Det är ett så standardiserat svar från mig att det börjat bli smått komiskt. Det kommer liksom automatiskt, det finns ingen eftertanke kvar längre.

Jag har ju aldrig tvivlat egentligen. Stråkarna skrev in sig i mitt hjärta redan första gången jag hörde den.

Av en ren mirakulös slump hittade jag i kväll ett klipp med just den sången upplagd på Youtube för lite mer än två månader sedan. Och det är faktiskt snart 69-åriga Bettye Swann själv som står där, på en liten scen vid en northern soul-weekender utanför Grimsby i norra England.

Bettye Swann har varit ytterst sparsam med framträdanden ända sedan hon spelade in några av den amerikanska soulhistoriens vackraste sånger under 1960- och 70-talen. Men hon står faktiskt där – sommaren 2013 – och sjunger »Kiss My Love Goodbye« lika vackert som någonsin tidigare.

All min kärlek till dig Bettye, och tack för allt du någonsin gett mig.

Det enda jag studerade var Napster, Soulseek och diverse torrentsajter. Det framgår inte heller i mitt CV att mitt enda intresse är att skriva om historien – jakten på nya älsklingar är ett måste för att jag skall kunna fatta pennan och skriva om den samtida och dåtida Martin, medan jag avnjuter Trey Lorenz »Photograph Of Mary« (Bass Hit Dub).

I mitt inre skissar jag om sommaren 1992 så det passar min nutida livsberättelse bättre. Just den sommaren får, till ljudet av dåtidens djupa house, det vackra slut den egentligen förtjänade.

Likt Johan Rheborgs karaktär i Fyra Nyanser av brunt (Göteborgsberättelsen) retuscherar jag mig själv i syftet att finna den jag hoppas vara. Men utan mina studier i det som för snart femton år sedan kallade fildelning hade jag aldrig kunnat förvärva de nödvändiga kunskaperna som krävs för att renovera själen.

Då hade jag aldrig förstått att med hjälp av Sister Sledges »Frankie« (1985) kan tonårskärlek i efterhand framstå så smärtsam och vacker som en önskar att den egentligen var. Om jag inte plöjt mig igenom tusentals soullåtar hade min mors begravning inte kunnat göras om i det fiktiva landskap som för alltid härbärgerat sig i min kropp.

Jakten för att nå perfektion när det gäller denna begravning pågår fortfarande och kommer aldrig att ta slut. Att min egen mor i likhet med de flesta människor felaktigt ansåg att musik är något som befinner sig i bakgrunden och därför inte förtjänar kraft och möda att upptäcka, bryr jag mig inte om. Ty historien finns där för att vi skall kunna skriva om den.

Ensam med ett hyperaktivt barn var det inte alltid lätt att förstå att Northern Soul var det jag egentligen älskade och behövde. Effektivast är dock dj-mixen. Förr avnjöts den på dansgolvet. I dag sker det via någon av de podcasts jag prenumererar på.

Men dess främsta syfte har alltid varit detsamma – att öppna mitt inre på vid gavel och ställa de kritiska och nödvändiga frågorna till min egen livshistoria. För att sedan läka mina sår på ett sätt som endast musiken och ingen annan konstform kan.

Omar S behöver en knapp timme för att skärskåda mitt inre och korrigera de felande detaljerna i mitt förflutna och därmed transformera mitt 36-åriga jag till något acceptabelt och kommunicerbart. Böcker och filmer kan i bästa fall skapa en ambition om något annat och väcka känslan av att en förändring är nödvändig. Men det är bara Mariah Carey, Shackleton, Raime, Al Green, disco, techno, soul och house som har kraften att försätta mig i det sårbara tillståndet som är nödvändigt.

Endast musik kan ge mig förmågan att hitta den jag vill vara genom att återskapa och omstrukturera det förflutna. Det var den snabba bredbandsuppkopplingen som Uppsala Universitet erbjöd tillsammans med studentradions skivarkiv samt den eminenta klubben Cuba på Kalmar Nation som förlöste denna historierevisionist.

Det smärtar därför extra mycket när jag tvingas konstatera att det i år inte blir ett besök på Volt i Uppsala. Festivalens arkitekt Patric Kiraly var även en av personerna bakom tidigare nämnda Cuba och därmed delaktig i att forma den jag är idag.

Jag tror nämligen att Fatima Al Qadiris framträdande har alla förutsättningar för att öppna grinden till mitt inre och inleda en ny fas i min historieskrivning. Nu sätter jag istället mina förhoppningar till att de fina personerna bakom Volt-festivalen i efterhand lägger ut lite av musiken på Soundcloud.

Just denna kväll när jag låser in mig själv i vårt arbetsrum för att återigen skriva om ett förflutet befriat från innehåll är det musiken nedan som bär mig på min tröstlösa färd mot tangentbordet.

Omar S mix för XLR8R

Steffi Panorma bar 05

Kvällen till ära var stadens gator fulla av folk som alla valde att trotsa domedagsvädret till förmån för ett festande som närmast liknade apokalyptiskt. En uppsjö av kasserade spritflaskor låg redan spridda i den rinniga snön.

