Din ingång till myndigheternas krisinformation

»Detta kan hända:

Allvarliga epidemier
Jordbävningskatastrofer
Spekulation
Extremt väder
Friskolereformer
Kärntekniska olyckor
Kultur, alienation, tristess och förtvivlan
Kemikalieolyckor
Börser och andra nätcasinon
Transportstörningar
Miljöförstöring
Utförsäljningar
Hot mot livsmedel och dricksvatten
Allianser mellan kapital och fascister
Större störningar i el- och telesystem
Nyliberalt systemskifte
Undergången

Så kamrater

Det är bäst att redan nu slå in på en annan väg
Skaka oss fria från den mörka natt som omslutit oss
Lämna mörkret bakom oss

Kamrater

Den nya dag som redan gryr
Skall finna oss
Starka, vakna, vackra och beslutsamma.«

Mix: Rektor Selektor – Les Damnés de la Terre

1. »2Bad (DJ Metatron What If Madness Is The Only relief)« – Traumprinz
2. »Fine Mouche (Tobii Remix)« – Brigitte Fontaine & Khan
3. »Die Schallplatte (DJ Koze Remix)« – Wassermann
4. »Now You Know« – Emanuel Satie
5. »Sucker« – Audion
6. »Not Long Before The End (Gaiser Remix)« – Hobo
7. »Heartbeat (Technasia Remix)« – Claptone ft Nathan Nicholson
8. »Heavy Duty Dolls« – Emery Warman
9. »In Reverse« – Detroit Swindle
10. »Disco« – Camilo Franco
11. »People On The High Line (Claptone Remix)« – New Order
12. »Fuego (Julian Jeweil Remix)« – Dubfire & Oliver Huntemann
13. »The Enemy« – Matador ft Felix Da Housecat
14. »He Can Save You« – Floorplan
15. »The Saint (Job San)« – Pig & Dan
16. »Dakota« – Kevin Over
17. »Energy Flow (DJ Koze’s Splasher Remix)« – Mano Le Tough

Samtidigt skäms hon för det hon lyssnar på, hon vill knappt ens uttala orden »new wave«. Det är inte för att musiken är dålig – tvärtom. Men hon står inte ut med tanken på sitt yngre, oskuldsfulla jag som älskade den musiken lite för mycket.

Poängen, som jag utläser den, är förmodligen att det är sitt nuvarande jag som hon har problem med. Insikten att man har fastnat är plågsam: »It started to seem pathetic that the only records I listened to were these old records.«

Musiken gör det omöjligt för henne att gå vidare i livet, därför måste hon offra den. Det som förr fick henne att må bättre får henne nu bara att känna sig yngre, men på ett förljuget, nostalgiskt vis.

Renée fortsätter med en monolog om allt annat hon avskydde med musiken: tävlandet, statusjakten, avbockandet av de korrekta konserterna.

Det är förstås lätt att sympatisera med Renée. När jag flyttade hemifrån tyckte jag att det var lite pinsamt att släpa med alla Pet Shop Boys- och The Cure-skivor. Jag stod för att jag älskade dem, men de var liksom lite för många, upptog lite för stor procentuell andel. Det fanns en önskan hos mig att utstråla en aning mer eklekticism. Jag tänker på Renées reducerande och inser att jag har ägnat mig åt samma sak i ganska många år nu.

Det här är naturligtvis livsfarligt att prata om. För att få skriva om musik måste man ständigt vara på jakt, alltid röra sig framåt, bara i undantagsfall blicka bakåt. Jag har ägnat ansenlig tankemöda åt att försöka teoretisera bort problemet, resonerat i cirklar där modernism fortfarande har haft sin plats, sett min egen väg som den rätta.

Men jag är förstås inget rockjournalistiskt dygdemönster. Andelen nya upptäckter krymper för varje år, trots vaken blick, trots nyfikenheten.

Artister man gillar gör allt sämre skivor, framåtrörelsen hittar man bara på några få ställen. Kindness lånar Miami Sound Machines ljudbild och är det största som har hänt. Har musiken verkligen rört sig en enda tum framåt sen Rhythm & Sounds »King In My Empire«? Skulle jag någonsin få för mig att lyssna på ett nytt gitarrband?

Jag kan svara på det där sista: Nej. Jag kan ock förklara varför: Det går inte att överträffa det The Beloved gjorde på sina fyra första tolvor, utgivna mellan 1986-1987. De stod i ett betonggrått England och sjöng om kärlek och Karl Marx till de vackraste melodierna den här sidan Beach Boys. Det finns nog ingen bättre sångare än Jon Marsh.

