Silvana Imam ft. Marlene –»För Evigt« (låt)
Silvana Imams »För Evigt« är utan tvekan en av mina absolut bästa låtar från året. Det finns så mycket i texten som är peppande, tröstande och allmänt genialiskt.

Wiley – »Step 2001« (låt)
»Step 2001« är egentligen inte mycket mer än en grime-låt enligt konstens alla regler men jag älskar Zomby (som producerat). Jag jag älskar grime och raderna Wiley spottar tillhör bland det bästa han skrivit: »I like rice, basmati. I live life, quite happy«.

Puma by Rihanna Creeper (skor)
Rihannas tolkning av Pumas Suede är givna för läktaren 2016. Surt att herrstorlek 46 verkar vara en omöjlighet.

Anna von Hausswolff – The Miraculous (album)
Anna von Hausswolff. Låttitlarna är genialiska och det droniga soundet övertygade mig redan på första låten. Passar utmärkt till förmiddagskaffet.

Zara Larsson – »Lush Life« (låt)
Zara Larsson är bäst.

Så här lät året i övrigt:

Jessy Lanza – You Never Show Your Love (EP)

Könsförrädare – End of History (album)

Nicki Minaj ft. Beyonce – »Feeling Myself« (video)

Hinds – »Chili Town« (låt)

Grimes – Art Angels (album)

Lana Del Rey – Honeymoon (album)

Min Stora Sorg – Vår/Sommar -16 (album)

M.I.A – »Borders« (video)

Nicolas Jaar – Nymph Series (tolva)

Jamie xx – In Colour (album)

Yung Lean – »Hoover« (video)

Four Tet – Morning/Evening (album)

Abdulla Rashim – A Shell of Speed (album)

Thaiboy Digital – »Forever Turnt« (låt)

Fetty Wap – »Trap Queen« (låt)

A$AP Rocky ft. Joe Fox, Future, M.I.A – »Fine Whine« (låt)

Mix: Home House Hardcore

1. Florence + The Machine – »What Kind Of Man (Nicolas Jaar Remix)«
2. Clark – »Silver Sun«
3. Tom Demac – »Smoke Stained Ivories (Original Mix)«
4. Robert Hood – »Shaker«
5. Floorplan – »Ritual«
6. Head High – »Keep On Talking (Dirt Mix)«
7. Jam City – »A Walk Down Chapel«
8. RP Boo – »02-52-03«
9. Grimes – »REALiTi«

En mix som inte hade varit så anmärkningsvärd om inte duon även inkluderat gitarrfigurer i musiken som doftar Mark Knopfler. Upplägget fungerar förvånansvärt bra. Mycket beroende på den genomarbetade produktionen och det faktum att såväl Harrington som Jaar är två extraordinärt begåvade musiker.

Ändå har jag en del farhågor inför spelningen på Debaser Medis i Stockholm. Skulle det som låter så bra på skiva gå att överföra i ett liveformat utan att det blir platt? Kommer gitarrinslagen att gå att förena med det dansanta och elektroniska utan att gitarrerna bara blir utsmyckning utan substans?

Det visar sig att min oro är obefogad.

Darkside lyckas med att låta både storslagna och nytänkande. De får musiken på albumet att växa flera storlekar live.

Nicolas Jaar står böjd över en laptop och olika moduler. Dave Harrington är vänd mot honom med en elgitarr och växlar mellan att spela inlevelsefullt och skruva på diverse reglage. Båda följer varandra med blicken och jobbar fram musiken gemensamt och fokuserat. Det är som om varje del av repertoaren vägs på guldvåg. Ändå är det allt annat än en stel upplevelse.

Ackompanjerade av rök och en stor roterande spegel som reflekterar ljuskäglor i olika färger bygger Darkside upp konserten. Efter en lågmäld och lite trevande inledning växer musiken successivt.

Nicolas Jaar vrider fram elektroniska mattor, sjunger till och från och höjer tempot med beats som får en entusiastisk publik att släppa tyglarna. Dave Harrington är något mer anonym på scenen men hans gitarr tillför det sväng och subtilt studionördiga som gör Darkside till en så annorlunda dansmusikakt.

Låtar som »Paper trails«, »Heart« och »Golden arrow« från Psychic ges i maffiga versioner. De förlängs och expanderar och är fyllda med så mycket musik att de bildar små allkonstverk i sig.

