MÄNNISKANS SJÄL INNAN SOCIALISMEN

»De bästa bland de fattiga
Är aldrig tacksamma
Alltid otacksamma
Olydiga
Upproriska
Och har all rätt att vara det.

Det bästa bland de fattiga
Är aldrig omtänksamma

Omtänksamma personer
Med sin missriktade ambition
Förlänger sjukdomen
istället för att bota den

Det bästa bland de fattiga
Är aldrig omtänksamma
Och har ingen anledning att vara det.«

Mix: The Soul of Man under Socialism

1. »Luna« –  Etapp Kyle
2. »Ordine Gigante« – Ripperton
3. »Apart (Hyenah Remix)« – Denis Horvat
4. »The Upsetter« – Aaaron
5. »Punxsutawney (Alan Fitzpatrick Remix)« – Pan-Pot
6. »Your Attention (Nicole Moudaber Remix)« – Pan-Pot
7. »Move a Little Closer« – Nicole Moudaber
8. »Rotate« – Mihai Popoviciu
9. »Gonna Play House Forever« – DJ Sneak
10. »Alphabetti Spaghetti« – 3 Channels
11. »Superstar« – Voigt & Voigt
12. »Dirty Talk (Radio Slave Mix)« – I-Robots ft Donna McGhee
13. »Rock Your Body« – Ben Sims Presents Ron Bacardi
14. »Sputnik (Dominik Eulberg Remix)« – Stephan Bodzin
15. »Phuture (Robert Hood Remix)« – The Nighttripper
16. »Reisen & Speisen« – Reinhard Voigt

På just Rönnells stötte jag i höstas på Oscar Wildes ”Människans själ under socialismen”. För mig, som trodde jag läst eller åtminstone kände till Wildes mer kända verk, kom det som en överraskning. Hade verkligen Wilde – ironikern, satiriken, dandyn – skrivit en uppriktig politisk text? Uppenbarligen. Jag köpte ett exemplar till redaktör Andersson som hade födelsedagskalas och kort därpå ett till mig själv också.

”Människans själ under socialismen” från 1891 är en kraftfull, inspirerande och på samma gång klarsynt som naiv stridsskrift om en utopisk värld, som inte så mycket utgörs av en renlärig socialism som en slags individualistisk dito med inslag av både anarkism och liberalism. Socialismen som ett medel för att uppnå en ny, fulländad form av individualism, jämlik och tillgänglig för alla – först när vi uppnått ett totalt jämlikt samhälle, utan någon som helst åtskillnad mellan människor genom maktutövning, pengar, bildning, social status och så vidare, kan människan nå inre harmoni, förverkligas som individ och uppnå sin maximala kapacitet. Roten till det onda ligger framför allt i en ekonomisk snedfördelning.

Att vara slav under mammon är ovärdigt människan, liksom alla monotona och trista jobb, som Wilde tänkte sig skulle komma att utföras av ”maskiner” i framtiden så att människan kunde koncentrera sig på det hon var ämnad åt: att skapa skön konst och uppfinna nyttiga ting.

I dessa tider, när vi bit för bit skapar ett samhälle där marknadens lagar står kvar som den enda dominerande ideologin som alla måste rätta sig efter, där samtalet om vad det innebär att vara människa och medborgare ersatts av egenintresse, populism och ett förment snusförnuft, är Wildes ömsom resonerande, ömsom uppmanande essä en halsbrytande tankeutflykt som heller inte stelnat i någon redan färdigcementerad ism. Här finns också mycket tydliga åsikter om konst, alltså olika former av kultur, vars budskap är lika aktuella i dagens Sverige som då han skrev dem:

”[Konst har] antingen försvunnit helt eller blivit stereotypt eller degenererat till ett lågtstående och simpelt hantverk så snart samhället eller någon mäktig grupp i samhället eller någon annan grupp har försökt diktera för konstnärerna vad de skall göra. Ett konstverk är ett unikt resultat av ett unikt temperament. Dess skönhet har sin grund i att konstnären är den han är och har inget att göra med vad andra människor har behov av.”

Då man inte följer sin egen intuition vid skapandet upphör man att vara konstnär och blir istället en hantverkare eller affärsman. ”Vad konsten vill rubba är monotonin, sedernas slaveri, vanans tyranni och allt som reducerar människan till maskinernas nivå” skriver Wilde och menar vidare att konsten är den mest intensiva form av individualism som världen känner. Och eftersom individualismen är en oroande och nedbrytande kraft försöker människor – maktutövare, publik, ”marknad” – kontrollera den på ett sätt som är löjligt och förkastligt.