Debutsingeln A Hundred Words är närmast chockerande fulländad med sin mullrande, hotfulla basgång, Marshs stolta, vackra röst och de obönhörliga, ringande gitarrerna.

Den här musiken grep mig vansinnigt hårt första gången som jag hörde den på en kassett inspelad från radioprogrammet Bommen (i samma program spelades även McCarthys »Red Sleeping Beauty«). Jag hade redan levt med The Beloveds fullängdsdebut Happiness i några år och hade bara en vag uppfattning om bandets förflutna som gitarrband.

Tidpunkten var väl vald, eftersom jag redan sneglade mot band som Ride och Slowdive – jag hade helt enkelt accepterat och börja uppskatta gitarrer i annat än i en The Cure/New Order-kontext.

»A Hundred Words« var så perfekt, för även om Marsh har en mjuk stämma framträder här en kontrollerad och balanserad ilska som tycktes uppfylla hela ens väsen. B-sidans »Slow Drowning« är nästan lika knäckande, med sin vidunderliga pianomelodi. Det är nästan förvånande hur jag fortfarande drabbas på samma sätt som en gång tonårsjaget – utan ett spår av förljugen nostalgi. Det är något väldigt tilltalande med det här motsatsparet mjukt/hårt.

I mitt första fanzine Intuition Told Me skrev jag om The Beloveds Where It Is, ett album som samlar de tidiga singlarna: »Det som förenar är det behärskade och kontrollerade som finns där för att tygla ilskan och passionen.« I slutändan handlar väl popmusik om förmågan att kanalisera ett myller av känslor till tre minuters ljud och jag hittar inga bättre exempel på det än de här fyra tolvorna.

Andra singeln This Means War är lika bra och pryds av följande text på skivryggen: »Solidarity, Understanding and Friendship – This Means War.«

Inledningsversen är blodisande, med frasering i världsklass:

»Just to say that we believed
now we are forgetting
your dismay won’t be appeased
by more of this blood-letting
at all
just part of the rise and the fall«

Om det finns en lärobok i hur man låter angelägen så är det den här sången. Jag har själv lite slappt dragit paralleller mellan New Order och The Beloved och visst har jämförelsen ytlig relevans. När New Order var som bäst kunde de som inga andra översätta rent känslodaller i himmelskt rena, utsökt snidade melodier.

Beskrivningen gäller även The Beloved, men att ställa dem i någons skugga vore att förminska dem. Det är den lättaste sak i världen att sälja in något med framträdande basgång som »lite New Order«. Hur många skivhökar har inte försökt lura på en idéfattiga efterapare i den traditionen genom åren?

Ett osjälvständigt band utan egna idéer hade aldrig kommit på tanken att gömma undan en låt som »Saints Preserve Us« som andraspår på B-sidan, vilket The Beloved generöst gör på This Means War-tolvan.

Framgångarna uteblev och jag har alltid misstänkt att anledningen var att man saknade ett identitetsstarkt skivbolag i ryggen. Hade dessa singlar släppts på Postcard eller Factory tror jag att The Beloved hade fått en helt annan status. Faktum är att de fortfarande är smått ignorerade. Folk rabblar Sarah-skivnummer i sömnen när de egentligen borde söka sig hit för att väckas likt en Red Sleeping Beauty.

Trots resonemanget i inledningen kan jag aldrig, ens för en sekund, känna mig som en bakåtsträvare när jag lyssnar på de här singlarna. De har alltid låtit här och nu. »Forever Dancing«, bandets första flirt med dansgolvet, har kanske inte åldrats lika väl, men allt annat – inte minst Happy Now-tolvan med trippeln »Righteous Me«, »A Kiss Goodbye« och »If Pennies Came« är evigt aktuell, politiskt laddad popmusik, intelligent skriven, framförd med ett bultande hjärta.

Vem kan påstå att vi inte behöver det i dag? Vem kan säga att det inte är musik för vår tid?

15. Talulah Gosh – ”Talulah gosh” (1987)
Tweepop är en ganska perifer musikgenre som sällan tas på allvar fullt ut. Många popintresserade har haft någon period när de lyssnar oproportionerligt mycket på gulliga trallsånger om myggor och skolförälskelser. Men med lite distans är det få som vill hävda att det är bra på riktigt, på det där sättet som Stor Konst är. Det är ju inte ”Astral weeks” direkt.