Det är ljudkonst, expressionistisk elektronika, AOR-rock och house i en och samma lockande paketering. Lokalen är knökfull, varm och badar i ljus och vackra ljud. Och trots att pulsen växlar under konserten finns det hela tiden en spänning i musiken som är väldigt tilltalande. En spänning som bryter ut i små lyckorus bland publiken gång på gång.

När extranumret tar vid och avslutas i en ljudmässig tornado finns det inte mycket mer att tillägga. Kvar är en känsla av att man fått ta del av ett flödande samarbete som bara kommer att fortsätta. Som en organism som hela tiden hittar nya former.

Läs TMAs intervju med Darkside.

»The only shrine I’ve seen« utgörs av ljudexperiment, dansanta beats och en nyfikenhet inte helt olik tidiga A Mountain of One. Och avslutande »Metatron« är noir-färgad pop som skulle funka perfekt i eftertexterna till valfri nutida tv-serie med dystopiskt tema.

Man får jobba för att lyssna på Psychic. Jag har ärligt talat svårt att ta till mig vissa av växlingarna. Det är nästan för begåvat. Men lik förbannat fastnar jag för albumet. Produktionen, de väl avvägda kompositionerna och ambitionen drar mig tillbaka. Psychic innehåller mer snygga och stora ljud än de flesta elektroniska skivor som släppts i år. Det är en skiva där rock och elektronik förenas i en sorts mörk harmoni.

Darkside är producenten och musikern Nicolas Jaar och gitarristen Dave Harrington. De två träffades på Brown University i Providence för ett par år sedan. Nicolas Jaar behövde en medlem till sitt liveband som skulle turnera i samband med Jaars hyllade album Space is only noise. Under turnén föddes Darkside och i slutet av 2011 kom första släppet, EP:n Darkside EP. I juni i år kom andra samarbetet i form av en remix av Daft Punks Random Access Memories med titeln Random Access Memories Memories under pseudonymen DaftSide.

Och nu är så duons debutalbum här, utgiven på Nicolas Jaars nya etikett Other People. Över en svajig telefonlinje och genom en opålitlig telefonhögtalare pratar jag med Nicolas Jaar och Dave Harrington om deras nya projekt.

Psychic har flera olika sidor, men framför allt tycker jag det är ett ganska mörkt album. Håller du med om det, Nicolas?
Nicolas: Jag tror att vissa upplever det som en mörk skiva, medan andra inte tycker det. Jag tycker att det är spännande att olika människor uppfattar skivan på olika sätt.

Du har pratat om att Darkside är det närmaste du har kommit att göra rockmusik. På vilket sätt?
Nicolas: Vad jag menar är att musiken innehåller gitarrer, bas, riktiga trummor och sång. För mig är det de fyra ingredienser som utgör rock. När jag gör musik i vanliga fall baseras den på inspelningar av ett annat slag, inte nödvändigtvis i en studio utan i mitt hem, i ett mer intimt sammanhang. Därför är Darkside för mig mer som en rock’n’roll-skiva.

Hur är det att arbeta på det sättet jämfört när du arbetar med din mer elektroniskt renodlade musik?
Nicolas: Det är väldigt spännande, det är första gången jag arbetat i en riktig studio till exempel. Och att arbeta med någon annan är också annorlunda och nytt för mig. Tidigare skapades mina låtar i en mer intim miljö. Denna gång kom de till i ett sammanhang byggt på vänskap och en vilja som både jag och Dave har att prata om vissa saker som kanske tas för givna. I Darkside får vi möjlighet att behandla de sakerna.

Vad är det för saker som ni vill dela och kommunicera genom Darkside?
Dave: Sådant som bygger på improvisation, att vara kreativ i stunden och spontan. Sådant som kanske inte kommer fram när vi jobbar på eget håll med våra maskiner men som uppstår när vi träffas i ett rum.  Det finns en intensitet i det mötet som vi gillar.

Jag vet inte om detta stämmer men jag läste i en intervju med dig Nicolas att Darksides sound bygger på en älva som du träffade i en dröm. Finns det någon sanningshalt i detta?
Nicolas: Jag kommer inte ihåg att jag har sagt något sådant, jag vet inte var det kommer ifrån.

