Om Parker Lewis förra skiva Pengar och leenden präglades av rockig bandkänsla och svängiga gitarrer är Sorti det rakt motsatta. Emil har lärt sig ett nytt sätt att skriva låtar. Han har slagit sig ned framför sin laptop, köpt en bandlös bas och närmat sig sitt skapande mer försiktigt. Resultatet är en skiva som är elektronisk och nära.

Det låter 80-tal och stänk av Ratata och Phil Collins. Men melodierna och Emils ljusa och lite klagande röst får musiken att lågmält glöda. Han sjunger om brinnande vrak, gör en hommage till Maria McKee och öppnar sig utan några omskrivningar (»framför dina ögon ska jag gå sönder«). Den där rakheten som gör att Parker Lewis popmusik blir lika mycket en poetisk vän om natten som en trygg hand i demonstrationståget.

I början av sommaren pratade jag med Emil om det nya albumet. Och mycket annat.

Hur startade arbetet med Sorti?
– Jag gjorde nästan ett helt album direkt efter förra skivan, Pengar och leenden. Förra vintern gick jag till skivbolaget och spelade upp den. När jag gick därifrån bestämde jag mig för att kasta alltihop och börja om.

Varför då?
– Jag blev nervös när jag skulle spela upp låtarna. Jag visste inte riktigt var jag ville komma med materialet och vem jag skulle göra musiken för. Jag blev lite för fokuserad på att vara duktig och göra ett »vettigt« uppföljaralbum. Det blev en jobbig vändpunkt. Den kvällen spelade jag live och efter spelningen gjorde jag en massa dumheter. Det fick jag ta konsekvenserna av dagen efter när jag var tvungen att gå till min terapeut.

Vad gjorde du får något?
– Det var en hård kväll mitt i veckan med alla dumheter som man kan tänka sig. Efter att jag hade varit hos terapeuten gick jag hem och skrev »Dimridån«. Jag spelade upp den för Matilda (Berggren) när den var klar. Jag tyckte bara att låten var konstig men hon gillade den. Peter, som spelar bas med mig, tyckte också att den var bra. Då kände jag att det handlade om att inte tänka så mycket utan att bara kliva in och vara helt öppen för att se vad det blir.

Foto: Matilda Berggren

Förra albumet Pengar och leenden var en skiva som karaktäriserades av ett band – det var rock, gitarrer och gungiga melodier. Sorti är rakt igenom elektronisk och avskalad. Det är du ensam som står bakom musiken. Hur kom det sig att det blev så?
– Jag behövde hitta ett nytt sätt att jobba på och sänka trösklarna för mig själv. Att undvika att behöva ringa någon eller åka till studion och spela in. Jag har suttit hemma i arbetsrummet och spelat in allt förutom den musik jag gjort när jag varit ute och rest. Det är verkligen bara en laptop. Det är skönt för det handlar inte så mycket om mediet utan vad jag vill uttrycka med det.

– Den här viljan att göra en rockig uppföljare till Pengar och leenden som jag haft fick jag utlopp för på Johan Hedbergs skiva (Paradiset som släpptes 2014) som jag producerade. Det albumet blev som en produktionsmässig uppföljare till det jag hade gjort själv tidigare.

Musiken är mer lågmäld och försiktig denna gång. Samtidigt är texterna emellanåt hårda, med låttitlar som »ACAB« och rader som »trösten i ett brinnande vrak«. Har du försökt hitta en kontrast mellan ett mjukt sound och en hård lyrik?
– Nej, men det är flera som har sagt det. Jag har inte så mycket kontroll över det. Jag tror att jag i det stora hela skriver ganska lugn musik. Och texterna… jag har aldrig någon tanke på vad jag ska skriva. Om jag verkligen får vänta in texter så kommer de i sin hela form till slut. Då behöver man inte skriva dem, det är bara att ställa sig och sjunga rakt ut.

– Jag tycker det är svårt att sitta och fundera på texter, att försöka »snickra« texter. Det låter alltid så trubbigt och onaturligt. Hellre en dålig text som är skriven i ett rus av inspiration än en genomtänkt text som inte svänger.

Så om du tänker på något så är det att hitta en svängighet i orden?
– Ja, fast jag försöker att inte tänka så mycket utan bara se vad som händer. Svängigheten i texten kan handla om vad man sjunger om. Jag gillar att använda hårda uttryck. När man vill ge utlopp för känslor som sitter långt inne och som är hårda och taggiga så kan det vara lättare att använda ett språk som är hårt och taggigt.

