För en kultur- och rockjournalist är det dödssynd nummer 1. Många ilskna läsarkommentarer har inletts med »har du ens hört den här skivan?!«. Legender om recensenter som satt plus på festivalband som aldrig spelat, drar ständigt nya hånleenden. Det kvittar. Ty den här boken tvingar mig att frivilligt lägga halsen på stupstocken. Inget är värt den mentala smärtan att ta sig igenom dessa 120 sidor.

Förutsättningarna är lovande. Lördag. Dottern sover sött. Black Sabbaths Vol. 4 på skivtallriken. Ett glas rött. Ute faller snön fridfullt. Men inget kan lindra det flammande hat som blossar upp i mitt hjärta redan på sidan fyra, där författarna rasar »tjänstefel!« eftersom näringslivet (Närings. Fucking. Livet.) inte haft vett att ens börja lära sig av Lemmy och Hetfield.

Efter det kämpar jag mig fram genom konferensknullarfloskler som »strategisk positionering«, »sharehold value creation« och »varumärke/branding«, varvade med överdådiga uppvinklingar om att Dio är »en av historiens största hjältar«.

Allt bildar en så pass osexig legering att min drift att rocka helt skrumpnar, dör sotdöden.

För att använda mig av orimliga och illa skrivna överdrifter modell författarduon Pärson/Öberg: jag känner mig som en tysk soldat på återtåg ut ur Sovjetunionen. En reträtt som bara kan sluta på ett sätt: undergång.

Min undergång kommer på sidan 31. Där slås det fast att reklamkaraktären ICA-Stig »är metal!«. Det svartnar, flimmer om fallhöjden från Västerbron i Stockholm matas fram. Tänker på mitt barn i rummet intill. Fattar ett beslut. Slår igen Heavy Metal Management för gott, sveper mitt glas och går och lägger mig, drömmandes om att vakna till en värld där hårdrock inte blivit ett meningslöst skal, dränerat på allt av värde så att exakt vilken lallare som helst kan applicera exakt vilken lallande innebörd som helst på musiken jag älskar.

»Det här är min sanning! Det här är metal för mig!« Nej, dra ni åt helvete, hela Kalla Kulor Förlag. Regnskogen ringde och ville ha tillbaka sina träd.

Brasklapp för den kommentarssugne läsaren som undrar varför den korrupta recensenten inte i klartext berättat vad Heavy Metal Management handlar om: det är en managementbok som med hårdrock som avstamp ska inspirera chefer på alla företagsnivåer att steppa upp sitt spel »från good till badass«.

Om du tycker det låter lockande förtjänar du att få det här avskrädet ingraverat på din gravsten, som ett sista bevis till eftervärlden att du hade noll koll.

Heavy Metal Management av Pär-Jörgen Pärson och Hans-Olov Öberg är utgiven på Kalla Kulor Förlag.

Jag köpte de båda albumen Inhale/Exhale och Human 2.0 när de kom och lyssnade på dem intensivt. Sedan var jag ifrån Nasum under en period, för att i slutet av 2004 återknyta till bandet. Då med anledning av det tragiska beskedet att gitarristen och sångaren Mieszko Talarczyk var en av de saknade och sedermera döda i tsunamikatastrofen i Sydostasien. Svensk metal hade förlorat en nyckelfigur. Nasum upphörde strax därefter.

Att bandet i år tagit upp taktpinnen igen markerar att det är 20 år sedan starten, och är framför allt ett sista avsked till fansen och till Mieszko.

När jag började lyssna på Nasum var det aggressiviteten, det tajta framförandet och den totala attacken som jag fastnade för. Musiken förenade rens från crustpunk och perfektion från grindcore med dödsmetallens tyngd. Det var brutalt och mer anarkistiskt i formen än mycket av det sena 90- och tidiga 00-talets black- och dödsmetal. Och det var framför allt få, om ens några, andhämtningspauser. Krass musik kastad i ens ansikte.

Just så är det att se Nasum under avskedskvällen. I början står jag och gungar med till tempot och frenesin. Men snart är jag fastnaglad i golvet och får allt larm och grindsmatter riktat rakt in i kroppen. Det är alla de kvaliteter som en bra metalkonsert ska ha: VOLYM (det var så länge sedan jag upplevde det i en lokal med livemusik), kaotisk inramning (knökfullt, moshpits) och ett band som vräker ur sig varenda ton. Anders Jakobson bakom trummorna är bländande och hamrar på ursinnigt. Samma engagemang uppvisar strängansvariga Jesper Liveröd (bas), Jon Lindqvist (gitarr) och Urban Skytt (gitarr). Och inlånade sångaren Keijo Niinimaa från finska Rotten Sound sköter sin uppgift fokuserat och mycket bra.