Men om det finns ett koncept med Darkside vid sidan av musiken, vad skulle det kunna vara? Finns det en mörk innebörd med projektet och texterna?
Nicolas: För mig är det inte så enkelt som att säga att Darkside är en »mörk sida« av det vi gör. En mörk del av en plats eller miljö innebär något som saknar ljus, men det behöver inte betyda att den är skrämmande eller farlig. Vad det innebär är att det är en plats som man vanligtvis inte ser – det är konceptet med Darkside. Vi ger dig ett fint hus med en inbjudande entré, förhoppningsvis vill du kliva in. När du kommit in inser du att du ser saker du inte trodde du skulle se. Du ser de dolda delarna av detta fina hus.

Nicolas: Jag tycker att skivan inleds på ett trevligt sätt, det är lager av ljud som är lockande. Det är de enklare sångerna som är i början, som »Golden arrow«, »Heart« och »Paper trails«. När du har öppnat dörren och är inne så håller vi dig i handen och leder dig in i huset. Då är vi redo att visa dig saker som »The only shrine I’ve seen«, »Freak, go home« och »Greek light« vilka är mycket mörkare. Så för oss är det viktiga att bygga det här huset som ser inbjudande ut från utsidan men när du går in i det så ser du mörkare saker. Men i slutändan är det en balans mellan båda delar.

Ni träffades på Brown University i Providence, där Nicolas studerade samtidslitteratur och Dave filosofi och film. Tycker ni att det finns någon filosofisk eller teoretisk sida i det ni gör tillsammans som Darkside?
Dave: Vi har båda en bakgrund i det men för mig personligen så brukade jag tänka på saker på ett mer konceptuellt sätt än vad jag gör nu. Jag brukade börja med en idé om hur jag skulle utföra något som var väldigt konceptuell och att det var viktigt att det skulle läggas upp på det viset. Men efter ett antal år av att ha arbetat på det sättet kom jag till en punkt där jag insåg att de saker jag läste och studerade gömmer sig i min hjärna och i min själ någonstans. Jag slogs av att jag inte behövde tänka på dem för att de skulle ha betydelse och ha påverkan på min musik.

Gäller det för dig också Nicolas?
Nicolas: Jag har mindre distans till det än Dave eftersom jag tog examen från skolan för ett år sedan.  Därför är jag intresserad av att säga vissa saker. Med Darkside blev jag fäst vid tanken på att visa på amerikanska bilder som finns inom rock’n’roll och även kultur, och därför blev det ett mörkt album. Det kommer från det mörker som vi har sänkts ned i genom att vi lever i USA och New York.

Menar du den ekonomiska krisen och samhället i dag eller vad det innebär att bo i en storstad?
Nicolas: Det är flera olika saker. Det är allt från att Obama inte är den person vi hade hoppats att han skulle vara till populärkulturens tillstånd där allt måste maximeras för att kunna slå igenom. Det är våldet och oljudet i det amerikanska samhället i dag. Alla beskjutningar som hänt på sistone är vansinne. Allt detta gör USA till ett intressant ämne att sjunka ned i och på det sättet utgör det en fond till albumet.

Kommer titeln, »Psychic«, därifrån också?
Nicolas: Ja, i New York finns alla de här värdelösa butikerna som säljer prylar om det övernaturliga. Bilden på omslaget är taget i en sådan butik. De brukar ha neonskyltar utanför där det står »för fem dollar förutser vi din framtid«. Det är så amerikanskt och så mycket av hur det ser ut i dag. På ett sätt har även framtiden i dag blivit en engångsprodukt.

Ni är båda väldigt talangfulla och begåvade musiker. Är det alltid fruktbart när ni samarbetar eller blir ni ibland förbannade på varandra?
Nicolas: Daves kreativitet är alltid en bra sak, min kreativitet är också en bra sak. Vi brukar alltid säga ja till varandra. Om Dave vill göra ett galet dronestycke på tjugo minuter så gör vi det, om jag vill göra »deep house country music« så har Dave inga invändningar. Vår kreativitet gör oss bara mer fria och det är bara en bra sak. Det är därför vi gjorde den här skivan.

Albumet är släppt på din nya etikett Other People, Nicolas. Vad är tanken med skivbolaget?
Nicolas: Det är väldigt enkelt, man kan prenumerera på det vi ger ut och varje söndag får de som prenumererar ett par nya låtar. Vi är bara intresserade av att curera den bästa musiken vi kan hitta.

Psychic är ute nu. Mer info om Darkside här.
Other People ger vid sidan av Darkside och Nicolas Jaar även ut andra artister att prenumerera på. Mer info här.