THE GIRL JUST WANT TO BE

»There was no intellect
You are horrified
That she could respect
You are horrified
If it couldn’t see
You are horrified
That the girl just wants to be
You are horrified
Left alone with Marx and Engels for a while
You are horrified at our intending to do away with private property«

Mix: All your bass belongs to us

1. Seashore (Sprinkles’ Ambient Ballroom) – Oh, Yoko
2. Huldra – Evigt Mörker
3. So Wrong – Nina Kraviz
4. Love Inc (Booka’s Dirt Mix) – Booka Shade
5. Don’t Rush (Jay Haze Mix) – Michal Ho
6. In Love with a Dancer – Monty Luke
7. Basement of Love (Richard Fearless Mix) – Bot’Ox
8. Me Roar – Super Flu & Monkey Safari
9. Magnifique Festival – Will Koenen
10. Sexus – Pleasurekraft & Format: B
11. How To Play Our Music (Ben Sims mix) – Reese & Santonio
12. Heirloom (Skudge Remix) – Jack Dixon
13. Roots – West Norwood Cassette Library
14. Wut It Do – Logos ft Mumdance
15. Alien Shapes – Logos ft Dusk & Blackdown
16. Changes (Distance Remix) – Mala
17. Miracles (Commodo Remix) – Mala
18. Dem Break – LAS & Mikael
19. Danger – FaltyDL
20. Let It Go – DJ Rashad

För några år sedan kom han till ett vägskäl, både musikaliskt och privat. Francis Harris sökte sig tillbaka till sina musikaliska rötter och började samarbeta med musiker för att hitta en mer akustisk sida i sitt skapande. Han bestämde sig för att släppa musik under sitt riktiga namn och startade skivbolaget Scissor & Thread.

Vid samma tidpunkt gick hans pappa bort. Francis Harris första album i eget namn, Leland, (2012) är därför ett rekviem tillägnad pappan. Musiken är nedtonad och lugn. Försiktiga beats och housepuls driver låtarna och kryddas till och från av trumpet, cello och den danska sångerskan Gry Bagøiens jazziga röst. Det är melankolisk och lågmäld dansmusik som har en fot i Harris tidigare produktioner som Adultnapper och en fot i något mer nyfiket.

Nu är Francis Harris aktuell med uppföljaren, Minutes of sleep. En skiva där han utvecklat sitt sound och inkluderat fler instrument i ljudbilden. Denna gång hörs även piano och gitarr i musiken. Instrumenten framträder försiktigt. Som om de inte vill störa och ta för mycket plats. Greg Paulus (No Regular Play och Matthew Dear) trumpet dyker upp sporadiskt och blir ett av de många ljud som bildar den rika produktionen på Minutes of sleep.

Albumet är en perfekt balans mellan ambient, progressiv jazz och techno. Det är lågintensiv musik som är så begåvat utförd att den känns som en egen slags livsform.

Liksom Leland föregicks Minutes of sleep av ett dödsfall. Francis Harris mamma gick bort i cancer en tid efter pappans död. En bortgång som präglat albumet starkt.

Jag kontaktade Francis Harris för en pratstund över Skype i hans bostad i New York. Samtalet kom att handla om hans musikaliska bakgrund, hans olika projekt, hur sorg format hans båda album och musik som ett motstånd mot flödet av kapital.

Du är från Las Vegas. Hur var det att växa upp där?
– Det var en ganska liten stad på den tiden, många kände varandra. Vi åkte skateboard, gick på hardcore-spelningar och jag tävlade även i simning. Mitt liv var ganska rutinartat.

Så det handlade mycket om sport och skateboard, ganska typiska grejer man gör när man är ung?
– Ja, sport och musik. Det är det jag har gjort i hela mitt liv i stort sett.

Hur började du göra musik?  Vad jag förstår så var du med i ett hardcoreband innan du kom in på den elektroniska musiken?
– Ja, jag var med i band från det att jag var sexton år. I high school började jag spela gitarr och genom hela college var jag med i flera band. Jag hade ett skivbolag i college som var tänkt att vara en hardcore-etikett men som var mer inriktad på stökig indierock. Jag var med i ett band som hette Jimmy Carter Solution.