Själva hade vi startat firandet i ett rum med hundratals svävande röda ballonger och svartögda tyskar med utmanande klänningar och hattar från en glömd tid. Bredvid oss satt den överviktiga medelålders affärsmannen och tittade ömt på sin unga flickvän med aggressivt rakad punkfrisyr och Dr Martenskängor. Bakom oss beställde en av de fem danskarna ett helrör vodka som komplement till den asiatiska femrättersmiddagen. Med stor basun knöt han sedan ett glittrigt presentband runt skjortkragen, ett substitut för en riktig fluga.

När klockan närmade sig sent fylldes bordet framför oss av den moderna kärnfamiljen, som plockade middagen i bitar och skrattande matade sin årsgamla bebis med bitar av sushi. Middagen hade ackompanjerats av mörk, fuktig techno, men när vi lämnade pärlade istället tysk schlager ur högtalarna och hela lokalen var förenad i uppsluppen allsång.

Unter den Linden glittrade av tusentals lampor och unga och gamla fröjdades tillsammans i kylan. Förbi Checkpoint Charlie tunnades flärden ut och gatorna blev istället kusligt ödsliga. När tjuten från Kreuzbergs ungdomsgäng började höras i fjärran var vi glada över att se vårt mål. Från Tommyhaus, en av Berlins äldsta squats, hördes svag musik men utifrån var festen osynlig. På innergården stod några rudeboys med uppvikta jeans, smalbrättade hattar och rutiga skjortor och rökte i snögloppet.

Gamla trasiga cyklar låg slängda en bit bort och dörren till ena festlokalen var övertäckt med egentecknade klistermärken och grafitti. Inne i källaren mullrade rocksteadyns baktakt på öronbedövande volym. Tung cigarettrök och frän öldimma låg tät över det böljande folkhavet. Reggae! Steady! Soul!s nyårsspecial hade börjat.

I källarlokalen bredvid dundrade takten på rusande 140 BPM och det smutsiga, flisiga trägolvet var redan fullt av dansande. Prydliga modsflickor i vita strumpbyxor, lackskor och Jackie Kennedyklänningar shufflade taktfast bredvid ett sunkigt backpackersgänget i för stora manchesterbyxor och pårökt blick. I baren beställde vi tysk öl på flaska och tog leende in atmosfären.

Modsens prydliga kostymer och blankpolerade skor stod i bjärt konstrast mot den residerande bartenderns egenklippta dreadlocks och solkiga överskottskläder i jordfärger. I ett hörn stod några tvivelaktiga affärsmän och sålde pulveriserad glädje till kvällens lyckojägare. Stämningen skruvades stadigt upp och i jämn takt fylldes lokalen till kapacitet. På tolvslaget drack vi polsk vodka i flourmuggar av plast och gruppkramades med okända bröder och systrar.

Mark Forrest, Berlins soulgudfader, intog skivspelarna, log sitt breda Björnliganleende och uppmanade alla att starta 2010 års första fest på ett förnämligt sätt. Följande sju timmar var ett delirium av dans till musik som aldrig tog slut i ett Berlin där sömn verkar sparas till ålderdomen.

Northern soul spreds till Berlin från Storbritannien i mitten av 80-talet. Klubbarna hölls främst i mindre lokaler och lockade en blandad publik. Snart hade ett mindre soulcommunity, bestående av dj:ar, samlare, dansare och konnässörer, bildats som alla arbetade gemensamt för att främja genren. Efter murens fall 1989 förändrades det musikaliska klimatet i den nu enade staden. Plötsligt blev det forna Östberlin klubbcentrum och publiken splittrades upp på flera mindre ställen, som var för små för att kunna husera ett northern soul-dansgolv. Samtidigt fick nya musikstilar som techno, urban och hiphop fäste och intresset för rare soul minskade kraftigt.

1991 arrangerade Mark Forrest den första tyska weekendern, vilken blev en ekonomisk flopp. Tre brittiska topp-dj:ar, John Buck, Gary Spencer och Mark Soulie, såväl som fem tyska diton stod redo för att ge järnet vid skivspelarna, men fick tyvärr spela för nästan tomma dansgolv. Efter detta gav många av de tidiga dj:erna upp, sålde sina skivor och gick vidare till annat.

Ytterligare några försök gjordes för att locka tillbaka publiken, men ingenting drastiskt hände förrän i mitten av 90-talet, då en grupp entusiaster startade klubb i Roter Salon. Lokalen var som gjord för en soulklubb, med sitt blankpolerade trägolv och 60-talsatmosfär. Redan första kvällen var en succé. Sakta men säkert började publiken återvända och det nya framgångsreceptet var att frångå den brittiska dogmatismen, och istället blanda upp soulen med easy listening och andra genrer som för tillfället var populära.

Dagens Berlinscen domineras av en publik som är flera decennier yngre än föregångarna i Storbritannien. Man har lyckats med konststycket att locka en ny, hungrig lyssnarkrets till en i övrigt markant decimerad scen och har på det sättet hjälpt till att blåsa nytt liv i den falnande lågan i Europa.

Till skillnad från den engelska publiken så är den tyska väldigt blandad. Det är inte ovanligt att se mods dansa sida vid sida med moderna jazzpjattar, skins och en och annan ölhävartysk. Till detta hör även en liberalare musikpolicy, där northern, modern och ett och annat udda låtval samsas på samma golv.

