1). D’Angelo får, äntligen, ett sammanhang som känns relevant för 2012.

2). Kassetter från labeln The live we sleep!

Mer här. Varje kassett finns i 30 exemplar.

3). The 2 Bears gör utmärkt disco i rakt nedstigande led från Stonewall Inn på sitt debutalbum. Här är ett nytt mixtape.

4). Och, lite oväntat, det nya Tindersticks-albumet som är värt tiden bara för det nio minuter långa öppningsspåret.

5). Till sist, trots att ni rimligen redan har upptäckt det, så måste jag bara nämna att 00-talets bästa artist, möjligen med undantag av den duo jag alltid håller närmast hjärtat, har släppt en ny singel.

… och som ett litet, litet PS. I kväll gästade Michael Kiwanuka Skavlan. Men jag såg honom redan igår, på en liten branschspelning på Obaren i Stockholm. Sist – efter att bland annat ha spelat den vansinnigt vackra vaggvisegospeln ”Rest” – blommade han och hans mycket lilla orkester ut i Bill Withers ”I don’t know”. Jag älskar den sången.

I get a warm, warm summer feeling
walking through the snow
Even chilly darkness has the brightest glow…

Gnucci Banana from Throwmeaway at Letsmix.com.

När Ana Rab gick i trean var hon med i en talangjakt i skolan. Som det stora Spice Girls-fan hon var fanns inget annat alternativ än att ingå i gruppen som skulle spela det brittiska popfenomenet. Men Ana fick inte vara med. Istället dansade hon till den tyska dansakten Mr. Presidents 90-talshit ”Coco Jamboo” tillsammans med sin syster. Och vann.

– Jag kan än i dag lyssna på låten och känna: seger! Då kände jag att självförtroendet fanns att uttrycka mig till musik just för att jag intresserade mig så mycket för specifika låtar. Jag ville sjunga med, var alltid med i talangjakter och ville alltid vinna. Inte så mycket för att jag var bäst på att dansa, men jag tyckte att de artister och låtval jag gjorde var bäst.

Ana Rabs tidiga entusiasm för att tolka diskolåtar har i dag mynnat ut i Gnucci Banana. Ett alter ego som hon använder för att kombinera energisk rap med utlevande dans och en fast övertygelse om att göra varje klubbgolv till en spontan folkrörelse. Tillsammans med sin man och samarbetspartner Spoek Mathambo, står hon för några av det senaste årets mest lyckade möten mellan elektroniska beats och basdriven musik från runtom i världen.

Singeln ”Ayoba” ihop med producentteamet Schlachthofbronx är till exempel stompiga rytmer och cumbiadoftande känsla, ”Doo doo dance”, som den Berlinbaserade houseduon Malente&Dex står bakom, ett lika finurligt som studsigt dansmanifest, och på Hush (”Iggy, iggy”), där tysken Tim Turbo svarar för produktionen, förflyttar Gnucci och Spoeks växelsång den elektroniska ljudmattan till en pulserande gata i São Paulo.

Det är låtar som alla präglas av en genuin glädje att underhålla. Att underhålla med det underliggande budskapet att den urbana musiken i dag sjuder som mest när den får bränsle från vitt skilda platser. När den ger upphov till den ohämmade känslan av att dansa utan varken inre eller yttre spärrar. Eller, ”Bring your maraccas, bring your margaritas, bring your mamis, bring your papis”, som Gnucci Banana och Spoek Mathambo inleder sin senaste mixtape ”Pero Spicey”, innan den brakar loss i en fantastisk bas- och beatsfest.

För Ana Rab har musiken funnits där länge. Det tog fart i Västerås när hennes brors  intresse för hiphop smittade henne i unga år. Första kärleken blev amerikanska rapduon The Luniz och därefter New York-gruppen Blackstreet. I båda fallen var det inte bara musiken utan även estetiken i videorna som fångade Ana. Framför allt dansarna.