Personliga favoriter som »Time to act!« och »Corrosion« avlöses av låtar från de två sista skivorna Helvete och Shift i en mastig repertoar. Det är egentligen ett och samma tonläge rakt igenom – metal i fullmatad och maxad form som fyller ut varenda vibration i luften. Men det är själva matandet som är kärnan i Nasums musik. Och som de har fyllt med mening och innehåll under hela sin karriär.

Kvällen därpå sitter jag och tittar på partiledardebatten i Svt:s Agenda. Hade Nasum fått välja vinjett till programmet är jag säker på att de valt följande 18 sekunder.

»Varför lägga all sin energi på ingenting?
Lägg om kursen du hinner än!
Varför ödsla tid och energi på idioti?
Lägg om kursen, du hinner än!
Lägg om kursen, jag tror du hinner än!«
(M. Talarczyk)

Tack för allt, Mieszko och Nasum.

När jag läser min artikel i dag slås jag av hur medioker den är. Precis som skivtiteln handlar texten mycket om lojalitet – till musiken, bandet, den slappa livsstilen, integriteten. Lojalitet till att aldrig utvecklas musikaliskt annat än i vissa svaga skiftningar i produktionens jordskorpa. Ward säger själv i intervjun att han har problem att höra skillnad på sitt eget material.

”Kamratskap, ära, lojalitet” – ja, där finns många onaniformuleringar från ett subkulturellt pojkrum som stagnerat. Eller ur en hurtigare ”Mein kampf”. Inte fel, med andra ord. Bara så självklart och söndertröskat när man pratar om Bolt Thrower.

Det jag kommer ihåg mest från intervjun är allt jag inte använde, det som nu endast lever i mitt minne då jag aldrig sparar varken inspelningar eller transkriberingar. Som Wards avsky för musikindustrin och den kommersiella samtiden. Ointresset för allt annat än militärhistoria och Bolt Thrower, att röka gräs, dricka te och inkassera socialbidrag från staten.

Och hatet mot rockjournalister, som är en symbol för makten.

Ward berättar hur de på en pressträff för föregående släpp försett den samlade journalistkåren med huvor, fört ut dem i skogen i en lastbil och låtit skenavrätta dem. Som ett litet skämt, bara sådär.

Dock är det citat som biter sig fast som starkast från en brevkorrespondents vi har efter själva intervjun. Jag skriver och frågar följande:

”Om du fick välja vilket krig i världshistorien och vilken rang inom vilken vapengren från vilken nation som helst, vad skulle du välja att strida som?”

Jag pausar för att förklara för de oinsatta: Bolt Thrower har under sin 26 åriga existens inte släppt ifrån sig en endaste textrad som inte handlar om mänsklighetens besinningslösa lust att utplåna sig själv genom organiserade, väpnade konflikter.

Allt handlar om krig.

Det är MÖP:arnas MÖP-band, utan att någonsin hänfalla åt Sabaton-esqt gråtmilt flaggviftande. Ja, givet: askan som besjungs är ärorik. Men döden är oundviklig och syftet meningslöst. Patriotism av någon sort existerar inte.

Det är krassa, känslolösa konstateranden som ”This solemn image/Constructed with resolution/A monument/To war’s terminal conclusion” (”Cenotaph”, 1991). Eller ”Orders/Unquestionable/All rank and file expendable/The frozen dawn emerges” (”At first light”, 2005).

Bolt Thrower är gruppen som döper en låt efter världens första stridsvagn (”Tank (Mk. 1)”, 1994). Och har en annan där de metodiskt räknar upp alla dokumenterade väpnade konflikter under mänsklighetens historia (”Through the ages”, 1992). Det tar ändå bara 3.45 minuter.

Ja, ni förstår. Krig.

Paus över.

Jag minns inte vilket krig Gavin Ward sa att han allra helst hade kämpat i. Men jag minns hans rang och vapengren:

”Menig. Och alltid infanteri. Alltid, alltid infanteri.”

Längst ned, på botten. Kanonmat. De överflödiga, förbrukningsvaran.

Jag kan inte tänka mig ett mer passande och enklare sätt att placera Bolt Throwers musik i än ett jävligt och rått arbetarklassperspektiv.

Ingen susar omkring och glassar i luften som någon ”Top Gun”-hunk. Inga liggisar i var hamn. Bara skyttegravar, söndertrasade innanmäten i lera och ett fuck off till makten. Rakt uppåt med hierarkins stegpinnar som avsändare. De vet att befälen avfärdar deras existens som ovärdiga och meningslösa – så varför bry sig om något annat än den egna sfären?

Infanteriattityden går igen i det verkliga livet hos Bolt Thrower – dessa crustiga före detta husockupanter som flyger under radarn som den extrema metalvärldens svar på ”12 fördömda män”.