Ett pålitligt inslag i Berlinnatten är Mark Forrests Hip City Soul Club, som sedan nitton år tillbaka levererat till stadens soulkonnässörer och dansglada. Ett annat populärt inslag i den tyska rare soulscenen är den årliga weekendern Soulshakers i Bamberg.

Två dagar senare stod vi uppradade längs ena väggen i det bakersta rummet längst inne på puben Oscar Wilde. En av Berlins unga, populära kvinnliga dj:ar har precis avslutat ett hyllat set, predominerat av modern och crossover. En engelsman har tagit över skivspelarna och serverar r’n’b till de upphetsade ungmodsen som väller ut över det lilla dansgolvet.

I övre baren sitter den äldre generationen engelsmän och tyskar och ljuger över en öl, upprymda och vilt gestikulerandes. De gör ett och annat avstick ned på dansgolvet när en exceptionellt älskad oldie spelas, men mestadels tillhör Hip Citys golv de unga.

Bredvid oss står en ensam kille i svarta slacks, vit skräddad skjorta och jazzhatt. Han lutar sig avvaktande mot väggen bredvid dj:n och väntar på nästa set. När Kings of Souls ”Is your love for me” sprakar ur högtalarna kastar han sig snabbt ut på golvet och börjar dansa i vansinnig takt. Golvet är för tillfället halvtomt och den ensamma killen utnyttjar ytan och rör sig smidigt och vant, inlevelsefullt, oavbrutet kommande fyra låtar.

En lätt uttjatad klassiker ljuder ur högtalarna och golvet fylls kvickt till bredden, varpå killen viker av och återintar sin plats vid väggen. ”Han kommer alltid hit för att dansa”, berättar en tysk vän. ”Han är här varje gång men dansar helst när golvet är halvtomt”. Inget ovanligt i det, tänker vi. Ingen riktig souldansare gillar att trängas.

Mitt emot killen står en ensam modsflicka med rosett i håret och kortkort klänning. Hon är mycket ung, mycket söt och mycket uttittad. Två sturska mods kastar begärliga blickar på henne samtidigt som de försöker bemästra dansens akrobatik i syfte att imponera. Flickan står med fötterna tätt ihop och sneglar försiktigt på de övriga i rummet. Då och då drar hon sig i hårbandet, som för att se efter att det sitter kvar.

När någon av pojkarna ledsnar på att vänta och gör en framstöt, skakar hon blygt på huvudet och tittar ned i golvet. Efter en tid har bägge ungtupparna tröttnat på att få avslag och anslutit sig till ett större, betydligt mer flamsigt tjejgäng vid det närmaste bordet. Flickan står ensam kvar, tydligt tecknad mot den mörka träpanelen.

Efter en stund tar hon sin vita lackväska och går ut på rökgården – eller ”the connaisseurs room”, som tyskarna skämtsamt kallar det. ”Hon är väldigt ny på scenen, och väldigt ung”, berättar Mark Forrest. ”Vi försöker hålla uppsikt över henne så gott vi kan. Som ni ser är hon hett byte.” Jag tittar ut på gården. Flickan sitter på en kant av bänken och kedjeröker cigaretter utan filter, i smyg sneglandes på gänget bredvid sig. Hennes vita ballerinaskor har fått sorgrander av den smutsiga snön. Hon ser ut att vara högst fjorton år.

Efter fyra intensiva dagar i en av Europas mest berusande storstäder är vi åter tillbaka på flygplatsen. Vi köar till passkontrollen och när den rödbrusiga kontrollanten ser att vi är från Sverige skiner han upp och utbrister: ”Ah, Schweden! Ten points!”. Därpå följer ett bullrande skratt så varenda ansiktsrynka pulserar och vi slussas vidare. Vi tittar på varandra, tre frågetecken. Någon föreslår Melodifestivalen. Jag rycker på axlarna.

Även om man hade ett kass jobb och en allmänt trist tillvaro kunde man stå ut – man levde bokstavligt talat för helgerna. Wigan Casino handlade varken om att ragga, rumla runt eller dricka alkohol. Däremot en hel del om stil, gemenskap, amfetamin, skivsamlande, avancerade danssteg och, såklart, den allra vassaste soulmusiken. Northern soul är på många sätt rötterna till all modern klubbkultur.

Det fanns andra northern soul-klubbar i England, i synnerhet i de norra delarna: The Twisted Wheel i Manchester, The Golden Torch i Tunstall och Blackpool Mecca är tre. Wigan Casino var kanske inte den allra coolaste, renlärigaste eller mest progressiva av dem. Men om man ville dansa var det hit man skulle gå.

Enligt Chris Hunts artikel ”For dancers only: the story of Wigan Casino” myntades begreppet northern soul av kännaren Dave Godin, som i slutet av sextiotalet hade en skivaffär i London. När fotbollslagens bortasupportrar från norra England kom till London passade de på att besöka hans butik. Men de var aldrig intresserade av pop eller rock, inte heller av blues, southern soul eller mer samtida svart musik som funk och disco. Vad de letade efter kan sammanfattas i två av de finaste orden jag vet: Tamla Motown. Allt som låg på Motown eller påminde om Motown, såsom det lät under sextiotalets mitt (elegant och poppigt, samtidigt ruffigt och med mycket känsla, ”soul”), var av intresse.

