»Reverberations«: genljud, eko, reflektion, efterklang, vibration, konsekvens.

»Noise«: oväsen, buller, störande, meningslös information, brus.

»Wherever we are, what we hear is mostly noise. When we ignore it, it disturbs us. When we listen to it, we find it fascinating.« John Cage.

För ett tag sedan beskrev jag New Jersey-bandet Real Estate som »rock utan rock«. Ett band som gör musik som vid en första anblick framstår som passiv och distanserad men som kan dölja en möjlighet för lyssnaren att fylla i själv.

Det lågmälda kan skapa något större än det övertydliga.

Reverberations är stundom extremt svårgenomtränglig. Men det är den första texten, »A Chronic Condition: Noise and Time« av Paul Hegarty som jag vill stanna vid.

Han menar att oljud är någonting väldigt fysiskt. Hegarty beskriver hur ljud hjälper oss att organisera tiden. En kyrkklockas klämtande gör oss medvetna om tiden mellan varje slag. Tiden blir till sekvenser av ögonblick.

Och, inte minst, vi blir medvetna om att detta händer.

Kyrkklockan talar dessutom om vad klockan är, mätningen av tiden blir komplett. Tiden får form.

Men kyrkklockor får oss också att tänka på helt andra saker. De kulturella referenserna är oändliga, och kyrkklockor är långt ifrån neutrala. Vad det handlar om är att ju mer vi lyssnar, desto mindre framstår det som oljud. Oväsen är inte nödvändigtvis ett misslyckande mellan sändare och mottagare utan någonting som vi ännu inte har definierat.

Här kommer vi till en spännande paradox kring formatets begränsningar och noisemusikens gränslöshet. I vissa fall, som hos bandet Organum, kan oljudet inte separeras från vinylen som den är fäst vid.

Kortheten syns i formatet, som exempelvis tolvumsingeln Horii, med ett spår på varje sida. I jämförelse med första sidans tolv minuter är B-sidans »Keloid« ett fragment på en minut. Den består till stor del av en enorm run-off, en kommentar pressad i själva vinylen. Här är det inte innehållet, utan formen som gör oljudet.

Poängen är att göra det till just en grej, att visa att tiden är godtycklig. Om spåret är 6 minuter och 23 sekunder eller 18 minuter och 52 sekunder är ointressant och syftar endast till att vi har satt upp standarder för olika inspelningsformat. Istället vill Organum med sitt överdrivna formatval ge ett visuellt fuck you till lyssnaren.

Men noise handlar mer om glömska än om subversivitet. Det handlar om det sublima. Men musiken säger också någonting om vad vi anser vara oljud. Den säger någonting om makt. Inte bara i relation till harmoni och kaos. Utan till något ännu jobbigare – icke-varat.

Här plockar Hegarty fram Nietzsche och tanken om att vara fast i ett ögonblick, en insekt frusen i bärnsten. Strävan efter den här ständiga nu-tiden, icke-tiden, gör att vi kommer undan det standardiserade, det linjära, det progressiva. Det är ett evigt upprepande av enskilda ögonblick, ett försök att fastställa att rörelse ändå är en illusion.

På Organums sjutumssinglar är ögonblicket det enda som existerar. Det är »a crushing of time«. Skulle vi anta att naturen mestadels består av ljud, så är det för att vi, när vi skapar modernitet och maskiner, också skapar oljudet. Harmonin kommer till när något kan vara kaotiskt. Städernas brus blir naturens tystnad.

»We are in the noises of the world, we cannot close our door to their reception«. Michel Serres.

Som Merzbow har Masami Akita starkt bidragit till att göra noisemusiken till en etablerad (om än orubbligt underjordisk) genre och sig själv till en av de mest produktiva noiseartisterna. Att följa alla hans utgivningar är ett heltidsjobb. En titt på några av de CD-boxar som getts ut ger en fingervisning om omfattningen; 2000 års omtalade ”Merzbox”, bestod av 50 skivor varav 20 med tidigare outgivet material; ”13 Japanese birds” från 2009 var en box om 13 skivor utgivna över lika många månader. Och förra årets ”Merzbient” utgjordes av 12 skivor med outgivna inspelningar från perioden 1987–90. Mellan dessa pågår ett ständigt flöde av album, liveskivor, splitskivor, samarbeten och kassetter. Ibland är en ny månad lika med ett nytt Merzbow-album.

