Jag har skrivit om musik i snart 20 år. Först i egna tidskriften Gidappa! som ni säkert inte minns, men vi skrev om rap innan det var legit här hemma. Därefter lite varstans: i kvällspress, i dagspress, på sajter som The Cricket och Rootsy, på egna bloggen Svarta tankar och med relativ regelbundenhet de senaste åren i Sonic, som vad jag vet är den enda svenska musiktidningen kvar i livet.

Jag är vit, de facto kritvit, men har mest intresserat mig för svart musik genom decennierna. Det började när mamma kom hem från London med en Jimmy Cliff-platta.

Jag var fem, sex år och sjöng med i »Sitting in Limbo« på fonetisk skånskengelska. Sen kom hiphopen och så lärde jag känna Lennart Persson. Plötsligt den förste svensk som intervjuat DJ Premier, Capleton och Boldy James. Det går fort, livet.

*****

När jag närmade mig min trettioårsdag – i mitten av 90-talet ungefär – funderade jag på om musiken framöver skulle ta mindre plats i mitt liv? Om den skulle bli mindre viktig?

På något vis förutsatte jag det. Inte kunde man väl efter 30 års ålder fortfarande tycka att musik var mer betydelsefullt än allt annat i världen? Nu skulle andra, mer sansat mogna, intressen ta vid.

Så blev det inte. I år fyllde jag 48 år och det finns ingenting som gör mig lika exalterad som att det finns ett nytt Migos-mixtejp att ladda ner, att Liz Harris har ett nytt Grouper-album på gång eller att SubRosa släpper nytt material (med hjälp av pengarna jag skänkte efter att de fått sina instrument stulna).

Ingenting är lika viktigt som musik i mitt liv, ingenting kommer någonsin att bli det. Inte litteratur, inte fotboll, inte hälsan. Jo, mina barn, men förutom dem: intet.

*****

2014 var året jag främst minns för att jag äntligen kom iväg till New Orleans. Jag åkte dit för att börja berätta min historia om New Orleans moderna musikhistoria. Syftet var att författa en uppföljare till Gunnar Hardings Kreol, en av de bästa böcker som skrivits om staden.

Ingen stad i USA (och knappt i hela världen) har en lika levande musikhistoria som New Orleans. Det är här som jazzen har sitt ursprung, det är här som bluesen tog sina första steg och det är här som afrikansk, fransk och amerikansk kultur möttes och bildade den specifika kreolska blandkulturen. Det är också här som Södern för första gången, via den för New Orleans specifika genren bounce, tog plats inom hiphopsfären.

Jag åkte hem till rapparen Na’Tees barndomshem, där hennes mormor fortfarande bor. Vi satt i soffan och pratade om kvarteren i 3rd ward. Jag tog en taxi ut till New Orleans East, till ett trevligt villaområde där Mia X väntade i bästa vännens villa. Vi pratade om tiden när Cash Money Records och No Limit regerade i rapvärlden. Det blev en story om liv och död och det var en ynnest att få sitta där med henne.

Jag käkade po’ boys, hann se Mardi Gras-paraderna, höll på att bli rånad i 3rd ward, såg Mystikal på Republic, besökte Marie Laveaus grav, drack whisky på en veranda medan Mississippifloden gled fram intill mig.

Och så träffade jag Big Freedia, »the Queen of Bounce«. Det är framförallt detta jag vill lyfta fram från 2014, ingenting kändes större och mer drabbande än detta möte.

Jag jagade Big Freedia under hela min vistelse i New Orleans. Dessförinnan hade jag mailat fram och tillbaka med hans manager i flera veckor innan min avresa.

Det gick dåligt, så som det ofta gör när det är rapartister inblandade, tills jag plötsligt fick ett mess. Det är torsdag kväll och jag är inne på Buffa’s på Esplanade Avenue och ser pianisten Tom McDermott och saxofonisten Aurora Nealand göra ett suveränt set när jag ska ringa Freedia omedelbart.

Jag går ut på gatan och får prata med Freedia. Om jag tar mig till ett ställe som heter Jays på Westbank så ska han köra en show där. Jag kan få en intervju efteråt.

Det är min första vecka någonsin i New Orleans, jag är ny här och försöker lära mig staden. Ändå vet jag instinktivt att Westbank, på andra sidan Mississippi-floden, är no go area för en vit snart 50-årig musikskribent från Malmö.

Jag ringer Zack Smith, Sonics fotograf och New Orleans-bo sedan femton år tillbaka, och förklarar läget. Han är tveksam, men samtidigt så sugen på att få plåta Freedia, hela New Orleans posterboy just nu, att han kastar all ängslan överbord.

Innan midnatt kör vi över Mississippi-floden och försöker förbereda oss:, det kommer nog vara kaotiskt och det kan vara farligt. Jag har svårt att sortera tankarna, vet bara att jag måste göra det här.

Jays ligger på 1201 Burmaster i ett område som heter Gretna, och visar sig vara en stor lagerlokal mitt i ingenstans. Några nerbrunna ödehus som grannar och en stor parkeringsplats utanför. Det är allt.