Första gången jag ser dem live är på en festival djupt nere i det forna Östtyskland 1997. Arrangören kräver att alla akter ska kränga sina t-shirts i de officiella försäljningsstånden för samma styckepris i tyska mark. Bolt Thrower finner priset orimligt. De vägrar och slänger ut sina t-shirts gratis från scenen samtidigt som de kallar arrangören för profitgrisande ”wankers”.

Andra gången är 2006 på Münchenbryggeriet i Stockholm. Bandet säljer sina hemtryckta t-shirts för 100 kronor och decibelmätaren står på 128. En av Sveriges ledande kulturjournalister får tinnitus och jag leviterar av lycka när låten ”World eater” rullas ut och förtär folkmassan.

All denna genuint underjordiska rebellanda – som på ett avigt sätt känns otroligt anti-mod och helt fel för TMA:s vanliga PMA – gör att jag till fullo accepterar att bandet med största sannolikhet aldrig mer kommer att släppa musik.

Bolt Thrower har gått ut och sagt att ”Those once loyal” är det bästa de någonsin har gjort och hur de än försöker, lyckas de inte överträffa den. Låtar skrivs. Låtar kasseras. De är inte nöjda. Och hellre än att släppa något de inte kan stå för så skiter de i allt och stannar hemma, röker fet, dricker te och går på socialbidrag.

Hur mycket jag än älskar Bolt Thrower så accepterar jag det beslutet och önskar att fler artister är så klarsynta. Hellre än att göra fansen besvikna med mediokert material väljer de att göra dem besvikna genom att dra ur proppen när risken för det mediokra kanske – kanske! – hägrar vid horisonten. Konceptet tas ända in i bunkern och stannar där, för gott, precis som Hitler.

Jag har en vän som har en teori om att mer än tre album från en extrem artist, vilken som helst, är helt överflödigt att äga. Där går gränsen. Jag håller inte med men har ännu inte kunnat motbevisa honom. Därför sörjer jag inte Bolt Throwers beslut att sluta skriva.

Alla deras låtar är ändå likadana. Och alla handlar om krig.

”Dearest God,
Have mercy on me,
Grant me solace and grace.
My sins afflict me,
Like pus in my bones,
Help me, Jesus, Lamb of God,
I am sinking deep in mire.”

Bach – Cantata 179 – ”Liebster Gott, erbarme dich”, 1723.

I en uppblåsbar fåtölj i en pool ligger Chris Holmes, gitarrist i metalbandet W.A.S.P. Han är fullt påklädd i läder från topp till tå. I handen håller han en halvt urdrucken vodkaflaska. Vid poolkanten sitter hans mor med en drink hon också, något tom i blicken. Luttrad, kanske lite berusad.

Intervjuaren frågar Chris hur mycket han dricker om dagen. Ungefär fem flaskor vodka, svarar Chris i sin stol. ”Yeah, I’m the happiest son of a bitch motherfucker there ever was”. Intervjuaren frågar om han gillar att vara rockstjärna. Chris häller en nyöppnad flaska i sig, över sig, och svarar långsamt ”Not really. I don’t dig being the person I am”. Konstpaus.

Sedan samlar han ihop ytterligare tre oöppnade flaskor i famnen, sluddrar ”hey, watch” och försvinner under ytan. Kameran zoomar in på hans mor, som tittar rakt in i linsen, utan att röra en min.

Jag har kommit till kapitlet i Mötley Crües biografi där Nikki Sixx dör. Då har dekadensen egentligen inte upphört under någon av de 200 sidorna som lett upp till hans överdos. Tommy Lee skriver:

”We partied like clockwork, bro. You could check the clock in whatever time zone we were in and figure out exactly what kind of shit we were into. For a while, we even had this drug kingpin following the tour bus in an exotic Excalibur with a license plate that said DEALER”.

Jag skrattar. Jag vill ha mer. Jag skakar på huvudet och vänder blad och vänder blad igen. Jag skrattar när Nikki vaknar dagen efter att ha varit kliniskt död i flera minuter och sliter ut alla kablar och slangar och stapplar ut ur sjukhuset iförd endast byxor (det påminner mig om när Richie gör detsamma efter sitt självmordsförsök i ”The Royal Tenenbaums”).

Jag skrattar när Nikki kommer hem, får höra på nyheterna att han är död och spelar in ett telefonsvararmeddelande som säger ”Hey, it’s Nikki. I’m not home because I’m dead”. Varpå han, mycket torrt berättat i text, hittar lite mer heroin i sitt hus och överdoserar igen.  Där ligger han sedan, blodig och avsvimmad i sitt badrum och telefonen ringer non-stop.  ”Hey, it’s Nikki. I’m not home because I’m dead”.

Det kanske är livsfarligt för en forskare att läsa biografier. I den digitala eran finns allt extramaterial ett klick bort. Samtidigt som jag läser så googlar jag. Jag sitter framför Youtube i timmar. Jag går igenom bild efter bild efter bild. Jag tittar på fler dokumentärer i en aldrig sinande ström. Där glider Johnny Thunders sluddrande ned för scenen i ett censurerat, något avantgardistiskt klipp från ”Måndagsbörsen” 1982.