– De rörde sig ungefär som musiken lät, jag gillade den kombinationen. Jag förstod inte så mycket av vad de sjöng men jag tyckte att de uttryckte det låten försökte säga med kroppen och rörelserna. Min brorsa lyssnade väldigt mycket på västkust-hiphop så det blev mycket Tupac. Men jag föll ganska hårt för Wu-Tang, jag tyckte Ghostface var skitrolig. Jag kommer ihåg att jag av misstag lyssnade på P3 Hiphop och så spelade de ”Ghost showers” och den föll jag jättehårt för.

– Jag har hela min musiksmak att tacka hiphopen för. När jag väl kom in i den så kom jag in på r’n’b och alla samplingar som gjordes vilket ofta är soul. Den mynnar ut i så mycket andra viktiga genrer. Det är intressant att jag gick andra hållet, jag gick till resultatet av så mycket annan musikalisk historia. Och så går man tillbaka steg för steg ju äldre man blir, det känns väldigt naturligt att söka sig till det här ”genuina”. Nu har det gått så långt att jag är all over the place.

Just all over the place är en bra beskrivning av det Gnucci Banana och Spoek Mathambo gör. Det går att plocka ut delar av elektronisk klubbmusik, latinamerikanska slagverk, och inslag av karibisk och sydafrikansk dansmusik i den mängd stilar som ingår i soundet. Men det är både enklare och roligare att stoppa undan etiketterna och glömma den röda tråden. Eller att uppfatta det som flera trådar som hålls ihop av Anas rap.

– Den röda tråden är att det inte finns någon, det finns en gul, en röd, en blå och alla vävs ihop till en matta. Men jag är inte så objektiv till det hela. När folk frågar vad jag gör för musik så säger jag att jag inte vet, och det är väl en känsla av att man platsar på väldigt många ställen. Jag är en bufférappare, jag kan köra på vad som helst.

Ana träffade Spoek Mathambo i London dit hon flyttat efter studierna för att jobba i en skivaffär. Spoek befann sig i staden för att spela med sitt sydafrikanska band Sweat.X. De båda förenades kring ett stort musikintresse, men Ana hade först ingen ambition att själv göra musik. Efter lite övertalning ändrade hon sig.

Varför var du tveksam först?
– Jag kände att jag inte hade något behov av det helt enkelt. Men det var en sådan stolthet när man fick höra slutprodukten och man fick vara med om att folk såg något man gjorde. Jag skall inte hyckla med det, det behovet som växte fram var för att folk hade ett behov av mig. Jag tog åt mig av de komplimanger jag fick och den möda folk gör för att uttrycka uppskattning. Jag tog åt mig responsen och övervägde att fortsätta med musik. Folk behöver inte säga ett skit men många sa något och oftast väldigt uppmuntrande saker så man kan ju säga att behovet växte i mig tack vare andra.

Förutom de ovan nämnda producentsamarbetena har Ana också lagt rap på en edit av M.I.A:s ”Teqkilla” och en remix av Miike Snows ”Animal”. På den sistnämnda stod dj-duon Mash Up International för omgörningen. Det var också med dem som Ana gjorde sitt första uppträdande. Sedan dess har dansen varit en oskiljbar del av hennes scenperson.

– Den betyder väldigt mycket för mig, jag kan stå på scenen och hålla en monolog och kan inte få tillbaka något från publiken. Men ser jag kroppsspråket i form av dans då känner man ändå: okej, nu samarbetar vi, här har vi folkrörelsen Gnucci Banana istället för att jag bara står där.

Och också, som du sa i inledningen, att uttrycka med kroppen hur det låter?
– Precis. Fast å andra sidan så är det ju bara som det låter för mig. Det finns så oändligt många tolkningar när det handlar om musik, men ett sätt att tolka tillsammans är med dans, utan att någon ska behöva peka finger. Jag tror alla ser musik på olika sätt, man ser färger, bilder och så vidare, och ett sätt att direkt se hur folk upplever musik är just genom dans.

