»Some kids they wanna grow up and be president. Some kids they wanna be a doctor. I just wanna be bad«.

Här följer en inverterad recension. Jag tänker skriva om två filmer jag ännu inte sett. Jag passar på, medan de fortfarande är på ett idéstadium där jag kan hantera dem som koncept, innan de fylls på med karaktärer, berättelse, snygga kameraåkningar och häftiga soundtrack.

De korta trailer-filmerna av Sofia Coppolas The Bling Ring och Harmony Korines Spring Breakers som nu cirkulerar på nätet säger så mycket i sig själva att det blir sekundärt att se filmerna i sin helhet.

Hur? När jag spelar upp dem efter varandra upplever jag en märklig sammansmältning av verkligheter där det blir svårt att bena ut vad som kom först, vad som är meta och vad som är narrativ. Vem som spelar vad.

Det jag slås av är den totala gränslösheten. Det är trailers som läcker, blöder ut popkultur i alla riktningar samtidigt.

Men ok. Vi betar av filmerna lite raskt. The Bling Ring är Sofia Coppolas version av en tv-film producerad av Lifetime med samma namn som kom ut 2011. Båda baseras på verkliga händelser om en grupp tonåringar (här spelade av bland andra Emma Watson) som bryter sig in hos och rånar rika och berömda i Hollywood.

Tonåringarna stal från stjärnor som Paris Hilton, Megan Fox och Lindsey Lohan – stjärnor som de kunde följa över Internet, se var de bodde och när de var bortresta, för att sedan schemalägga när det var läge att åka till miljonvillorna och »shoppa«.

Spring Breakers är Harmony Korines omtalade popkulturfyrverkeri. Fyra collegestudenter, (spelade av Hollywood Sweethearts-skådisarna Vanessa Hudgens, Selena Gomez, Ashley Benson and Rachel Korine) rånar en restaurang för att ha råd att åka på spring break. Därefter åker de fast för droginnehav och hamnar till sist i sällskap med James Francos rollkaraktär Alien, omtalat utformad efter knasrapparen och Internetfenomenet RiFF RAFF.

Dessutom är en annan sydstatsrappare med, Gucci Mane. Han spelar, vad det framstår som, mer eller mindre sig själv. Själva soundtracket är packat med Skrillex-karameller i neonsmak.

Det börjar redan blöda. Inte bara vad gäller skådespelare, i många fall personer som redan agerat och identifierats som seriefigurer och fiktion i sig själva (Disneyfilmer, Harry Potter, oräkneliga rapvideos).

Att döma av trailern till The Bling Ring, med de små koderna och siffrorna som tickar längst ned, använder Coppola också found footage-estetik, populariserad i polis, skräck, superhjälte- och andra typer av »teensploitation«-filmer de senaste åren.

Men. Höjer vi blicken blöder det också mer bokstavligt. Mina tankar leder mig till att jämföra filmernas båda trailers med en annan teen rebellion-film: Tretton från 2003. Även den en film om unga tonårstjejer gone bad. Men det är just det.

Tretton är en popkulturell monolit. Den handlar mer om svårigheten att vara ung, om de första stapplande stegen in i vuxenvärlden, om förhållandet till föräldrarna, om hierarkierna i skolan. Den vill spegla en etablerad verklighet och är på det sättet tidlös i sin tonårsangst.

2003 är året då Myspace kom och jag hängde på Skunk. 2003 är året Paris Hilton släppte sitt sex tape. 2003 är året då Coppolas Lost In Translation kom. Det är 10 år sedan. En evighet i Internet-år.

De tio åren har också satt sin prägel på en tonårskultur som via både pop, Internet och samhälleliga förändringar fortfarande är på tok för nära för att kunna greppa. Mitt yrke troget har jag dock svårt att inte kontextualisera de här två filmerna:

Att de görs ungefär samtidigt. Att de ligger så nära tematiskt, estetiskt, berättartekniskt. Att de båda beskriver en, visserligen amerikansk men ändå, tonåring som växer upp i ett samhällsklimat som verkar gått in i warp speed. Att de båda visar fram en tonåring som inte lever i verkligheten där du klipper håret och skaffar ett jobb.