Denna syn på konstnären som ett missförstått geni är måhända både väl traditionell och romantisk, men ändå, tycker jag, något som är väl värt att slå ett slag för i dagens Sverige: konstnären, artisten som något utöver en kreativ entreprenör, och – framför allt – konstverket som något mer än en handelsvara på en marknad. Konst kan inte ses på samma premisser som varor och tjänster, som en fråga som bara berör tillgång och efterfrågan. ”Marknaden” för olika former av kultur kan aldrig bli mättad.

Och kvalitetsbegreppet går aldrig riktigt att undvika i diskussionen. Oroväckande många svenska makthavare verkar numera mena att kulturen enbart har ett existensberättigande då den är konservativt lättbegriplig eller kan bära sig självt ekonomiskt.

”Konsten skall aldrig försöka vara folklig. Det är folket som skall försöka bli konstnärligt” slår Wilde fast. Det behöver inte innebära att alla plötsligt måste börja ägna all sin vakna tid åt att göra djupanalyser av, säg, Chopin, Stendahl och Nelly Sachs. Den allra vassaste samtida populärkulturen har nog så mycket att erbjuda oss, och dessutom svänger den ju ofta lite bättre.

Musik upplever man med hjärtat och höfterna, först därefter kommer hjärnan och teorierna. Litteratur, film, TV och teater kan ge en stimulans, underhållning, insikter, stora känslomässiga upplevelser. Men det är fortfarande musiken som får mitt hjärta att bulta hårdare än något annat.

Det här är mitt 2010:

Årets tolva: Girl Units “Wut”.
Årets brittiska farbröder: Damon Albarn, Steve Mason, Four Tet, Teenage Fanclub, The Bees “Winter rose”, Hot Chip, Badly Drawn Boy.
Årets brittiska ynglingar: James Blake, Joy Orbison, Jamie xx, Shackleton, Actress, Spectrals, Stornoway, Let’s Wrestles “Getting rest”.
Årets amerikanska kärleksaffärer: Flying Lotus, Crocodiles “Mirrors”, Dominant Legs, White Fence, Warpaints “Undertow”, Gayngs “Cry”, Wild Nothings “Chinatown”, Girls igen.

Årets sjuor: Real Estates ”Out of tune”, SLEEP ∞ OVER:s “Outer limits”, Crystal Stilts “Shake the shackles”, Cults “Go outside”, Panda Bears singelserie.
Årets svenska: Syket, Kendals “Blue moon”, BQ, Håkan, Annas ”Track of time”, Peter Morén, The Radio Dept., ceo, “C’est la vie, c’est Embassy”, Highwon.
Årets soul/r’n’b: Jaheims ”Whoa”, Drakes “Find your love”, Jazmine Sullivans “Holding you down (goin’ in circles)”, R. Kelly, The-Dreams “Love king”.
Årets hip hop: Roc Marciano, Wu-Tang-snubbarna, Lil B, Kanye.

Årets rock och musikvideo: M.I.A.:s “Born free”.
Årets instrumentalmusik: Balmorhea, Nils Frahm.
Årets spelningar: Anna von Hausswolff i Allhelgonakyrkan, Sthlm, Dirty Projectors på The Wiltern, L.A.
Årets klubbkvällar: Joe Claussell och Kents soulkväll, båda på Strand, Sthlm.
Årets singer/songwriter: Katell Keineg.
Årets sunshine pop: Magic Kids “Summer”, The Superimposers ”The beach”.

Årets mest spelade låt: Gyptians “Hold yuh”.
Årets musiktrender jag klarar mig utan: chillwave, witch house.
Årets mixar: Shackletons “Fabric 55”, “The music that made Screamadelica”, Jens Lekmans “A summer in ¾ time”.
Årets positiva överraskning: PJ Harveys “Written on the forehead”.
Årets besvikelse: Det mesta Studio varit inblandat i.
Årets samlingar: “Shangaan electro – New wave dance music from South Africa”, “Keb Darge & Paul Weller present Lost & found – Real r ’n’b and soul”, “Walter Gibbons jungle music”.

Årets snyggaste sampling: Bullions ”Crazy over you”.
Årets aha-upplevelse: Springsteens outgivna Darkness-låtar.
Årets Björne-imitation: Håkan i låten ”2 steg från paradise”.
Årets saknade hjältar: Påfallande många fina artister och musiker kastade in handduken för gott i år men det knep till lite extra i hjärtat när jag fick veta att Alex Chilton, General Johnson, Gregory Isaacs, Teddy Pendergrass, Reg King, Guru och Marvin Isley aldrig kommer att sjunga och spela sina sånger igen.