eller en kringla på tangentbordet på datorn. Men ju mer tid jag har tillbringat med den här symbolen har jag tyckt mer och mer om den. Det fungerade väldigt bra, som ett arrangerat äktenskap.

Vad är det du har fallit för hos den?
– Ibland måste man se på den tillräckligt länge för att se den för första gången, för det är en symbol som man sett för mycket. När jag tittade på den så blev den som ett kors eller en kringla som fortsätter i evigheten. Den upprepar sig och är väldigt harmonisk.

Du är lite intresserad av astrologi har jag förstått. Stämmer det?
– Ja, jag tycker att det är ganska kul med det ämnet, även om jag inte är så allvarlig med det. Jag brukar fråga folk när jag träffar dem vad de är för stjärntecken. Det hjälper, för man måste på något sätt kategorisera människor. Vet man vad någon har för stjärntecken så kan man jämföra med andra som har samma tecken och då kan man se likheter och olikheter.

Så du har koll på vad de olika stjärntecknen innebär?
– Ja, det har jag. Samtidigt är jag medveten om att det finns något konstigt med det, rent vetenskapligt är astrologin lite tveksam. Det är konstigt att alla stjärntecknen förblivit desamma medan jorden rubbats en del under de senaste fyra tusen åren. Men det blir tråkigt när folk är för rationella och allt ska kunna bevisas och förklaras. Ibland är det bara kul att ha saker omkring sig som inte har någon sorts anknytning till det.

Vad är du själv för stjärntecken?
– Jag är skytte, jag fyller år samma kväll som spelningen i Stockholm.

Texten till din låt »Hey moon« låter som en naturbeskrivning och en hyllning till månen, samtidigt som den kan ses som en kärlekssång. Vad representerar den för dig?
– Det är en kärleksballad till månen fast jag vill inte att det ska vara naturromantik. Det är mer som en ballad till ensamheten, att vara för sig själv och vara lycklig i det, även fast det finns något melankoliskt i det. Men att ändå vara nöjd med den känslan. När jag skrev den hade jag ett fönster i lägenheten där jag bodde där jag alltid såg månen när den passerade. Så månen var alltid väldigt närvarande.

Låten är väldigt rofylld rakt igenom. Var det den bästa låten du hade skrivit fram tills då?
– Nej, jag tyckte det var en jättebra låt men absolut inte min bästa. Det var ingen självklar hit heller. Men sedan när John Maus gav ut den fick den en massa uppmärksamhet och det kändes ganska konstigt för en massa folk kom fram till mig vid spelningar och undrade om jag inte skulle spela den. Jag hade aldrig spelat den live innan, för det var inte den som var viktigast på skivan. Det är kul att den fick uppmärksamhet men nu har den nästan tagit över hela den skivan. Tidigare såg jag på den nästan som en utfyllnadslåt. Den känns väldigt gammal för mig, nästan fem år är den.

Vad tycker du om John Maus version?
– Det blir en helt annan grej när det är en duett, för då är det som att det är två människor som sjunger till varandra – via månen. Och att det handlar om två människor. Det var inte alls så som jag hade tänkt. När jag precis hade skrivit låten så skickade jag den till en kompis som hade någon idé om att sången var sjungen av en katt som tittade på månen, vilket är helt absurt. Att jag skulle ha skrivit en låt från en katts perspektiv. Det är öppet för tolkning såklart, men det är intressant hur olika intryck låtar kan göra.

John Maus har använt din originalsång som han sjunger över så det är ingen riktig duett. Hade du gått med på att sjunga en duett om du hade fått frågan?
– Det hade blivit sleazy. Jag vet att det är folk som har velat att vi ska spela tillsammans och det hade varit helt absurt. Jag vet inte om du har sett John live?

Jo, i klipp på Youtube.
– Det skulle bli the clash of the titans, jättekonstigt, haha. Men det var ganska praktiskt att han bara lyfte den för jag tycker det är tråkigt att sjunga om låtar. Men det är inget liveframträdande på gång med honom.

Molly Nilsson uppträder på Mothers kväll på Under Bron i Stockholm, fredag den 14 december. Spelar gör även Telephone Melts.
Molly Nilsson finns här och Dark Skies Association här.