Jag har läst någonstans att japanskan har samma ord för vacker som för ledsen, och nog är det så att vi har svårt att verkligen älska det som inte också innehåller någon tragisk dimension. Konst som är helt renons på smärta och svärta – som till exempel genomglad popmusik – fångar in en för liten del av vår upplevda tillvaro för att vi ska kunna ta till oss den helhjärtat. (Det är möjligt att några av Stevie Wonders låtar utgör undantag här, men den jäveln är ju rätt unik). Det alltför tweeiga saknar helt enkelt nödvändig tyngd. Oftast. För det finns förstås undantag.

Talulah Gosh gjorde mycket som är ganska menlöst, mycket småcharmigt skrammel som glöms bort snabbare än de cirka två minuter låtarna brukar pågå. Men där finns också pärlor. Där finns den självbetitlade singeln ”Talulah gosh” – så svidande underbar att bandet skulle vara legendariskt om det var det enda de någonsin lät spela in.

Den handlar om Talulah Gosh, en flicka som uppenbarligen lever i något slags självbedrägeri (”pretend her life’s exciting”). Som jag tolkar det drömmer hon om att vara en filmstjärna, så till den grad att hon helt fastnar i sina omöjliga fantasier. Denna dröm går i uppfyllelse i den sockersöta och osannolikt upplyftande refrängen. Men den avslutas snart med sångjagets oroliga kommentar: ”You can lie to everyone, but please, please don’t lie to me.” Sen återgår vi till versen med det långsammare tempot och det fruktlösa dagdrömmeriet.

Den extatiska glädjen håller bara några sekunder. Vi påminns om att det inte går att vara så här lycklig en längre tid – vilket får oss att njuta än mer intensivt, än mer desperat, varje gång refrängen slår till. Nu, för några sekunder, kan vi också vara filmstjärnor, nu kan vi också låtsas som att livet är spännande.

Vi passar på att njuta, för vi vet att vi snart är tillbaka i ensamheten.

14. New Order – ”Round & round” (1989)
”I don’t wanna die, without shaking up a leg or two, yeah, I wanna do some dancing too.” Om inte “Hellhole ratrace” redan hunnit bli en modern indieklassiker är det naturligtvis bara en tidsfråga innan den blir det. Girls blottande missnöjesballad är ett koncentrat av hela världens allra mest typiska popkvaliteter: den får oss att tycka synd om oss själva samtidigt som den får oss att längta bortåt och framåt. Om inte efter något fint och genuint så åtminstone efter lite förströelse. Dans, till exempel. Gott så, men just ”Hellhole ratrace” är sannerligen inte enkel att dansa till.

Det optimala vore förstås om det fanns musik som både kunde ställa frågan och komma med svaret. Musik som petar i såret bara för att omedelbart efteråt skänka lindring. Musik som lyssnar till våra grubblerier och sedan leder oss ut på dansgolvet.

New Order skapade sådan musik. Vi som älskar popmusik för att vi längtar efter disco kan i många av deras låtar få dubbel tillfredsställelse. ”Round & round” är den kanske mest öppet dansanta låten på mästerverket ”Technique”. Men den har samtidigt kvar de där lätt skeva och lidande egenskaperna vi söker oss till popmusik för att ta del av. Det blir ingen mesig kompromiss utan en fullskalig dubbelattack. ”Round & round” träffar hjärta och fötter med samma kraft.

http://www.youtube.com/watch?v=CwH8L6VCDNw

13. Valerie Dore – ”The night” (1984)
Jag förmodar att ni grubblat på samma sak som jag gjort, åtminstone någon gång: Vad hade hänt om Kate Bush – fortfarande med sin skruvade attityd och konstnärliga stil i behåll – fötts i Italien istället för England? Hur hade musiken låtit om hon tyckt det varit lättare att stava till ”disco” än ”konstpop”?

Det var den typen av frågor som fick sina definitiva svar när jag hörde ”The night” och såg musikvideon av den för första gången. Det är klart att Bushkopplingen kan tyckas rätt billig och enkel att göra när man ser Valerie Dore dansa runt i videon. Men det finns fler likheter. Den viktigaste är att musiken i båda fallen placerar sig elegant mellan personlig intimitet och storslagen teater. Eller kanske hellre: i båda lägren samtidigt.

”The night” är Milanoartisten Monica Stucchis allra första låt som Valerie Dore (hon hade tidigare sjungit i ett bluegrassband) och den gör henne direkt till en stjärna inom den evigt charmiga italo-discon. Jag är ingen expert på Valerie Dore, men jag har fortfarande inte hört något från henne som klår den mirakulöst atmosfäriska genombrottshitten. Kanske är ”The night” höjdpunkten för hela italo-discon. Fråga vad Sally Shapiro tycker. Jag tror jag skulle få medhåll.

