Goswell är djupt engagerad i de här barnens rättigheter,men inläggen på bloggen – som kunde gälla lamppyssel på hembygdsgården, trädgårdsarbete eller olika välgörenhetsprojekt – var alltid så älskvärt lågmälda och ljusa i tonen. Endast i en bisats nämnde hon sitt förflutna som sångerska i Slowdive. Nu möts vi av budskapet »busy rehearsing« på hennes blogg.

För Slowdive är tillbaka. Herregud, vi tar det en gång till: Slowdive är tillbaka. Det har gått några veckor sedan tillkännagivandet och inte för en sekund har jag kunnat släppa tanken på det. Biljetterna till deras återföringskonsert i London i maj tog slut på en halvminut. Mina försvann någonstans när det var dags att betala, men det kommer fler datum.

Slowdive är det bästa band jag aldrig har sett live. De bästa spelningarna jag har hört är alla Slowdive-bootlegs som jag aldrig har kunnat sluta lyssna på. Den nedklippta livekonserten som P3 sände 1992; svensk radiohistorias tjugofem mest omvälvande minuter? För mig, utan tvivel. Den ljudrymden hade inget annat band varit i närheten av.

Gruppen släppte sin första självbetitlade EP 1990 när medlemmarna var 19 år gamla. Neil Halstead. Rachel Goswell. Christian Savill. Nick Chaplin. Simon Scott. Magiska namn. Responsen var inledningsvis hygglig, till och med i pressen. Den följdes snart upp med Morningrise och Holding Our Breath. Ett halvår, tre tolvor, samtliga solklara tiopoängare. Så unga och redan i besittning av en perfekt känsla för ljuds sammansättning.

»Avalyn 1«, »Shine«, »Losing Today« rusar i ilfart rätt in i hjärtat. Det var tacksamt att bunta ihop Slowdive med ett gäng generationskamrater med långa luggar och ett golv fullt av effektpedaler trots att det egentligen bara var Ride som hade liknande musikaliska ambitioner och kvaliteter. Ride, som jag förvisso älskar nästan lika högt som Slowdive, var till slut dock de som blev pressens gunstlingar.

I ärlighetens namn var de i grunden mer av ett klassiskt popband. Sådana som skrev riktiga melodier. Slowdives dragning åt eteriska, katedralstora delayutflykter var för abstrakta för kritikerkåren att greppa. Det resulterade snart i att de angreps från alla håll. Skivorna sågades, deras uppträdanden hånades och Manic Street Preachers menade att de var värre än Hitler.

Kvar satt vi som älskade dem och förstod ingenting av omvärldens reaktioner. Det här bandet var ju soundtracket till all mödosamt förvärvad hjärta och smärta, för mig var de den största musikaliska förälskelsen sen, well, The Cure. Och de flesta av mina vänner höll, i viss utsträckning, faktiskt med.

Debutalbumet Just For A Day är rakt igenom perfekt och samtidigt ett av de mest konsekventa album som gjorts. Det var helt omöjligt att begripa hur de kunde frammana den ljudvärlden bara med gitarrer, bas och trumma. My Bloody Valentine hyllades, med rätta, för sin Loveless men där handlade det mer om ett massivt dån, en ljudattack som ändå kunde härledas till rockmusiken – vilket förstås var förklaringen till att de gick hem hos kritikerna.

Slowdive arbetade med finare redskap och tycktes mer intresserade av att skicka ut ljuden i rymden än att slänga dem rätt mot oss. Från debutalbumets inledande låt »Spanish Air«, en svävande galaktisk folksång, över hjärtskärande »Waves (»you’re knocking on the door I closed today«)«, till avslutande reverborgien i »Primal« är det här ett fullödigt mästerverk av fem 20-åringar.

Redan här var det lättare att se släktskapet med technonamn som Seefeel än måttligt intressanta rockband förklädda till shoegazers (läs Telescopes, Swervedriver).

Givetvis var Brian Eno en referens och han bjöds in till bandets andra album, deras mest älskade – Souvlaki. Det är en bitterljuv skiva, med djupa personliga konnotationer. Jag minns att jag fick hem den samma dag som en klasskompis begravdes efter tragisk olycka. Jag minns för evigt hennes mamma där jämte kistan, hur jag kämpade för att hålla tårarna tillbaka och misslyckades. Hur det i sorgen ändå kändes rätt att spela Souvlaki om och om igen när jag till slut kom hem den dagen.