Dansen går hand i hand med texterna. Eller snarare ordvrängningarna; de distinkta, korta, attackerande fraserna som Ana spottar ur sig.

– Jag har alltid sagt, ibland lite med glimten i ögat, att jag kör cheerleader-rapp och det tycker jag är ganska roligt att ha som motto. Inte för att det handlar om hjärndöda ramsor men om uppmuntringen. Det strävar jag efter i musik och texter, ibland är det subtilt och ibland inte.

– Det viktigaste för mig är att uttrycka en känsla, och där är melodin a och o. Till exempel beundrar jag Ghostface och MF Doom för jag fattar inte vad de snackar om. Men den känslan de får till genom tonläge och deras sätt att uttrycka det på är för mig mer värt än att säga det korrekt. Det har samma kraft. Man ska inte alltid göra det så enkelt som att säga att förstår man texten så är det per definition en bra låt. Det finns så mycket mer i musiken, och jag försöker göra lite av varje, genom dans, melodi, energi, och så vidare.

– Mina texter är nog så pass generella att jag inte tror att det slår någon i hjärtat. Men jag har fått otroligt bra komplimanger från människor som tycker att jag är så närvarande och att jag har en kontakt med dem. De uppskattar att jag gör det jag gör och att det är väldigt mycket. Jättemånga tjejer har kommit fram till mig och det är otroligt peppande.

Det känns som det finns ett tydligt behov där, klubbmiljön handlar väldigt ofta om snubbar.
– Ja, jag har alltid tyckt att det är den kvinnliga publiken som ger mest, det är de som dansar mest. En fest blir inte alltid så rolig om det är ett gäng snubbar som står på dansgolvet, och det är ju ofta manliga dj:ar och promotors så det blir en obalans.

– Istället för att hålla på och tjata om hur det känns att vara tjej i en mansdominerad bransch, för alla ser ju att det är få tjejer, det är inget väsen, det är ett faktum, så hoppas jag att folk kan sluta fråga om hur det känns. Vadå känns? Jag gör musik och det känns bra och det verkar kännas bra för andra också. Det är viktigt för mig att prata om att det är viktigt att se att det finns kvinnliga platser att fylla, och jag hoppas fler ska se det som en möjlighet snarare än en omöjlighet

Du och Spoek kan sägas tillhöra en global klubbmusik där artister som Diplo, The Very Best och Radioclit har vissa gemensamma beröringspunkter. Varför tror du att den har växt fram på senare tid och vad är styrkan med den?
– Internet är en anledning så klart. World wide web har utvecklat ”världsmusiken”, ett begrepp som irriterar mig och som jag tror att den globala klubbmusiken hjälpt till att förklara. Med förklara menar jag att det blir uppenbart att ”världsmusik” inte kan kategoriseras under en genre utan att det är många många många olika genrer.

– Jag vet inte, kanske för att ha en influens och en given ram för identifiering är så jävla old school och att många kan känna igen sig i en röra av influenser. Att många, inklusive jag själv, lider av en kontrollerad och självvald identiteskris helt enkelt.

Men det låter ju som en bra identitetskris. Att du kombinerar många olika bitar på ett ärligt sätt?
– Jag hoppas det, för jag är trygg i min identitetskris. Jag kan identifiera mig med delar i Sverige, bland mina iranska vänner, min kroatiska familj, min serbiska familj, min sydafrikanska familj och mina chilenska vänner. Och jag gör det inte pretentiöst utan jag tycker verkligen att allting intresserar mig. Det faller sig naturligt för mig att vilja vara den personen som kan platsa in i många olika kulturer och med alla typer av människor.