– Vi brukade ha spelningar i min källare där jag bodde. Jag var mycket involverad i punk-communityn och även den politiska aktivism som var kopplad till det. Det var så jag blev engagerad i musik och träffade andra musiker.

Var du också involverad i straight edge-rörelsen?
– Jag var inte så engagerad i just straight edge, utan mer veganism och den kollektivism som fanns inom anarkopunken under min tid på college. Vi uppträdde bland annat till stöd för organisationen Food Not Bombs som delade ut veganmat och vegetarisk mat till hemlösa. Vi var även mycket involverade i att organisera protestaktioner mot Ku Klux Klan.

– Straight edge-sidan av mitt engagemang handlade mer om politik än att bara vara straight edge. Det fanns en negativ anknytning till det hela som kom från kristna killar som stod för ett straight edge-ideal. Det var inte det vi stod för. Vi representerade ett avståndstagande från produktionen av substanser, så som kokain, som i många fall innebär ett underkuvande av vissa grupper av människor. Kokain är den vita personens drog och den finns på bekostnad av hundratusentals oskyldiga människor som har fått sätta livet till. Mestadels människor med låg inkomst. Det ställningstagandet var grunden för den kultur som jag tillhörde.

Vad var det som gjorde att du började intressera dig för elektronisk musik?
– Jag var redan lite inne på det när jag var punkare. Jag gillade ambient och noise och hoppade hela tiden mellan genrer. Jag gillade mycket av det som Kranky gav ut, etiketten från Chicago. Jag lyssnade på Steve Reich och även brittiska no wave-grejer som This Heat. Jag var inne på den typen av musik från det att jag var 20 år och framåt.

– När jag flyttade till San Francisco efter att jag gått ut skolan började jag lyssna på drum’n’bass och den lite hårdare delen av genren. Artister som Ed Rush & Optical och DJ Trace, det påminde mig lite om punk. När jag flyttade till New York för att studera på universitetsnivå försökte jag att starta ett band. För de flesta som bor i New York är det väldigt svårt att lyckas med det om du inte redan bott i staden under en tid. Jag började gå ut på klubbar i stället och stiftade nya bekantskaper. Det ledde till att vi arrangerade en fest på en båt som gick under namnet Overboard. Det kom att bli något av en kultfest här i New York. Jag började dj:a under småtimmarna och kom in på housemusik och tech house. Det var där det började.

Runt 2000 ägde Francis Harris första klubbspelning rum. Det skedde i London på den numera nedlagda klubben The End. De brittiska house-dj:arna Mr. C och Layo & Bushwacka! som drev klubben erbjöd honom att värma upp innan Richie Hawtin. Genom sin kontakt med The End kom Francis Harris att inspireras av brittiska tech house- och houseproducenter som Terry Francis, Eddie Richards och nämnda Mr. C.

Men när Harris för några år sedan bestämde sig för att ge ut musik under sitt eget namn tog hans sound en ny vändning.

Ditt första album som Francis Harris, Leland, var något av en musikalisk vändpunkt för dig och det du hade gjort under pseudonymer som Adultnapper. Du började arbeta med instrument som trumpet, cello och en vokalist, Gry Bagøien. Vad var det som låg bakom det?
– Jag tror det handlade om det jag gick igenom i mitt liv vid den tidpunkten. Jag skulle göra en LP med Adultnapper och ändrade lite på mitt arbetssätt. Jag började använda en sampler och tänkte på mina rötter och på vilken musik jag gillade att lyssna på. Jag kände att det var ett för stort gap till det jag gjorde med Adultnapper som var mycket mer digitalt.

­– För att fånga det tillstånd jag befann mig i då, vilket handlade mycket om min pappas bortgång, kände jag att jag ville använda akustiska instrument. Jag ville att skivan skulle ha något slags liv.

– Vid den tidpunkten jobbade jag med Dawson Bacca (sångaren Big Bully, reds anm.) och vi hade gjort en EP tillsammans som getts ut på Simple Records. Jag hade skrivit merparten av Leland och sade till honom att jag ville mixa albumet på en SSL (ett klassiskt mixerbord, reds anm.). Han sade att han kände en kille vid namn Jordan Lieb som hade ett sådant i New York, en original fyrtioåttakanalers SSL-bord som var fullt utrustad. Jag tände direkt.

