Fler kommentarer, tagna från Twitter och Facebook, lyder ”They’re the fucking reason why post-dubstep is on Wikipedia”, ”Arrogant and cocky” och den mer roliga ”Worse than Vice and Pitchfork”. Jag älskar sådan form av, vad ska man saga, marknadsföring?

Jag minns de få gångerna jag varit på baren Bröderna Olssons Garlic and Shots på söder I Stockholm, där tidningsrecensioner av stället var uppsatta på väggen. ”Gå inte hit”, var andemeningen. Annars är det ju en klassisk mentalitet: vi vet bäst, och alla andra kan dra. Vi får se hur det utvecklas. Under tiden finns det fina artiklar om ” A Brief As Possible Historical Recount Of R&B” (som inte är så brief) ochlånga ”guider” till bass att läsa, plus ett gäng mixar.

Jag mailade Erik Kirtley, som bland annat gjort just mixar till MTHRFNKR och håller i en annan ”revevant, and hip”-blogg, Indie R&B, och frågade lite om hans roll i det hela.

” Jag var ärligt talat lite förvånad över sidans kaxiga framtoning, men det är spännande att se en sida som är såpass transparent, det är liksom inget diskret försök till att se cool ut, det är ett öppet statement redan från början.”’

”Sidan startades av Kornelia, enligt hennes Facebook-profil heter hon Kamila i efternamn, tysk som flyttade till London i höstas. Mthrfnkr är ju som sagt en vidareutveckling av hennes förra blogg Post-dubstep och det var mycket tack vare att hon publicerade första Indie R&B-mixen på Post-dubstep som min blogg fått över 20 000 följare. Så Indie R&B blev efter hand mer eller mindre en lillebrorsblogg till post-dubstep och det var i den vevan som hon fick idén till att starta Mthrfnkr och kombinera båda bloggarnas innehåll”.

”Hon mailade mig och jag var med och gav feedback på namnförslag och kom med två förslag på loggor, hade tyvärr inte tid att bidra med mer grafiskt arbete, och sen sista månaden på året började saker rulla väldigt snabbt och jag hängde inte riktigt med i slutspurten. Fick lite panik när sidan helt plötsligt skulle ha premiär första januari och jag inte ens börjat på mixen. Men Kornelia hade ju förberett oerhört väl och samlat ihop många skribenter och fått kontakt med lite branschfolk, så det fanns ju gott om saker att publicera vid premiären”.

För att de highlightar skribenterna – och stoltserar inte med några feta intervjuer eller reportage om någon ”scen”. Medarbetarna är band, skribenter, svenska JJ, en filmskapare, en författare, en från Gawker.

Det är ofta mer intressant att läsa om en artist än att låta artisten prata om sig själv.

”MOST zines are labors of love, done as side projects and hobbies. The goal isn’t to turn a profit, but rather to capture a cultural moment, which in turn, offers the creators the freedom to explore and experiment.” skriver Times om fanzines.

Det är inte så konstigt att nygamla kulturtidningsformen zines har kommit tillbaka igen i en annan form. Citatet sammanfattar exakt hur jag ser på många av de bloggar, tumblrs och twitterflöden jag följer. Emanuel Karlsten skulle säga att de alla var journalister.

De är de inte, skönt nog.