Samtidigt som varslen från industrin ökade kunde en nedmonterad a-kassa inte längre fungera som ett socialt skyddsnät. Hårdast slog varselvågen i södra Sverige, som i Blekinge där jag bor, som också råkar ha landets högsta ungdomsarbetslöshet.

Bland mina vänner fanns det i år fler som var utan arbete och fler som var tvungna att regelbundet besöka närmsta socialkontor än de som inte behövde det. Det känns som en klen tröst att säga att det inte var något fel på dem. Det vara bara den svenska välfärden som till sist började att sina.

Det fanns vinnare och förlorare.

Vinnare var de svenska bankerna som fortsatte att göra storvinster, bankchefer som plockade ut miljonbonusar men ändå vägrade sänka räntan för skuldtyngda kunder. Eller det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna som noterade toppsiffror i alla opinionsundersökningar och enbart verkade hämta styrka från skandalerna massmedia kontinuerligt grävde upp.

Allt hörde samman. När det blåste som värst blev det allt viktigare att inte förlora sina samhällspositioner. Alla andra fick klara sig bäst de kunde.

Det kändes verkligen inte som en slump att den musik jag bar närmst var skapad av artister, orkestrar och producenter som präglades av en känsla av klaustrofobi och tristess, av betong och rostfritt stål. Eller kanske allra helst önskan om att ta sig därifrån, från de mörkaste gränderna upp till skyarna. Ända till the promised land.

När den brittiska musikjournalisten Alexis Petridis beskrev The 2 Bears debutalbum som »proper house music for hard times« var det inte enbart en genialisk formulering utan också en mening som ekade i mitt huvud hela året ut.

Det var precis i det facket jag ville pressa in all musik jag gillade. När duon bakom The 2 Bears, Joe Goddard och Raf Rundell, lyfte fram en gospelkör som euforiskt mässade om att »hey now, let’s get up together« i låten »Church« så kändes det verkligen som startskottet för en housemusik som faktiskt lyfte oss över de hårda tiderna.  I alla fall för stunden.

I februari blev jag utlasad från ett av Sveriges stora mediabolag och därmed ofrivilligt egen företagare. Oron för en tillräcklig inkomst hängde likt mörka moln varje månad och musiken blev om inte en tillflyktsort så i alla fall något att luta sig mot mest när ångesten trängde sig på som mest.

Främst sökte jag mig till den mest upplyftande housemusiken. House som medel och mål, som en dröm om ett bättre liv.

Vem säger att jag inte kunde blivit den som röstade på det där partiet längst ut till höger? En vit, arg, ung man. Det är ju precis så den generiska stereotypen är.

Istället ägnade jag allt för många nätter under det här året åt att titta på musikdokumentärer, särskilt de som handlade om skivbolaget Philadelpha International. Flera gånger om.

Jag var väl 15, 16 år första gången jag hörde musiken som släpptes på Kenny Gamble och Leon Huffs etikett. Då var jag lyckligt övertygad om att jag verkligen grävt mig längst ned till skattkistans botten.

Philly soul som den ibland kallas var den mest fulländade, perfekta musiken precis i skarven mellan soul och disco. Det var housemusik decennium innan någon kommit på att kalla den för just det. Musik som skapades i en karg industristad, plågad av arbetslöshet och segregation och till fonden av en svart amerikansk medborgarrättsrörelse som kanske aldrig blev det många hade hoppats på.

Mottot på Philadelpha International var »Love is the message« och jag kommer i skrivande stund inte på något annat skivbolag som var lika uppfyllt av kärlek och broderskap. Var det därför jag återigen sökte mig till Jean Carn, Teddy Pendergrass, O’Jays och The Three Degrees?

Jag tror faktiskt det. Det var »proper house music for hard times« även då och jag hittade dess motsvarighet var jag än letade i år. Den kanske tog en annan form men var precis lika jublande upplyftande som vi kunnat drömma om.

Från Ikonikas rödglödande knytnäve på dansgolvet, till Frank Oceans kärleksförklaring vidare över Robert Hoods lovsång till den sargat krisdrabbade hemstaden Detroit krävde popmusiken ingen kärlek eller värdighet. Den tog bara vad den ville ha.

Jag tror att de viktigaste sakerna som popmusiken kunde lära oss år 2012 var att fortsätta tro på tillit, medmänsklighet och rättvisa. Det var ju så fruktansvärt lätt att tvivla.