– Så vi träffade honom i hans studio och jag spelade upp skivan för honom. Jordan och ägaren av studion tillät mig att vara där efter arbetstid. Det var så jag träffade Black Light Smoke (den New York-baserade producenten och musikern Jordan Lieb, reds anm.)

Utan att ha någon direkt erfarenhet av att arbeta med ett så stort mixerbord började de två att mixa Leland. Det kom att ta fyra månader. Inte bara för att Harris och Lieb var tvungna att lära sig mixerbordet från grunden. De lät det också ta tid.

I efterhand menar Francis Harris att processen ändrade hans sätt att se på musik och att mixa.

Mötet med Jordan Lieb var även en bidragande orsak till att han 2010 startade etiketten Scissor & Thread. Han gillade Black Light Smokes musik så mycket att han ville ge ut den tillsammans med det han själv gjorde på ett eget skivbolag.

Även Minutes of sleep ges ut på Scissor & Thread.

Minutes of sleep är ett väldigt rikt album, det är lager på lager med ljud. Var detta ditt mål med albumet?
– Ja, verkligen. Detta album har ett mer uttalat koncept vad gäller sättet jag arbetade på jämfört med Leland. Grunden i albumet utgörs av ljudbitar och sekvenser som jag hittade och spelade in under perioden då min mor blev allt sjukare. Det är inspelningar som jag gjort på min telefon bland annat.

– Jag arbetade med två små trummaskiner, några gitarrpedaler och därpå instrument och två synthar. Allt annat är ljud jag hittat och spelat in, till och med en del av hihat-ljuden. Jag har alltså samplat väldigt mycket, och då inte i datorn utan genom att ta upp ljud med mikrofoner. Det är egentligen inget på skivan som jag arbetat med i dator vad gäller hur jag skrivit musiken. Självklart har jag använt datorprogram som Logic när det gäller att putsa vissa samplingar och göra slutliga bearbetningar. Men i stort sett hela albumet gjordes med en begränsad instrumentation vilket fick mig att arbeta mer med låtskrivande. Jag är nöjd över resultatet.

Francis Harris berättar att Minutes of sleep är en dokumentation av hur svårt det är att skriva musik när man sörjer. Och det tar sig inte i uttryck i form av vemod eller bitterljuva minnen utan i en spänning som han menar präglar musiken genom hela albumet. På så vis är det en mycket mer komplicerad skiva än Leland, säger Francis.

Du har förlorat båda dina föräldrar under de senaste åren. Hur har det påverkat ditt sätt att skriva musik på Leland och Minutes of sleep?
– Leland har ett mer oskuldsfullt sound. Det är ett enklare och rakare album än Minutes of sleep. Det finns inte speciellt mycket spänning i musiken – det är en enhetlig sinnesstämning från början till slut. Minutes of sleep är motsatsen till det. Det är olika stämningar och en intensitet, ilska och oro som är närvarande.

– Båda album representerar hur jag hanterade mina föräldrars bortgångar. Min pappa var mycket äldre än min mamma när han dog. Det var ett fridfullt slut och jag fick möjlighet att säga det jag ville säga till honom innan han dog.

– Min mamma var mycket yngre när hon gick bort. De upplevelser som jag och min syster gick igenom när vi tog hand om henne under hennes sista månader i livet var förfärliga. Det är den spänningen som finns i musiken och den kan man höra även i de ljud jag spelade in.

– Jag tror att man kan fånga en faktisk atmosfär när man spelar in, det tror jag starkt på. Det är därför jag är besatt av mikrofoner och att använda dem att ta upp ljud med, mycket mer än synthar och syntetiska ljud. Jag är mycket mer intresserad av akustiska ljudrum och akustiska inspelningar för jag tror att de fångar en atmosfär och en faktisk spänning som man kan känna.

– Det är mycket av denna atmosfär på Minutes of sleep och inte lika mycket av det på Leland.