Det är kö innan klubben ens öppnat. Lättklädda kvinnor står på rad längs väggen, männen stoppar pistolerna i handskfacken på bilarna innan de går in. Det är också rätt rejält med vakter, larmbågar och kravallstaket på plats.

Klockan är halv ett när Freedia anländer. Han stiger ur sin bil och säger högt, till folkmassans jubel, »The queen is here!«. Sen kallar han på oss och vi hälsar på honom och följer efter in på klubben som hans gäster.

Bounce är naturligtvis klubbmusik med djupt sexuella rytmer. Dess primära syfte är att få folk på dansgolvet att gå bananer. Väl inne på klubben hetsar DJ:n gästerna med obeskrivligt bra New Orleans-bounce. Sen är det dags för Freedia.

De första fem sekunderna är några av de allra mest magiska jag varit med om i hela mitt liv. Big Freedia har pressat sig fram genom den täta människomassan med en livvakt framför sig. DJ:n har strypt musiken, stämningen är elektrisk, folk skriker efter »the Queen of Bounce«. Alla kroppar på klubben är riktade mot en lång, finlemmad, homosexuell man i kort, röd läderjacka. Han stannar mitt på dansgolvet, omringad av folk, och greppar mikrofonen.

DJ:n droppar beatet, Freedia börjar rappa och alla på klubben, och då menar jag alla, svarar honom i oemotståndliga men svårförståeliga call and response-utrop. Taket lyfter.

Det är ett magnifikt ögonblick. Freedias rap, människornas svar, jublet, kakafonin, svetten. Varenda kvinna på klubben böjer sig som på given signal framåt och skakar intensivt på rumpan. Ja, det är twerking och det är svårt sensuellt och omöjligt att värja sig mot.

I den kanske bästa bok som skrivits om New Orleans musikliv, Nik Cohns Triksta, försöker han förklara hur det känns när han hör bounce för första gången under en parad:

»Det här var första gången jag fångade beatet på nära håll, i mina fotsulor, i magen och i kulorna, och effekten var renande. De gigantiska högtalarna, de stekheta gatorna, de snuskiga rimmen och de flammande beatsen, DJ:n som slängde bränsle på elden, tjejerna i bar hud – New Orleans var spritt språngande naken framför mig, och jag längtade efter att bli naken själv«.

Efteråt är jag förbluffad över Big Freedias mod. Han framstår som en verserad och känslosam själ. Och en så uppenbart feminin homosexuell man i en lika uppenbart konservativ machokultur: att han ens vågar bege sig in mitt i kaoset.

Big Freedia. Foto: Zack Smith

Klockan är nästan två på natten och jag har just haft min kanske starkaste musikupplevelse någonsin. Framträdandet tar 20 minuter och jag har gåshud hela tiden. Jag känner att jag har fått vara med om någonting äkta, en upplevelse som inte går att förfalska.

När vi senare är på väg ut ur klubben frågar jag vakterna hur mycket folk det var på plats. »800 personer, fullsatt«, svarar den ene, en massiv svart man. Han ler och synar mig, uppifrån och ner, sen upp igen: »Vi har kört bounceklubb här på Westbank varannan torsdag i två år. Du och din fotograf är de första vita snubbarna jag sett«.

Efter att jag intervjuat Freedia i hans bil, en stor svart skinande Chevrolet, smiter jag och Zack iväg till vår parkerade bil och kör över floden, tillbaka till New Orleans norra sida. Vi är båda svårt euforiska och upprymda och vet att vi ska bära med oss det som skett resten av våra liv.

Några veckor efter att jag kom hem uppenbarade sig möjligheten att få prata med en annan New Orleans-legendar: Dr. John. Han satt på sitt hotellrum i Kansas City och inväntade kvällens spelning när jag ringde upp. Jag fick 20 minuter och det blev en rörig och rosslig men alldeles underbar monolog om New Orleans musikaliska kraft.

Jag skrev 60 000 tecken om min New Orleans-resa till Sonic. Det blev till en 18 sidor lång exposé över New Orleans hiphop- och bouncehistoria i Sonic #74 (med makalösa foton av Zack Smith). Det är kanske den bästa text jag någonsin skrivit. Jag är, fortfarande, orimligt stolt över den.

Skulle någon ha missat den och vara intresserad av att läsa så går den att beställa här.

Efter att Pierre, Sonics chefredaktör extraordinaire, läst hela texten så skrev han, i ett mail sent en natt, att mina Freedia-eskapader fick honom att tänka på när Ahmet Ertegün och Jerry Wexler gav sig av för att hitta Professor Longhair i samma stad, drygt femtio år tidigare…

»The ultimate story of their time together, which both men loved to tell, concerned the night in New Orleans when they went to find an unknown genius named Professor Longhair who was playing in a joint across the river, where no taxi driver would take them.

Their cabbie dropped them off in the middle of a field. After walking a mile in darkness, they saw a brightly lit house in the middle of town so full of people that they seemed to be falling out of the windows as music blared. Talking their way past the guy at the door, who assumed they were cops, the pair made their way inside.