Men det var inte de mest uppenbara Supremes-hitsen man jagade, tvärtom fick det gärna vara obskyrt, svåråtkomligt, okänt. Mindre kända Motown-låtar som Frank Wilsons ”Do I love you (indeed I do)” fick fanatiska anhängare i England.

Skivan var dessutom en svårslagen raritet. Den pressades upp i 250 exemplar, men drogs sedan in då Motowns boss Berry Gordy tyckte att Frank enbart skulle komponera och producera musik. En sådan originalutgåva såldes häromåret på auktion för 25000 pund. ”Do I love you (indeed I do)” blev snabbt populär på Wigan Casino och är fortfarande en av de mest älskade northern-låtarna. Om någon skulle fråga mig vad northern soul är skulle jag spela den, eller möjligtvis Dobie Grays ”Out on the floor”

Godin kallade musiken fotbollsfansen från norr letade efter för ”northern soul”. Han åkte själv upp till The Twisted Wheel och Blackpool Mecca för att se subkulturen med egna ögon, och slogs av hur annorlunda den var jämfört med allt som pågick i södra England. Fascinerad skrev han en artikel om fenomenet i i ”Blues and soul”. Hur kom det sig att arbetarklassungdomar från norra England var så hängivna sextiotalets amerikanska soulartister? Kanske hade det till viss del att göra med identitet.

Att vara för evigt dömd till arbetarklassens kvävande tillvaro i old Englands norra industristäder och att kämpa mot rasism och fördomar i sextiotalets USA hade säkert vissa beröringspunkter. Att känna någon form av gemenskap – a sense of belonging – är ju desto viktigare på platser där förtryck och orättvisor råder. De viktigaste subkulturerna är alltid ett frirum från en hård vardag. På soulklubbarna kunde man nära eskapistiska drömmar om något annat, något bättre. ”Keep the faith” blev snabbt ett slagord.

Men åter till Wigan Casino. Det var ingen vanlig liten klubb, utan ett stort och rymligt danspalats, med parkettgolv och balkonger. I huvudsalen kunde 1200 personer få plats. Perfekt för att visa upp sig, eller bara iaktta de vassaste dansarna. Och det ställdes höga krav på dj:n – om en låt inte gillades blev det besvärande tydligt när alla lämnade den öppna ytan.

För att fylla upp den stora lokalens akustik och inte riskera att förlora dansgolvet blev musiken som spelades på Wigan Casino snabb, intensiv och med hårda, markerade beats. Amfetaminet gjorde sitt till för att driva upp tempot. Judy Streets ”What?” är ett bra exempel på en typisk Wigan-låt.

En huvudperson i sammanhanget är Richard Searling, ”mr Wigan Casino”. Han var en av de som regelbundet spelade skivor på Wigan Casino från 1973 då det öppnade till 1981 när det stängdes. Searlings set var enormt uppskattade och jämfört med andra dj:ar lite mer progressiva. Han var en viktig anledning till att Wigan Casino snabbt blev så populärt: 1975 hade man 100 000 medlemmar.

Northern soul-kulturen har aldrig helt dött ut. På flera sätt är den lika levande idag om man ser till intresse, inte minst har flera yngre generationer tillkommit. Det finns otaliga samlingar på marknaden – de bästa har ofta getts ut av de engelska skivbolagen Kent, Goldmine eller Expansion. Det finns också ett större utbud: Om man får nog av northern soul (sextiotalet) kan man bara gräva sig vidare mot modern soul (sjuttiotalet och framåt). Modern soul är northern i en uppdaterad kostym, lite elegantare, lite subtilare, mindre stompiga r’n’b-beats. Men euforin är densamma.

Lyssna:

Även idag är Richard Searling en huvudperson i sammanhanget. Inte bara för att han driver nämnda skivbolaget Expansion tillsammans med kollegan Ralph Tee, utan också för de många samlingar han sammanställt. Om du köper en samling Searling ligger bakom vet du att du får kvalité. Inte minst Connoisseurs-serien håller extremt hög klass, liksom de årliga Soul Togetherness-skivorna på Expansion. Searling har också i många år haft ett väldigt uppskattat soulprogram på Smooth Radio, något som (tillfälligt?) upphört. I Sverige är väl den närmsta motsvarigheten vi har Mats Nileskär.

När vi på Throw Me Away diskuterade vem vi helst ville prata med om northern soul var Richard Searling därför ett givet val. Han var tongivande då och han är det nu. Att han ville ställa upp på mailintervju var för vissa av oss som att plötsligt få kontakt med en högre makt. Som framgår av hans svar är han kanske inte den modernist man hoppats på – men han är precis lika hängiven soulmusiken som någonsin tidigare. Jag frågar, mr Searling svarar:

Hur ser du på northern soul-scenen i framtiden?
– Om vi pratar flera decennier framåt i tiden är jag inte säker på att den kommer att finnas i någon större skala. Men det är ändå en kultur som aldrig helt kommer att dö ut. Med passionerade dj:ar som visar vägen och en öppensinnad publik mot nya och annorlunda stilar, plus radioexponering, tror jag att det kommer att fortsätta att vara en levande scen i framtiden.