”The night” är musiken man sätter på när man lägger sig i gräset för att titta på stjärnorna. Det låter kanske töntigt, att stirra mot himlen en stjärnklar natt. Men det är ju något människor gjort i årtusenden. Först 1984 fick den aktiviteten sitt perfekta soundtrack.

12. The Field Mice – ”Sensitive” (1989)
Diskussionen kring Sarah Records-banden brukar kretsa kring estetik, ideologi och romantik. En låt som ”Sensitive” är så extrem i sin machobefriade och kuddkramande mjukhet att man ganska lätt halkar in på samtal om vad det egentligen innebär att tycka om en grupp som The Field Mice. Frågor som vad det säger om en som person, om det är ungdomsmusik som man med nödvändighet kommer att lägga bakom sig? Är det asexuell musik (en märklig debatt i mina öron) och andra saker som kan skymma det faktum att det på ett väldigt konkret plan faktiskt handlar om väldigt skickligt utförd popmusik.

Vi har den värmande gitarrmattan som förenar drömsk pop och shoegaze minst lika bra som vad som helst av Slowdive. Vi har det försiktiga gitarrsolot – ett av de bästa, åh, verkligen ett av de bästa – som ovanpå denna svävande matta sticker små rosa nålar i själen på oss. Vi har förstås Bobby Wrattens röst som är sövande och kramgo på samma gång. Alla komponenter passar perfekt ihop. Wratten sjunger om att solnedgångar får honom att börja gråta och det känns i sammanhanget fullständigt naturligt.

Något hårdare och tuffare än så hade låtit malplacerat här.

Kanske bör vi i sann uppbyggnadsanda hålla oss borta från för mycket av sådan här självförminskande deppighet. Den lär knappast göra oss till bättre medbogare, om man säger så. Men den här typen av indiepop handlar sällan om att få oss på gott humör. Däremot kan den bidra med en sorts tröst: helt plötsligt känns det lite bättre att må dåligt.

11. The Housemartins – ”Build” (1987)
”We’re the fourth best band to ever come out of Hull.” Ja, humor hade The Housemartins förstås. I studsiga tweelåtar som ”Happy hour” befästs den godmodighet som uttalandet ger sken av. Men sen känner vi också till deras ideologiska ställningstaganden som kommer fram i sångaren Paul Heatons texter – det faktum att de sannolikt är det enda bandet som etiketterat sig som ”kristna marxister” och bandets ofta lite bitska attityd.

Inget av det här påminns jag om när jag lyssnar på den avslutande låten på gruppens andra och sista album ”The people who grinned themselves to death”. Det känns som att den handlar om något helt annat.

Det är klart att låten är politisk. Jag har inte riktigt bestämt mig för om det är en hyllning till arbetarna eller en kritik av hänsynslöst nybyggande och förstörande av gamla områden. Men det är inget som bekymrar mig särskilt mycket när jag lyssnar på ”Build”. Jag känner inte av någon underliggande aggressivitet eller sprudlande energi, jag hör ingen indignerad ilska här.

Allt jag känner är en störtflod av förtröstansfull ömhet, som knockar mig. ”Build”  är omöjlig att tröttna på eftersom det är omöjligt att tröttna på pianots värme, omöjligt att tröttna på tryggheten som låten skänker. Det är omöjligt att vara så cynisk att Paul Heatons fina ba-ba-ba-ba-build inte får oss att känna något slags… tacksamhet.

Låtar 30 till 26 på Sånger från 80-talet, här.
Låtar 25 till 21 på Sånger från 80-talet, här.
Låtar 20 till 16 på Sånger från 80-talet, här.

Det var musik som i de allra flesta fall stod i skuld till Durutti Column. De fina bitarna av det nyss gångna decenniet hade aldrig låtit som det gjorde utan Vini Reillys spröda gitarrer och luftiga arrangemang. När jag listade 00-talets 30 bästa låtar återfanns Durutti Columns ”Gun” på första plats. Det var förstås helt logiskt, eftersom inget annat band lika tydligt präglade min bild av de här tio åren.

New Order ställde till med problem för mig. De var helt enkelt för bra. Allt fram till ”Technique” var perfekt. Det fanns inte riktigt tid att gräva djupare i Factorykatalogen, bland birollerna. Durutti Column fanns alltid där, precis som M. Emmet Walsh, som tycktes dyka upp i ungefär varannan film man älskade på 80-talet. Så byggs ett förtroende upp. Ser man ett namn i rätt sammanhang tillräckligt många gånger lär man sig att lita på den inre rösten som säger ”det här måste vara bra”. Och så fick man höra ”Sketch for Summer” – och det var fantastiskt.