Out came Professor Longhair, who played a piano with an attached drumhead that he would hit with his right foot. As people danced, Ahmet and Jerry could barely contain themselves. An utterly primitive, completely original artist was making a kind of music they had never heard before.

Rushing up to Longhair after his set was over, they told him just how much they wanted to sign him to Atlantic.

›I’m terribly sorry,‹ said Longhair. ›I signed with Mercury last week.‹ In Ahmet’s version of the story, the pianist then added, ›But I signed with them as Roeland Byrd. With you, I can be Professor Longhair.«

*****

I somras fick jag ett meddelande av en före detta flickvän till en före detta arbetskamrat. Jag hade aldrig träffat henne innan men hon ville möta upp mig för att diskutera ett eventuellt jobb.

Vi lunchade på Lilla Torg i Malmö och hon berättade att hon drev en stor årlig internet- och datorkonferens här i stan som nu firade 10-årsjubileum. Eftersom jag är komplett värdelös på alla saker som är ens avlägset tekniska undrade jag vad hon egentligen ville med mig?

Tydligen hade konferensledningen bjudit in Nile Rodgers som avslutningsgäst. Mitt lunchsällskap ville att jag skulle intervjua honom på scen inför åttahundra programmerare och analytiker.

Jag vet inte ens om det går att överskatta Nile Rodgers betydelse för den moderna musikhistorien. Det var han som, bland mycket annat, cementerade discons populärkulturella kraft med bandet Chic, förlöste Madonna och drog tillbaka Bowie in i rampljuset.

Jag var vanvettigt nervös veckorna innan, mer nervös än jag varit för nästan något annat i mitt liv. Det var som om jag utsatts för ett test, som att någon skulle se om jag verkligen var den jag utgett mig för att vara.

Men det gick såklart bra. Nile var genomsympatisk och intervjun blev snarare en monolog där han drog magnifika berättelser från ett spännande liv. Mycket av detta finns för övrigt att läsa i han relativt nyutkomna självbiografi Le Freak, som jag varmt rekommenderar.

Två saker har etsat sig fast. Medan vi väntade på att gå på scenen så satt vi tillsammans backstage. Nile spelade då »Good Times« för mig, unplugged, på sin gräddvita, väl slitna 1959 Fender Stratocaster, den som han kallar »The Hitmaker«.

Det kändes besynnerligt men samtidigt oerhört och praktfullt. Jag undrar vad den 15-årige Tony Ernst hade tyckt om han hade fått se in i framtiden.

Ändå var det inte det vansinnigaste som hände denna kväll. Vi gick på restaurang innan giget — Bastard i Malmö — jag, Nile, hans fru och tre andra från Øredev-konferensen. Det var fint, jag satt mitt emot Nile och vi pratade om de långa och tidvis besvärliga inspelningarna med Madonna 1983 som skulle resultera i Like A Virgin-albumet.

Då ringde Niles telefon. Han ursäktade sig och reste sig, men jag hörde hur han sa »Hi, Diana!« på väg ut.
Ja, det var Diana Ross, berättade han när han kom in. Och ja, det var det mest fulländade populärkulturella ögonblick jag var med om under 2014.

*****

Hela årets absolut största populärkulturella händelse däremot, åtminstone på Englands ständigt regniga lilla ö, måste ha varit Kate Bushs comeback. När »Before The Dawn«, som tillställningen kallades, utannonserades i mars i år sålde de drygt 100 000 biljetterna, fördelade på 22 konserter i Hammersmith Apollo, slut på under tretton minuter.

Anledningen till hysterin (förutom faktumet att Kate Bushs arv och betydelse vuxit med lavinartad hastighet och styrka de senaste åren) var att det här var hennes första konserter på 35 år.

Jag lyckades, via absurt lyckliga omständigheter, få tag på en biljett till den tredje konsert. Det var fredagen den 29 augusti och jag var en lycklig man. Efter konserten var jag illa tagen, hade svårt att sortera tankarna.

Jag insåg att Kate Bush hade dompterat publik, media och bransch på ett spektakulärt sätt under hela 2014. Det var som att hon lindat oss alla kring sitt lillfinger. På tunnelbanan på väg hem till hotellet slog det mig: det här är kvinnan som lyckades lura det industriella musikkomplexet.

Om mina känslor kring allt detta skrev jag nästan 10 000 tecken i höstnumret av Sonic. De ska jag inte återupprepa. Men under månaderna innan, under och efter showen på Hammersmith Apollo så återvände jag också till den här kvinnans musik och spelade, spelade, ånyo spelade.

Jag började på en text som antagligen skulle in på Sonics hemsida, men livet kom i vägen, så jag hann aldrig färdig.

Här kommer dock en tjugondel av denna text, som för att illustrera vad jag ville fånga.

Let’s exchange the experience
»Kate Bushs 20 största låtar. Det har varit ett styvt arbete, eftersom jag älskar den här kvinnans musik och utan tvekan hade kunnat välja 20 till och 20 till därpå. Nu blev det dessa, beroende på stämningsläge och dagsform. Alla nio Kate Bushs studioalbum finns representerade, hon har ju, som bekant, aldrig släppt ett dåligt album.