Det känns som en spegling av hur det mångkulturella samhället kan se ut på ett bra sätt, när det inte är segregerat.
– Ja, man känner liksom, hur fan ska jag inte kunna ha så här många influenser? Jag är född i ett annat land, uppvuxen i Sverige bland så många andra invandrare. Ibland blir det en så jävla fjantig diskussion om varför inte en genre kan vara mångfasetterad och vilka som får göra vad och inte, i kontrast till vilket mångkulturellt samhälle vi ska ha.

Ana Rab och Spoek Mathambo bor i Malmö.
Hon inspireras av Missy Elliott och lyssnar just nu på Adele, Frank Ocean och engelska radiostationen Rinse FM.
Inget album är inplanerat men eventuellt en EP. Först kommer lärarutbildningen.
Ana gästade senast Looptroop Rockers album ”Professional dreamers” på låten ”Do”.
Mer info om Spoek Mathambo och hans band Mshini Wam.

Gnucci Banana from Throwmeaway at Letsmix.com.

När musikvideon till “Stress” laddades upp på Youtube 1 maj 2008 möttes den av upprörda reaktioner. Videon följer ett gäng ungdomar på deras färd genom Paris, från det slitna förortsprogrammet till Montmartres turiststråk, där de vandaliserar och misshandlar allt och alla i deras väg, och ansågs vara utstuderat våldsam och sakna analys. Ett flertal franska tv-kanaler vägrade att visa den. Debatten om videon handlade mest om huruvida gruppen Justice var rasister, vassa samhällskritiker, eller om filmen bara var en kupp gjord av cyniska pr-människor.

Romain Gavras, son till en annan filmregissör – den grekiske Costa-Gavras – grundade redan 1995 det kreativa produktionskollektivet Kourtrajmé (fransk slang för “kortfilm”) tillsammans med sin vän Kim Chapiron. Båda hade inspirerats av regissören Mathieu Kassovitz och dennes uppmärksammade film ”La Haine” som kom samma år och som skildrade den våldsamma vardagen i Paris förorter. Tillsammans producerade kollektivet främst kortfilmer men också dokumentärer och musikvideor fram till 2005.

– Nu gör vi alla projekt på eget håll. Vi hjälper dock varandra hela tiden. Till ”Vår dag skall komma” skrev jag manuset ihop med min kompis Karim Boukercha, Kim gjorde fotot och Ladj (Ladj Ly, som gjorde dokumentären ”365 jours à Clichy-Montfermeil”, reds anm.) dyker upp i en roll i filmen. De flesta jag jobbar med är unga precis som jag, så vi hjälper varandra i vårt skapande, men vi jobbar inte under namnet Kourtrajmé längre. Det var egentligen någonting vi gjorde när vi var unga och dumma, säger Romain Gavras.

Dumma?
– Ja, vi gjorde väldigt fåniga filmer. Men det är bra att våga vara dum när du försöker åstadkomma något kreativt.

2007 gjorde Ladj Ly, ”365 jours à Clichy-Montfermeil”. Den är filmad inifrån upploppen i Paris förorter 2005, samma upplopp som skulle komma att bli de våldsammaste i Parisområdet sedan 1968.

Men nu var det inte studenter som protesterade utan förorternas invånare, ungdomar vars föräldrar immigrerat från Frankrikes gamla kolonier, och som dåvarande inrikesminister Nicolas Sarkozy kallade för “slödder”. Två år senare valdes Nicolas Sarkozy till Frankrikes president.

– Ladj är uppväxt i Clichy Montfermeil och tillhör en av de stora familjerna som bor där. Därför kunde han göra en dokumentär inifrån det som hände. Det är även samma förortsområde som gänget i ”Stress” kommer ut från i början av videon, berättar Romain Gavras.

När Kourtrajmé var som störst omfattade det 135 kreatörer främst inom film men även musik, konst och journalistik. Medlemmarna arbetar fortfarande i samma anda, med sin kritik av samhället och den styrande makten, den franska identiteten och nationalismen – allt med en dos absurd situationskomik.

