Vad jag tycker om den? Jo, jag har givetvis min analys färdigskriven, korrekturläst och utpräntad. Men jag tror faktiskt att jag behåller den för mig själv. Låser kanske in den i något schweiziskt bankfack. Det verkar faktiskt mycket mer tilltalande just nu.

Jag känner hellre för att prata om Neil Tennant och Chris Lowes magnifika återkomst i den nostalgiskt återblickande (vad annars?) nya house-singeln som de döpt till »The Pop Kids« (vad annars?). Om inget hellre än för raden »we were so sophisticated/telling everyone we knew that rock was overrated«.

Fast det finns ju så klart mer rock jag gärna tipsar om den här veckan:

Pet Shop Boys – »The Pop Kids« (singel)

Moodymann – DJ-Kicks (samling)

Not Waving – Animals (album)

Gqom Oh! The Sound of Durban (samling)

Boy Better Know – »Radar Radio Mix« (mix)

Omar Souleyman – »Heli Yuweli« (singel)

Kevin Gates – Islah (album)

James West – DJ Midi Mayne Busy Night Time 1997 (kassett)

Skepta feat. D Double E & A$AP Nast – »Ladies Hit Squad« (singel)

Åh, jag hade sådana förväntningar. Eller jag hade egentligen två stora förväntningar i år: den ena på Moodymanns ”Picture this”, den andra på Soul Claps ”EFUNK”. Två album som av en slump kom att förenas i funken, ja liksom en vädjan att sträcka armarna mot högre makter.

Men därutöver upphörde liknelserna.

Jag började följa Soul Clap, lyssna på deras edits och mixtapes med ett växande intresse, i slutet av 2009. Jag fullkomligt älskade när Eli Goldstein och Charles Levine letade djupt bak i nostalgibackarna – i synnerhet i den med nittiotalsklassiker – och bäddade in låtar som Chris Isaaks ”Wicked game”, Aaliyahs ”Rock the boat” och Fleetwood Macs ”Dreams” i varma filtar med färgrika nyanser – lika vackra och mjuka som Pendletonfiltar.

Jag har dansat till låten ”Lonely C” sena nätter, jag har lyssnat på samlingarna ”Social experiments 002″ och ”EFUNK: The Mixtape”, liksom det underbara samarbetet med Clapz’n’Dogz på ”Clapz II Dogz EP”, om och om igen. Men när de slutligen stod på egna ben drogs mattan bort under dem: ”EFUNK ” var som ett platt fall med blott ett par glädjefyllda ögonblick på vägen ner.

En låt som förtjänar att ryckas ur sitt sammanhang och lyssnas på i avskildhet är Janet Jackson-inspirerade ”Take it slow” med sångerskan Franceska. ”Ecstacy”, vars sång av Mel Bratt från nittiotalsbandet All Saints för tankarna till Erykah Badus, är en annan.

Däremellan skapar Soul Clap musik som får mig att skämmas en smula över min tidigare förtjusning, som vore den skapad av två amerikanska dudes utan några som helst intentioner att göra musik med hjärtat. Själlöst, känslokallt och utomordentligt tråkigt.

Det är musik jag inbillar mig hamnar i ett nytt forum med en ny publik – och tro mig, jag väljer sliskiga houseproduktioner på strandfester i Miami över skojfriska elektrofunkrytmer på ängligt hippa ungdomsfester vilken dag som helst. I vår ställde jag rentav in en planerad resa till Amsterdam för en klubbspelning med Soul Clap, just på grund av rädslan att hamna i fel sällskap, i fel sammanhang.

Man pratar ofta om att musik och humor inte hör ihop, och i detta fall – som i de flesta andra fall – håller jag med. Musik får aldrig tangera den skojfriska gränsen på känslornas bekostnad. Försvinner känslan, försvinner också hela musiken. Och Soul Clap borde ha förstått det när de valde att göra en intetsägande cover på The Egyptian Lovers ”The Alezby inn”.

Den raka motsatsen till Soul Claps besvikelse till album var Moodymanns sjukt efterlängtade ”Picture this”. Det är kanske orättvist att ställa Mästaren jämte dessa ängsliga dudes, men det var ju just dessa två album jag hade störst förväntningar på i år. Idag raderar jag den ena från spellistan och markerar den andra som favorit.

Nej förresten, jag behåller ”Take it slow”. Den måste hamna som första låt på sommarens mixtape, att spelas högt i bilstereon och på alla de klippor från vilka vi ska bada. När solens värme bäddar in våra kroppar i färgrika nyanser igen.