Under en middag nyligen orerade jag om att jag aldrig läser färdigt böcker längre. Åtminstone inte om det handlar om romaner. Inte för att de skulle vara ointressanta eller illa författade utan för att jag på ett väldigt typiskt och osexigt vis påstod mig aldrig ha tid.

I stället läser jag noveller, ju kortare desto bättre. Ibland läser jag dikter och de handlar alltid om samma saker: om att, hur ska jag säga, om att inte få till det i livet.

Men det är klart att jag har tid, det är bara det att berättelser som inte ryms inom tre minuter gör mig ointresserad. Förlåt för att jag säger det men helst vill jag att alla texter ska se ut på samma sätt, att de ska bygga på versmått, att de ska ha bärande meningar som upprepas om och om igen.

Det är fortfarande bara popsånger jag vill ha (länge fanns det en tid när jag ändå ville ge sken av att det var Proust jag uppskattade. En gång hade jag den första bokstaven i varje ord av meningen som inleder ”På spaning efter den tid som flytt”som lösenord).
Jag tycker om dikten eller novellen för att de påminner om popmusik, för att de påminner om texter jag lärde mig innantill när jag var liten. De är uppbyggda på samma trestegsraketsliknande sätt.

Jag är en enkel man och ska inte låtsas som något annat. Jag gillar disco, dramatik och hångel. Och jag tycker mycket om Nottees nya sjua på skivbolaget Emotion ”Don’t waste your light on me”.

There is no way I can do it right/ will never learn to use my eyes to see beyond the limits of my mind/so dont waste your light on me.

När Henning Fürst låter Nottees enkla rader om någonting som aldrig kommer att fungera plaska runt med en uppdaterad rytm från Ace of base händer någonting väldigt enkelt i mig, någonting som aldrig händer av texter som består av hundratusentals tecken, något som är själva anledningen till att jag fortsätter hålla på: att det känns bra i hela kroppen.

Ursäkta att jag inte har ett bättre begrepp, men så är det. Popmusik är fortfarande det bästa jag vet. Här finns då en plats avsatt för mer avancerad analys.

Dessutom hjälper det att ”Don’t waste your light on me” är ett väldigt anspråkslöst utkast till nationalsång för de som lärt sig att det är tryggast att hålla känslan tätt intill bröstet, att inte låta den skena iväg, att mycket nogrannt hålla den invirad och säkrad i gladpack utan lufthål.

Annars:

Constantly in the darkness from Throwmeaway at Letsmix.com.