Tidigare i år var Romain Gavras ännu en gång på tapeten. Videon till M.I.A.:s ”Born Free”, ledde till ny bojkott och censur. Den här gången gick Youtube in och tog bort filmen bara några timmar efter att den hade laddats upp. Konkurrenten Vimeo valde att visa den, och filmen sågs av 2 miljoner människor bara under den första veckan.

Per Sinding-Larsen skrev på sin blogg PSL den 26 april 2010: “För alla de som trott att popmusik inte betyder något längre. Att den inte längre berör eller försöker ifrågasätta. Eller att rockvideon inte längre spelar någon roll. Oavsett hur man väljer att se den… så skakar den om.”

Uppenbarligen är det inte bara våldsscenerna i Romain Gavras filmer som upprör. Frågan om moral ställs också på sin spets. Om det våld som vi ser här är menlöst eller onödigt, finns det då någonting som kan kallas nödvändigt våld? Och vem bestämmer i så fall var den gränsen går?

För att utmana vårt ställningstagande finns det en rad detaljer i filmerna som ger oss en otäck aning om att vi själva är med och deltar i övergreppen. Ungdomarna i ”Stress” slår och spottar i slutet på sin efterhängsna kameraman och i ”Born Free” ligger vi och ser delar av avrättningsscenen gömda i en bil medan granatsplitter regnar mot linsen.
Kanske är det för att påminna oss om att det vi ser lika gärna kan inträffa på riktigt. Det faktum att det sitter ett trendigt Justice-kors på ligistjackorna i ”Stress” skruvar till vi-och-dom-perspektivet – den unga våldsmannen med Maghreb-ursprung bär plötsligt samma jacka som den vita medelklassens elektrokids. När vi ser ansiktena på förbrytarna tvingas vi att identifiera oss med dem.

I september hade Romain Gavras första långfilm “Vår dag skall komma” (”Notre jour viendra”), premiär på franska biografer. Filmen var färdiginspelad precis innan ”Born Free” gjordes, och det var från den som delar av inspirationen till musikvideon hämtades.
Filmen, som tävlar om Bronshästen på årets Stockholms filmfestival, handlar om en desillusionerad psykiater som tillsammans med en kuvad och frustrerad tonårskille, ger sig ut på en roadtrip genom norra Frankrike, mot en plats där de kan bli accepterade. Den innehåller samma våldsinslag som i de tidigare musikvideorna (även om Romain Gavras inte håller med om det: “It’s quite smooth, actually”).

Men det är också en film om vänskap och identitetssökande. Det faktum att huvudpersonerna är rödhåriga är bara en version av samma utanförskap som får förortens depraverade gäng att slå sönder allt de kommer åt och ungdomarna i ”Born Free” att gå mot en säker död.

När jag såg ett klipp från Ladj Lys film ”365 jour à Clichy Montfermeil” blev jag mer chockad av våldet i den än det som visas i dina filmer, för att det var på riktigt. Samtidigt har du blivit väldigt kritiserad för det våld som du iscensätter i dina filmer. Behöver vi den typen av fiktivt våld för att upptäcka det som finns runt omkring oss?
– För det första tror jag inte att vi behöver få ut någonting av konsten, så som du till exempel behöver mat för att du inte ska svälta. Om konst ska användas i ett syfte är det inte konst. Gör du en film som ska fungera som en pekpinne för vad andra ska tänka, då är det inte konst. Så nej, filmens våld behöver inte syfta till något eller berätta för människor vad de ska tycka.

– För det andra finns det en skillnad mellan Ladjs film, som visar verklighetens våld, och ”Stress” som var mer av ett konstprojekt. Det är konstigt att människor blir så upprörda när de ser ”Stress”, när allt de behöver göra är att titta ut genom fönstret för att upptäcka att våldet finns där, överallt. Vi reagerar inte längre när vi ser verkligt våld, men vi blir upprörda av det våld som är iscensatt.