Det här är mina val för 2012:

Blawan His He She And She (tolva), Brandy Two Eleven (album), Scott Walker Bish Bosh (album), Actress R.I.P (album), The Joy of Disco (dokumentär), »Put No Blame On The Master: Jamaican Gospel Vol. 2« (samling), Julian Barnes Känslan av ett slut (bok), Cassie »King Of Hearts« (låt), Dan Penn »I’m your puppet« (låt), Takemba Takemba (album), Azealia Banks 1991 (EP), Robert Hood Motor: Nighttime World 3 (album), Frank Ocean Channel ORANGE (album), Cajmere »Chit Chat – Clubhouse Remix« (låt), Jessie Ware Devotion (album), Shangaan Shake (album), Cooly G Playin’ Me (album), MadTeo & Sensational »Very Sweaty Palms (Kassem Mosse remix)« (låt), Holy Spirit: Spiritual Soul & Gospel Funk (samling), Evian Christ Kings And Them (album), Dean Blunt and Inga Copeland Black Is Beautiful (album), Tracey Thorn »Hard Candy Christmas« (låt), Lydia Davis Samarbete Med Fluga (bok), P/S/L/S  The The People / The Scene / The Life / The Soul (samling), Miguel Kaleidoscope dream (album), Umba »So Socialize« (låt), Taken By Trees Other worlds (album), That’s Why (samling), YSE Saint Lau’rant & Fence Pickpocket (tolva), Angel Haze Reservation (album), Dexys One day I’m going to soar (album), Erik Niva (skribent), The 2 Bears »Church« (låt), Purple Legacy: A History Of Purple (samling), Julio Bashmore »Au Seve« (låt), MM/KM (Mix Mup & Kassem Mosse) (album), Ikonika I Make Lists (album), R. Kelly Write Me Back (album), Stone Island (klädmärke), Country Soul Sisters – The Rise of Women in Country Music 1952-74 (samling), Johanna Knutsson Support (tolva), Lil Silva Club Constructions (tolva), Michael Kiwanuka Home again (album), Laurel Halo Quarantine (album), Kiki Gyan 24 Hours In A Disco 1978-82 (samling), Wu-Block (album), LOL Boys »Changes« (låt), Raime Quarter Turns Over A Living Line (album), Dries Van Noten (klädmärke),  Jam City Classical Curves (album), A$AP Mob Lords Never Worry (mixtape), Moodymann Picture This (album), Four Tet Pink (album), Tomas Barfod »Broken Glass (Shlohmo Remix)« (låt), Laila Je T’Aime: Guitar Music From The Western Sahel (samling), Chicagojazzen Elände (album), Shackleton Music for the Quiet Hour/Dragbar EP’s (album), More Ideas 1988 (samling), Scuba The Hope (album).

Men det är även en stad med en betydande r’n’b och hiphop-tradition. Och en påfallande bred sådan: Å ena sidan topplistnamn som Will Smith och Boyz II Men, å andra gangstarappionjären Schoolly D och The Roots. På senare tid har även en yngre generation av r’n’b-artister, som Musiq Soulchild och Jazmine Sullivan, förstärkt Philadelphias ursprung och status på musikkartan som en stad där rösten står i fokus.

Därför är det inte så konstigt att dubstep- och grimekreatören Starkey lever på mer än bråkiga beats och skruvade ljud. Flera av låtarna på Philadelphiaproducentens kommande skiva ”Ear drums and black holes” – varav några av dem är albumets starkaste – bärs fram av vokala inslag från såväl amerikanska MC:s som den brittiska elektronikasångerskan Anneka.

– Folk i Philadelphia vill känna ett mänskligt element i den elektroniska röran. Jag använder inte speciellt mycket effekter på rösterna, jag vill att folk ska kunna höra rösten, memorera den och nynna med till den, säger Starkey på telefon från sin lägenhet.

Stars (feat. Anneka) by Starkey from Ben Curzon on Vimeo.

Det vokala är en del i Starkeys musikaliska bygge som han snickrat på sedan mitten av 00-talet. Ett bygge som han kallar för ”street bass”, och som minst lika mycket handlar om tung bas och ett omfamnande av källarvänliga stilar som grime, dubstep och ghetto house. Starkeys musik har den unika egenskapen att både kunna framkalla känslan av ett mörkt dansgolv och lågfrekventa rytmer som går rakt in i magen, och stunden precis efter en avslutad klubbkväll då man hämtar andan på trottoaren bland trasiga ölflaskor och snabbmatsförpackningar i väntan på en taxi.

Att Starkeys uttryck är djupt urbant är därför knappast en överdrift. Och det urbana går även igen på ”Ear drums and black holes” vars tema uppehåller sig kring rymden och det dystopiska.

– Frasen ”Black holes” i titeln handlar lite om hur jag skriver låtar och hämtar inspiration från soundtracks och sci-fi-filmer som ”Logan’s run”. Hur man såg på framtiden bakåt i tiden.