Själva faktumet att The Bling Ring är en film som baseras på verkliga händelser där tonåringar vill leva som kändisar, det vill säga i en overklighet, ställa dessa saker på sin spets. Spring Breakers i sin tur baserar nyckelaspekter av sin berättelse på verkliga personer som ingen vet hur verkliga de egentligen är till att börja med. Det börjar så att säga svaja lite under fötterna.

Här krävs också att nämna elefanten i rummet – att unga människor presenteras som att de vill vara dåliga. Att de tappat sin moraliska kompass. Att de är självupptagna, kändiskåta nihilister, att de inte bryr sig längre. Just länken till en dämpad, eller till och med strypt framtidstro och den ytlighetsfixerade musik som exempelvis RiFF RAFF och Gucci Mane gör har jag diskuterat på TMA tidigare. Och den diskussionen häktar i de här två filmerna. De driver alla fram debatten om generationsklyfta och Internetkultur.

Vad är det vi tittar på? Och vad ska vi egentligen förstå som verklighet? Och om allt blivit yta och våld, vad innebär det?

Men framför allt blöder det för att The Bling Ring och Spring Breakers pågår nu. De har redan pågått under en längre tid. De har så att säga mindre med film och mer med internet och omkringliggande samtid att göra. De blir så levande i sin rika referenskarta och det meta-landskap de är en naturlig del av, att intresset för de två filmerna som enskilda helheter endast är en aspekt av deras totala upplevelse.

I slutet av första The Bling Ring-filmen talar en av huvudkaraktärerna, Zack, in i skärmen på sin dator, och in i kameran mot oss i publiken: »One day I realised, this isn’t a screen. It’s a door. All I had to do is go through. Wouldn’t you?«

Den verkligheten har de som växer upp nu bättre koll på än vad vi någonsin kommer att ha.

November, 2005
Den brittiska tabloidtidningen ”News of the World” publicerar flera uppseendeväckande artiklar skrivna av hovreportern Clive Goodman, artiklar som skall visa sig vara så välinformerade att de i det tysta chockar landets kungahus. Faktum är att vetskapen om den information som publicerats delas av så ytterst få att hovet snart riktar sina misstankar mot en pågående och olaglig avlyssning. En polisutredning bekräftar senare hovets misstankar, och Goodman döms 2007 till fängelse i sällskap med den privatspanare som hjälpt honom.

Juli, 2009
Dagstidningen ”The Guardian” riktar ny kritik mot ”News of the World” och antyder att avlyssningsverksamheten är långt mer utbredd än man tidigare trott. En rad offentliga personer påstås ha fått sina mobiltelefoner hackade på tidningens uppdrag, något som ska ha varit sanktionerat av dåvarande chefredaktör Andy Coulson – vid tillfället för anklagelserna anställd i ledningen för det konservativa partiets PR-avdelning.

December, 2010
Fler kritiska röster höjs. Skådespelerskan Sienna Miller och hennes kollega Steve Coogan inleder bland många andra rättsliga processer mot ”News of the World”. Polisen påbörjar samtidigt en ny utredning om tidningens oegentligheter och en rad gripanden görs.

Juli, 2011
Av polisutredningen framgår det att tidningen inte bara avlyssnat celebriteters mobiltelefoner, utan även de tillhörande anhöriga till bortgångna brittiska soldater och avlidna i terrorattackerna i Londons tunnelbana sommaren 2005. Det som upprör allmänheten mest är dock att man även har tagit kontroll över Milly Dowlers mobiltelefon. Under tiden för hennes försvinnande har, ska det visa sig, ”News of the Worlds” utredningsmän raderat flera meddelanden i Dowler röstbrevlåda, och därmed väckt falska förhoppningar hos föräldrar och polis om att flickan fortfarande kan vara vid liv. Tre dagar efter detta avslöjande meddelar ägaren och mediemoguln Rupert Murdoch att ”News of the World” läggs ner efter 168 år i tryck.