Jag upplever det mer som en iscensättning av det våldsamma klimat som återfinns i verkliga konflikter?
– Jag tror inte att något våld saknar grund. Det uppstår alltid ur något, men på ett visst stadium blir våldet blint. ”Stress” visar sådant våld, där du bara attackerar allt du ser. Om du tittar på ”Stress” ser du att därifrån de här människorna kommer handlar det om ett nihilistiskt våld. De är de nya punkarna, du vet.

Men om de är moderna punkare, borde de inte tro på något?
– Nej, det handlar bara om ilska. Ilska som uppstår i… jag menar, de har all rätt att vara förbannade, men ”Stress” hade inget politiskt budskap, den visade bara slumpmässigt raseri och våld. Vilket är intressant…

Jo.
–… För det är så typiskt för tiden som vi lever i. Det finns inget gott och ont, rätt eller fel, ingen stark vänster eller höger-politik. Idag, när folk blir förbannade, är det bara ett blint raseri. Speciellt i Frankrike.

Okej. Berätta hur du gör dina musikvideor.
– Jag gör bara en musikvideo om jag verkligen gillar en låt eller om jag känner artisterna väl. Då litar de på mig och vi behöver inte gå genom skivbolagens långsamma arbetsprocesser. Ofta har jag en idé och så diskuterar vi den tillsammans. Jag gör inte så mycket musikvideor, bara om jag verkligen tror att det kan bli bra. Jag ger så mycket av mig själv i filmerna så jag måste vara helt säker på idén och på min relation med artisten. I fallet med ”Born Free” hade jag tidigare nämnt arbetet med min kommande film för Maya, och hon hade berättat för mig om vad som hänt på Sri Lanka. Efter att jag hade spelat in ”Vår dag skall komma” åkte jag direkt till USA och gjorde ”Born Free”. Det kändes viktigt att vi gjorde den just i USA, för det var precis efter finanskrisen och de behövde jobb.

Och när den censurerades, vad tänkte du då?
– För 30 år sedan kunde censur fungera i en diktatur. Om något censureras idag är det gratis reklam. Det är ju väldigt dumt – om de verkligen ville censurera något skulle de inte nämna det alls. Nu fick ”Born Free” bara mer uppmärksamhet. Så det var okej med censuren – det är ju ändå inte bara Youtube som distribuerar film idag, det finns en massa plattformar som Dailymotion och Vimeo. Folk letar bara upp en censurerad film någon annanstans.

– Det märkliga är att de censurerade det här, ett iscensatt klipp, när det finns så mycket värre saker att se på nätet, ocensurerat. Jag är helt emot censur över huvud taget, det är bara idiotiskt, inte ens det värsta borde censureras, det ger det bara mer uppmärksamhet.

I Sverige tror jag att det som censureras innehåller “onödigt våld”…
– Jag tror det som upprörde folk med ”Born Free” och ”Stress”, vilket är de videor som uppmärksammats mest, är det faktum att jag inte moraliserar kring våldet jag skildrar. Jag säger inte vad som är gott och ont, vad människor ska tänka. Det är det, snarare än våldet, som irriterar. Du som publik måste skapa din egen bild av vad du ser, det är inte jag som regissör som säger det till dig. Idag finns det ett moraliskt budskap i allt, och därför frågar sig alla hela tiden vad jag försöker säga med mina filmer. Det är inte det viktiga, jag vill istället att publiken ska vara med och delta i filmen och tänka efter själva vad det är de ser.

Efter att ”Born Free” censurerats på Youtube skapade det snabbt en debatt i Sverige. Det var mycket positiva kommentarer, till exempel menade en välkänd svensk musikjournalist att den gjorde musikvideon angelägen.
– Det är roligt att höra, för det där beror på vilken del av världen vi talar om. I Frankrike har jag en massa problem med pressen, de gillar inte mig här. Min pappa var regissör, jag är fransman och därför ska alla här ha en dömande åsikt om det jag gör. När ”Stress” kom sa vänstertidningarna “han är fascist!” medan högertidningarna sa “han är anarkist!”. Men det är kul att vara illa omtyckt av alla. När alla i ditt land hatar dig, det är då det börjar bli intressant.