Så du tycker egentligen inte att alla poliser är bastards?
– Nja, jag har inte träffat alla poliser. Jag har väldigt svårt för ordningsmakt och det är samtidigt knäppt att jag tycker det. Jag är ju den delen av samhället som aldrig har några problem med poliser. Poliser gillar över lag vita snubbar från medelklassen, de är de enda som inte blir förföljda. Men jag tycker det verkar vara en sådan rutten kår. De som jag känner som jobbar eller som har jobbat som poliser, ingen av dem är vita män. Och det är jävligt struligt att inte vara en vit man inom poliskåren. De har så jävla mycket att jobba med. Så jag förstår inte alls varför man ska ge dem någon auktoritet över huvud taget.

– Det är så svårt att lyda en auktoritet bara för att den har våldsmonopol. Jag fattar att de bara gör sitt jobb men jag fattar inte varför man vill ha det jobbet – att gå omkring och kontrollera människor. Men det är inte som att jag har en anledning till att gå ut och klottra »ACAB« på ett elskåp. Jag har inte blivit förföljd. Men jag har mycket vänner som är och har varit aktiva inom autonoma grejer och de har verkligen en anledning till att hata snutar. De har blivit utsatta för en massa vidriga saker. Men jag vet inte, man kan tycka illa om saker trots att de inte gör en själv illa. Man kan hata snutar som en solidaritetshandling.

Vad har du lyssnat på för musik under arbetet med Sorti?
– Jag har lyssnat på mycket grejer med bandlös bas (skratt). Det är mycket bandlös bas på skivan också. Phil Collins skivor brukar innehålla mycket sådant. Soundtracket till Det stora blå av Eric Serra är sjukt vackert. Det är i samma era som Vangelis filmmusik, stort och pampigt. Det har jag lyssnat mycket på.

Det hörs verkligen att det är bandlös bas på skivan. Det är som att du har förstärkt det så att ingen ska missa det?
– Ja, det kanske beror på att vi köpte en bandlös bas i höstas. Samtidigt tycker jag att det är ett så snyggt ljud, det är lite klagande och låter som valsång. Det finns något äckligt över det också. Det finns så mycket duktig musik där man älskar att överanvända bandlös bas. Jag gillar att närma mig det, det lite snuskiga. Onanimusik.

När började du lyssna på Phil Collins och den typen av popmusik?
– Jag har alltid lyssnat på det. Det var något jag insåg alldeles nyligen. Jag var uppe i min familjs sommarstuga över midsommar. Då rensade jag lite i mina föräldrars skivsamling. Det är mycket cd-skivor som främst är köpta på bensinmackar under semestern.

– Jag har alltid tänkt på min musikaliska bakgrund och det jag lyssnat på när jag växte upp, att jag har fått mycket av det från min pappa. Det har känts som att han hade ett mer levande musikintresse. Han lärde mig spela Beatles-låtar på gitarren när jag var liten och han är duktig på dragspel och spelade bas i band. Men när jag rensade bland skivorna så upptäckte jag att nästan hälften av skivorna var samlingar som Absolute Love och Radio City Love Songs. Nästan alla de är skivor som min mamma har köpt. Antagligen för att de hade »love« i titeln, hon gillade kärlekslåtar.

– På de skivorna är det mycket pampiga 80-talsballader, artister som Paul Young och slicka r’n’b-ballader. Och »Show me heaven« med Maria Mckee. Sånt har jag lyssnat mycket på och under långa tider i smyg.

Så du återanknöt till den musiken?
– Ja, jag tror att jag har gjort det omedvetet. Jag insåg att all musik som jag lyssnat på, framför allt nu när jag gjorde skivan, är sådant som jag har ett varmt minne av för det är musik som kommer från mamma. Hon är väldigt närvarande i det.

Texterna funkar väldigt bra med soundet. Det känns som att du har fortsatt på den personliga inriktningen som du hade på Pengar och leenden. Håller du med om det?
– Ja… jag tror inte jag förändrar mig så mycket. Jag tycker det är svårt att göra det jag gör, så det är svårt att styra det åt något håll. Tanken med Parker Lewis har hela tiden varit att inte ha så mycket begränsningar. Men det i sig blir ju ett begränsande ramverk. Jag vill ändå hålla ihop saker och jag vill göra album. Jag gillar det som projekt. Att få berätta en längre historia, att man kan lyssna på ett album och höra ett tema i det.