Hade du börjat att arbeta med Minutes of sleep när din mamma blev sjuk?
– Ja, min mamma hade varit sjuk under en period. Hon hade diagnostiserats med cancer medan min pappa fortfarande var i livet. Det var en period på tre år. Jag började arbeta på Minutes of sleep efter att min pappa hade gått bort samtidigt som min mammas hälsa började försämras.

– Jag kom ihåg de första inspelningarna jag gjorde till albumet. Jag satt i ett hotellrum i Washington D.C. klockan sju på morgonen tillsammans med Alexi Delano (technoproducent som var verksam i Sverige under 90-talet och sedan arbetat i New York, reds anm.). Jag spelade upp en del grejer för honom och han frågade vad jag hade för tanke med albumet. Jag svarade att jag var osäker men jag kommer ihåg att jag redan visste vad det skulle handla om. Jag kunde ana vad som skulle hända med min mamma. Jag har ett väldigt tydligt minne av det och hur det började.

Just det är en sida som slagit mig när jag lyssnar på Minutes of sleep, att den verkar handla mycket om minnet och vad man kommer ihåg. Stämmer det?
– Ja. Albumtiteln och titelspåret hänvisar till de väldigt intensiva nätter under de sista veckorna som mamma levde då min syster och jag inte fick någon sömn över huvud taget. Det hände hela tiden något med mamma som vi var tvungna att ta hand om. I dag blir jag inte stressad eller oroad för något egentligen. Jag har gått igenom den här traumatiska händelsen i mitt liv som var så mycket svårare än något annat jag varit med om.

– De minnena och känslorna har präglat albumet till stor del. Mycket av det handlar om en ilska och det var inte fallet med min pappas bortgång. När du förlorar någon som är så ung och du inser att du har hela livet framför dig som de inte får uppleva, det framkallar mycket ilska.

Hur gammal blev din mamma?
– Hon blev 65 år.

Det är alldeles för tidigt.
– Ja.

Du har varit en dj i femton år och släppt musik under olika namn. Vi har pratat lite om Adultnapper men du har även haft pseudonymer som Lightbluemover. På vilket sätt skiljer sig dessa projekt från musiken som du gör i ditt eget namn?
– Det jag gör som Francis Harris är ärligare. Inte för att det andra är oärligt. Men om vi pratar om Adultnapper så var det en fiktiv karaktär. Skivbolaget Ransom Note (som gav ut en del av Adultnappers musik, reds anm.), drev med det postmoderna. Jag hade en dröm om att Ransom Note skulle bli en stor framgång och att bolaget skulle ge hundratals släpp och att det i slutändan skulle mynna ut i en seriebok om Adultnapper. Det skulle vara ett projekt som kretsade kring svart humor och saker som Unabombaren, paranoia, och kapitalism. Med Adultnapper kunde jag ta ett steg från mig själv och skapa en annan sorts musik.

– Lightbluemover är lite samma sak. Det går tillbaka till mina rötter då jag lyssnade på oljud och hardcore. Musiken blandar det med gamla trummaskiner, gitarrpedaler, skruvade krautinfluerade grejer och även lite disko. Det är inte extremt personligt och intimt och säger inte så mycket om mig som person. Det jag gör med Francis Harris är mycket mer nära. Det är så nära man kan komma en publik presentation av mina känslor och den person jag är.

– Frank & Tony (ett projekt som Francis Harris har tillsammans med dj:n och producenten Anthony Collins som även han är involverad i Scissor & Thread, reds anm.) bygger på min vänskap med Anthony. Musiken som vi gör är en återspegling av det och vår kärlek till vinylskivor. Vi älskar att köpa skivor, spela skivor och leta efter svåråtkomliga skivor. Musiken är som en bekräftelse på det. Vi har inget uttalat koncept med Frank & Tony. Den enda tanke vi har är att ha kul och njuta av vår vänskap.

I samband med att du gav ut ditt första album Leland startade du skivbolaget Scissor & Thread. Vad är tanken bakom denna etikett?
– Vänskap. Alla som är involverade i skivbolaget är vänner. Vi är alla musiker, eller hoppas att vi ska uppfattas som musiker (skratt), och det pågår olika slags samarbeten mellan oss. Det finns ingen hierarki eller beslutsordning i det vi gör med Scissor & Thread. Även om en artist blir populär och framgångsrik så finns det en jämlik respekt gentemot varandra.

