Nej, vi ser bara hur de viktigaste manifestationerna inte sker i direktsända tv-debatter eller landsomfattande valturnéer. De utspelar sig på gatorna i Limhamn och i Kungsträdgården. De lyfts av konstaktivister i virala kampanjer. Eller när sjuksköterskor måste avbryta sina semestrar för att, fuck it, någon måste få det här landet att rulla (de borde såklart inte behöva göra det).

Dess ekon hör, läser och ser vi i den kultur vi gräver i, vecka ut och vecka in. Faktiskt. I snart fem år har vi drivit den här lilla sajten, helt utan någon ekonomisk ersättning och det upphör aldrig att förvåna hur ofta empati karvats in i den bästa konst vi hittar.

Och den kulturen kommer allt som oftast inte från de bredaste kanalerna. Så varför skulle vi verka där? De bästa sångerna vi vet är dem som fortsätter spänna bågen för en alternativ framtidssyn. Varför skulle vi sluta drömma om det ouppnåeliga?

»Be realistic, demand the impossible!« lyder ett av slagorden från den franska 1968-rörelsen som Jenny Wilson plockade upp på sitt album häromåret. Våra meningsmotståndare skulle aldrig någonsin förstå det men i vår kalkyl för välfärden blir summan alltid värdighet.

Throw Me Away är nog vänster. Men inte för att vissa partier detta supervalår övertygat oss utan för att vi insett att de finaste tankarna, de vackraste orden och den mest lysande hoppfullheten kommer därifrån.

Och där finns en stadig bas att dansa till. Allihop, tillsammans. I slutändan är det därför vi kommer att fortsätta lyfta fram sakerna vi älskar så mycket.

»ES3B, Allé, allé, allé.«

Luleå, 2007. Fem esteter går samman och blir Hotad Apa. Tiden går, en gitarrist flyr söderut och kvar blir kompromisslösa kvartetten Könsförrädare. Janinne, Måns, Alina och Robin är alla i yngre tjugoårsåldern och för några veckor sedan släppte de sin första vinylsjua Death to Stories/ Of the unpolitical via Teg Publishing.

– Vi är politiskt intresserade och ibland spelar vi uppenbart politiska låtar. Vårt förhållningssätt till musikskapande, med ambitioner om fullständig demokrati och möjlighet för alla att komma till tals i alla sammanhang, kan nog också sägas vara politiskt. Samtidigt förstår vi att vi också står i maktställning i flera sammanhang, inte minst genom vår vithet i en i övrigt lika kritvit genre.

Ni har sagt att namnet Könsförrädare handlar om en kamp mot tvåkönssamhället, varför är det problematiskt?
– Det gör skillnad på människor utifrån skillnader som inte finns eller som är oväsentliga. Jag vill inte bli ifrågasatt när jag har hår på kroppen eller har på mig hockeyskydd. Det kommer så jävla mycket skit ur att förvänta sig olika saker av olika människor som bär på olika könsorgan.

– En ska inte behöva jobba hela livet på att bli accepterad om en inte gör som förväntat. Det sämsta är egentligen att hela skiten bygger på konstruerade skillnader och inte på reella. Vi ska inte bygga något på sådan idioti, framför allt inte ett samhälle.

Kräver det en publik som delar er bild?
– Lyssnaren behöver inte förstå eller hålla med, men samtidigt kräver det nog viss acceptans för att någon ska kunna ta till sig oss på allvar. Det har absolut hänt att folk vi spelat för har avskräckts av vårt namn. Men ibland blir någon omvänd. I Arvidsjaur var någon positivt överraskad till exempel, och det är ju himla bra.

Ni valde Mattias Alkberg som producent av EP:n och det kommande albumet, hur kommer det sig att ni ville jobba med honom?
– Matti har peppat och stöttat oss från dag ett, i princip. Vi har lyssnat på och gillat honom minst lika länge. Vi känner honom sedan tidigare, så det var inte särskilt konstigt alls. I efterhand har vi förstått att det faktum att vi kunnat stoppa hans namn på saker och ting har varit en stor tillgång, som när vi sökt pengar och när vi har försökt få ut de färdiga låtarna.

– Det är så klart tveeggat att vi förlitar oss så mycket på en vit mans namn, men han är en helbra person. Dessutom har han gjort ett fantastiskt bra jobb som producent.

Video av Shida Shahabi.

Mer info om Könsförrädare här och här.

Teg Publishing.

Samt fyra nya låtar med en sedvanligt inspirerad och inspirerande Mattias Alkberg, som man får lyssna på i några dagar. ”Sen rycker vi bort dem, som plåster, fast såren inte läkt.” Så får jag också en anledning att säga hur överdrivet glad jag blir av att en så distinkt outsider som Alkberg får 2400 kommentarer på ett enda blogginlägg. Leve la résistance!

Den produktiva och ständiga punkevangelisten Lyxzén, är en artist vars brinnande engagemang länge definierat mycket av det han varit involverad i. Med Refused flyttade han fram gränserna för hardcoregenren och i The (International) Noise Conspiracy botaniserade han i psykedelisk 60-talsgarage, hela tiden med ett vänsterorienterat budskap som drivkraft.

Men då han i vissa avseenden varit lite för plakatmässig, åtminstone i mina ögon, framstod han nu som mycket mer avslappnad. Och med en glimt i ögat som var avväpnande. Med Invasionen känns det helt enkelt som att han hittat ett format som passar hans samhällskritiska udd som handen i handsken. Umeåkvartetten radade upp flera fina nummer där Ebba, tidiga Docenterna och Cortex förenades med sylvassa rader om trasig kärlek, självförverkligandets hets och träffsäkra attacker på tidsandan (”Hela världen brinner”). Och mitt i all punkig frenesi lyckades bandet klämma in en del riktigt snygga poprefränger. Samt roligt och kärnfullt mellansnack av Lyxzén (”Muf lockade med fri sprit till sin förbundsfest, men det måste nog till en jävla massa alkohol om det ska bli ett party att tala om”).

Ett upplägg som inte kunde kännas mer befriande, vältajmat och uppfriskande i november 2009. Missa inte singeln ”Får aldrig tro” som släpps digitalt på måndag. Och håll utkik efter albumet som kommer efter jul.

När Matti Alkberg gick på var man lite orolig för att han inte skulle nå upp till samma nivå, trots sitt fantastiska soloalbum ”Nerverna”. Men lyrikmästaren från Luleå har hittat en, eh, ny nerv, med piggt kompband (med medlemmar från bland andra Park Hotell) som får såväl senaste pärlan ”Jag bara tänkte, liksom, att” som fina ”Ragnar” att skimra skimra.

Det dippade lite i mitten, men Alkbergs framträdande satte ändå punkt för en kväll som visade att Norrland brinner mest just nu.