Likt flera andra upprörda röster på sociala medier ville jag genast kasta en förnärmad handske i marken och utmana den »Svenska Hollywoodfruar«-maken till en duell i gryningen. »Bah historielösheten!«, kluckade jag samtidigt som jag strök mitt imaginära skägg och satte på en egenhändigt kompilerad samling med Nervous Records finaste tolvor.

Ändå kan jag rent intellektuellt, samt med lite tidsmässig distans, förstå vad Steve Angello egentligen menade. Eller snarare hans ordval.

Att få skriva sin egen historia är den främsta, för att inte säga den enda, anledningen till att pyssla med någon som helst konstnärlig verksamhet. Att plocka upp en pensel, en mikrofon eller ställa sig bakom ett mixerbord med insikten av att allt nytt redan är gjort ter sig som en ganska blek utsikt.

Jag förstår varför Steve Angello avundas låt oss säga Farley Jackmaster Funk, Juan Atkins eller Paul Oakenfold. Att få vara den första som vandrar över ett snöbetäckt fält utan några synliga fotspår är ju ytterst få förunnat. Vilka de är kan ni nästan räkna ut själva på era egna fem fingrar.

Samtidigt finns det något nästan punkigt över Steve Angellos uttalande. Att slita sidorna ur historieböckerna och sätta två fingrar upp mot konventionerna – är det inte allt vad vi begär av vår rock’n’roll?

Både ja och nej så klart. Allt handlar om vem som gör det, om ordens avsändare.

Det skaver en aning när en mångmiljonär på toppen av sin karriär avmätt viftar bort den pionjäranda som föregått honom, inte minst sett till den subkultur som Steve Angellos housemusik är sprungen ur. Att skrubba rent historien från dess tidiga hjältar och kapa tonerna från minoritetskulturerna de föddes i är en ful ovana som popmusiken uppenbarligen inte vant sig av.

Nej, vi behöver inte dra upp historier om The Warehouse, The Electrifying Mojo, Larry Levan eller KLF återigen. Men vi behöver fortfarande prata om dansmusikens strävan. Om alla de drömmar och hopp om en bättre värld som rymdes där i begynnelsen, och som gör det än. Om varför dansmusiken på så många olika sätt varit sin alldeles egna medborgarrättsliga rörelse.

Just i dag är jag inte alls så säker på att pophistorien ständigt måste skrivas om.

Här är ett par anledningar till att faktiskt fortsätta framåt:

LaFawndah – »Tan« (singel)

Al Lover – Zodiak Versions (kommande album)

Yung Ralph feat. Young Thug – »Bands« (låt)

Okzharp – Dumela 113 (tolva)

David Bowie – »Blackstar« (singel)

Manta – Etra (kassett)

Patrick Cowley – Muscle Up (samling)

Maxsta, Boothroyd & Maniac – 100 Problems (ep)

4th Coming – Strange Things: The Complete Works 1970-1974 (återutgivning)

Ty Dolla $ign – Free TC (album)