20. »And Dream of Sheep« (från Hounds of Love 1985)
En knappt tre minuter lång pianoballad om en kvinna som ramlat överbord, ligger och flyter i vattnet och drömmer om får medan hon hoppas att bli hittad. Under konserten var det här en av de centrala låtarna, som öppningsspår för »The Ninth Wave«-uppförandet, och det var nära omöjligt att inte bli berörd.
Tracey Thorn beskriver känslan i sin recension av konserten i New Statesman:

»I should probably write this somewhere more formal – my will, perhaps – but in case I forget, let me say here that I would be happy for you to play this song at my funeral. I weep as she sings it, partly because I’m imagining my own funeral, but also because we are witnessing a struggle between life and death, where a drowning woman yearns to be saved, to return to her beloved family«.

Ja, det blev inte mer än så, jag hann bara till plats 20. Men ni vill väl veta topp 3, kan tänka?

3.»Wuthering Heights«
2.»This Woman’s Work«
1.»Running Up That Hill (A Deal With God)«

*****

Alltför ofta handlar dessa musikårstexter om nya plattor som släppts under ingående år. Lika ofta är de fullkomligt och allomslutande ointressanta; tragiskt trista i sin dissekering av ett helt års redan idisslad musik.

Vi vet nämligen om att The War on Drugs kom med nytt album och hur hårt varenda musikkritiker omfamnade det, vi har full koll på att det var divergerande åsikter om Taylor Swifts platta och att vissa av er tror att Run The Jewels-albumet var hiphopens heliga Graal.

»Jag är, men måste inte vara, ett barn av min tid« skriver polska poeten Wislawa Szymborska i en dikt.

Jag eftersöker ibland texter om gamla album, sedan länge döda artister och bortglömda låtar som kanske inte släppts under året men som upptäckts nu. Därför vill jag tipsa om Terence Boylan.

I juni höll jag på med en spellista med sommarmusik på Spotify. Titeln var Amerikansk västkust 1970-1985 och jag skrev i en sorts programförklaring (ja, jag är pretentiös, sue me) att detta var musik »med stor musikalisk komplexitet, som dock aldrig gör avkall på den bärande melodins storhet, en sofistikerad genre med tydliga inslag från jazzen, countryn, soulen«.

Jag konstaterade också att bortom den slicka produktionen fanns det »något som ständigt oroar i den här musiken, något som gör att den aldrig blir helt statisk. Något som har med Drömfabriken och dess raserade drömmar att göra. Det går distinkta stråk av vemod genom melodierna, de är lika raka som kokainlinjerna på speglarna på någon av alla efterfesterna i Hollywood«.

Jag avslutade med en innehållsdeklaration: »Musik för radions sena timmar, musik för tiden i bilen, musik för sommaren, för salta bad, för kvällarna i lugn och ro, för kallt vitt vin«.

Det var alltså i detta sammanhang jag hittade Terence Boylan. Han släppte två album under sin västkustperiod, Terence Boylan (1977) och Suzy (1980), där framförallt det första självbetitlade albumet är en glittrande juvel. Helt oförstörd av tiden, omöjlig att inte älska.

Boylan växte upp i New York, uppträdde i Greenwich Village ungefär samtidigt som Dylan. Han gick på samma college som Walter Becker och Donald Fagen och med dessa två spelade han in en platta redan 1968 — en platta som verkar omöjlig att få tag på.

Sedan flyttade han till Kalifornien, släppte albumen som jag upptäckt och lärt mig älska i år (bägge finns för övrigt på Spotify). Ingen av albumen slog. Han fick försörja sig som låtskrivare och reklamjingelmakare istället.

I dag fungerar han som »Executive Director of the Boylan Foundation for International Medical Research, a non-profit organization that supports bio-medical research and international scientist exchange fellowships«. Allt enligt den egna hemsidan.

*****

Om den större delen av er känner mig som rapfarfar i Sverige så känner några få andra mig för min befattning i svartmetallens onda tjänst.

Jag odlar en ganska specifik smak när det gäller metal. Det ska vara black metal, allra helst. Och den ska vara nedsvärtad, ondskefull, satanisk. Men jag har genom åren lärt mig att också älska doom och sludge. Där stannar det, jag förstår mig inte på Metallica eller Judas Priest, och jag har oerhört svårt för death metal.

Jag har sedan ifjol höstas börjat skriva för Close-Up Magazine och det gör mig stolt och nöjd. I år har jag fått intervjua storheter och idoler som Agalloch, Menace Ruine och Wolves In The Throne Room.

Särskilt den långa intervjun (som främst kretsade kring svartmetallens förutsättningar och idévärld) jag gjorde med bröderna Weaver i det sistnämnda band var uppfriskande. Wolves In The Throne Room är ett av mina absoluta favoritband inom black metal, genom alla tider.

Årets konsert i min metalvärld var var i övrigt när Pallbearer och Yob kom till Loppen i Christiania i Köpenhamn den 18 september. Ett sagolikt oväsen, en ohygglig energi, en brutal uppvisning. Bägge banden var formidabla.