Slowdive går en svår balansgång med ljudbilden på albumet. »Alison« och »40 Days« låter nästan som ett lite mer noggrant och eftertänksamt Jesus And Mary Chain, medan »Souvlaki Space Station« är rena effektbadet. Smärtsamt vackra »Dagger« visade sig vara en tveeggad dolk, då den fick tjäna som språngbräda för Neil Halsteads singer-songwriter-aspirationer och i förlängningen ledde till förspillda år med intetsägande Mojave 3.

Det var här, efter Souvlaki, som jag skulle ha sett Slowdive live i Göteborg. Men jag hade inte åldern inne. Det var 18-årsgräns, jag var 17 år och ringde och tiggde om att de skulle göra ett undantag för mig och min 16-åriga vän, men nej.

Souvlaki borde naturligtvis ha lett till ett kommersiellt genombrott men pressen ströp skivan och fortsatte att efterlysa pang på rödbetan-poprock och de fick ju snart sitt Oasis. Flera generationers ölhävare kunde nu förenas i villfarelsen att de hade bra musiksmak. Slowdive styrde istället längst ut i periferin med den stämningsmättade technon på 5 EP.

Om Slowdive hade varit ett konventionellt indieband skulle utvecklingen kanske ha setts som oväntad, men det var ytterst få som överhuvudtaget brydde sig om dem. I själva verket var det nya spåret helt logiskt. Mina technovänner respekterade inga band med rocksättning, förutom Slowdive, som de alltid tyckte var musikaliskt intressanta och nytänkande. »In Mind« är en förkrossande låt, en ambientbombmatta rullas ut under Rachels överjordiska sång i en totalt orädd brytning med det förflutna.

Väl framme vid Pygmalion började det knaka i fogarna, både band och musik föll sakta sönder. Det är en extremt långsam skiva, ljudet av ett skivkontrakt som rivs mitt itu. Samtidigt är det förmodligen den modigaste skivan som Creation någonsin släppte. Jag gick i månader och fantiserade om hur den skulle låta, men kom aldrig riktigt i närheten. Den var bara väsenskild från allt annat.

På min gamla blogg (som hette slowdivejocke, incidentally) brukade jag nämna den i samband med Talk Talks lika kommersiellt omöjliga och mästerliga skiva Laughing Stock, en jämförelse man ser allt oftare i dag. I spåret »J’s Heaven« låter Slowdive musiken vittra ihop till flagor, så här i efterhand tänker jag på William Basinkis Disintegration Loops, en fyra timmar lång studie i sönderfall. Det här är förstås inte lika extremt, men Pygmalion skiljer sig på alla punkter från föregångarna.

Den kan kännas skissartad, isolerad, på samma gång skör och ogenomtränglig. Men det är fantastisk, djupt egensinnig musik. Lyssna exempelvis på »Rutti«, »Crazy For You« eller »Blue Skied An’ Clear«. Och givetvis fick den bottenbetyg i musiktidningen SA.

Slowdive är ett av de tre-fyra viktigaste banden i mitt liv. De var antitesen till Exile On Main Street. Det krävdes inte ens något kontextuellt prålverk, det var bara att dyka ner i en musik som var rikare, rymligare, vackrare än allt annat. Total själslig kompatibilitet. Slowdive öppnade upp en helt ny ljudvärld och blev, om inte inkörsporten, så åtminstone bryggan över till ambient och konstmusik.

Ni ska veta att jag tog alla sågningar personligt och jag har inte glömt. När återföreningen blev officiell fick det en makalös respons. Pendeln har förvisso svängt sedan 1995. Slowdive har sedan länge tilldelats en helt ny status och omvärderats på flera håll. Ändå var det så oerhört skönt att bevittna all kärlek de möttes med. Det var en demokratisk seger, dels för oss som alltid har haft rätt om dem, men även för alla nytillkomna lyssnare.

Det är alltid vackert när det goda tillåts vinna. Slowdive är i dag hjältar för en helt ny generation musiker. Rafael Anton Irisarri, som jag tycker är samtidens främsta musiker, dyrkar Slowdive och det hörs, inte minst på The Sight Below-skivorna. Slowdives diskografi är helt unik, så till vida att den inte innehåller något som helst dödkött. Precis allt är fantastiskt bra, det mesta är helt enastående.

Även allt outgivet material som har sipprat ut under årens lopp är rent magiskt. Det skrotade soundtracket I Am The Elephant, U Are The Mouse, ovanliga livenummer som »Bleed« och »Silver Screen«, Pygmalion-demon »Yesterday«… Fenomenala saker.

