Kanske handlar det också om rastlöshet. Som tidig tonåring i Paris, där han bodde med sin pappa, pundade han och upptäckte knarkrock, gick inte så mycket i skolan, rymde hemifrån, liftade över kontinenten, sålde hasch på ett kibbutz, hamnade i fängelse och bodde i Jerusalem ett tag, innan han började på konstskola i hemstaden Los Angeles och mötte punken.

Efter en avbruten utbildning och flytt till östkusten började han spela som Swans, då en trio, som tillsammans med bland andra Sonic Youth, Suicide och Lydia Lunch verkade på New Yorks no wave-scen under 80-talets början.

Thurston Moore och Michael Gira 1982. Foto: Catherine Ceresole/Young God Records.

Under sina femton år var bandet ett konstant föränderligt forum för Giras idéer. Och för idéer utifrån. Runt 50 personer kom, gjorde sitt och gick. Det är därför ett band utan en tydlig identitet. Det har i princip funnits lika många Swans som det har funnits skivor. Vad gäller personkonstellationer, förstås, men också i fråga om musikalisk inriktning.

Ändå kom namnet att dra på sig ett för tungt bagage, för många förutfattade meningar. Om våldsamhet, destruktivitet, högljuddhet, mörker. Att fortsätta infria dem skulle bara cementera honom som banal och enkelspårig, en nihilistisk karikatyr. Det ville han inte.

Så Gira tog definitivt död på gruppen för att i stället ägna sig åt elektroniska ljudmanipulationer å ena sidan, avskalad americana å den andra. Två riktningar som för övrigt blev allt tydligare under Swans sista period och i synnerhet på skivan ”Soundtracks for the blind”, själva spiken i kistan på perioden 1982 till 1997.

Men åren fram till nu var alltså snarare dvala än död. Efter en tid i ide är namnet Swans tillräckligt fritt från förväntningar. Eller snarare: att börja använda det igen är kanske det minst förväntade steget Michael Gira kunde ta, i stället för att göra en åttonde skiva som Angels Of Light, som han har kallat sitt medelålders låtskrivar-jag.

Och det var egentligen så det var tänkt, innan det blev uppenbart att de åtta låtar som är ”My father will guide me up a rope to the sky” inte mådde bra av begränsningarna som ställdes upp för Angels Of Light i slutet av 90-talet. Det vill säga att hålla sig till enkla sånger med rösten i centrum, ett historieberättande med stöd av akustiska instrument, att hålla sig borta från rock och larm.

Under namnet Swans är larmet däremot ett helt centralt inslag. En verkligt kompakt ljudmassa som på ren kraft vill slå omkull lyssnaren, ta kroppen i sitt våld och tvinga den att underordna sig ljudet. Det är särskilt sant för de första åren då bandet gjorde performanceliknande framträdanden, inspirerade av aktionismens fysiska ritualkonst. Blod, våld och nakenhet kombinerade med religiös mystik, haltande maskinella rytmer och moln av brunt skrikande gitarrer. Swans gjorde ont.

Michael Gira då och nu. Foto: Carlos Melgoza/Young God Records.

”My father will guide me up a rope to the sky” gör inte ont. Den är inte heller ett gigantiskt kliv bort från den låtskrivarkontext som Michael Gira nu alltså ville lämna, för att ge musiken möjlighet att växa fritt. Ett par låtar är dessutom snyggt orkestrerade countryhymner som heller inte tränger utanför eventuellt begränsande ramar. Det intressanta är att det ändå omisskännligt, och uteslutande, låter som Swans. ”My father will guide me up a rope to the sky” framstår dessutom som den fulländade Swansskivan.

Den hämtar råstyrka i de första årens punkiga antimusik, där en strid skitström konstant sköljer mot lyssnaren; den är minimalistiskt rytmisk så som bandet lät under 80-talets mitt och slut; depressiv och storslagen som under den sista perioden; och med inslag både av skräckmättade ljudmattor och av den amerikanska tradmusiken som den åldrade Gira framförallt intresserat sig för. Men utan att i övrigt påminna om någonting annat som Swans har spelat in.

Michael Gira inspireras av sin egen historia för att själv utvecklas och har den goda smaken att plocka och förädla de finaste delarna. Den musikaliska period som eventuellt saknas är också den mest försumbara – den från 90-talets början då han tillsammans med sambon Jarboe trampade runt i ett rätt gyttjigt träsk av new age och eterisk gothpop.

”My father will guide me up a rope to the sky” är fulländad i den meningen att Gira under namnet Swans, kanske för första gången, gör en totalt fläckfri skiva. För om det fanns en bestående linje under bandets femtonåriga existens, var det den märkliga oförmågan att göra skivor utan dödkött.

Briljant musik har ofta delat plats med rent olyssningsbar. Ojämnheten har på något sätt blivit baksidan av strävan efter förändring och förnyelse, där inte ens en skiva i taget tilläts vila på en fast plats.

Och det gör inte ”My father will guide me up a rope to the sky” heller. Deprimerande entonigt mangel tonar ut i sköra verser, rundgångstjut och elektroniskt gnissel skriker tillsammans med förvrängda röster, sval jazzpop för tankarna till Tindersticks, mandolin och bläckblås till en ballad på Balkan.

Det är otroligt snyggt, hårt, annorlunda, tungt som en flyttlåda med böcker. Och det för att överflödet av idéer har packats på varandra, i lager på lager, i stället för att spridas ut som enskilt lysande punkter. Den gränslöshet som namnet Swans erbjöd Michael Gira blev i stället den perfekta formen för musik i behov muskler.

Och faktum är att ”Swans” – i slutändan– är det bästa adjektiv man kan beskriva den med.