– Vi släpper album som vi gillar att ge ut. Vi gillar låtskrivande och själva processen i arbetet med en skiva. Vi värderar processen högre än produkten. En riktig mixning och att arbeta med det studiotekniska med en skiva – att utveckla en sång från att vara en vanlig låt till att bli en fantastisk låt – ingår i processen. Vi är ganska marxistiska på det sättet.

Förutom Francis Harris egen musik och nämnda Black Light Smoke har Scissor & Thread gett ut artister som den new York-baserade duon Bob Moses. Nyligen gavs även en remix-EP av Black Light Smoke ut, Black Light Smoke Remix EP. Den innehåller två omgörningar av låtar med poppunk-sångerskan Lisa B (som är debutant på bolaget) och Gry Bagøien. Den sistnämnda släpper sin debut-EP på Scissor & Thread i början av april.

Gry Bagøien kan även höras på Minutes of sleep. I låten »You can always leave« ger hon musiken en personlig touch med ljusa vokaler. Smakfullt trevande jazz möter housefärgad elektronika. Resultatet är lika intimt som starkt.

Jag tycker att Grys röst passar din musik väldigt bra på både Leland och Minutes of sleep.
– Ja, jag hade tur som träffade henne. Jag kom i kontakt med henne via en vän på ett annat skivbolag som tyckte att hennes röst skulle passa det jag gjorde. Hon är som en familjemedlem nu, vi har ett starkt vänskapsband och det hörs i hennes sång. Det finns mycket intimitet där, vi förstår varandra och arbetar bra tillsammans. Jag kan bara se stora saker som kommer att hända om vi fortsätter att samarbeta.

Har hon en jazzbakgrund?
– Hon är en singer/songwriter och var ganska berömd när hon var 19-20 år. Hon turnerade med F.M. Einheit (Einstürzende Neubauten) runtom i världen och uppträdde i typ femtio städer i USA. Hon har galna historier från alla de människor hon träffade då. Sedan slutade hon med det och började studera på universitetsnivå. De senaste åren har hon återvänt till musiken och gjort konceptuell och konstnärlig musik.

– Hon är helt magisk när hon uppträder och har en otrolig scennärvaro. Det känns som att hon är mer bekväm på en scen än när hon träffar någon för första gången. Hon är en av de personer som tänder till totalt när de ställer sig på en scen. Jag har aldrig varit en sådan person. När jag spelade i hardcore-band så var jag frontfigur vid ett tillfälle men jag gillade inte det.

– Det är en av anledningarna till att jag aldrig har satt ihop ett band till min musik. Båda mina album är studioskivor och musikerna är studiomusiker eller är involverade i andra projekt. Dessutom bor de på olika ställen i världen så det skulle vara omöjligt att hitta ett schema som passade alla. Därtill har jag aldrig känt att jag haft någon direkt scennärvaro. Jag är bra i studion, mellan fyra väggar framför ett mixerbord. Till och med när jag dj:ar och folk röjer som tusan så kommer alltid någon fram till mig och frågar om jag brukar le över huvud taget (skratt)?

Så du dansar inte bakom skivspelarna?
– Jag dansar lite, men jag är inte den här typen som står och vevar händerna i luften.

Du är intresserad av politik, det är väl de flesta i någon mening. Men brukar du inkludera det i din musik?
– Jag tycker att all musik som på något sätt inte bara handlar om att det är en produkt som ska säljas är politisk till sin natur – för den går emot flödet av kapital. Det är en av anledningarna till att jag och Terre Thaemlitz (amerikansk musiker och politisk skribent även känd som DJ Sprinkles, reds anm.) funkar så bra ihop – vi värderar verkligen arbetsprocessen högt. Om du gör det så värderar du också produktionsmedlen och du värderar arbetet i sig självt. Du ser också på världen inte utifrån en massa storslagna drömmar som du måste jaga utan att allt handlar om arbetsförhållanden och materiella villkor.