Ovanstående utdrag är talande exempel på en mediebransch som i allt större utsträckning tampas med en högst problematisk syn på vilka befogenheter en samhällsbevakning medför. En illojalitet mot det fundamentala människovärdet tycks helt enkelt vara vedertaget i jakten på massorna. Det hela är egentligen en vriden relation i meningslöshet; en olustig fars om några få människors desperata kamp för ingenting samt resterande människors – läsarnas – besatthet av detta ingenting. Med dessa förutsättningar strandas lätt framtidstron liksom bilden av tiden vi lever i på dystopins gråa sandbank och kanske börjar man fundera.

Med en avsaknad av struktur och moral väcks tankar om nihilismen och dess förekomst i dagens mediebevakning och samhälle. Nietzsches gamla trotjänare torde idag vara relevant och aktuell och en kartläggning av dess förekomst inom populärkulturen kan ur en givande mening spegla samhällets tillstånd.

Nihilismen är känd som en av de mer hotfulla filosofiska teorierna. Hotfull i den meningen att dess anhängare vill slå hål på den illusion som man anser att den gängse bilden av samhället och mänskligheten egentligen är. Nihilisten tror inte på moralen, hon tror inte på meningen och hon tror inte på den moderna människan. Det är en livshållning vars krassa syn på mänskligheten och dess mening idag är viktig för den tänkande människan.

För i dagens samhälle har människan ingen given högre mening än sin blotta existens. Det finns ingen sedan urminnes tider utpekad väg att vandra. Den av människan konstruerade vägen är den enda att gå.

Man kan se tre huvudtyper av populärkultur med nihilistiska inslag. Den första är den kanske mest greppbara och konsekventa. En riktning som skulle kunna kallas för den ”medvetna och reaktionära nihilismen”. De som verkar inom denna grupp väljer att medvetet bryta normer och riktlinjer för att kritisera samhället på ett provocerande sätt, något som ofta tvingar dem att verka utanför det offentliga rummet. Detta utanförskap är också en del av dessa kulturutövares identitet och budskap då en av nihilismens grundpremisser är att förkasta hela den struktur som resten av samhället accepterat.

Att finna individer eller grupper som fullständigt har tillskrivit sig nihilismen är en smula problematiskt. Det är mycket sällan som filosofin framträder som en fullt ut absorberad ideologi och teori. Huvudorsaken till det är med största sannolikhet att nihilismens människosyn kan ses som en livets själsliga slutstation.

För någon som likt den fullständiga nihilisten förlorat tron på hela mänskligheten, på godheten och på livets mening återstår bara att bränna ut det sista i eldstaden innan mörkret fullständigt tar över. De få utövare av detta slag som faktiskt finns verkar dock inom just denna grupp. Ett vedertaget exempel är vissa anhängare till black metal-genren.

Dessa individer har gjort sig kända för att tilltalas av föraktet för människan och samhället. De drivs av åsikten att moralen som allsmäktig lag är en paradox och att ingenting annat än människans ursprungliga djuriska anlag i sanning existerar.

Att den fullfjädrade nihilismen är just en slutstation blir tydligt när man studerar det norska black metalbandet Mayhem. 1991 tog sångaren och frontfiguren Per Ynge Ohlin (mer känd under artistnamnet ”Dead”) livet av sig med ett hagelgevär. Denna händelse inträffade i det hus Mayhem bodde i vid tidpunkten och när gitarristen Oystein Arseth (Euronymous) kom hem och fann sin sångare med skallen utblåst ville han dokumentera handlingen och skyndade sig iväg för att köpa en kamera. När livealbumet ”Dawn of the Black Hearts” släpptes ett par år senare fanns så mycket riktigt Deads hjärnsörja på omslaget.

Vid det laget var även Euronymous död. Mördad i en trappuppgång av bandets basist Varg Vikernes som var orolig för att Arseth i sin tur planerade att mörda honom. Även Vikernes hade tvingats utgå vid tiden för skivans release och avtjänade ett tjugoett år långt fängelsestraff för mordet, samt fyra fall av mordbrand i norska kyrkor.