När Yob dundrade igång med sitt avslutningsnummer, den nästan 20 minuter långa »Marrow«, trängde jag mig allra längst fram och stod så nära sångaren och gitarristen Mike Scheidt att jag kunde röra vid hans skägg (om jag bara vågat). Jag plockade ur öronpropparna och lät våg efter våg av musikalisk urkraft skölja över mig. Ett nära nog fulländat ögonblick.

För Close-Up sammanställde jag också, i tidningens decembernummer (som finns ute nu i butik), min lista över årets bästa metalalbum:

1. Pallbearer — Foundations of Burden
2. Yob — Clearing The Path To Ascend
3. Panopticon — Roads To The North
4. Avichi — Catharsis Absolute
5. Agalloch — The Serpent & The Sphere
6. Indian — From All Purity
7. Aurvandil — Thrones
8. Thou — Heathen
9. Falls of Rauros — Believe In No Coming Shore
10. Sivyj Yar — From The Dead Villages’ Darkness

*****

Det är nog också meningen att jag ska redovisa årets bästa musik här, inte bara skriva tirader om New Orleans, svartmetall och Kate Bush. Så då försöker jag göra det.

Jag lyssnade, precis som tidigare år, mycket på västafrikansk musik, ambient och vad nu än Mark Kozelek tog sig för. Jag tyckte mycket om Lana Del Reys album och anser att The Twilight Sad gjorde en storstilad comeback. Sent på året lärde jag mig också älska Hollie Cooks Twice.

Jag vidhåller också med bestämdhet att amerikansk rap aldrig varit bättre än de senaste fem åren. Den är vital, dynamisk, rå, obegripligt modern, sensationellt aktuell. Det känns så outsägligt trist att svensk media fortfarande klänger sig fast vid sin erbarmliga New York-förälskelse när den stan inte haft med rap att göra på över 10 år.

Ändå läser jag ingenstans i svensk press om Migos och Na’Tee, om Dreezy och Lil Herb, om King Louie och Tink. Jag ser inga hyllningar till Baton Rouge, Atlanta eller Chicago. Jag förstår inte det. Är det okunskap, ointresse eller för att man helt enkelt inte orkar hänga med? Förbluffande.

Här har ni mina tio favoritraptejper för året (alla finns för övrigt för gratis nedladdning på datpiff.com eller livemixtapes.com).

1. Migos — Rich Nigga Timeline
2. Migos — No Label 2
3. Lil Herb — Welcome To Fazoland
4. Kevin Gates — By Any Means
5. Lil Boosie — Life After Deathrow
6. King Louie — Tony
7. Ethereal — Blacklist
8. Rome Fortune — Beautiful Pimp 2
9. Dreezy — Schizo
10. PeeWee Longway — The Blue M&M

Utöver detta kom det också bra album från Big K.R.I.T., Future, Chief Keef, YG, Rich Gang, Mick Jenkins, Lil Bibby, Slim 400, Lil Durk, Tink.

*****
En sak till bara innan jag stänger dörren för 2014: rasismen. Det har varit en massa käbbel i den dagisinstitution de kallar riksdagen de senaste veckorna. Jag är inte världens mest politiskt insatta person. Jag har haft bättre saker för mig här i livet än att korrekturläsa parlamentarismen men jag vet vad jag sett och jag vet vilka ni är.

Egentligen har jag bara en sak jag känner extra starkt för: att vårt land har så öppna gränser som bara är möjligt. Jag skiter i skattetrycket, skolval och Bromma flygplats. Jag vill bara att vi tar emot så många människor på flykt som vi kan och ser till att välkomna dem här. Inget annat betyder något för mig i det långa loppet.

Så när SD nu ökar i valmätningarna kan jag med bestämdhet säga: det är synnerligen osvenskt att inte ta emot människor på flykt. Och om worst come to worst kommer jag klippa passet och strida sida vid sida med de som ni inte vill ha kvar här.

Ja, det där med »strida« är en metafor så att ingen får för sig något annat. Det finns redan ihopklipp-och-klistrade lögner om mig på nätet så att det räcker och blir över.

I USA, där vita poliser de senaste åren helt fritt har kunnat mörda svarta människor utan att ens få en reprimand så har man givetvis större problem än de vi har här hemma. Icke desto mindre hänger dessa bägge världsbilder ihop. 3Hunna, baby.

Men det gror också något optimistiskt här och var. Jag tänker på hur bilden av en popstjärna ser ut. På min tid var det nästan alltid en vit man, och någon enstaka gång en vit kvinna, med gitarr. För mina ungar är det undantagslöst en svart man eller kvinna framför mikrofonen.

Nästa generation kommer på ett mycket mer naturligt vis att se upp till afrikanamerikaner som idoler och förebilder än vad min generation gjorde.

Komikern Chris Rock drev en likartad tes nyligen, i en tidskrift jag glömt namnet på. Där såg han positivt på framtiden eftersom hans barn tar för givet att det är en svart man, Barack Hussein Obama, som bestämmer i USA. De som är yngre än 10 år har under hela sin livstid inte sett en vit man som president.
Jag är säker på att det kommer att göra något med oss. Något bra.