Engelsk indie från början av 90-talet har inte alltid åldrats med den äran. Men Slowdive står helt opåverkade av tidens tand. Om möjligt låter skivorna ännu bättre i dag. Deras ljudvärld ter sig, med facit i hand, än mer unik. Under musikåret 2014 kommer inget att vara viktigare än att få se Slowdive live.

En föråldrad dator står i ena hörnet, skivbackarna är många och välfyllda. Vi sitter i en lägenhet en bit från Möllevångstorget, i ett kollektiv där det borde vara produktivt men där alla samtal slutar i att en låt måste spelas, en textrad funderas över eller en melodi spelas med fingrarna i luften. The Radio Dept. försöker spela in debutalbumet, lyckligt omedvetna om hur många som väntar på det.

Jag är där och stör dem. Jag åkte hit för att träffa vad jag trodde skulle vara en halvtimme med den sortens introverta, svårjobbade personer som vansinnigt hajpade debutband brukar vara. Men det är raka motsatsen.

De frågar vad jag tycker om låtskisser de spelar upp, de frågar om Allhuset i Stockholm som de snart ska spela på är en bra livescen. Och de frågar om jag tror att framgången med sjuan ”Against the tide” – som snart sålt slut de 500 exemplar den pressades i – kommer slå åt motsatt håll när de släpper albumet.

Jag känner mig obekväm. Framför mig sitter tre av personerna som spelar på ”Against the tide”. Jag vill inget hellre än att bara förklara för dem exakt hur bra det är och hur jag på allvar tror att jag är med om något stort. Hur jag tror att de kommer att bli viktiga. Men jag hasplar bara ur mig dumheter, som om jag var 18 år och försökte prata med en söt flicka.

I låten ”Tack” sjunger Mauro Scocco ”jag vet att jag pratar för mycket och för fort men läs mellan raderna” och den här kvällen är jag väl ungefär där någonstans. När The Radio Dept. spelar en låt som de är osäkra på eftersom den skrevs redan 1995 och de inte vet om den håller så vill jag bara skrika rakt ut att den måste släppas (den ska senare dyka upp på albumet som ”Lost & found”). Men jag nickar bara lite oimponerat eftersom jag är så nervös.

Det känns som att de vänder sig till mig för bekräftelse och jag vet inte hur jag ska hantera det eftersom jag kom dit och hoppades att få lite vägledning av dem.

Om hur man ska göra för att vara bra.

Timmarna går. Vi lyssnar på musik och pratar. Jag säger åt dem att de får slänga ut mig om det är på grund av mig de inte får någonting gjort, för jag tänker ju inte gå därifrån frivilligt. ”Äh, det är ingen fara. Det brukar se ut så här när vi försöker vara produktiva”, svarar Martin Carlberg.

Jag börjar förstå att det inte kommer att bli någon intervju. Och att det är mitt fel. Det är en märklig situation egentligen och jag tror inte att de är helt bekväma med att ha mig där. Jag gled in från ingenstans och saknar helt deras referensramar och nu vägrar jag gå.

Jag sitter i soffan medan de spelar vinyler med all den där musiken som jag ju bara måste känna till om jag ska komma till dem och skriva om deras musik, men som jag inte har hört förut.

De blir helt knäckta när jag säger att att jag ”inte är så inlyssnad på” The Posies (jag har aldrig hört dem). Johan Duncanson slår genast på ”Solar sister” och spelar luftgitarr i solot som om jag inte kan bli hel innan jag upplevt det. Det är ett Ögonblick.

Jag märker att vi kanske inte har så många beröringspunkter musikaliskt men att vi närmar oss popmusik på samma sätt.

Detaljerna som måste visualiseras med händerna. ”Här har vi det! Det är såhär jag vill att trummorna ska vara”, utbrister Johan Duncanson under en Arab Strap-låt och börjar mixtra med equalizerinställningarna i datorn för att efterlikna ljudet till en av deras egna låtar.

My Bloody Valentines ”You made me realise” har en textrad som får rummet att unisont sucka. ”You can close your eyes / Well you might as well commit suicide”.

Johan ser helt knäckt ut.

Jag vet precis varför. Även jag har textrader som jag vill rista in i armen eller åtminstone sätta upp på en liten lapp på insidan av badrumsdörren.