Där kiknar Steven Tyler av skratt åt alla tossigheter han ägnat sig åt genom åren. Där finns den välkända, ökända situationen där Ozzy Osbourne snortar myror. Den scenen blir för övrigt betydligt mer äcklig om man ska tro Nikki Sixx version. Någon kräks blod. Dricker vodka som vatten. Kastar en Jack Danielsflaska i huvudet på en förbipasserande. Zombiedust.  Mer heroin. Tjejer. Slagsmål. Däcka. Vakna och göra om alltihop. 

Men det är inte bara dimmorna och de yttre fysiska gränserna för vad en kropp kan tåla – hur mycket det går att släppa taget – som fascinerar mig. Jag skrattar inte för att det är roligt. Jag skrattar för att jag inte förstår. Jag försöker relatera till det våld som uttrycks. Den vägg av drogromantik som slår emot mig är samma vägg av längtan efter intensitet. Modernitetens centrala funktion. Framåt, uppåt, ständigt accelererande.

Det är Napoleons tanke om arméns avantgarde. Attack, attack, alltid attack. Tänd eld på dig själv. Spela tills du blöder. Det är en djungel, så lev som ett djur.

Därför blir också maskuliniteten, som är så hårt och disciplinerat förhandlad – för mig en sådan extrem pojkklubb – spännande när den också blir uppsminkad och tillspetsad. Som hos exempelvis Mötley Crüe. Vem är mest Man? Den som utan besvär kan leka med kvinnliga attribut. På något konstigt sätt blir den måttlösa, kemiska kontrollförlusten också den ultimata kontrollen. Ett meta-patriarkat i högklackat. Och det är såklart samma sak med heteronormativiteten, kanske bäst representerad av s&m-referenserna hos Judas Priest.

Det har gått varvet runt för mig. Musikaliskt och tidsmässigt. Som med allt annat i den digitala eran fortsätter min egen hunger efter musik – och därmed min ständiga förvåning över vad jag kommer på mig själv att sitta och lyssna på. I mitt eget ganska kontrollerade liv, möjligen hårdare disciplinerat för varje år, får min fascination för metal en märkligt precis funktion.

Det är en alternativ verklighet, så hyperrealistisk att jag måste skratta åt Nikki Sixx när han dör och återuppstår. När han spelar in sitt absurda telefonsvararmeddelande. Jag hungrar inte efter drogromantiken. Jag försöker förstå vad som verkar vara nihilism och existentialism samtidigt. Det är den ultimata motsättningen. Jag har nog aldrig lyssnat så intellektuellt på något som är menat att vara så oreflekterat rakt.

Precis som hos Jean-Paul Sartre så är det i äcklet som tillvaron blir som mest konkret. Äcklet är det som hotar att binda oss, som vill ge oss en given existens. Det kan ta ifrån oss vår frihet (den ultimata maskuliniteten). Det är ledan, som verkar bli allt starkare ju mer våra anti-hjältar får vad de vill ha, som också leder till ett hat inför själva varandet.  Allt blir frånstötande. Äckligt. Och det är äckligt att vara frånstötande. 

“I have crossed the seas, I have left cities behind me, and I have followed the source of rivers towards their source or plunged into forests, always making for other cities. I have had women, I have fought with men; and I could never turn back any more than a record can spin in reverse. And all that was leading me where ? To this very moment…”

Och efter alla ord, efter sidor efter sidor av dekadens, av vilka jag har många kvar innan jag är mätt, så är det ett fyra minuter långt klipp med Chris Holmes i en pool från dokumentären ”The decline of Western civilization part II: The metal years” som sätter alla dessa tillvarons yttersta tankar i rörelse.

Det verkar plötsligt mer talande än alla rockbiografier jag läst. Han är den ensammaste och lyckligaste jäveln på jorden. Han har allt han någonsin kan önska sig, och han drunknar, försvinner sakta under ytan, medan hans mor ser på. Rockens paradis verkar ständigt dolt i mörker. Eller som den 30-åriga Antoine Roquentin i ”Äcklet” så passande påpekar: ”You must be like me; you must suffer in rhythm.”

Jag köper sista numret av Tidningen SEX när det ges ut 2007. Det är på 150 sidor med ett förstklassigt innehåll (intervjuer med bland andra Diamanda Galas, Henric De La Cour och Lisa Carver), men de 40 sista sidorna har jag ännu inte läst. Samma år kommer The Fall-samlingen ”The Fall Box Set”, en diger box om fem cd-skivor med 91 låtar från åren 1976-2007. Jag har hittills lyssnat igenom tre skivor. 2010 köper jag julnumret av kulturfanzinet/tidskriften Det grymma svärdet, 224 sidor där jag än så länge bara har läst ett tiotal. I slutet av 2011 ges det senaste numret av tidningen ut som DN uppmärksammade i veckan.