Den ständiga utgivningsfrekvensen gör att Merzbows skivor bör sättas in i en större helhet för att man ska ha någon chans att få ett begrepp om produktionen och dess olika faser. Men flödet är också intressant som en slags alternativ konsumtionslinje. Likt ett produktionsband spottar Merzbow ur sig skiva efter skiva för att stilla en återkommande efterfrågan och ett behov. Men släppen kommer i begränsade upplagor och i varierade och ibland udda format vilket gör att risken för att marknaden ska bli övermättad är liten. Utgivningen är inte storskalig massproduktion. Men mönstret, det oupphörliga flödet, har likheter med dess natur.

Masami blir ofta tillfrågad av oberoende bolag att släppa skivor, han tycks sitta på mycket outgivet material samtidigt som viljan att producera nytt är intakt. ”I tried to make my own media” som han själv har sagt som en av anledningarna till att han började göra musik. Fast med ett format som saknar all form av anpassad och tillrättalagd karaktär. Att lyssna på Merzbows fria oljudsattacker på Spotify och bli avbruten av Telias reklamjingel för mobilt bredband med somrig fågelsång är närmast bisarrt. Det är ren humor.

Men Merzbows relevans hade kanske inte varit lika stor om han inte fyllt sin noise med ett innehåll. Tidigt inspirerades han av dadaestetiken och den tyska konstnären Kurt Schwitters tankar om surrealistiska kollage skapade av upphittade föremål, skräp och andra objekt (namnet togs efter Schwitters verk ”Merzbau”). Sex, bondage och fetischism och ett intresse för avant-gardekultur har även influerat musiken. Och på senare tid har framför allt ekologi, miljö och djurrättsfrågor engagerat Masami. I början av 2000-talet blev han vegan, började föda upp tamhöns och gjorde musik med ljudkällor från djuren själva. På albumet ”Frog+” samplades grodor och på ”Animal magnetism” och ”Turmeric” spelade Masami in sina egna höns.
En av de senaste skivorna, ”Kamadhenu”, är den första i en trilogi med album där boskapsdyrkan och human koskötsel i Indien står i fokus.

Djurtemat går också igen på det nyligen släppta samarbetet ”One bird, two bird” där Masamis ljud möter vår svenska frijazznestor Mats Gustafssons skränande saxofon och Jim O’ Rourkes gitarrövningar. Förvisso är det inte helt klart om Masamis bidrag har något ursprung hos några djur. Men ljudens karaktär är luftiga och under stundom visslande, som om han försökte härma fåglar istället för att sampla dem. Och mötet är en ypperlig uppvisning i levande friformsspel.

När Merzbow gästade Stockholm och Kägelbanan förra våren tog jag en pratstund med honom. På knagglig och korthuggen engelska utvecklade han sin syn på förhållandet mellan oljud och djur och miljö.

I inledningen av 2000-talet började du att använda ljud från djur i dina kompositioner, såsom grodor och fåglar. Kan du beskriva vad som är så intressant med dessa ljud?
– Vad gäller grodor (albumet ”Frog+” från 2001) så använde jag bara samplade ljud från andra skivor. Men med fåglarna handlar det om ljud som jag har tagit upp från mina husdjur, genom vanlig inspelning.

Varför valde du att använda ljuden från dina husdjur?
– Det var ingen särskild anledning utan mer att jag upptäckte att ljuden var intressanta i sig.

Hur låter de i din musik om du jämför med de andra oljudskällorna?
– Ljuden kom från mina husdjur, såsom höns, anka och duva. Därför indikerar de att de har en individualitet, jag kan höra deras individuella läten.