När jag går därifrån har det blivit mörkt. Jag plockar upp en kebab och hoppar in i en taxi som ska ta mig till en lägenhet som jag lånat över natten av en tidigare arbetskamrat. Taxin behöver bara köra några kvarter innan jag är framme, men jag visste ju inte att det var så nära.

Det var bara en adress för mig. Jag känner mig dum, betalar och går in. Hans lägenhet håller på att renoveras och det är bara sängen jag kan vara på. Jag äter min kebab och lägger mig ner. Har jag gjort bort mig nu igen? Sitter de nu och undrar vad det var för idiot som kom och satt i deras soffa hela kvällen?

I så fall får det vara värt det. Jag byter gärna lite stolthet mot att få ha varit med om det här.

Jag minns inte om det var de som diskuterade vilken slags cover de borde göra eller om det var jag som tog upp det helt apropå ingenting, men jag minns att jag satt och entusiastiskt försökte övertyga dem om att de borde göra Pet Shop Boys ”Nervously”. Jag vet inte vad jag tänkte.

Förmodligen att Johans röst skulle vara helt fantastisk för låten, och att den skulle kunna bli hur stor som helst om de byggde upp den med sina distmattor istället för med det orkestrala musikalarrangemang som Pet Shop Boys hade. De blev tysta när jag föreslog det. De undrade varför jag föreslog just den. Jag hade inget bra svar, i alla fall inget lika bra som jag trodde mig ha.

Anledningen till att de undrade var att DJ:n på en nation i Lund där de spelat hade sagt till dem att de borde göra en Pet Shop Boys-låt. Men de visste inte om han menade allvar eller om han bara var dryg. För de gillar Pet Shop Boys. Mycket. Men de tycker det är konstigt att två personer föreslagit det inom loppet av en vecka.

Jag skäms lite på min säng. Vad tänkte jag med när jag klev in och inte hade hört The Posies men kom med det förslaget? Men som sagt, om jag har gjort bort mig så var det värt det.

Jag minns en detalj. Johan Duncanson spelar upp en lugn låt som de arbetar med. Den går nästan i dansbandstempo, men är så vacker och så sorglig att jag ligger där på sängen nu och försöker nynna den, önskar att jag hade den på min Minidiscspelare, vill höra den igen.

Han berättar om bakgrunden till låten, om hur han skrev den efter att ha sett filmen The fisher king och fastnat för scenen där Parry äntligen, efter allt han gått igenom, får kyssa Lydia innan hon går in i porten och lämnar honom frusen ute på gatan i natten.

Han följer henne med blicken genom fönsterrutorna när han plötsligt hör klappret av hovar.

Det är riddaren, hans hjärnspöke, som står borta vid korsningen. Inte nu. Han är förälskad, han var lycklig i en sekund men demonerna kommer i fatt honom. Inte just nu, inte just här.

Det är ett Ögonblick.

Han faller på knä på asfalten, knäpper händerna och vädjar. ”Please… let me have this.”

Sedan ett par år tillbaka har jag dock ändrat uppfattning gällande Slowdive, de var stundvis briljanta. Scott hoppade av Slowdive efter Souvlaki och bildade bland annat bandet Televise och senare skivetiketten Kesh Recordings. Där han släppt skivor med bland andra Hannu och Sebastian Roux. Han har även bandet Seavault ihop med Isans Antony Ryan, osv osv.

Scott har knappast legat på latsidan sedan han hoppade av Slowdive. Nu solodebuterar han under eget namn med skivan ”Navigare” på skivbolaget Miasmah, som drivs av Erik Skodvin från svårt underskattade Deaf Center.

”Navigare”, med ett utsökt omslag av Erik Skodvin, är oehört variationsrik men ändå väl sammanhängande. Om någon väntar sig höra Slowdive så får man nog leta, eller kanske inte, det är inte omöjligt att de hade låtit så här idag om de hade fortsatt. Första spåret ”Introduction of Cambridge” börjar med en ljudvägg av cello, gitarr och field recordings från gamla kassetter och vad som faktiskt också verkar vara trummor.

Vad som skiljer sig från andra släpp på Miasmah är att det faktiskt finns vissa spår som påminner om ”vanliga” låtstrukturer. Ger du ”Navigare” tid och kärlek så kommer du att bli rikligt belönad, om inte ja då är det din förlust.

Lyssna även på
Fennesz ”Black Sea”
Deathprod ”Morals And Dogma”
Caretaker ”Persisten Repetion Of Phrases”

Simon Scott
Miasmah
Kesh