Dismember uppmärksammas på ett annat sätt. Låten ”Skin her alive”, baserad på en verklig händelse i sångaren Matti Kärkis bostadshus, anklagas för att vara obscen och leder till åtal i en brittisk domstol.

I USA är Autopsy, Obituary och Cannibal Corpse några av de ledande banden i en amerikansk scen som funnits ett par år längre men som har många tematiska likheter med den svenska dödsmetallen: död, mörker och guttural sång. I England är Carcass framgångsrika med sina närstudier av obduktionsrapporter i såväl texter som musik. Kollegorna i Bolt Thrower skildrar å sin sida krigshistorien med en vältrande och tung form av metal som är minst lika uppskattad.

Napalm Death är något annat. Bandet, som bildades i Birmingham 1981, har liksom flera av de svenska banden sina rötter i punken. Men släktskapet är inte bara musikaliskt utan även textmässigt. Crass, Discharge och Amebix är viktiga i början. Men också industri och power electronics-musik som Ramleh och Whitehouse.

De första albumen präglas av korta låtar, ofta inte längre än runt en minut, där maniska blastbeats, rå energi och primal hardcoremetal pressas in. Avskalat och rensat från pålägg och så komprimerat att ingen luft ryms. Debuten ”Scum” är en otyglad kombination av oljud och punkrens med musikhistoriens kortaste låt ”You suffer” – 1 sekund lång. Omslaget pryds av fem kostymklädda män som tittar ned på en svältdrabbad familj omgiven av en mängd dödskallar. Mellan huvudena syns Coca Cola, BP och IBM.

Andra albumet, ”From enslavement to obliteration”, följer samma mönster; korta attacker och ett förbannat tilltal. En skiva inspelad på sex dagar med Lee Dorrian som enda vokalist – berömd för sina snabba växlingar mellan gutturala vrål och ljus, vansinnig skriksång.

Om inte albumtiteln är tillräckligt talande ger låttitlar som ”It’s a M.A.N.S World!”, ”Private death”, ”Social sterility” och ”Emotional suffocation” en fingervisning om innehållet. Vardaglig skit, mental instängdhet och konventioner utropade i versaler. Med liten risk att missförstås eller uppfattas som dubbeltydiga. Det är en inriktning som Napalm Death hållit fast vid.

En lördagseftermiddag för några månader sedan letar jag upp ”Utopia banished”, Napalm Deaths fjärde skiva. Det är första gången på säkert tio år som jag spelar den. Den är mycket bättre än vad jag minns. Det är okonstlat och övertygande. Musiken är en skur av ilska och välriktade observationer från ett samhälle på väg in i ett 90-tal som präglas av arbetslöshet och ekonomisk oro. Jag har verkligen saknat det.

Vokalist och textförfattare är nu Mark ”Barney” Greenway.

När ”Utopia banished” släpps är reaktionerna blandade. Vissa fans, som inte kunde förlika sig med de tydliga inslagen av dödsmetall på föregående albumet ”Harmony corruption”, är positiva över den nya inriktningen. Musiken tar bitar från Napalm Deaths ursprung – grindcore – och sätter ihop dem med mer genomarbetade låtstrukturer. Andra ser skivan som ett första steg i bandets utveckling mot ett modernare sound. Ett försiktigt steg som skulle komma att tas fullt ut på efterföljande ”Fear, emptiness, despair” två år senare.

”Utopia banished” är en otroligt kompakt skiva. Den brittiska producenten Colin Richardson har skapat ett ljud som är massivt. Barney Greenways röst är en mullrande flygplansmotor. De piskande blastbeatsen och gitarrmattorna är så tätt sammansatta att de känns som en sköld. Låtarna hålls inte tillbaka, de kastar sig fram – smack! Grindcorehits lika effektiva som Idollåtar på en Ituneslista.

Det är, vid sidan av ”Scum” och ”From enslavement to obliteration”, Napalm Deaths mästerverk som aldrig fått ett sådant omnämnande.

Varför är ”Utopia banished” så stark och aktuell snart 20 år efter att den släpptes? Ett svar är innehållet. Inledande låten ”I abstain” behandlar nationalism och vår underdånighet inför nedärvda och förlegade synsätt. En text som lika gärna kunde vara riktad mot islam-fientliga aktivister som English Defence League i dag:

”I abstain from this mundane apathy.
Committed to ’All for red, white and blue’
In effect you’re fighting for what’s really fighting you.

’Grit those teeth, push out those chests’
Tears only for the flag,
Always the brave patriot as you slip to second class”

http://www.youtube.com/watch?v=rmOOwD64Du4

Jag mailar Barney Greenway och ber honom utveckla det hela.