En av de starkaste låtarna på skivan är »Visa mig himlen«. Hur kom den till?
– Jag ville göra en cover »Show me heaven« med Maria McKee. Titeln kommer därifrån. Den var med på den skivan som jag slängde fast i en version som lät lite Fleetwood Mac. Sedan testade jag att göra den med bara ett synthigt valthornsljud och lade upp den på soundcloud. Allt eftersom albumet utvecklade sig så lade jag på trummor och lite annat på den. Den har genomgått så otroligt många faser, det är den låten som har varit med längst på skivan. Den har varit där som en nagel i ögat i fyra år.

Jag såg på din facebook att någon hade skrivit att hen hade sett dig i Historieätarna. Det har jag missat helt. När var det?
– En kompis till mig jobbar i redaktionen för Historieätarna. De skulle spela in ett avsnitt där de behövde en trubadur som stod och skrek i ett öltält. Det var inte så mycket mer än så. Grejen var att jag inte berättade det för någon och programmen ligger upp på webben. Så under två månaders tid fick jag en massa mess från folk som hade sett mig och undrade vad jag gjorde i tv?

Du ville inte basunera ut det?
– Nej, det var ju på skoj. Jag spelade »Hungry heart« och »Walking on Sunshine« och fick öl utspilld över mig. Det funkade bra som en liten sidonot. Men jag tycker att min kompis är skyldig mig en gentjänst. Jag borde få skriva vinjettmusiken till nästa omgång av programmet, så att jag får lite pengar någon gång.

Vad skulle du vilja göra om du hittade ett sammanhang där du fick jobba med musik och kunde klara dig ekonomiskt på det?
– Om någon skulle vilja ge mig en vettig månadslön för att aldrig någonsin få höra min musik – att jag bara skulle sitta och skriva musiken men aldrig låta någon lyssna på den – skulle jag ta den dealen. Det handlar inte om att jag inte vill kompromissa… Skulle någon be mig göra musik till en reklamfilm skulle jag gärna göra det. Så länge det inte handlar om något vidrigt. Många gör ju det och jag förstår det för det är ett lätt sätt att tjäna pengar på. Men jag kan inte göra det för det är inte tillräckligt roligt. Jag är så lustdriven och har svårt att göra tråkiga saker, framför allt när det handlar om musik.

– Jag tycker musik förtjänar att få vara roligt. Musik som är så fint och magiskt. Ingen vet hur musik uppstår. Helt plötsligt bara finns den. När man skriver en låt så skapar man någonting ur ingenting. Det finns inget innan, man bara ändrar luftens sätt att röra på sig. Det är magiskt hur stora effekter det kan ha. Varför vill man göra något så fult med det? Varför vill man göra musik bara för att tjäna pengar? Det är hemskt och respektlöst mot gåvan som man har fått i att kunna skriva låtar. Det är en fantastisk sak. Tänk hur få människor det är som får uppleva den otroliga känslan av att spela och skriva musik.

Vad tror du skulle krävas för att den inställningen till musik ska bli mer utbredd?
– Basinkomst eller medborgarlön. Något som gör att man kan skapa saker av lust, intresse och inspiration istället för att skapa saker för att de ska passa på en obegriplig och okontrollerbar marknad. Tänk hur många som skulle kunna göra musik men som inte har råd att ta sig tiden att skriva musik. Eller hur mycket kreativitet det finns som däms upp av att man tvingar folk att leva liv som de inte passar för.

– En drömvärld är att ingen behöver göra nånting som den inte vill. För man kommer i slutändan vilja göra de sakerna som ingen annan vill göra i vilket fall som helst. Man måste plocka bort soporna för det är osoft att leva bland sopor. Då kommer folk hjälpas åt med det. Jag har så svårt att förstå lön och arbete och att äga saker. Jag kan inte ta mig runt att sådana saker är viktiga. Sen fattar jag att samhället funkar så. Men det är så konstruerade begrepp som egentligen inte har någon verklighetsanknytning. Det skulle så enkelt kunna fungera på ett annat sätt.

Vad gör du nuförtiden vid sidan av musiken?
– Jag jobbar som personlig assistent i ganska liten utsträckning. Jag har även pluggat en master i genusvetenskap, men jag hoppade av den i våras. Det har varit ett ganska kaotiskt år. Det fanns inte plats för det i huvudet längre.

Du har rest en del också?
– Ja, jag var i USA i maj under en månad. Jag fick ett STIM-stipendium i vintras och brände det på att åka iväg och skriva musik. Det har jag gjort på alla skivor jag släppt så det är uppenbarligen något jag behöver göra. Att åka iväg en månad och försöka samla ihop allt.

Var reste du i USA?
– Jag reste genom stora delar av Kalifornien. Jag var först i Los Angeles, sedan var jag i en nationalpark utanför staden och ute i öknen ett par dagar. Jag var även i San Francisco hos några kompisar och uppe i Point Arena som ligger vid kusten tre-fyra timmar norr om San Francisco. Det var fantastiskt.