Ett annat exempel, samtida med Mayhem, var den då spirande Club Kids-rörelsen, aktiv främst i New Yorks nattliv. Med nihilistens ointresse för spärrar förkroppsligades den av Michael Alig; vår tids kanske största diva och exhibitionist. Även denna subkultur slutade dock i mord och misär, något som går att beskåda i den excellenta dokumentären ”Party Monster: The Shockumentary”.

I dag skulle jag vilja påstå att black metal-människor och klubbkids har fått ge vika för en annan undergroundgenre att dominera den medvetna och reaktionära nihilismen inom populärkulturen; en genre som kanske upprört det tabubelagda samhälle som Foucault beskrivit, än mer – om än inte lika blodig och fokuserad på död. En genre vars målgrupp utgörs av stripiga ungdomar i munkjacka, hukandes utmed väggarna i den kommunala högstadieskolans datorsal: könsrocken.

När black metal förkastar samhället med våld och död använder sig könsrocken av dråpliga sexuella absurditeter och raggarvokabulär. På ett pubertalt sätt frossar denna subgenre i tabubelagda drifter på ett sätt som inte ligger långt ifrån Marquis De Sades skildringar. Med dessa metoder lyckas könsrocken trivialisera populärkulturens och samhällets premisser till en sådan grad att den ofta förpassas till ett liv utanför det offentliga rummet – ett bemötande inte helt olikt det Marquis fick på sin tid.

En dagsaktuell könsrockare är Stockholmsbaserade Lilla Lovis. På sin senaste EP ”Jag spottar aldrig ut” betar hon av en rad sexuella preferenser:

”Jag spottar aldrig ut min snus innan jag suger kuk
Jag spottar aldrig ut min snus innan jag suger kuk
Tar aldrig ut tampongen innan jag släpper till
För jag blir glad och gullig när jag gör som jag vill”

Utöver att provocera och förkasta lyckas även Lilla Lovis inkludera en hel del samhällskritik i sin musik. Exempelvis på ”Det kan jag ta i hand på”, som kritiserar det rådande genusperspektivet vad gäller våldtäkt. Som innerstadstjej med dragning åt det poppiga förmår hon även att vara okonventionell inom könsrocken. Hon lägger samtidigt fokus på hur betydande framförandet är i relation till det faktiska budskapet vad gäller huruvida etablerade kanaler ska acceptera genren. Uppenbarligen kan en manlig rapartist skildra ämnen liknande de Lilla Lovis behandlar, om inte grövre, utan att för den sakens skull bli mer eller mindre ignorerad i det offentliga rummet.

Trots att just Lilla Lovis musik inte tar sig i lika radikala former som Mayhems kan det vara intressant att fråga sig var gränsen går mellan faktisk nihilism och ren galenskap; räcker det att bryta med alla samhällets normer och förkasta den vedertagna livsmanualen för att vara en nihilist? Den extremismens utkant, där några av Mayhems medlemmar kravlade runt, kan anses vara något av ett ödeland där andra i samhällets ögon skadade och isolerade individer också verkar. Sanningen är att flera våldsverkare och grova brottslingar med dragning åt det idealistiska och misantropiska skulle passa in här, stöpta i samma form som exempelvis Unabombaren, Theodore Kaczynski.

Dagens pressetik har, liksom kändiskulturen i allmänhet, en tendens att glömma bort sådana fundamentala saker som människovärde och moral i upphetsningen över en ny sensation. Detta har sitt epicentrum inom en grupp som kan kallas ”den populärkulturella eliten”.

Denna term innefattar alla de individer som blivit ett med populärkulturens innersta väsen. De som formats till en myt och ett varumärke och som offrat sig på ett offentlighetens och kommersialismens altare – superkändisen.

”Den populärkulturella eliten” är också den typ som kan tillskrivas den andra nihilistiska grupperingen i vår samtida populärkultur. En gruppering som kan rubriceras som ”de omedvetna nihilisterna”.