– Människor betyder mer för mig än att vara sentimental över flaggor och gränser. Men det synsättet retar folk av någon anledning. I ärlighetens namn är det vissa i Storbritannien som fortfarande ser landet som en imperialistisk makt – det finns en speciell övertro som går ut på att britterna har någon sorts överlägsenhet när det gäller levnadssätt. Jag tycker det är fullständigt patetiskt att folk dyrkar en instiution –  imperialismens själva kärna – som i verkligheten inte erbjuder dem någonting.

”Utopia banished” är enligt Barney en skiva som vill lyfta fram människans ”feodala natur” – hur villiga vi är att trampa ned och baktala andra för att ta oss framåt. Titeln understryker avsaknaden av motsatsen, en fredlig, samarbetsvillig och tolerant värld, som ofta uppfattas som en långsökt utopi. Utopin är bortjagad till förmån för tävling, konkurrens och vinst.

På ”Utopia banished” målas bilden av ett samhälle upp där människorna lämnat sig själva och sin empati för jakten på materiell och personlig framgång. Drivkraften är den egna kortsiktiga tillfredsställelsen genom transaktioner, statusmarkörer eller sociala andelar. Allt smutsar ned vår mänskliga sida. Därmed rör vi oss inte en millimeter. Vi upprätthåller istället ett dödläge: ”In stalemate, we stagnate.” (”The world keeps turning”).

Texterna på ”Utopia banished” är som musiken; snabba, avhuggna och relativt korta fraser som går en rejäl holmgång med inskränkthet, fördomar och cementerade strukturer. Allt är inte tydligt. I vissa fall är raderna lite för lösryckta för att bilda ett greppbart sammanhang. Men det är sånger som har något tungt och konstaterande över sig och som är alldeles för ursinniga för att de ska fastna i bitterhet eller plattityder.

Barney Greenways sociala patos kan spåras till hans bakgrund. Han växte upp i en familj med bröder som var fackligt aktiva. Han själv är vegetarian, atheist, pacifist, ivrig djurrättsanhängare och kallar sig skämtsamt för ”a fuckin hippie”. Han pratar gärna om mänskliga rättigheter, klimatförändringar, rätten till abort och uppfyller alla kriterier för den samhällsmedvetna punkaren med stort PK-hjärta. Men han är först och främst en fritänkare.

Liksom inspiratörer som Crass och Jello Biafra balanserar han på en linje mellan kritiskt raseri, skärpa och humor. Det kan vara svårt att hitta någon ironi i Napalm Deaths piskande utbrott. Men det finns något krasst satiriskt över musiken. Den vräker sig fram utan det minsta försök till subtilitet eller måttfullhet. Den gör det grindcoremusiken är bäst på: hamrar på i en och samma riktning. Den kastar hjärndött huvudet fram och tillbaka och matar ut den mest enkelriktade, icke-reflekterande musik som bara är möjlig.

Det gör att plakat och färdigt formulerade principer hålls borta – det är mer tankeväckande än påtvingande.

Låttitlarna är laddningar i sig: ”Upward and uninterested”. ”Christening of the blind”. ”Dementia access”. ”I abstain”. Man behöver inte läsa texterna. Budskapet finns där redan, välformulerat, asförbannat – och befriande. Det körs inte ned i halsen på en eller skrivs på näsan. Istället frigör det mentalt utrymme. Det lösgör energi i ens hjärna. Fraserna kastas upp i luften och dräms till. Är du tillräckligt snabb så fångar du dem.

Sammanfattar man ”Utopia banished” i en mening skulle det kunna lyda: Högljudd opposition som överröstar varje försök till status quo. Skivan sätter igång varningsklockor i lyssnaren. Oavsett om det gäller en ovilja att acceptera otrygga anställningsformer, tristess eller det faktum att en ständig flod av valmöjligheter i dag har ersatt riktig demokrati.

Mycket av Napalm Deaths styrka ligger också i att de befinner sig i ett nu. Musiken må ha polerats – ibland för mycket – och moderniserats sedan 1992, men textmässigt skäller bandet lika välriktat som för 20 år sedan. Världen har förändrats, fast ändå inte. Det faktum att vi alla är människor, hur banalt det än kan tyckas, är något som Barney bygger allt på.

– Jag är människa. Jag söker hela tiden efter det bästa sättet att spendera min begränsade tid på jorden och samtidigt bryr jag mig om hur världen ser ut för andra omkring mig. Jag vill inte berätta för andra hur de ska leva sina liv, men folks motvilja att öppna ögonen och dra ur öronpropparna är ibland frustrerande.

Nästa år släpps Napalm Deaths femtonde studioalbum, ”Utilitarian”. Den riktar sig inåt istället för ut mot omvärlden.