Var du ensam på resan?
– Ja, förutom när jag hälsade mina kompisar i San Francisco var jag ensam när jag reste runt. Men man träffar folk enkelt i USA, de är ett sådant småpratande folk. Jag träffade några fantastiska människor som jag vet att jag kommer att träffa igen. Annars var jag själv och satt i bilen.

Hade resan betydelse för albumet?
– Ja, jag skrev sista låten till skivan, det var kravet jag hade för resan. Att jag måste komma hem med en sista låt till albumet. Det behövdes en till. Och det är »Stilla havet«.

Hur påverkade resan albumet?
– Dels så spelade jag in ganska mycket sång under resan, det är skönt att kunna åka iväg och vara själv när man gör sångtagningar. Att man kan ägna en hel förmiddag åt att stå och vara rädd för mikrofonen innan man börjar sjunga. Jag fick tid att skriva och fundera mycket. Sedan var resan bra för mig som människa. Jag behövde vara själv och umgås med mig själv. Jag behövde vara i miljöer där jag kunde prata högt för mig själv och få vara i naturen.

Det låter nästan som Into the wild?
– Ja, eller som Wild som kom i vintras. Hon (Reese Witherspoon) går jättelångt och jag körde bil jättelångt så det är en jävla skillnad. Min mamma gick bort i vintras mitt i allt. I min familj har jag varit så lyckligt lottad. Dels har jag Matilda som är en fantastisk människa att få vara med varje dag och hon är ett otroligt stöd för hela min familj. Dels går jag i terapi och har gjort det ganska länge och har kunnat vara ganska snäll mot mig själv när det varit jävligt pissigt. Nu behövde jag tid för att bara vara med mig själv och försöka stå ut med mitt eget sällskap. Och för att komma på vad jag vill göra, det tror jag var viktigt för skivan. Att komma på om det här är skivan jag vill göra och vad jag tycker är roligt.

Det blev ett sökande både i dig själv och i skivan?
– Ja, absolut. De två delarna hör alltid ihop. Jag har svårt att inte sätta likhetstecken mellan den musik jag gör och den jag är. Jag förstår inte hur de inte skulle kunna sitta ihop. Det är väl det som gör det svårt att våga göra den musik jag vill göra också. Varför skulle någon vara intresserad av att höra det? Om folk skulle tröttna för mycket på det så kan jag låta bli att släppa det.

Men den här skivan kommer du att ge ut?
– Ja, jag hoppas det. Jag har svårt att förstå mig på hur musikindustrin fungerar. Men skivan är färdig och då kommer den att släppas. För mig skulle det vara helt okej att släppa den på egen hand. Jag känner inte att det är det viktiga. Jag har inte så stora förhoppningar på att en massa nya människor ska hitta till musiken. Jag tycker förstås att det är det bästa jag har gjort och skulle jag inte tycka det så skulle jag ju inte släppa det. Jag är inte tillräckligt vuxen för att kunna göra det. Jag är den struliga obstinata tonåringen. Det kanske inte är så bra?

/

Sorti släpps under senhösten på ett ännu icke officiellt skivbolag.

Den 16 september spelar Parker Lewis några akustiska versioner av låtar från albumet på klubben Opium på restaurang Smaksak, Götgatan i Stockholm.

Jag tycker att det här är oerhört roande, även om syftet med Tommy Nilssons namnbyte visade sig vara att kränga choklad (!)

Eftersom alla lollade åt det här redan igår, så kommer dagens fniss här:

Det här klippet (Hej Jerk!) är extramaterial från den väldigt fina minidoku om Parker Lewis som Billy Rimgard gjorde 2009. Hela filmen här:

Det är en förenklad och lite onyanserad uppdelning egentligen. Hos Parker Lewis är politiken inte särskild från kärleken. De är båda delar av samma vardag. En vardag som Emil Johansson beskriver med ett språk som är direkt, oborstat och enkelt. Bankomatkort som fastnar, jobb som säljs ut, tristessen på tunnelbanan, brackor på Stureplan, krav, skulder och ”samla burkar med pundarna”. Det är poplyrik som är förträfflig i sin direkthet och som bottnar i en sann övertygelse som ligger och bultar där bakom. En övertygelse som hela tiden strävar efter något högre.