Vilken av dina djur har intressantast ljud?
– När jag använde deras ljud för första gången så blev jag överraskad över hur många olika röster de hade.

Ett av ditt senaste släpp, albumet ”Ouroboros” som har getts ut på Soleilmoon Recordings, handlar om ormar och försvinnandet av en del ormarter. Vad är bakgrunden till det ämnet?
– Det var en idé från skivbolaget, de frågade om jag ville göra det och så gjorde jag en målning (omslaget) som var en hyllning till Ernst Fuchs ”Le Serpent”, han är en österrikisk konstnär. Min målning är inte så bra, men jag gillade hans.

Du är en aktiv anhängare av djurrättsfrågor och är medlem i PETA (People for the Ethical Treatment of Animals).
– Jag är inte medlem i någon djurrättsgrupp men ibland så stödjer jag dem, som PETA.

Hur länge har du varit vegan och tagit ställning för de frågorna?
– I sju år.

Varför började du med det?
– Därför att jag har husdjur och fåglar. Först slutade jag äta kyckling, sedan slutade jag äta djur över lag. Mina fåglar är alla tama djur, jag skulle vilja ha djur som flyger omkring. Folk har många husdjur eller fåglar och de kan flyga normalt, men mina djur är tama, de är skapade av människor för att ätas så de behöver hjälp för att leva ett normalt liv och det vill jag ge dem.

Flyger de omkring i din lägenhet?
– Min duva är en tamduva och kan flyga omkring uppe i taket men inte högre.

Vad är det viktigaste vi människor kan göra för att sluta utrota och döda djur?
– Jag är väldigt ledsen för djurens skull, och den känslan är det viktigaste. Självklart finns det många andra orsaker till att ta ställning för djurrättsfrågor, som politiska och ekologiska. Men för mig är det personligt.

Många noiseartister, framför allt de från Japan, ger ut väldigt mycket skivor. Varför har ni så hög produktivitet?
– Jag tror att det är normalt, lite som under 60- och 70-talet. Och de oberoende skivbolagen som startades i början av 80-talet gjorde det möjligt för många fler artister att ge ut skivor, så det beror på dem.

Men varför ger du ut så mycket? Du har ju nästan släppt 250 studioalbum.
– Jag släpper något när någon frågar mig, och det är det många som gör.

Är det för många eller gillar du det?
– Generellt så gillar jag det, för jag har så mycket inspelningar. En skiva är ju ett ganska begränsat utrymme att spela in på.

För de flesta människor som inte lyssnar på noisemusik låter det bara som oljud eller är olyssningsbart. Vad är skillnaden mellan oljud och popmusik?
– Jag gillar att lyssna på normal musik men jag vill inte göra sådan musik för jag har ingen talang.

Men tycker du att popmusik är oljud?
¬ Ja, en del pop är hemsk att lyssna på, som en del dansmusik och hiphop. Det är för mycket för mig, haha.

Varför då?
¬ Det är för glatt.

Gillar du mörk musik, som black metal?
– Ja, men jag lyssnar mer på vanlig heavy metal. Och 70-talsrock och friformsjazz, som Ashra Tempel, Can och King Crimson. Men jag gillar också ny heavy metal och deathcore.

Du har skrivit en del artiklar om subkulturer för tidningar och magasin i Japan…
– Det slutade jag med för nästan tretton år sedan.

Men är du intresserad av undergroundkulturen?
– Inte längre, min senaste bok handlar om djurrättsfrågor.

Vad tycker du om klimat- och miljökrisen i dag? Bekymrar det dig?
– Ja, självklart. Att äta animaliska produkter och kött är en stor orsak till utrotningen av fåglar. För djur som föds upp för att ätas behövs det mycket spannmål och landyta så mycket går till spillo.

Så du är orolig för det ekologiska systemet i dag?
– Ja.

Tycker du att din musik är ett undergroundfenomen?
– Ja, och det kommer den alltid att vara tror jag.