Har den extrema tillgängligheten av musik genom internet, fildelning och så vidare påverkat synen på musiken på northern soul-scenen?
– Jag skulle vilja påstå att det är en nödvändighet för dj:ar att spela originalvinyler, i alla fall om de vill upprätthålla någon slags trovärdighet. CD:s är också relevant men enbart om det är det enda formatet som en viss låt är utgiven på. Hur som helst tycker jag att illegal fildelning och kopiering är en jättefråga – till exempel är de icke-licenserade gratissamlingarna som delas ut på olika events helt klart en stöld mot låtskrivare och utgivare.

– Det skadar också sådana som jobbar med återutgåvor, riktiga samlingsskivor och dj:ar som spenderat stora summor för originalvinylen. Vem som helst kan idag bli en dj utan någon som helst investering i vinylsamlande vilket såklart aldrig var möjligt under den tid då northern soul blev en kultur. Det hade heller aldrig varit accepterat, vilket det tyvärr är i vissa läger i dag.

Hur kom du först i kontakt med soulmusik?
– Som de flesta andra, genom klubbar och folk som lärde upp mig. Min fru Judith är nog den största anledningen till att jag tog steget från Radio Luxemburg till all nighter-ikoner som The Dells.

Har ditt tycke och din smak inom soulmusiken förändrats genom åren?
– Ursprungligen var jag enbart en samlare av sådant som gavs ut i England och väldigt mycket inne på Deep soul-soundet [kolla upp ”Dave Godin’s Deep soul treasures”-samlingar, red:s anm], vilket inte ska förväxlas med Southern soul som jag oftast är rätt likgiltig inför. Min värld blev plötsligt mycket större när jag fick ett jobb inom musikbranschen 1972. Jag åkte regelbundet till USA och köpte på mig soul. Dessa upptäcktsresor lade grunden till min samling och gav mig möjlighet att börja dj:a seriöst. Nu tror jag att jag delar en lika stor passion för det gamla som för det nya.

Lyssnar du på annan musik också, som elektroniska artister?
– Jag är väldigt petig med hur musik är inspelat och producerad. De genrer du nämner går av den anledningen bort för mig. Faktum är att jag tycker att musik i allmänhet blev bra mycket sämre när elektronisk musik slog igenom. Datoriserat nonsens från sådana som OMD och Pet Shop Boys på 80-talet dödade musikhantverket. Jag är också mycket kritisk mot flera ”svarta” genrer – hip hop borde snarare sorteras in under ”humor” och lyriken hos dagens r’n’b-artister är en skam mot arvet från 60- och 70-talets soulartister.

Kan du beskriva hur du går tillväga när du hittar ny kvalitativ soul, för Togetherness-samlingarna till exempel?
– Ralph Tee och jag får ofta osläppta eller högst limiterade låtar skickade till oss som vi bedömer, så därifrån kommer de exklusiva spåren. Många andra kommer från vänner som är dj:ar, som tipsar om låtar de spelat ute och fått bra respons från.

Vilken av dina egna samlingar är du mest nöjd med?
– Svårt att välja, jag har gjort så många genom åren. Men jag antar att ”Modern soul connoisseurs” skulle hamna högt upp på den listan.

Har du fortfarande favoritlåtar som inte har släppts på CD än?
– Mycket bra fråga! Jag är säker på att de måste finnas utgivna på CD någon gång någonstans i världen, men jag drar till med ”Signing off with love” med Johnnie Taylor och ”Another world” med Willie Roundtree.

Varför upphörde ditt radioprogram på Smooth Radio?
– Det upphörde i samband med att alla frilans-producerade program sades upp av företagsledningen. Men vi har fortfarande en dialog och jag hoppas kunna återkomma i framtiden med ett nytt soulprogram.

Vilka northern soul-klubbar och kvällar minns du speciellt?
– De bästa klubbarna måste vara Va Va i Bolton och, såklart Wigan Casino där jag själv spelade mycket. Senare evenemang som jag håller högt är The Blackpool Tower weekenders, den årliga all nightern jag presenterar på Manchesters Twisted Wheel samt Blackburn King Georges Hall-kvällarna som nu varit i gång i 16 år! För modern soul är The Hilton weekenders svårslagna och jag ser också tillbaka med kärlek på andra klubbar jag dragit igång på Parkers i Manchester, The Halfway House i Chorley, The Trafalgar i Salmesbury och The Howard i Whittle-le-Springs.

Hur ofta dj:ar du nu för tiden?
– Väldigt sällan. Bara på The Hilton, The Tower och The King Georges plus enskilda gästspel på klubbar som The Wheel. Jag är 57 år och har ett krävande jobb, det får räcka!

Skulle ett av dina set från 70-talet fungera på ett dansgolv idag?
– Jag hörde faktiskt en inspelning någon gjort med från ett av mina sista set på Wigan Casino och jag var förbluffad över hur många olika stilar det var. Men jag tror att många av de skivorna jag spelade den natten, varav flera är sedan länge bortglömda, skulle ha funkat idag också, faktiskt.