På nya albumet ”Pengar och leenden” har Emil Johansson släppt in sitt band i studion. Av den elektroniska popmusiken på debuten är inte mycket kvar. Istället: spaghettiwestern-gitarrer, svensktoppsmelodier och rock’n’roll. Och ett citat av Vilhelm Moberg som en sorts programförklaring för albumet.

Jag stämde träff med Emil på ett fik på Hornsgatan i Stockholm för att ta reda på mer.

Jag lyssnade på ditt debutalbum nyligen, för första gången på något år. Det är ju skillnad såväl musikaliskt som textmässigt eftersom du sjunger på svenska nu. Jag tyckte det engelska tonfallet på debuten var nästan lite blekt.
– Jag håller med. Jag tycker inte att mitt debutalbum, om jag får göra avbön såhär tre år efter, är särskilt bra. Det hade varit bättre som en EP. Jag satte släppdatumet innan skivan var färdig och stressade ihop resten, även om jag lyckades göra det jag ville. Men under den perioden som jag skrev på engelska så tycker jag att EP:n som kom innan albumet är mycket bättre. De texterna är jag jättenöjd med fortfarande och de talar mer om den period jag var i då. Den gjordes bit för bit och fick ta sin tid.

Vad känner du när du hör på albumet i dag?
– Framför allt tycker jag inte om texterna på många av låtarna, det finns tre fyra låtar som är fina. Jag hade velat behålla det som kom rakt från hjärtat och inte ha med det som bara fyllde ut plats, som översättningen av ”Hjältar” som nog är den dummaste idén jag någonsin haft. Den svenska versionen av ”Hjältar” har någonting helt annat som är större och som bränner lite mer. Jag kan inte riktigt relatera till texten på engelska.

Vad är det som gör att svenska texter får en annan laddning?
– Man kan ta upp helt andra saker. Anledningen till att jag började sjunga på svenska på ”Rak som en pil” var att jag ville, väldigt uttalat, göra en politisk skiva och det kan man inte göra på engelska. Politik är så otroligt känslosamt och det är också väldigt konkreta ting som man måste kunna uttrycka. Det går inte att sväva på målet lika mycket. Man måste kunna bemästra språket så pass mycket att man kan vara tydlig och samtidigt lämna det lite öppet.

– Det är extremt svårt att göra det på engelska för det finns inga uttryck. Det går inte att översätta ”bracka” utan att det känns som att man citerar från en Wikipedia-artikel. Jag skulle jättegärna börja skriva på engelska igen men jag måste hitta rätt ämne för att göra det. Den här skivan handlar mer än något annat om det personliga och är från hjärtat så mycket som det bara gick, om saker jag tycker är jobbiga på riktigt. Det hade jag inte kunnat uttrycka på engelska. Det är bättre att låta folk som kan engelska göra det.

Två exempel på personliga texter är ”Tillbaka” och ”Över Kilsbergen”. Vad var det som utlöste att du ville skriva om det ämnet – din bakgrund?
– Jag ville skriva om saker som skapar oro i min själ. Så att jag kan stå på en scen om två år och fortfarande tycka att det är riktigt jobbigt att sjunga. Om jag ska lista de saker i mitt liv som har varit konstigast och jobbigast, saker som man har gått med på fast man inte vill, så är det otroligt mycket som bottnar i min hemstad Örebro. Och just ”Kilsbergen” så… Jag växte upp i en liten radhusförort till Örebro som heter Hovsta. Min mamma jobbar fortfarande där på ett dagis. Jag var där förra våren med pappa för att hämta upp henne efter jobbet. Så tog vi en promenad i området, jag hade inte varit där på tio år.

– Då började tänka på mycket som jag hade förträngt och det var inga positiva saker. Det fanns en snubbe som var fotbollstränare och pappa till en annan kille i fotbollslaget. Jag slutade spela fotboll när jag var 11 år och då var det som att jag blev det osäkra kortet eftersom jag inte var en del av den gemenskapen längre. Inte bland ungarna men bland föräldrarna. Jag var ungen som åkte skateboard, lyssnade på punk och var ute i lador på landet och drack folköl och rökte hasch.

– Sen hade det varit ett inbrott på högstadieskolan, någon hade snott en dator. Det gick ett rykte om att det var jag som hade gjort det, för att jag och några kompisar som kom från en annan förort närmare stan brukade vara uppe på taket och måla graffiti. Det var någon som hade sett oss där och då var det inte bara ett rykte utan en vedertagen sanning att det var jag. Sedan fick jag reda på att det var fotbollstränaren, som var en trygghetsgestalt för så många ungar, som hade spridit det.