– Så allt jag gör i studion är därför politiskt för det involverar arbete och stör på ett sätt flödet av kapital och pengar. Det är en del av en motkultur.

Sista låten på Minutes of sleep, remixen »Dangerdream (How Che Guevara’s Death and Bob Dylan’s life Militarized Brigate Rosse)« av just Terre Thaemlitz, indikerar även ett politiskt innehåll. Titeln refererar till den italienska paramilitära vänstergruppen Brigate Rosse. Vad är bakgrunden till detta?
– Det är Terres remix och jag har inte ens vågat fråga honom om det.

Han lade till namnet till låttiteln bara?
– Ja, Terre är nog den största marxisten jag har träffat. Allting handlar om materiella villkor för honom. Han har ett materialistiskt perspektiv. Det är intressant att han tog en så personlig låt som »Dangerdream« och politiserade den. Jag tycker det är fascinerande. Hans uppfattning är att man ska göra allting publikt och tillgängligt för alla för han tror på kraften i publika utrymmen. Med den remixen är det som att han säger till mig att jag inte kan fly eller dra mig undan. »För oavsett hur du visar upp din konst så kommer det förr eller senare att bli publikt och tillgängligt för allmänheten«. Eftersom det är ett resultat av arbetsförhållanden och materiella omständigheter.

Så ljuden i hans remix är ljud som han spelat in från gatan?
– Jag vet inte. Jag vet att det är arkivinspelningar, som Che Guevaras röst…

Är det Che Guevara som pratar i remixen?
– Jag vet inte. Jag har inte frågat honom, jag borde göra det men jag har inte vågat för jag vill inte framstå som dum (skratt). Jag känner till allt det där men Terre är en så briljant intellektuell person, förmodligen en av de smartaste jag träffat. Han är briljant i varje del av vad han/hon är.

– Terre uppfattar sig som könsöverskridare och det finns mycket intressant och fascinerande att säga om det. Jag vill inte gå in på det för mycket för jag kan inte tillräckligt mycket om det. Men det är engagerande och väldigt intressant. Jag har turnerat med Terre och det var en av de bästa upplevelser jag haft under min karriär.

Hur skulle du beskriva dig själv politiskt? Är du marxist?
– Jag kallar mig inte marxist. Den politik jag intresserat mig för sedan college har alltid varit en kritik av tänkare som Freud och Marx. Det jag håller mig till är en mer radikaliserad version av marxism. För varje kritik av Marx är till sin natur marxistisk. Jag är väldigt progressiv i min politik oavsett vad det handlar om. Jag är så långt ut till vänster att jag ramlat över kanten.

Minutes of sleep släpps den 24 februari på Scissor & Thread.

/

Tidigare använde jag Centerpartiet som vägvisare. Det var inte perfekt på något vis. Kartan hade en del vita fläckar om man säger så. Partiet tycker exempelvis aldrig någonting väsentligt om film eller litteratur. Men de fick duga i brist på bättre.
Varje gång det dök upp en fråga där jag inte hann kolla upp fakta och ta del av argument för att bilda mig en egen uppfattning tog jag reda på vad Centerpartiet tyckte. Sedan tyckte jag precis tvärtom. Det blev aldrig fel. Centerpartiet var den perfekta kontraindikatorn.

Nu har jag den slovenske filosofen Slavoj Zizek istället. Det är inte lika hundraprocentigt, men å andra sidan slipper jag vända på åsikterna. Det är inte så att jag håller med Zizek om allt. Långt ifrån. Men om han tycker en sak vet jag att det åtminstone ligger något i det.

Slavoj Zizek

Om han exempelvis hävdar att dåliga porrrfilmen ”300” är bra måste jag ge den en ny chans. När han påstår att det är småborgerlig propaganda att den fullständigt obegriplige franske psykoanalytikern Jaqcues Lacan skulle vara just obegriplig slutar det med att jag plöjer igenom ett antal böcker jag inte begriper ett ord av. När han problematiserar den ofta ensidigt återgivna ockupationen av Tibet anar jag att jag snart kommer att slå upp fönstret och vråla: Inga munkar på våra gator!