Att teoretisera kring kändisars liv är inget ovanligt. Det är en allmän uppfattning att information om dessa individer är av betydelse för allmänheten. Det är allmänt accepterat att medlemmar ur den ”populärkulturella eliten” agerar på ett självdestruktivt sätt. Det är allmänt accepterat att denna elit ska se på sig själva som upphöjda över andra människor, att de ska iscensätta absurda mytbildningar kring sin egen persona.

Det är också allmänt accepterat att media ska ifrågasätta och avhumanisera dessa individer till en punkt som för länge sedan passerat gränsen för mänsklig värdighet. Kort sagt kan man säga att kändisen som funktion står utanför varje social norm som samhället någonsin konstruerat. Om en människa ur massan skulle agera som en medlem av denna elit vore det följaktligen synonymt med att förkasta den livsmanual som majoriteten av mänskligheten lever efter.

Alltså kan en medlem av den populärkulturella eliten även betraktas som en nihilist, om än en omedveten sådan.

Vi kan se avtrycken från denna vridna relation särskilt tydligt hos dem som levt hela sina liv i denna konstruktions absoluta mitt. Vi kan se hur den tog sig i fysiskt uttryck i en mans kroppsliga förruttnelse när Michael Jacksons ansikte långsamt förvandlades till en lika stor myt som hans person. Som en symbol över samhällets morallösa meningslöshet föll han samman till något artificiellt och konstgjort. Vi kan se det i Lindsay Lohans sargade skönhet. I River Phoenix försvunna liv. De har alla ”lyckats” med nihilistens kanske viktigaste uppgift; att exponera mänsklighetens brist på det den tror sig ha – moral, struktur, mening.

Blodtörsten som den populärkulturella eliten exponerar genom sin existens kan ses i ljuset av en stark kritik mot tron på en faktisk förekomst av en kollektiv moral hos mänskligheten. Den likgiltighet som vi låter en konstruktion som vi själva står bakom långsamt och plågsamt bryta ned individer mitt framför våra ögon är svår att koppla till ett samhälle som enligt en moralistisk människosyn torde ha alla möjligheter att skapa en struktur byggd på empati.

Den tredje och sista typen av nihilism är förmodligen den som medvetet används flitigast inom populärkulturen. Den kan kallas för ”den medvetna och tillrättalagda nihilismen”. Denna typ existerar inom ramarna för populärkulturen och utgörs av utövare med nihilistiska karaktärsdrag snarare än fullfjädrade ideologer.

Ett färskt exempel på denna typ av nihilism är det kanadensiska bandet Arcade Fire. På sitt senaste album ”The Suburbs” tar de sig an förorten. Med sentimental melankoli sjunger Win Butler och Régine Chassagne om fälten med hus efter hus som rinner vid randen av västvärldens storstäder. Likt David Lynch använder de sig av en rejäl dos mörker för att dissekera och exponera denna vår livsstils kanske starkaste symbol. Känslan för fördärvet närmar sig Wagners när Arcade Fire skildrar undergången och ensamheten i bombastiska discobeats.

I låten ”Sprawl II” betraktar Chassagne förortens själlösa shoppingmalls, som likt sagoberg sträcker sig mot evigheten. Hon sjunger om en kollektiv likriktning utan värme, utan personliga känsloyttringar. Om den påträngande meningslösheten och mörkret strax under ytan:

“Sometimes I wonder if the world’s so small
That we can never get away from the sprawl
Living in the sprawl
Dead shopping malls rise like mountains beyond mountains
And there’s no end in sight
I need the darkness, someone please cut the lights”

1999 publiceradesfilosofen Thomas Hibbs bok ” Shows About Nothing: Nihilism in Popular Culture from ’The Exorcist’ to ’Seinfeld”, i vilken Hibbs lanserade nihilismen som en analysmodell för populärkulturen, och i synnerhet då sitcom-klassikern Seinfeld. Enligt Hibbs lever allas vår vän Jerry ut nihilismens utopi med den för serien centrala devisen ”A show about nothing”. Det är ett samtidsdokument som för varje episod absorberar och förlöjligar mänsklighetens hjärtefrågor med ständigt förnyad genialitet:

”There were shows where they made fun of Schindler’s List, made fun of AIDS Walks, I mean all – abortion – euthanasia -all the big debates in our society are satirized on that show in a way that – that enables Jerry to remain detached and sort of free from any connection to anyone, and I think in a world where there is no purpose or meaning, Jerry’s way of going through life represents wisdom if there is such a thing in that context.”