– Men det övergripande temat är det okända och det vi inte kan förutse, i en urban, apokalyptisk kontext. Vad skulle hända om en stor katastrof inträffade i New York, London eller Stockholm? Storstadsmiljöer är alltid förknippade med undergång, du tänker aldrig på det när du är ute på en bondgård till exempel.

Gäller detta även för Philadelphia?
– Ja, det är en av städerna i USA där det sker flest mord. Det är mycket våld och vapen och ekonomiska klyftor här, och man kan se det på folks ansikten. Det är många som uttrycker smärta och frustration. Det är lite deprimerande.

– Samtidigt är Philly mitt hem och det är ljuden från staden och vad som händer som får mig att gå igång. Folk som gör musik här har ett annat driv än i andra städer i USA. Det finns inte speciellt många små eller halvstora klubbar. Utbudet består mest av stora ställen och underjordiska ravefester och det får folk att jobba hårt för att skapa sig en fanskara. Sedan har vi ju (den amerikanska) fotbollen också, när det är en Philadelphia Eagles-match kommer ingen på spelningarna. Vi måste helt enkelt kämpa hårdare för vår kreativitet och för att komma någonstans.

Starkey har inte alltid varit Starkey. Innan han började göra mångskiftande dubstep, kallade han sig för Aunt Jessica och experimenterade med breakbeat, triphop och ”downtempo stuff” tillsammans med en MC och sångerska. Men det var när han studerade i London i början av 00-talet som han fick upp ögonen för grime och UK Garage. Tillbaka i Philadelphia började han anordna fester med de engelska beatsen i fokus. Han träffade dj:n Dev79 och gick med i dennes crew Seclusiasis, ett kollektiv av producenter, radiomakare och artister som alla jobbar för att sprida grimen, dubstepen och de gatuförankrade beatsens budskap i sin hemstad.

Att artistnamnet kom att bli Starkey har även det en brittisk koppling. Liksom Aunt Jessica är namnet taget efter en av karaktärerna i The Beatles-filmen ”Magical Mystery Tour”, en herre vid namn Mr. Richard Starkey (Ringo Starrs riktiga namn, en karaktär som också spelas av Ringo.) Något som ter sig fullkomligt naturligt då Starkey hyser en stark kärlek till det engelska popundret, framför allt till den ”Femte Beatlen” George Martin.

– Han förändrade hela producentrollen då han tog saker som var underground och omvandlade dem så att de funkade i mainstreamfåran. Det var ju även fallet med Beach Boys men jag har aldrig gillat dem lika mycket.

Delar du den inställningen, att producera musik för en bredare massa med udda byggstenar?
– Ja, fullständigt. Jag vill göra skivor med stora hiphopartister. Det är ju mainstream bara för att folk säger att det är det. Men man ser fler undergroundartister som samarbetar med stora namn i dag eftersom marknaden har förändrats med fildelningen och bloggarna. Jag tror att det har gjort att marknaden har en annan inställning till musikskapandet.

– Lyssnar du på låtstrukturerna på mitt nya album så är det väldigt grundläggande sånger, det är produktionen som skruvar till dem, så på ett sätt är jag redan där.

Vilken stor artist skulle du vilja samarbeta med?
– Drake, han är den största just nu, eller kommer att bli åtminstone. Han och hans management förstår hans position och hur man ska bygga en fanskara. Annars hade han aldrig fått en Grammy-nominering för en låt. Det är sättet man bygger en hajp i dag.

Men till skillnad från många storbolagsartister som omger sig med en mängd producenter, låtskrivare och a&r-människor, är Starkey en DIY-artist. En musiker som gått den långa vägen och som är klassiskt tränad och har spelat piano sedan liten grabb. Så till den grad att han har önskat att han skulle vakna upp en dag och inte kunna något om musikteori och noter.

Är det så störande?
– Alltså, det glider alltid in på det. Många som inte är klassiskt skolade tänker inte på det, men för mig kan det bli för mycket. Jag försöker till och med stämma om mina synthezisers så att jag ska spela på fel tangenter. Men jag gillar ändå att analysera musik och dess teori, för jag tror att jag måste kunna förstå en viss del av musiken. Annars skulle jag inte klara mig.

Starkey heter egentligen Paul Geissinger.
”Ear drums and black holes” släpps den 19 april och är uppföljaren till albumet ”Ephemeral Exhibits”. Båda ges ut på Planet Mu.
Starkey har även gett ut en mängd singlar, tolvor och remixar, varav flera på sitt eget bolag Slit Jockey Records.
Medverkar på Mary Anne Hobbs senaste samlingsalbum ”Wild angels” med låten Gutter music V.i.p.