*****

Svenskt? Jag märker att ju äldre jag blir, desto mindre lyssnar jag på svensk musik. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske har jag lyssnat på vad jag ska, kanske har jag redan paid my dues.

Ändå försöker jag. Speciellt när det gäller rap så känner jag att jag har ett ansvar. Men det funkar inte riktigt för mig. För 20 år sedan förstod jag idén om att lyfta den svenska hiphopen, då var vi ännu en ung nation.

Men ingen av de här nya artisterna skär lika djupt i mig, sorry. Jag behöver inte det lika mycket som förut (och jag är väl i ärlighetens namn inte heller riktigt målgruppen längre). Jo, jag tycker mycket om Jaqe och Seinabo Sey, men resten är som en dimma för mig.

Jag längtar efter Seron, Remedeeh, Patrullen, en kaotisk Sedlighetsroteln-EP och att Gubb fortfarande ska vara i livet.

Fast det är klart, det var oerhört kul att träffa Organismen igen för intervju, femton år sedan jag träffade honom första gången. Och Piraternas fortsatta resa ser jag mycket fram emot. Dessutom gjorde faktiskt Ison & Fille och Timbuktu sina kanske allra bästa album i karriären.

Men den absolut bästa svenska artisten under året var Lykke Li. Hon känns distinkt dramatisk: som ett sorts iscensättande av levande livet med hög smärttröskel.

*****

P.S. egentligen är årets största musikaliska händelse denna och ingen annan än denna: Lil’ Boosie kom ut ur finkan.

Det är många saker som skiljer oss åt. Ni är två, jag är en. Ni är fransmän, jag är svensk. Ni är musiker, jag skriver. Ni har Pedro Winter, jag har Pietro Maglio.

Men det finns vissa saker som kopplar oss samman.

***

Redaktör: »Vet du? Jag är så less på den här typen av lingo. Skriv en vanlig text utan ›bästa‹ och ›mina vänner‹, sluta låtsassamtala och gör din research, okej?«

Jag: »Okej«.

***

Från första stund var Beach Boys det underverk som Daft Punk centrerade sin verksamhet runt. Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter döpte sitt första band Darlin’ efter Beach Boys-låten med samma namn.

Och ju längre tiden går, desto mer framstår raden »if the song I sing to you could fill your heart with joy, I’d sing forever«, från 1970 års »Forever«, som den mest självklara beskrivningen av Daft Punks livsverk.

Deras andra album, Discovery, var ett hommage till tonårens storögda upptäcktsfärder i skivbackarna. Till tiden då varje nytt beat nollställde klockan.

Det sägs att riktigt bra musik kan få ögonen att svartna, men sanningen är att musik öppnar upp själen.

Guy-Manuel de Homem-Christo har ännu inte lyckats lösgöra sig från vad The Velvet Underground och filmen Easy Rider gjorde med honom som tonåring.

Han fick sin första gitarr 1981, sju år gammal, tillsammans med en billig keyboard. Gitarren är fortfarande hans huvudinstrument när han komponerar ny musik.

Samma år lärde sig Thomas Bangalter att spela piano. Några år tidigare hade hans pappa, musikern Daniel Vangarde, producerat Ottawans »D.I.S.C.O« och Gibson Brothers »Cuba«, singlar som gav internationella ekon under åren då disco for över världen.

Daniel Vangarde producerade också sångerskan Sheila B. Devotion, några år innan discogruppen Chic – med deras gitarrist Nile Rodgers i spetsen – skrev in henne i musikhistorien med den klassiska singeln »Spacer«.

Ändå hade Thomas Bangalter inga tankar på att gå i sin fars fotspår.

Det var först när han mötte Guy-Manuel de Homem-Christo på den prestigefyllda skolan Lycée Carnot – samma plats som skolade landets förre president Jacques Chirac – i Paris 1987 som saker började att falla på sin plats.

När de lämnade sitt första projekt Darlin’, efter att ha sågats i tidningen Melody Maker med frasen »a bunch of Daft Punk«, skapade de världens första och sista rockband.

Först för att Daft Punk utraderade historien.

Ingenting som hände före det tillfälle då de båda fäste startkablar i sina gemensamma skivsamlingar spelar någon roll. Varje spår börjar med att klockan står på noll.

De liveinspelningar som duon utförde i samband med att debutalbumet Homework släpptes 1997 upplevdes som ett konstant underkännande av all den musik som jag och mina klasskamrater ägnade oss åt i Akalla utanför Stockholm.

Senare, när mina vänner tog körkort, ägnade vi kvällarna åt att planlöst köra runt i norra Stockholm. Då fanns bara Daft Punk och albumet Alive 1997.

När »Da Funk« övergick till »Rollin’ and Scratchin’« kändes det som att själva livet ignorerade hastighetsbegränsningen.

Sist för att Daft Punk trots allt behövde musikhistorien.

Dels i en rent praktisk kontext: »Da Funk« från 1995 krävde Barry Whites »I’m Gonna Love You A Little More Baby« för att få finnas till. »Burnin’« från 1997 byggde på The Originals »Down To Love Town«.

Dels för att musikhistorien hela tiden har varit den guldreserv som Daft Punk, likt Bondskurken Goldfinger, har ägnat ett liv åt att bryta sig in i.