Om New Order skymde Durutti Column innebar det samtidigt att de senare gavs utrymme att skapa en närmast absurt omfångsrik katalog i det dolda, väl lämpad att försiktigt portioneras ut. Idag är det slående hur oanfrätt musiken har förblivit av tidens tand. Man får söka sig till den tyska krautens mjukaste Clusterharmonier för att hitta musik som har vunnit lika mycket på att lagras ute i periferin. På samma sätt som med Cluster har utebliven kommersiell uppskattning förbytts mot ett ständigt växande inflytande, med avknoppningar långt in i framtiden. Det var modernt 1998, 2004, 2009, och vi ser inga tecken på avmattning.

När jag rannsakar mitt eget förhållande till Durutti Column inser jag att det gick onödigt lång tid innan jag omsatte min respekt i villkorslös kärlek. Kanske fanns det hos mig en uppfattning om storhet i spridda spår, eller i den säregna klangvärlden, men att det ändå skulle saknas något. En ”Dreams Never End”, till exempel. Redan där begick jag ett tankefel. Det går inte att referera till Durutti Columns musik genom annan musik. Vini Reillys ljudvärld är så djupt personlig och unik att man istället borde tala om Durutti Column som en egen genre. Hur många gånger har inte rockrecensenter fuskat sig förbi lite gåtfulla toner med ett ”det låter lite som Durutti Column”? Ändå får man förstå det. Det är auteurmusik, det finns inget utrymme för missförstånd om avsändaren.

Så här tänkte jag: New Order målar detaljerade tavlor, Durutti Column skissar i blyerts. Men så lyssnade jag på deras andra album, ”LC”, från 1981, och hörde ett lika självklart mästerverk som någonsin ”Technique” eller ”Brotherhood”. Herregud, har världen hört ett vackrare gitarrspel än Reillys på ”Never Known”? Nej, varken förr eller senare. Om debuten led något av det där skissartade och ofokuserade känns bandet redan här färdiga, fulländade. Det låter fjärran sin samtids postpunk, även om beståndsdelarna är de samma. Gitarr, bas, trummor, vek sång – men framfört på ett helt nytt, ohört sett.

Det är inte så konstigt att det tog 25 år innan det gav eko och började smyga sig in i produktioner, som i sin tur hyllades för att vara banbrytande. ”LC” har en ganska kompakt ljudbild, vilket ger en förtjusande kontrast till Reillys luftiga spel. Det känns lite som att se en bildhuggare under skapandet. Reilly snidar försiktigt fram detaljerna utifrån det dova kompet. Från första sekunden är det djupt fascinerande; en komplex väv av depprock, jazz, psykedelia och drömpop.

För mig är Durutti Columns fortsatta, växande inflytande något odelat positivt. Nämns de som influens lyssnar jag alltid uppmärksamt. Det tyder på en artist som bryr sig och vill något. Anger man istället New Order finns det anledning till skepsis. Vilken klåpare som helst kan falla tillbaka på en Peter Hook-basgång om inget annat fungerar. Durutti Columns musik kan vara allt från försiktiga jazzexperiment, till akustisk pop, gitarrambient eller anspråksfull hissmusik, och löper därför ingen risk att påverka fjärde klassens Åhlénsindie.

Med den lätthet ”LC” rör sig från inledande ”Sketch for dawn I” till avslutande ”The sweet cheat gone”, i ett egensinnigt möte mellan det komplexa och otvungna, med spröda änglagitarrer, luras man av toner som framstår som lättlyssnade, och glömmer nästan den uppfordrande, nästan reserverade sången. I en tid av wailande produkter är det svårt att få nog av sångare som koncentrerat, entonigt, motvilligt stavar sig igenom något som faktiskt känns livsviktigt.

Nu skriver vi 10-tal, och vägen framåt stavas fortfarande Durutti Column. Vi kommer att få höra spår av Vini Reilly på nya Radio Dept., på några kommande dubsteptolvor, förra årets Doo Wop-revival kommer att få något att para sig med, en vidsynt hiphopproducent kommer att vända sig mot ”LC” för de rätta stråken av vemod. Lyckas det inte, gör det inte så mycket. Vi har ändå allt att vinna på mer Durutti Column.

Durutti Column har släppt långt över 20 album sedan starten i Manchester 1978. Senaste skivan, ”A paean to Wilson” kom i januari och är skriven för och tillägnad Factorybossen, tillika Vini Reillys nära vän, Tony Wilson.

Joakim Sandström har i vanliga fall den utmärkta musikbloggen Intuition told me.