– Textmässigt försöker jag undersöka det tvivel som man kan ha när det känns som att du ägnar en livstid åt att kämpa mot restriktioner och tvång. Du kommer till vissa punkter då du ställer dig frågan om det verkligen är värt det? Vilka förändringar har man egentligen möjlighet att påverka och få igenom? I slutändan är det viktigt att inte ge efter såklart, om vi alla följer med som en fårflock så blir vi till slut inskuffade till platser där det absolut inte finns något utrymme att röra sig på.

– Min vilja att skriva och agera är ganska konsekvent, och även om jag inte hade varit med i Napalm Death skulle jag ha gjort vad jag hade varit tvungen att göra på ett personligt plan för att uttrycka motstånd och en brist på acceptans.

”Utilitarian” släpps i slutet av februari 2012.

Sin vana trogen inleder Mastodon med att sätta publiken på prov. Första låten är den nästan 15 minuter långa ”Hearts alive”. Det spår på ”Leviathan” som omfattar i stort alla stämningslägen som bandet införlivat i sin musik:  flinka plockmelodier, sludge och grottliknande riff, växlingarna mellan brutalt och harmoniskt, Brann Dailors fantastiska trumspel och det progressiva element som slagit många lyssnare med häpnad. Lika tajt som explosiv.

Två killar framför mig försöker starta en moshpit genom att kasta sig handlöst in i de andra åskådarna men blir istället handlöst utkastade. Kvar återstår en timme stor metal, stort berättande och flera höjdpunkter.

Som ”I am Ahab” om kaptenen på valskeppet i Moby Dick vars enda mål är att fånga den vita kaskelotvalen. Att besegra naturens best. Eller ”Iron tusk” där själva jakten dras till sin yttersta spets: ”Culture vulture, engage monster, wreaking vengeance”. Publiken röjer kontrollerat.

Mastodon har kallats för den tänkande metalskallens musik. Även om kvartetten från Atlanta alltid haft ett element av rock och anarkistisk energi i sig är det just det komplexa och progressiva som blivit alltmer påtagligt under bandets tolvåriga karriär. Sin peak fick det på 2009 års ”Crack the skye”, ett konceptalbum om en förlamad person som ger sig ut på en utomkroppslig resa och hamnar i Rasputins Tsarryssland. Musiken var lika raffinerad som temat. Låtarna hade mer instrumentala stickspår och mastiga riffbyggen än ett dopat Rush. Live spelades skivan i sin helhet.

– Varje del var en orkestrerad manöver, 15 minuter långa låtar. Det är bra, men bara när det är meningsfullt och låter bra, säger gitarristen Bill Kelliher när jag pratar med honom på telefon från Atlanta.

Till slut stod virtuoseriet bandet upp i halsen. Att se en konsert med Mastodon förvandlades från ösig koncentration till något stillastående.

– Vi lärde oss genom att spela ”Crack the skye” att publiken kollade på oss ungefär som om de tittade på en film. De rörde sig inte lika mycket som när vi körde våra äldre låtar. Energinivån är mycket bättre då – då känns det som att man gör det på rätt sätt, säger Bill Kelliher.

Två år senare är Mastodon tillbaka till där det började: med korta utbrott av energi. Och, liksom på debuten ”Remission” utan något övergripande tema eller koncept. Nya albumet ”The Hunter” är resultatet av ett band som letat efter pånyttfödelse och som funnit nytt bränsle och en beslutsamhet att tona ned virtuoseriet. ”Att inte vara så allvarliga och se om vi kommer undan med det”, som Bill Kelliher uttrycker det.

Som bevis för sin tes nämner han ”Curl the burl”. En låt om skogsarbetande amfetaminister som hugger ned träd för att komma åt ”the burl”, den delen av trädet som är värdefullast, som de sedan säljer för att ha råd med sitt missbruk. Eller att texten i ”Blasteroids” är baserad på saker som ungar skriker åt varandra när de bråkar: ”jag ska krossa glas och möblera ditt ansikte”, typ.

Lättsammare? Eller bara en bild av Mastodons ganska så pårökta fantasi? Välj själva.

Det allvarliga kom ändå att färga delar av skivan utan att det fanns med i planen. I början av inspelningen i december förra året dog gitarristen och sångaren Brent Hinds bror under en jakttur. ”The hunter” är tillägnad honom.

– Han fick en hjärtattack efter att ha skjutit ett rådjur och släpat den till sin bil, han hade ett svagt hjärta. De hittade honom i hans bil dagen därpå.

– Det resulterade i det seriösa på skivan och låtar som ”The sparrow” och ”The hunter”. Den förstnämnda är tillägnad en nära väns fru som gick bort. Raden ”pursue happiness with diligence” var hennes ordspråk. På hennes begravning var det mantrat som vi mindes henne genom. Att sträva efter lycka i livet genom uthållighet och arbetsamhet.