Som sista låtar på en all nighter på Wigan Casino spelades traditionellt Jimmy Radcliffes ”Long after tonight is all over”, Tobi Legends “Time will pass you by” och Dean Parrishs “I’m on my way”, i just den ordningen. Hur etablerade sig dessa tre ”before eight”-låtarna? (Wigan Casino stängde oftast klockan 08.00 på morgonen, reds anm.)
– Jag tror att Martyn Ellis, som oftast spelade sist på the Casino, var den som gjorde det till en tradition. Han populariserade med all säkerhet Dean Parrish-låten. Intressant nog var alla tre Manchester-upptäckter: The Wheel spelade Jimmy Radcliffe, The Pendelum Club upptäckte och spelade Tobi Legend och Dean Parrish först. Dj:n Barry Tasker tog hit dem från Philadelphia 1971 kommer jag ihåg.

Har du någon förståelse för den kritik somliga soulpuritaner riktade mot Wigan Casino då och nu för att ha spelat vit popmusik och marknadsfört nya, specialskrivna “Wigan anthems” till exempel?

– Ja, jag kan förstå det eftersom folk älskar att kritisera framgång. Det är samma sak idag, fast än värre, på Internetforum där vem som helst kan slänga ur sig vad som helst anonymt. En utbredd syn är att vem som helst har rätt att ha en åsikt, men jag håller inte med om det. Man måste veta vad man talar om också, ha en viss erfarenhet av och insikt i ämnet.

– De som kritiserar har inte drivit stora klubbar som Wigan Casino, de har inte haft pressen på sig att dra minst 800 personer för att få det hela att gå ihop ekonomiskt. Javisst, vi spelade alla låtar som vi senare skulle glömma bort, med all rätt, men på varje skräddarsydd Simon Soussan-producerad låt gick det tjugo klassiker.

Hur skulle du beskriva northern- och modern soul för någon som inte vet vad det är?
– Jag skulle rekommendera min samling ”It’ll never be over for me” som en bra startpunkt för northern och “Get involved” för modern. Låtarna? Northern: ”You didn’t say a word” med Yvonne Baker. Modern: “Making my daydream real” med We the People.

Sverige hade ganska bra northern soul-klubbar förr i tiden, men nu är det sämre med det. Har du spelat i Sverige många gånger och finns det någon kväll du minns speciellt?
– Ja, faktiskt – en av de bästa kvällarna jag någonsin haft var när jag och Ralph var i Stockholm för några år sedan. Jag var verkligen imponerad av publiken och kunde spela obskyra 60-talsspår jämte helt nya låtar med samma varma mottagande. Skivaffärerna i Stockholm var riktigt bra också, jag hittade en av mina absoluta favorit-lp:s där, med The Free Movements! Vi hade faktiskt också planer på en Togetherness-weekender i Sverige vill jag minnas. Jag spelade förresten på Hultsfredsfestivalen några gånger också, det var fint.

Som bonus bjuder mr. Searling också på en lista med tio av hans all time favourites!

Richard Searling’s top 10 from Throw Me Away at Letsmix.com.

För om man väl ger sig in i den helhjärtat finns det liksom ingen väg ut, då sitter man till slut där och budar bort halva sin lön på obskyra vinylsinglar på Ebay.

Några år när jag bodde i Göteborg i början av årtiondet var mitt andra hem klubbar som Soulastatic, Real Side Soul Club och Heathwave. Där fanns passionen, glädjen, gemenskapen, tron på musikens upplyftande kraft. I min nuvarande hemort Stockholm saknar jag motsvarande klubbar. Så även om northern/modern soul numera är rätt välkända fenomen så finns det alltid en ny generation som behöver upplysas. För det här lär de mig veterligen inte ut i de svenska skolorna.

Om ni fortfarande inte är helt insatta i vad det handlar om, kolla gärna upp t.ex. Isabels krönikor om weekenders i England eller Kristofers julmix som han la upp i bloggen häromdagen, där tre av fyra låtar är just northern/modern soul.

Det finns många grymma samlingar med musiken, men min bästa källa idag till obskyr soul idag är faktiskt Youtube. Här hittar man det mesta, och det är bara att klicka sig vidare till relaterade videos i all oändlighet (därmed inte sagt att allt är bra).

På Youtube finns även längre dokumentärer. Tony Palmers ”This England” om den legendariska klubben Wigan Casino är en obligatorisk grundkurs. Tyvärr är både ljud och bild kass, man kan köpa en remastrad dvd t.ex. här. Sevärd är också BBC 4:s dokumentär om ”soul weekenders”, som, om man bortser från Jazzie B:s mindre insiktsfulla kommentar om scenen som rasistisk, är en alldeles utmärkt snabbintroduktion till northern-kulturen som visserligen var som störst under sjuttiotalet, men aldrig, aldrig kommer att dö ut.

Åh, just det – keep the faith.

This England

Soul Weekenders

Gamla vänner och gamla skor är bekvämast.
Gregory Peck 1916 – 2003

När den gamla 20th Century Fox-skådespelaren Gregory Peck yttrade de orden syftade han inte på northern soul-scenen. Men det hade han mycket väl kunnat göra.

100 Oxford Street, 5 september, 2009

Den murriga källarlokalen är full av folk, trots att klockan bara närmar sig halv elva. Väggarna har redan börjat impregneras av svett och det är kvavt på ett sådant sätt som det blir när för många människor delar på samma luft. Uppsluppna sällskap halsar öl kring de små runda borden, berusade av lika delar alkohol och stämning. Damerna har utställda kjolar och lågklackade pumps, männen har slitna jeans och gympaskor.