Funkar det inte att spränga huvudentrén? Ta bakvägen. Är den bevakad? Gräv en underjordisk gång.

Med superskurkens ihärdighet har de under två decennier försökt att länsa valvet på noter och refränger stöpta i guld.

Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter tog musiken som fyllde deras hjärtan med glädje och fick den att sjunga för evigt.

De var – och är fortfarande – mästerskurkarna som jagade musikhistorien om nätterna. De tog vad de kom åt och sydde nya dräkter åt vinylsjuorna. På det sättet påminde de om modehuset Maison Martin Margielas dekonstruerade nittiotal – gamla plagg i ny förpackning.

Med detta var Daft Punk varken först eller sist, men de gjorde det genom att också erövra rockpubliken.

Primal Screams album Screamadelica må ha flirtat med dansgolvet, men det var i första hand ett rockalbum som influerades av dansmusik och gospel.

Daft Punk gjorde dansmusik filtrerad genom rockmusikers ögon.

1995 var den traditionella amerikanska rockmusiken död. Daft Punk vred tillbaka klockan. Det är därför deras singlar – från nämnda »Da Funk« till 2005 års »Human After All« – ligger närmare Jerry Lee Lewis »Great Balls of Fire« än Underworlds »Born Slippy«.

I USA skrevs duon ned av väletablerade musikskribenter som »typical English hairdresser disco«. På samma sätt hade Elvis beskrivits som »a jug of corn liquor at a champagne party« i Newsweek 1956.

Det tog två år mellan Daft Punks genombrottssingel och debutalbumet. Mellan Homework och Discovery tog det fyra år. Likaså släpptes uppföljaren Human After all fyra år efter att singeln »One More Time« krossade topplistorna.

Random Access Memories är Daft Punks första regelrätta album på åtta år.

Jag hade tänkt skriva att Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter är tillbaka, men det vore att ljuga: De har aldrig varit borta.

Daft Punk arbetar på en egen skala där inga regler om en »skiva vartannat år« gäller.

I boken The Dirt, beskriver journalisten Neil Strauss hur Mötley Crüe långsamt tog sig upp på karriärens översta kugghjul. Men Daft Punk sköt sig upp till toppen.

Konstnärligt befinner de sig på exakt samma plats idag som 1994.

Enbart till det yttre har deras estetik förändrats.

Producenten Giorgio Moroder, som har bidragit till det nya albumet, berättar  i en promotionfilm för Random Access Memories att det tog Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter en vecka att ställa in ljudet på den synthesizer som används i »One More Time«.

Det finns en läxa att lära här: I en tid som präglas av käbbel och den snabba tweetens avsaknad av noggrannhet och precision finns det något värdigt i ett band som aldrig dragits med.

Jag kan inte låta bli att tänka att om vi istället valde att hälla ned vår ilska i konst – i böcker, i film, i musik, i musikjournalistik – skulle vi alla nå så mycket längre.

Den snabba ilskan må vara ett kraftigt gift, men den långsamma reaktionen är så mycket mäktigare.

Random Access Memories är producerat av Nile Rodgers. Mannen som grundade Chic tillsammans med Bernard Edwards. Det har funnits vissa skäl till att känna oro över det beslutet.

Rodgers må ha ikonstatus, men har i ärlighetens namn inte producerat någonting av vikt sedan 1984, då han tillsammans med en moderlös 26-årig kvinna från Michigan med italienskt och kanadensiskt påbrå skapade det perfekta popalbumet:

Like a Virgin.

På Like a Virgin möttes Rodgers känsla för produktioner som ruta för ruta kunde tonsätta den perfekta filmen om New York med Madonnas frustande vilja att ta över världen.

Där möttes disco med den musik som skulle komma att kallas för freestyle.

Det är ett album som försiktigt hyllar de produktioner som DJ:n Arthur Baker skapade under det tidiga åttiotalet: Afrika Bambaataa & Soul Sonic Forces »Planet Rock«, Cyndi Laupers »Girls Just Wanna Have Fun« och Freeez »I.O.U«.

Precis som Nile Rodgers en gång hade gjort med Chic filtrerade de båda på Like a Virgin den amerikanska gatans musik och klädde den i Yves Saint Laurent. Följaktligen blev albumet också Madonnas stora genombrott.

Chic hade sju år tidigare jammat fram deras största hit »Le Freak« en natt efter att Rodgers nekats i dörren till klubben Studio 54. Det var nyårsafton 1977.

Men Chic brann snabbt, som om deras verk krävde en dörrvakt att reagera mot. Efter att »Disco Sucks!«-kampanjen hade lagt sig i början av åttiotalet tynade Chic bort.

Historieskrivningen har varit påfallande tyst om det faktum att inget av det som Rodgers skrev för Chic efter 1979 har nått upp till samma svindlande höjder som »Everybody Dance«, »Le Freak«, »I Want Your Love«, »Good Times« och »My Forbidden Lover«.

Samarbetet med Bernard Edwards började att knorra redan 1980.