Uthållighet är något som också kännetecknar Mastodon. Det tog flera år av ihärdigt spelande och nötande på flera kontinenter, bland annat som supportinslag på The Unholy Alliance-turnén innan det lossnade och bandets vackra metal omfamnades av en större publik.

Att tonvikten på koncept och teman är en av orsakerna till framgången är inte en alltför vild gissning. Den berättande, äventyrliga och spektakulära karaktären i musiken återspeglas ofta i texterna. Det finns något mytologiskt och filosofiskt över tematiken, även om man nu har frångått ett enhetligt tema på ”The hunter”.
När jag i dagarna läste nyheten om att forskare hittat fotspår och en säng (!) i Ryssland som tros tillhöra ett djur som har likheter med en Yeti (snöman) var det som att Mastodons idévärld uppenbarade sig på riktigt.

Men det handlar om mer än bara mytologi.

– Det här att bli jagad genom skogen av en varelse som man inte vet vad det är eller att öppna en dörr till en okänd värld, allt det är intressant för människor. Det är det som är bränslet i mycket av vårt låtskrivande. Som i låten ”Circle of Cysquatch” ”på (albumet) ”Blood mountain” där vi tänkte, ”vad skulle hända om du är den här killen som sitter fast på ett berg och inte kan komma därifrån och det är något som jagar dig?” Och så utvecklade vi det och kallade varelsen som jagade för ”cysquatch” – en stor bigfoot med ett öga.

– Vi bygger mycket utifrån sådana galna idéer, kalla det mytologiskt eller filosofiskt. Det viktiga är att vi försöker binda ihop det så att det kan användas för att beskriva upplevelser i vardagen. För mig är några av de bästa texterna de som ställer frågan, vad betyder det för dig? Att innebörden inte är statisk. Som när du hör en låt när du är liten och tror att det du hör betyder bara en sak. Sen när du blir äldre och tar reda på vad texten egentligen handlade om så får det en annan mening. Det är ett sånt band som jag tror att vi är, säger Bill.

– Vi försöker att provocera fram tankar med våra texter. De kanske inte verkar vettiga på ytan, men de har alla en koppling till något verkligt.

Krävande musik och brett genomslag är ingen motsägelse. Det har band som Mars Volta och Tool tidigare bevisat. Och flera med dem. Kanske är metalgenren en av de rörelser som ger mest utrymme för extrema uttryck att få både tid och ett eget forum att växa i.
Mastodon ligger i dag på ett storbolag, är ett av de mest populära och hyllade banden av både kritiker och fans i sin genre. Det är en förutsägbar fråga, men hur har man lyckats vara sann i sin konst när populariteten växt?

­– Det har varit en märklig resa. När vi skrev på för Warner så blev vi försäkrade att de inte skulle tycka till om eller styra vår musik och det har de hållit fast vid. Fansen är väldigt kritiska. När vi bytte till ett större bolag så trodde de att vi skulle sälja oss, vilket vi inte gjorde. När vi valde Brendan O’Brien att producera ”Crack the skye” trodde de att vi skulle låta som Bruce Springsteen, AC/DC eller något mer mainstream, vilket vi inte heller gjorde. Vi har alltid hållit fast vid vår integritet. Vi fyra kommer aldrig att tillåta någon av oss att skriva något som är anpassat efter en specifik målgrupp eller lista.

Bill låter som om han för talan för en sektlik grupp som ingått ett förbund de inte får bryta. Men när det handlar om musik som Mastodon inte skrivit, eller åtminstone inte ska ge som vanligt album, är det inte lika strikt. 2010 gjorde bandet soundtracket till filmen ”Jonah Hex”. En västern som utspelar sig efter det amerikanska inbördeskriget och som är löst baserad på DC Comics-karaktären med samma namn. En ny upplevelse.

– Vi flög till LA och de slängde in oss i en studio med en stor tv-skärm där de visade delar av filmen som de ville att vi skulle spela till. Vi hade inte en aning om hur filmen såg ut, vi fick bara se små klipp här och där. Sen fick vi instruktioner, som ”denna scen kommer att sluta med en stor tågkrasch, kan ni spela något i stil med det?” haha. Det var en ögonöppnare för vi hade aldrig gjort det tidigare. Det är så mycket annorlunda mot att gå in i en vanlig studio och ha med sig grejer som man skrivit och veta hur allt ska spelas. Nu låg det i andras händer. Vi skrev delarna och gav dem till bolaget och så fick de göra vad som funkade bäst. Det var roligt men tröttsamt.

Korresponderade er musik med filmen tyckte du?
– Ja, jag antar det. Det var ju en del actioninslag. Mycket ”nitty and gritty”, en väldigt utpräglad Hollywoodfilm. Det kunde varit mer underground. Men det var mycket explosioner, pistolskott. Det är ju en hel seriebok som gjorts om till film. Det var inte den bästa filmen som gjorts. Men jag har sett värre, haha.