Framme på den lilla upphöjda scenen står ett gäng gubbar och snackar, en blick på folkhavet, ett öga på skivspelaren. Flinka fingrar rör sig hemtamt över pickuperna, låter musiken fortleva i all evighet, eller i alla fall till i morgon. Genom dörren kommer en strid ström av nyanlända; glada ansikten, grötiga dialekter, igenkännande kindpussar.

På det nötta trägolvet rör sig mindre grupper taktfast till musiken, till synes samspelt men var och en i sin egen värld. Här och var skiftar golvet i ljusare nyanser, orsakade av souldansarens eviga följeslagare och trognaste vän – talket. Skyltarna med texten ”No talcum powder, please” ignoreras med en skälmsk glimt i ögat. Det är soulklubben 6Ts Rhythm and Soul Society 30-årsjubileum och det är besökarnas kväll, bara deras. Vi är här för att fira en livslång kärlek, vare sig den etablerats för ett halvt århundrade sedan eller väckts blott några år tidigare.

En av männen lägger på Just do the best you can med Duke and Leonard och med ens förändras dynamiken i rummet. Som på kommando tillströmmas dansgolvet av mänskliga vågor, fylla och flams är som bortblåst. Kroppar stramas synbart upp så inte en rörelse, inte ett steg känns förgäves. Energin hos hundratals människor kanaliseras ned till fötterna och upplevelsen är den av en folkhop som rör sig simultant, elastiskt, interaktivt.

Golvet är trångt, dansarna många men inte en knuff kan skönjas. Det är som att golvets alla besökare lyder under ett gemensamt medvetande som gör att var och en instinktivt vet var alla andra är, vare sig du hoppar, snurrar, sparkar eller faller. Magi, i ordets mest sanna bemärkelse.

I ögonvrån står att urskilja en motpol till de dansandes vitala rörelsemönster. I dörröppningen tvekar en äldre herre, krumryggad och vithårig. Han stödjer sig mot dörrposten och kastar bidande blickar ut över golvet, alltjämt med ett utmattat leende i mungiporna. Ansiktet är fårat och tärt, men blicken vaken och alert. Han bär en nött pikétröja av okänt snitt som blekts till en obestämbar färg efter år av troget användande. Manschesterbyxorna, som förmodligen inhandlades i rätt storlek en gång i tiden, faller i dag slappt från höften.

I händerna håller han en gammeldags tygpåse som han stundom pillar på med skrynkliga nikotingula fingrar. Framför honom böljar ett gigantiskt hav av dansande människor. Från andra sidan rummet hörs plötsligt ett högljutt ”oi!” och mannen tittar dit. Det försiktiga leendet blir bredare och säkrare och han börjar i varlig takt röra sig mot strömmen, över dansgolvet, bort mot gruppen. Hans steg är hasande men bestämda och de dansande bildar en svängande korridor för hans passage.

Väl framme på andra sidan möts han av entusiastiska ryggdunkanden och kindpussar, männen på scenen kliver ned och delar ut grabbiga kramar, på det sätt äldre män med ovana av överdådiga känsloyttringar gärna föredrar. Den äldre herren har levt upp, fått en öl och ser med ens femton år yngre ut. Han skrattar och gafflar och tjoar, rösten är hes av årtal av cigaretter. Efter att ha pustat ut ett slag på en stol pillar han upp rosetten på tygpåsen och plockar upp ett par lädersulade brogues, som han knyter på sig med dubbelknut. När nästa låtintro ljuder över lokalen kliver han försiktigt ut på dansgolvets kant och börjar röra sig i takt med oss andra.

Gemenskap är en underlig känsla. Varför känner jag större samhörighet med slitna kvinnor och män av en helt annan bakgrund och med helt andra liv än jag och mina närmaste leder till vardags?

Svaret på gemenskapens gåta är helt enkelt att viss gemenskap trumfar annan. Då mina ålders- och ytfränder främst verkar fokusera på strömningar och trender, att vara rätt, känna rätt och utstråla rätt – så pass att tanken slår en hur man egentligen lyckas finna ett jag i alla snabba svängar – finns här en beständig tolerans och ett välkomnande som sträcker sig över tids- och landsgränserna. Finns här en elitism? Definitivt. Denna dömer dock inte ut dig för att du är fel, utan kräver som enda motprestation att du delar den genuina kärleken till musiken.

Då det på de trendigaste vattenhålen i Stockholm gör dig häftig om du ser ut att känna så få som möjligt, premieras en översvallande värme och vänskap på soulscenen. För varje år, för varje tillställning, för varje gemensam musikupplevelse får du ytterligare några vänner att nicka igenkännande till nästa gång ni ses på ett svettdrypande dansgolv och att slänga käft med över en cigg framför entrén.

För mer All nighters på Throw me away – gå hit.

Den sista sevärdheten innan vi är framme – en gigantisk, rostig trålare som ligger som en harpunerad stålval ett hundratal meter upp från det långgrunda vattenbrynet. Efter att ha passerat kala slätter, nedlagda industrier och dyiga sandbankar, som för tankarna till Nick Broomfields Ghost, om det tjugotal illegala kinesiska arbetare som drunknade när de plockade hjärtmusslor vid Morecambe Bay, glider tåget till slut in på den sömniga stationen Prestatyn. Varma vindar får en att skala av sig den nordiska vinterjackan, regnimpregnerad efter tre hårda slaskmånader. I luften finns ett eteriskt stråk av vaknande vårblommor, ruttnande tång och hårdfriterad fish’n’chips.