Detta är fakta om Nile Rodgers: Han behöver arbeta med personer som fortfarande reagerar – inte regerar. Han behöver en Madonna som står redo att bända upp världen med en ostronkniv.

Mellan 1985 och 2007 producerade Rodgers konsekvent artister som både var djupt etablerade – Bryan Ferry, David Lee Roth och Michael Bolton – och som konstnärligt inte har kunnat dra nytta av Nile Rodgers förmåga att skapa D.I.S.C.O, för att tala med den singel som Thomas Bangalters far skrev 1979.

Under svarta stunder har det känts som att Rodgers har glömt vad den bokstavskombinationen stod för.

Men de senaste åren har det räckt med att se Youtube-klipp från Chics nutida livenummer för att röja undan den sortens tvivel.

Svårt präglad av aggressiv prostatacancer har Rodgers återvänt till riffen som han skrev vid tiden då han fortfarande förvägrades inträde på krogen, som för att underkänna sjukdomens makt över den egna kroppen.

För första gången på tjugo år känns det som att Nile Rodgers slåss.

Enter: Daft Punk. Och de må regera, men de har heller aldrig förlorat den politik som en gång förde dem till toppen. De trettio sekunder som släpptes från Random Access Memories på Saturday Night Live i mars är ingenting annat än bländande disco.

Trettio sekunder som inte kan tolkas, säger kritikerna. Jag säger att det är sekunder som skvallrar om att Nile Rodgers åter reagerar – inte regerar.

Under inspelningsprocessen har han hela tiden stått under behandling.

Det är i den kontexten som de första textraderna från Random Access Memories bör ses:

 We’re up all night to get back together

We’re up all night, let’s get back together

We’re up all night to get funky

We’re up all night to get in love again!

We’re up all night to get lucky

We’re up all night to get lucky

We’re up all night to get lucky

***

2013 är tid för Daft Punk. 2013 är – måste vara – Nile Rodgers år.

***

Spelreglerna för dansmusik har ändrats sedan albumet Human After All. Dansmusiken har i Europa till stor del handlat om att göra dansmusik som inte går att dansa till.

På de stora arenorna har Swedish House Mafia byggt vidare på de bombastiska liveproduktioner som en gång var Daft Punks signum.

I en sådan kontext framstår Daft Punks spelning på Hultsfred 1997 som sjuttiotalisternas motsvarighet till Bruce Springsteens spelning på Konserthuset i Stockholm 1975.

Det sägs att livet endast bjuder på ett förutbestämt antal hjärtslag men om det är sant är det lika sant att det bara är musiken som kan få hjärtat att hoppa över några slag och därmed förlänga livet på oss alla.

Det må vara en utnött klyscha men jag tror att musikklimatet – hela kulturklimatet – behöver Daft Punk. Som en påminnelse om att det aldrig är det duktiga och utspädda som förändrar liv.

Alla deras släpp har varit ett koncentrat av den rangliga skivsamling som de en gång fäste sina hjärtan vid.

Det handlar inte om nostalgi.
Det handlar om musikens förmåga att styra över tiden.

När Random Access Memories släpps kommer klockan åter att stå på noll. Året är 1979 och Thomas Bangalter är fyra år gammal. Hans pappa har just spelat in singeln »D.I.S.C.O« tillsammans med Ottawan, två år innan Guy-Manuel ska få sin första gitarr i present.

We’re up all night to get back together.

Nile Rodgers är inte svårt sargad av prostatacancer utan har just gett ut »Good Times«. Han är 27 år gammal och livet saknar ännu hastighetsbegränsning.

Stel i kroppen stiger en åldrad Nile Rodgers in på scenen med sitt band, den nuvarande CHIC Organization. Äntligen bryter spontant jubel och applåder ut fläckvis i publiken. Dock inte bland männen runt mig, som står med armarna i kors. Det är underbart att se Rodgers på benen efter sjukdomen och bandet sätter allt tight från första tonen.

Någonstans mellan öppningslåten ”Everybody Dance” och andra låten, ”Dance, Dance, Dance (Yowsah, Yowsah, Yowsah)” tappar jag kontakten med omvärlden och sugs in i ett glittrande diskotek. När den första långsamma låten, ”Sukiyaki”, som bandet gör som en hyllning till Bernard Edwards, börjar ser jag mig omkring. Något har hänt. Alla ler och klappar händerna. Till och med King Crimson-männen har börjat röra sig lite lätt till musiken. Någon skrattar.

Efter ett pärlband av CHIC-hits och ett rykande medley av låtar som CHIC-organisationen bidragit till andra artisters karriärer med är euforin närmast total. Jag vet inte hur det är längst bak, men framme där jag står är det gott om medelålders män och kvinnor som återupplever ungdomen till ”Let’s Dance”, ”Upside Down”, ”I’m Coming Out” och ”Like A Virgin”. Ett par av dem spiller öl på mig, men det gör inget, för det är så vackert alltihop.

Efter det lite för korta giget hör jag åter en gubbe utbrista ”Jag trodde det skulle va’ nå’ jävla disco!” Hans kamrat svarar: ”Det var ju det. Det var nå’ JÄVLA disco!” Båda skrattar och kramar om varandra.