– Det hade jag inte tänkt på under tio år men när jag gick runt i området så slog det mig hur jävla småaktigt det var. Och så mycket tragiska människoöden som fanns där. Det är inte som att bo i en ort där folk somnar in med nålen i armen, men det fanns så mycket besvikelser. Medelklassdrömmar som gått totalt i kras. Det var en epidemi i slutet på 90-talet där flera av mina kompisars farsor gick och hängde sig, två-tre stycken som på kort tid bara försvann.

– Så det blev ett tema för skivan, alla oförrätter från barn- och ungdomstiden som jag tror har påverkat mig väldigt mycket. Och som påverkade mig under resten av tiden i Örebro då jag hade taggarna utåt under tonåren och var allmänt otrevlig.

Det känns som att det är många i vår generation som har liknande erfarenheter av den typen av samhällen. Varför tror du det har präglat oss så mycket?
– Jag tror att den stora grejen är, även om det kan vara lite tröttsamt att prata om det, att det föds ett väldigt stort utanförskap. Folk är så osäkra på varandra i sådana områden. Många av dem är ju byggda runt folkrörelser, i Hovsta var det idrottsklubben. Den anordnade valborgsfester och alla skulle spela fotboll. Sen var det en festival på sommaren och det var idrottsföreningen som arrangerade. Alla var medlemmar och alla skulle vara med. Och ville man inte det så blev det ett väldigt starkt utanförskap. Det fanns inte så mycket plats för det. På den tiden då jag växte upp, på 90-talet, hade man inte riktigt kommit ikapp med det nya ungdomslivet. Det tog sig inte i samma extrema former som på 70- och 80-talet med en totalt outsiderklassad punkrörelse. Nu var det istället så att man inte kunde tillgodose barnens intressen.

– Vi fick bygga vår egen skateboardramp och sno virke till den, skulle vi måla graffiti var vi tvungna att klättra upp på skolans tak och måla på lufttrummor. Och folk höll sådan koll efter hembränt så det var lättare att få tag på hasch. Det föddes en sådan tristess. Även om folk försökte och gjorde sitt bästa med de medel som fanns så blev de så motarbetade. Det var ju inte direkt så att man slängde replokaler och möjligheter efter en.

– Men det är väl en evig grej. Ungdomar i alla generationer har nog känt att de inte fått sina intressen tillgodosedda av generationen ovanför för att de inte kan relatera till dem.

Jag växte också upp i en mindre ort och för mig var det en dragkamp mellan att man ville bort från orten och att det fanns en trygghet i det. Var det så för dig också?
– Nej, jag ville nog bara bort. Och jag tog mig bort, jag flyttade till Göteborg och bodde där i ett år och sen så flyttade jag tillbaka till Örebro och bodde där ett år igen. Men under den tiden hade jag ingen fritid alls. Jag jobbade på två jobb och sparade pengar för att kunna åka till New York. Då kändes det som att det var en mellanlandning. Att jag var på väg någon helt annanstans och sen när chansen kom att ta sig därifrån så stack jag direkt.

Men har trygghetskänslan någon gång varit positiv för dig?
– Jag har inte känt mig trygg i Örebro. Min syster och mina föräldrar bor kvar där, men de träffar jag hellre i vår stuga i Bergslagen. Eller om de är här och hälsar på, så jag behöver inte komma till Örebro så mycket. Och om jag är där känner jag inte igen någonting eftersom de har byggt om hela stan. Jag kan inte ens gå och köpa pilsner för Systembolaget ligger inte där det gjorde förut. Vid vartenda besök jag gjort de senaste två åren har jag försökt handla öl och då har de legat en galleria där istället, haha.

När du släppte ”Rak som en pil” ville du bli mer politisk och hitta ett argare tilltal. Är ”Pengar och leenden” en fortsättning på detta?
– Jag tycker ”Pengar och leenden” är mycket mindre direkt politisk än ”Rak som en pil”. Det finns ingen ambitionsnivå på ”Pengar och leenden” att vara politisk. Men det finns vissa likheter mellan dem. En gemensam nämnare är att båda skivorna börjar med en låt som använder ett väldigt provocerande ord eller uttryck som man kan koppla till kommunistisk kamp. Det är därför ”De hundra tusens tåg” ligger först på skivan och det är därför jag sjunger om kalasjnikovs… för att ”set the scene” så att säga.

Jag är dåligt påläst, vad kommer uttrycket ”De hundra tusens tåg” från?
– Från ”Nybyggarna” av Vilhelm Moberg. Det är ”The California trail”, den vandringsväg som guldgrävare gick från östkusten till västkusten för att gräva guld. Den kallar Moberg för ”de hundra tusens tåg”. Folk som var på jakt efter något större, vackrare och bättre, men som dör längs vägen. Sedan kanske inte gräset var så mycket grönare på andra sidan ändå. Det var en liten utgångspunkt när jag började skriva.