Taxichauffören bär en fläckig t-shirt, grå sweatpants och fyrtio kilos övervikt. Han sitter inkilad i förarsätet med magen tryckt mot ratten och vi erbjuder oss att själva lasta in väskorna. Ur den knastriga radion skränar JJ Barnes”Our love is in the pocket”. I dessa delar av Storbritannien är northern soul lika vanligt och folkligt som svenska landsbygdens dansbandsörhängen. ”Pontin’s, eh?”, frågar han och torkar svetten ur pannan med baksidan av handen. ”Yeah, it’s gonna be a good one this year, lot’s o’ people”. Han svänger in på parkeringen. På den stora gräsplanen ligger rad efter rad med kompakta radhuslägenheter, ett tjugotal längor totalt. Det är full lågsäsong, men just denna helg fylls vartenda rum.

”Hullo lovve, you’aright?”, hälsar en av de medelålders engelsmän som står i grupper och garvar utanför entrén, en cigarett i mungipan och en pint i näven. Männen har slitna jeansjackor, ölmagar och tunnhåriga hjässor, fruarna är mjuka i hullet efter decennier av brittisk snabbmat och uppklädda i 60-talsklänningar eller lågprisvaruhusfynd. Vi checkar in.

Vi har ätit pasta och burksås. Den lilla butikens färskvaror är inte att tänka på och matsalen är som att spela rysk roulett. Vi dricker billig konjak med damm på korken. Kassörskan log brett när vi köpte den. Klockan närmar sig nio och det är dags att gå de hundra meterna till huvudbyggnaden.

I stora salen. Moses Smith ”Girl across the street” dunkar med en vansinnesvolym och vi säkrar öronpropparna. Det är redan fullt ös. Det blankpolerade trägolvet i lokalen är stort som en inomhusfotbollsplan och över det rör sig de grovhuggna arbetarna med en glidande lätthet som bara femtio års dansträning kan ge. Det luktar pudrigt sött av talk, dammigt av säljarnas vinylskivor och skarpt av tusentals munnars spritångor. I den trettio meter långa huvudbaren står klungor och umgås. Inom några timmar kommer över tvåtusen människor att sprida ut sig över de fem dansgolven.

Vi sätter oss på läktaren och dricker John Smith. Framför dj-båset på scenen samlas gräddan av danseliten, slitna män och kvinnor i femtioårsåldern som blandar flytande fotarbete med golvmoves från breakdancen, kampsportsliknande highkicks och mångvarviga spins. Dessutom en och annan asiat som efter åratal av trägen träning utmanar dem på deras egen hemmaplan.

Klockan är ett. Stora salen är fylld till bredden och på scenen gör sig de avpolletterade soulartisterna redo att dra igång. Flera tusen människor väntar ivrigt. Som en åskknall brakar den första stämman ut i lokalen. The Magnetics är till åren, men med röster som åldrats som en fin whiskey, aningen mörkare och mer sonora studsar de mellan väggarna. I matchande vita kostymer, harmony group-fingerknäpp och synkroniserade dansrörelser levererar de en golvande version av £ 4000-singeln”Lady in green”.

Bobby Patterson, med axellångt afro, solglasögon, rutig fuskpälsväst och svart skinnkeps sjunger ”I’m in love with you”, med en raspig röst som känns som en välkommen käftsmäll. Han flinar, spexar loss på scenen och böjer sig ut över publiken och skakar tanternas uppsträckta händer. Det gemensamma medleyt avslutar konserten och applåderna vill aldrig dö ut. Sedan börjar dansen på allvar.

Det är måndag förmiddag. Sista låten ljöd klockan tre i natt, efter tre dygn av oförtrytlig fest. Utanför receptionen står en grupp engelsmän med varsin pint, lite slitnare, lite mindre högljudda. Man packar bilar och checkar ut. I raggig fuskpälsväst, skinnkeps och solglasögon kommer Bobby Patterson släntrande och styr upp ett samtal. Han garvar och strålar i kapp med den bleka vårsolen. ”The best weekender I’ve ever had”, säger han entusiastiskt på släpig Dallasamerikanska. ”Friday was my birthday, Saturday the most rockin’ concert since the sixties. Shiiiit.” Bobby går för att köpa helgens sista pint, hans hesa skratt ekar när vi går mot tågstationen.

Liten ordlista:

• Prestatyn northern & modern soul weekender : ”Another tremendous weekend of non-stop entertainment with FIVE arenas playing the whole spectrum of rare soul music, from the sixties to the present day!”
• Pontin’s = brittisk ’holiday park’ (ungefär semesterby) för hela familjen
• Prestatyn = kuststad i norra Wales
• Weekender = helgfestival för soulmusik
• Northern soul = amerikansk 60-talssoul som föredrogs av arbetarklassen i norra England
• Modern soul = soul producerad efter 1969
• Spin = snurr i danssammanhang > Highkick = hög benspark