Men så en dag i slutet av 90-talet lät han sig intervjuas av Michael Dee för svenska tidningen Pop. Han hyste en vag förhoppning om att den svenska flickvännen han aldrig hade kunnat glömma kanske skulle få syn på artikeln.

»Jag gav aldrig upp hoppet och det var egentligen därifrån Neu!-beatet kom, det var ett beat som höll mig igång, ett beat som skulle göra att jag nådde tillbaka till min tjej.«

Få artiklar påverkade mig så starkt som Michael Dees intervju med Klaus Dinger 1998. Dingers envetna övertygelse och besatthet och hans öppna vädjan stack ut bland allt vältrande i god smak och ballader om inbillat stora rockband. Det gamla skällsordet »äkta« fylldes plötsligt av mening och relevans.

Samtidigt gavs det mer underlag att hävda krautens emotionella tyngd. Själv såg jag alltid Michael Rother som bandets själ, vilket naturligtvis hade sin grund i en förkärlek till romantiska gitarrslingor. Eller som Dinger uttryckte saken: »Michael var en bra gitarrist, om än lite sötsliskig.«

Rother förfinade sitt uttryck på sina tre första undersköna soloskivor, samtliga mästerverk, då med en ännu skickligare trummis som understöd, Cans Jaki Liebezeit.

Efter att Neu! upplöstes tog Klaus Dinger in brodern Thomas i sitt nya projekt, La Düsseldorf, och vidgade paletten. La Düsseldorf släppte tre album, varav de två första brukar lyftas fram som de bästa. Men jag har alltid föredragit det sista, Individuellos. Det finns ingen skiva som låter som den.

Efter inledande punkattacken i »Menschen 1« släpper fördämningarna och bandet kombinerar ölstugeskrålande, samplade telefonsamtal från farmödrar, skira barnprogramsmelodier och en allmänt vansinnig DIY-sammansmältning av pastoral nostalgi och popmodernistisk framtid.

Skivan fick ett svalt mottagande men det är ett centralverk i den nya knäppa tyska popmusiken som benämndes Neue Deutsche Welle i början av 80-talet. Samtidigt präglas musiken av en svårfångad mörkare underton, en bierstubeangst. De små ambientfragmenten som har sprängts in berör på ett märkligt, djupt plan. Det är först på senare år som jag har förstått att bandets pianist Andreas Schell begick självmord runt den här tiden.

Thomas Dingers roll i La Düsseldorf var mot slutet egentligen marginell, men han står som medkompositör på »Dampfriemen«, »Tintarella Di…« och »Das Yvönnchen«, tre av de bästa spåren. Jag tror mig hitta ett frö till det som skulle bli Thomas Dingers enda soloskiva här, men det är mest för att jag kräver det av mig själv.

Jag måste helt enkelt ha en förklaringsmodell, en bakgrund, något endaste konkret litet som skvallrar om det fullständigt knäckande mästerverk han spelar in året därpå, 1981: Für Mich, återutgivet tidigare i år på Bureau B.

Efter slitningarna i La Düsseldorf (inte ens bröderna kunde hålla sams) åkte Thomas ner till södra Frankrike för att göra något eget och för att slippa underordna sig andras visioner. Det måste ha varit ett av krauthistoriens bästa beslut. Även om hans tidigare band kunde kännas anarkistiskt gränslösa återger Für Mich ljudet av en betydligt känsligare konstnärssjäl som har betydligt mer gemensamt med Michael Rothers romantik än Klaus Dingers motorik.

Ensam med sina synthar kunde Thomas Dinger sjunka djupt ner i de svepande atmosfärer som La Düsseldorf bara flyktigt snuddade vid. I inledningsspåret »Ballgeflüster« möter vi en direkt inbjudande skönhet. Det kanske bara är det tyska vemodet, men för att återknyta till brodern Klaus fåfänga sökande efter sin förlorade kärlek så vill jag tro att Thomas här blickar mot sitt innersta och låter det återspeglas i ljud.

I »Für Dich« gör han sin egen variant av Neu! och låter ett trumbeat understryka en monoton men ändå melodiös synthmelodi. Skivans centrala spår är b-sidans »E-605« som klockar in på strax över 14 minuter. Enligt Hans Lampe, skivans medproducent, var det här en sorgesång över Andreas Schell, vars självmord hade påverkat Thomas Dinger djupt.

Jag vet inte om Bill Callahan har hört »E-605« men det är svårt att spela den utan att tänka på Smogs musikaliskt bitvis snarlika »Came Blue«. Det här kan vara det vackraste ni får höra i år, vänner.

»Alleewalzer« tar vid och den låter som regndroppar i ett solsken, innan avslutande »Für Euch« punkteras med, well, en prutt. Det fanns säkert en tanke med det också men inget kan ta ner den här musiken på jorden. Thomas Dinger dog 2002, 49 år gammal. Av alla fantastiska kraut-återutgåvor vi har sett under 2013 är Für Mich den allra främsta.

Ungefär samtidigt som Soul Jazz gav ut samlingen ”Deutsche Elektronische Musik – Experimental German Rock and Electronic Musik 1972-83″ nu i vår, släpptes en vinylbox med krautlegenderna Neu! En box innehållandes alla fyra originalalbum, en maxisingel med en liveupptagning från 1972 och en del annat matnyttigt. Gitarristen, kompositören och legenden Michael Rother nöjde sig inte bara med det utan drog ihop en turné tillsammans Steve Shelley från Sonic Youth och Aaron Mullan från elektroniska folkbandet Tall Firs, under namnet Hallogallo. På tisdagskvällen gästade man Kägelbanan i Stockholm.

Jag måste medge att jag kan min Neu!-skola ganska dåligt. Förutom låtar som ”Hallogallo”, ”Crazy” och projektet Harmonia har min uppmärksamhet främst ägnats åt Can, Faust och Tangerine Dream, vilket är en smula märkligt med tanke på hur närbesläktade grupperna är. Hursomhelst spelade det inte någon roll på Kägelbanan. Mycket av Michael Rothers musik och ljudvärld känns fortfarande fräsch och spännande. Att uppleva den live är att inse att idéerna som föddes under den perioden hade en nyskapande kraft som stått sig stark genom åren. Och det beror inte bara på att arvet tagits upp av allt från fjorddiskoakter till gitarrtunga band.
Med musiker som Steve Shelley och Aaron Mullan med i handlingen fick den ytterligare en skjuts fram. Shelley är förvisso en mer sluggeraktig trummis än vad originalmedlemmen Klaus Dinger (som avled 2008) var. Men på Kägelbanan fick han till ett bra driv som tillsammans med Mullans pumpande bas bildade en puls som kändes både typisk för motorik-beatet och väldigt nutida. Rother själv stod med sin gitarr bakom ett bord belamrat med en laptop och en massa effekter och byggde snyggt upp låtarna med udda ljud för att sedan mejsla ut melodier och bryta in med effektformad energi och färga musiken efter sitt lynne.

Låtvalet var intressant och skvallrade om att Rother är en man med en varierad produktion. Neu!-nummer som ”Hallogallo” ställdes jämte solospår som mjuka ”Silberstreif” och Conny Plank-hyllningen ”Neutronics 98″ som hamrades fram till en mäktig ljudvägg. Höjdpunkten på kvällen för mig var Harmonias ”Deluxe” som var rakt igenom ett verk av precision. Visst tenderade det att bli lite jämntjockt och likartat under stundom. Men nerven i det repetitiva höll sig spänd under hela kvällen och blottlade att det i grunden handlar om väldigt konsekvent och dansdriven popmusik.