– Till en början ville jag göra en temaskiva som skulle utspelas på ”The California trail” och översätta det till hur det ser ut i Sverige och i mitt liv i dag. Att det känns som att det är en väldigt stor kamp i Sverige. På många sätt känns som att det är en själsmässigt väpnad konflikt mellan ideal och en regering som hatar kärlek. Sedan blev det inte en temaskiva på det sättet, men jag tyckte det var passande att börja med det.

Du har ju tidigare fått en konstig kommuniststämpel, det begreppet har i alla fall förekommit. Var det också en slags lek med det?
– Jo, det är klart. Sedan är jag inte kommunist, men är du musiker och befinner dig vänster om Kristdemokraterna i dag så tycker folk att du är en kommunist eller proggare eller vad fan som helst. Så det är inte så mycket att göra åt. Jag tänkte att eftersom ”Rak som en pil” var så utåtriktat politisk och bestod av lite halvt misslyckade försök att skriva kampsånger så ville jag nu utgå från ett inre krig. Själva tanken med ”De hundra tusens tåg” är att sammanfatta hela känslan av det skivan handlar om. Att vi den 20 september förra året, efter valet, var ett par stycken som stod rygg mot rygg med våra vapen i nävarna och försökte slåss mot alla andra. Man kände att man inte kunde lita på någon.

– Jag minns så väl hur det var att kliva upp morgonen efter valet. Man satte sig på tunnelbanan in till stan och såg att folk satt verkligen och tittade på varandra, ”vem fan tillhör du?” liksom. Jag hade en sån tur att det kom en tjej och satte sig mitt emot mig som hade en Vänsterpartiet-pin och en röda stjärnan på sin skinnjacka. Hon var lika rödgråten och trött som jag. Det känns på något sätt som att det verkligen är en konflikt i Sverige och i världen i allmänhet.

Hur ser konflikten ut?
– Det är ju bara att titta här (tar upp en Metro-tidning). Vad ska man säga, Saab går åt helvete, människor får ingen lön. Alla de här giriga besluten drabbar de som har det allra sämst. Och efter det som hände i Norge känns det som att man måste ta det på allvar mer än man gör.

Görs det inte i den utsträckning som det borde?
– Nej, så är det. Och det är så förbjudet att prata om ideologi. Det är ju så Moderaterna har tagit sig så mycket framåt, att de absolut inte erkänner att de har en ideologi. De pratar aldrig om liberalism eller höger, de har inte ens blåa tröjor på sig. De vill inte kunna bli identifierade som den ideologi de för och inget av deras beslut motiveras med att det har en ideologisk bakgrund. Allting framställs som att det är pragmatiskt. Men lägger man ihop att de höjer priset på SL-biljetter med en vilja att införa marknadshyror i stan så har du helt plötslig en situation där det är väldigt tydligt att finns en ideologi om att människor ska hållas isär.

– På något sätt känns det som att vänstern försöker ta efter det och man förstår att de vill det. Samtidigt saknar jag verkligen människor som vågar tala om en större vision och att ha större ideal och att verkligen förklara det. Jag tänkte på det när jag såg Michael Moore på Jay Leno som pratade om sin film ”Capitalism: A love story”. Han sa ”nej den handlar inte om socialism, jag tycker bara att det är något som är fel när man har en kaka som är i tio bitar och man är tio personer och så är det en person som tar nio bitar och de andra nio tar resten. Jag tycker att medborgarna borde ha större inflytande över ekonomin.” Och alla jublar och tycker det är jättebra. Men det är ju precis så man beskriver socialism: medborgarna har större inflytande över ekonomin. Det är en grundregel.

Men när andan är bistrare runtomkring oss brukar det föda bättre kultur. Märker du något av det nu?
– Jo, det finns hur mycket fantastisk kultur som helst. Det här är ett av de bättre musik- och konståren på länge. Det har kommit otroligt mycket fina skivor i år, till min nackdel förstås, haha. Men jag vet inte hur mycket av det som föds ur ett förtryck. Jag tycker att det finns väldigt bra motreaktioner från folk som börjar göra tydliga feministiska ställningstaganden mot att samhället på många sätt rör sig åt helt fel håll.

