Ny musik, jawohl

Adrian Hörnquist — Sat, 20 Apr 2013 01:09:58 +0000

Det tjuter i mina öron. Det är inte en annalkande tinnitus, något jag förvisso borde vara i riskzonen för efter år av ohälsosamma ljudnivåer i klubb-, konsert och replokaler. Nej, det är noiseartisten Daniel Menche och dennes kommande album Marriage of metals som testar mina trumhinnor. Det tjuter som sagt, och det låter alldeles fantastiskt.

Daniel Menche är från Portland, Oregon och har varit aktiv sedan 1989. Jag stötte på honom för första gången i slutet av 90-talet, under min »industri- och noiseperiod«. Jag köpte det tidiga albumet Incineration som kom i en box av kartong med en ruffig och kollageartad design i gör det själv-anda. Musiken präglades av hårda, skitiga ljud.

Strax efter införskaffade jag Field of skin och Vent, framför allt den förstnämnda skivan golvade mig med sina minimalistiska och tjocka lager av brus. Som att vara instängd i en fläkttrumma och ändå känna ett totalt lugn.

Daniel Menche är en excentriker. Han har en bakgrund som punkare och skateboardfreak i Portland. Under sina tonår älskade han att gå på metalkonserter och röja så hårt att han gick därifrån med kroppsskador. En period sprang han mycket, ibland barfota i skogen vilket resulterade i sönderrivna fötter. Hans tidiga konserter präglades också av skador, han slog sig själv blå och blodig till det oljud som vräktes ut över publiken.

I dag är det lugnare. Daniel Menche föredrar att vandra i naturen, och ta bilder på sin Chihuahua-hund Arrow.

Men det fysiska och aggressiva har länge format själva musiken. Och gör det fortfarande.

Daniel Menche jobbar med en eller ett fåtal specifika ljudkällor på sina album. Som ljud genererade från kroppen; hud, hjärta eller strupe. Eller allehanda bråte, organiskt material, vatten, akustiska instrument, trummor och mänskliga röster. Det mesta som besitter en ljudmässig potential är värt att använda. Daniel Menche söker dem med en »jägare-samlare«-blick. Han letar ljud att spela in för att förstärka dem och lyfta fram dess energi.

Han försöker alltid hitta en balans mellan det akustiska och det elektroniska och gör aldrig rena digitala noisestycken eller akustiska diton. Det är nog därför jag gillar honom så mycket.

På Marriage of metals har han närmat sig den indonesiska Gamelan-kulturen och arbetat med ljud från traditionella gong-instrument. På två långa spår skapar han lager på lager med elektroniskt processade toner från slagverken. Det första spåret är tyngre och mer basdrivet och byggs sakta upp av en distad matta som fräser och vibrerar. Det andra är renare, gongernas klanger är i förgrunden och samspelar försiktigt med det elektroniska.

I båda stycken finns hela tiden en fysisk botten, man förstår att akustiska instrument ligger till grund för (o)ljudet. Det är ett perfekt möte mellan det traditionella och det moderna. Samtidigt visar Marriage of Metals vilken bredd Daniel Menche besitter. Det räcker med att lyssna på den totala kakafonin på förra årets Guts, en skiva som består av ljud från ett misshandlat piano, så inser man variationen i hans musik.

Marriage of Metals släpps på Editions Mego i slutet av april. Lyssna på ett utdrag här nedan. Mer om Daniel Menche, här.

Anika – Anika EP
Anika följer upp sitt utmärka debutalbum från 2010 med en EP där hon fortsätter att demontera pophistorien och omvandla den till avskalad dub. Tillsammans med Geoff Barrow och dennes band Beak>, som producerade och medverkade på debuten, tar hon sig an låtar som The Crystals »He hit me (it felt like a kiss)«, det holländska psykedeliabandet Shocking Blues »Love buzz« (som Nirvana gjorde en berömd cover på) och Chromatics »In the city«.

Låtarnas fluff rensas bort och fram träder ett vemod. Resultatet är karga och gripande tolkningar där Anikas röst sveper över kyliga trummor, sporadiska ekon och bas. Själva tillvägagångssättet framstår som en politisk handling i sig. Två lysande dubversioner av »No one’s there« och »Yang Yang« från debuten ingår även. Jag vill se ett andra album, nu!

Mark Ernestus presents Jeri-Jeri – Bamba
Den fjärde tolvan i Mark Ernestus samarbete med Senegalesiska slagverkare och musiker under namnet Jeri-Jeri släpptes i mars. Fyra låtar med ett tungt groove, där titelspåret gästas av vokalister Mbene Diatta Seck och bröderna Ale & Khadim Mboup. Mbalax, funk, traditionella Sabar-rytmer och dubljud. Sjukt sväng från början till slut. Lyssna här.

Kode9 – Xingfu Lu
Steve Goodmans första EP på två år är en svårfångad upplevelse, döpt efter en gata i Shanghai. Trots två relativt korta låtar, titelspåret och »Kan«, lyckas Steve klämma in tillräckligt många infall och stilgrepp för att perspektivet ska ställas på ända. Upphackade trumbeats, lekfulla hihats, ljudet av drinkglas, chiptune-musik, luriga synthar, stört tempo. En viss lutning åt 80-talet men samtidigt tidlöst och framför allt irrelevant att tidsbestämma. Ute på Hyperdub i slutet av april.

Fatima – »Visit you« (prod Budgie)
Låt från det kommande dubbelalbumet Eglo Records vol. 1, en samling som sammanfattar Londonetikettens första fyra år. Fatimas vokaler är souliga och svävande och musiken därefter, det är tillbakalutat, mjukt och jamartat. Sex minuter och trettiosex sekunder av elektronisk jazz som inte stressar fram, den har redan funnit sin form. Denna gång stöpt i den engelska producenten Budgies ljudmall. Jag gillar det mycket.

Kenya Special: Selected East African Recordings from the 1970’s & 80’s
Soundway Records riktar strålkastarna mot Östafrika och Kenya på denna samling. Trettiotvå låtar som spänner över funk, rock, disco, rumbainfluenser, och som söker teckna Kenyas varierade musikscen under dessa årtionden. Mer kända låtar bredvid bortglömda rariteter. Och framför allt en hel drös med suveräna band, som Slim Ali & The Famous Hodi Boys, The Mombasa Vikings, Sophia Ben & The Eagles Lupopo och Nairobi Matata Jazz. Här.