Det är inte bara åsikterna jag tar på största allvar, utan även metoderna. I hans senaste bok ”Living in the End Times” visar han till exempel hur ideologiska förändringar i samhället kan mätas genom att jämföra en Hollywood re-make med originalfilmen. ”I Am Legend” med Will Smith från 2007 jämförs med föregångarna ”The Last Man on Earth” från 1964 och ”The Omega Man” från 1971. Zizek visar hur mycket av budskapet om att vår kultur inte är bättre än andra som hinner försvinna på 40 år. Vilket i sin tur skvallrar om hur lite acceptans och förståelse som ryms i vår politiskt korrekta samtid där mulitikulturalismen har upphöjts till statsideologi.

Zizek har kallats ”The Elvis of Cultural Theory” och den farligaste filosofen i Västvärlden. Hans böcker är proppfulla med referenser till allt mellan popkultur och en filosofi som ofta överstiger min bildningsnivå.

Det är Hitchcock, Bruce Lee, X-Men, Althusser, Wendy Brown, Bertolt Brecht och självklart förebilderna Hegel, Marx och Lacan i en salig blandning och med en hisnande fart. Dessutom bjuder han alltid på ett antal roliga historier som bonus.

Zizek skriver minst en bok om året. De flesta handlar om världens undergång. Så även ”Living in the End Times.” Världen – det vill säga den liberala, demokratiska formen av kapitalism – håller på att gå under. Mänskliga fri- och rättigheter har varit på dekis sedan 9/11, miljön håller på att kollapsa, finansmarknaden skakar i dödskramper och upproret sprider sig.

Eftersom världen är döende har Zizek strukturerat ”Living in the End Times” efter de fem känslomässiga faser som – enligt den schweizisk-amerikanska psykiatrikern Elisabeth Kübler-Ross – en person genomgår efter att ha diagnostiserats som döende: Förnekelse, ilska, köpslående, depression och acceptans.

Så världen är alltså döende och det är lika bra att vi kommer över sorgen och accepterar vårt öde så fort som möjligt. Sedan är det dags att skrida till verket. Eller som en av Zizeks favoritcitatmaskiner Mao uttryckte det: ”Det råder kaos under himlen, situationen är utmärkt.”
Det duger nämligen inte att bara vänta på att en bättre och vackrare värld ska uppstå av sig själv. Det kommer inte att hända. Bra tillfällen är någonting vi skapar själva och världen är ett resultat av politisk kamp. Det kommer också nästa värld att vara.

Här gäller det att vara uppmärksam. Det finns något som gör kapitalismen extra lömsk. Till skillnad från exempelvis feodalismen som inte var tänkbar utan feodalherrar behöver kapitalismen inga kapitalister. Den kan på sätt och vis gå under utan att gå under.
Exploateringen av arbete behöver nämligen inga ägare. Så länge samhället är strukturerat kring lönearbetet kommer exploateringen att fortsätta även om vi exempelvis skulle ta över våra arbetsplatser och införa arbetarråd.
Zizek menar att det är därför det finns så mycket frihet, åtminstone relativt sett, i kapitalistiska samhällen. Kontrollen är inbyggd i det sätt vi producerar välstånd på, i lönearbetet. Det behövs inte så mycket mer kontroll än så.

Royal Society for the encouragement of Artss (RSA) animerade version av Slavoj Zizeks bok ”First as tragedy, then as farce” om kapitalismens sammanbrott.

Vi ska alltså inte ta över fabriken. Vi ska riva den, sticka därifrån och skapa vårt välstånd på något helt annat sätt. Zizek jämför med scenen i ”Fight Club” där Edward Norton klår upp sig själv framför ögonen på sin chef. Ibland måste du ge dig själv en omgång för att ge bossen en omgång.

Även om långt ifrån allt i ”Living in the End Times” är intressant eller ens särskilt välskrivet – Zizek har själv erkänt att vissa kapitel mest innehåller en massa föga genomtänkt svammel – och alldeles oavsett hur mycket eller lite jag håller med honom, kan jag inte tänka mig en bättre ledsagare genom harmageddon än Slavoj Zizek.

Mer info om Slavoj Zizek, här.
Fredrik Edin driver i vanliga fall den utmärkta bloggen Skumrask.