– Det är på något sätt ganska modernt med en politisk inkorrekthet som gärna tar sig i uttryck i en misogyn kvinnosyn eller att man absolut inte får kalla sig för feminist. Där tycker jag det föds mycket bra motreaktioner. Rättviseförmedlingen har ju till exempel vuxit till att bli ett mainstreamorgan vilket är fantastiskt. Och även folk som öppet pratar om kvotering i positiva ordalag, vilket är ett otroligt negativt laddat begrepp i övrigt. Som Galago som berättar att de har kvoterat i flera år och att det är därför de har så många kvinnliga serietecknare. De vill att det ska vara så.

– Jag tror att bara det att folk tycker att jag är så jävla politisk, trots att det inte är så mycket politik i min musik, visar på att det finns ett stort underskott. Det är en sak att folk inte berättar vad de röstar på, men att de inte ens tänker prata om vilka ideal de står för? Folk är så otroligt rädda för att sätta en etikett på sig själva.

Har du varit det också?
– Nej. Det finns ju en fördel att sätta en etikett på sig för då slipper man få fel etikett. Om jag skulle berätta mer tydligt exakt varifrån jag utgår i mina uppfattningar skulle jag inte bli kallad för kommunist. Å andra sidan tycker jag inte det är något problem, de som känner mig vet var jag står. Men just att kunna prata om sina ideal, sina idéer. Det är bättre att ha idéer än att ha åsikter.

På ett personligt plan kan man känna att man vill förändra. Men ibland kan man känna en uppgivenhet eller maktlöshet. Man har en bostadsrätt, man har något slags jobb och ett socialt liv. Och så nöjer man sig med det.
– Å andra sidan, vad ska man göra? Man kan uttrycka sig så gått det går och man kan vägra att delta i saker som gör samhället sämre, i så stor mån som möjligt. Jag tycker bara det är viktigt att man tänker efter och svarar på frågor.

Att man ställer frågor till sig själv?
– Absolut. Jag tycker att det är jätteviktigt att förändra musikbranschen ur ett genusperspektiv eller vad man ska säga. Det finns ett otroligt underskott både på människor som jobbar på skivbolag och bokningsbolag och som spelar i band, det är otroligt mycket män. Det ifrågasattes förra året när Arvikafestivalen berättade att de skulle kvotera och köra en varannan damernas på nästa festival. Det var ingen annan festival som ville gå med på att det kunde vara en idé. Alla säger att det är helt slumpmässigt att det bara är män som spelar på deras festivaler, men tittade man och räknade väldigt snällt så var det ungefär tio procent av alla akter på alla festivaler förra året som var kvinnor. Det är inte en slump, det är något systematiskt och det behöver man förändra.

– Jag har ett band på åtta personer varav två är kvinnor vilket också är ett underskott. Det vill jag förändra, samtidigt tänker jag inte sparka trummisen. Men varje gång man ställs inför det valet tror jag att man måste ifrågasätta sina handlingar och se om man kan bidra på något sätt genom att statuera ett exempel.

Sista låten på albumet ”Nån dag blir det bra” som är en akustisk pianosång, känns som ett svenskt mantra. Att hur tungt det än är så blickar vi framåt. Fast inte för mycket, till och med det hoppfulla tar vi ned.
–  Jag har inte tänkt på det på det sättet. Jag har bara tänkt utifrån låten. Vi hade två val som slogs om den sista platsen på skivan. Den ena var en uppföljare till ”De hundra tusens tåg”. Om den första var krigszonen så skulle den sista låten representera det post-apokalyptiska då allt är raserat och stöveltramp och hundskall hörs i plenisalen. Jag hade tänkt på en grej Roy Andersson sagt om att man aldrig ska försonas i slutet. Hans filmer och konst ska alltid sluta dåligt. Man ska inte gå därifrån och känna att det löste sig, man ska gå därifrån oförsonad. Då tänkte jag att det är ett sätt som jag vill göra den här skivan på. När du har lyssnat färdigt ska du inte ha tagit dig uppåt utan längre ner och hamnat i smutsen.

Varför då?
– Jag vet inte. Men det var ett vägskäl. Antingen skulle det bli ”det blir aldrig bra” eller så skulle skivan avslutas med en high note. Och så blev det det senare tillslut. Och det var verkligen inte tanken. Men det var den sista låten som jag skrev. En timme innan den spelades in.

Jag minns kartor, jag drog linjer och du satte kryss på dom ställen dit vi skulle ta oss. Vi hade aldrig andra krav.

Och om du letar efter mig idag är så jag lätt att följa för jag har lämnat ett ärr i varje människa jag har träffat, jag blev aldrig bättre, jag fick aldrig några svar.

Egentligen ville jag bara säga att jag tycker mycket om Parker Lewis nya singel ”Över Kilsbergen”.