Thomas Hibbs

Så är allt detta då en stigmatisering av ett mer dystopiskt samhälle? Är mänskligheten på väg mot en gråbrun vändplan av likgiltighet? Är detta slutet?

Det som utan djärvhet kan konstateras är människovärdets tidvis försummade uppmärksamhet. Dock står det alltid till varje person att själv besluta när nihilismen gått ifrån att vara ett sunt ifrågasättande och ett nödvändigt förakt mot ålderdomliga normer till att bli en indikation på en i grunden sjuklig samhällsstruktur.

Sedan ska givetvis inte nihilisten som en relevant del av vår tid förkastas; att tillskriva sig flera av nihilismens ideal är förmodligen något som många av oss gjort i en tid då vetenskapen motbevisat tidigare vedertagna förklaringsmanualer. Att vara nihilist i den mån att man ser människan som sin egen herre snarare än ett resultat av något annat är en sund värdering som förutsätter en god kontakt med den egna viljan och strävan.

Kanske är det följaktligen samhället i sig – i denna artikel illustrerad av den omedvetna nihilismen – som i allra högsta grad tar vara på nihilismens mest förödande sidor, och vidare uppmuntrar till ett själlöst och massproducerat beteende. I ett sådant samhälle kan den medvetna och betraktande nihilismen, exempelvis formulerad genom nedanstående rader, vara fruktansvärt befriande och effektiv:

”KILL PEOPLE, BURN SHIT, FUCK SCHOOL”
Tyler, the Creator.

På flera sätt håller jag med de som menar att det är det största bandet någonsin i Sverige, och deras återkomst i ”Sen kväll med Luuk” 2001 med ”Shoreline” ger mig fortfarande rysningar. Det jag inte riktigt kan släppa med Broder Daniel är deras existentiella inställning som präglar allt de gör, så uppenbar och otillfredställande på samma gång; de berättar för oss att det är ok att känna sig utanför, annorlunda, att vara ledsen, ensam, arg. Att det är smärtsamt att vara ung, men passa på och njut ändå för när man går in i vuxenvärlden dör man en smula för varje år. Lätt att relatera till om man bara öppnar upp, släpper in. Och visst, det är stort i sig – musik som en axel att gråta ut mot.

Men utöver det? Utöver ungdomsfixeringen, nihilismen, den sentimentala romantiseringen av varats olidliga meningslöshet – vad finns kvar, vad står Broder Daniel för? I filmen gör Henrik Berggren något försök att definiera det, men BD:s texter talar starkare: ”It’s all the same for me, there’s nothing to see, it’s all the same to me.” Vad jag försöker säga är att jag ville så att Broder Daniel skulle vara någonting mer, som inte nöjde sig med att konstatera att världen är en jobbig och orättvis plats utan också presenterar ett alternativ, en tro, idé, en lösning… men det är väl egentligen  mitt problem mer än någon annans. Erik de Vahl uttryckte förresten liknande tankegångar (men mer utvecklat och välformulerat) här.

Den stora behållningen med dokumentären var för mig bilderna på publiken längst fram under deras avskedsspelning på Way out west 2008. Ni vet vilka jag menar, de som alltid är de mest hängivna: tonårstjejerna. Med mobilkameror i luften, rinnande mascara och stjärnor vid ögonen sjunger de med Henrik i varenda textrad. Alla så annorlunda, alla så lika. Deras största stund är här och nu, i det bitterljuva ögonblicket.

När jag såg det ville jag inget hellre än att vara en av dem, istället för att skriva förnuftiga blogginlägg om Broder Daniels avsaknad av konstruktiva budskap.

”Broder Daniel forever” ligger uppe på SVT play till 1 november