– Sen hände samma sak med ”Born Free”, men den här gången i USA. Det mesta som skrevs om den där var dålig kritik, men den togs emot bättre i Europa, i England och Skandinavien, vilket känns bra.

Debatten kring ”Born Free” fick mig att fundera över framtiden för musikvideon. MTV är knappast någon stark kanal för den sortens populärkultur idag, som den var för tio-tjugo år sedan. Vad tror du kommer hända med musikvideon i framtiden? 
– Jag vet inte. Jag var otroligt fascinerad av musikvideor när jag var yngre och av Spike Jonze och sådana fantastiska regissörer. Nu har jag en massa kompisar som jobbar mycket med att göra musikvideor till artister och gör väldigt bra, kreativa grejer som går direkt ut på Youtube. Det finns en helt annan tillgång av musikvideor idag när det främst handlar om att distribuera dem på internet, det visas i princip ingenting på tv längre. Men det tror jag inte betyder någonting i sig – så länge som det finns begåvade regissörer och bra musik så kommer det att finnas bra musikvideor. Enda skillnaden handlar om budgeten, den är mindre idag. Budgeten för ”Born Free” var väldigt liten, även om den verkar stor för att vi använder oss av explosioner och specialeffekter, men det gjorde vi i efterhand. Det är svårare att skapa något kvalitativt, men samtidigt innebär en mindre budget en större frihet i arbetet.

Om vi går tillbaka till politik igen – när jag förberedde den här intervjun och tittade på det som du och dina vänner har jobbat med i Frankrike, så funderade jag över ert politiska klimat och det i Sverige. Här har ett främlingsfientligt parti fått mandat i riksdagen och… 
– Ja, jag vet, de har blivit starkare…

… Det är en märklig och skrämmande situation. Samtidigt var det nyligen en debatt om att Frankrikes regering hade utvisat romer som uppehållit sig landet. Hur ser du på det politiska klimatet i Europa och Frankrike? Frågan om identitet och nation är ju ett viktigt tema i dina filmer.
– Det finns ett nytt talesätt här i Frankrike, som lyder “älska det eller stick!” (“Aimez-la ou quittez-la!”. Ett slagord som först myntades av Le Pen och Front National men som nu också har tagits upp av Nicolas Sarkozy i parlamentet och som man kan se sprejat på husväggar i Frankrike, skribentens anm).

– För mig som är hälften grek och hälften fransman är det svårt att känna mig riktigt fransk, och det blir inte lättare med regeringens politik. När du ser presidenten utvisa romer känner du så mycket ilska gentemot ditt hemland. Frankrike har verkligen gått igenom dåliga tider vad gäller politik, men folk protesterar ändå, och det är hoppfullt. När människor gör uppror betyder det att de fortfarande vill och kan slå tillbaka. Mina huvudpersoner i ”Vår dag skall komma” försöker lämna Frankrike just för att de inte älskar det, problemet är att de inte har någon annanstans att ta vägen.

– Vad gäller Grekland, mitt andra ursprungsland, så läste jag i tidningen att en grekisk anarkist har försökt skicka en brevbomb till Sarkozy. Vem vet, om vi har tur så kanske han lyckas en dag.

Tror du att Sarkozy blir omvald som president i valet om två år?
– Jag vet inte. I slutändan så är hans parti och de som ska föreställa vänstern ungefär detsamma. De ena är usla, och de andra är bara dåliga. Jag känner inte särskilt mycket hopp inför politiker.

Vad anser du vore ett bra samhälle?
– Ingen aning, visste jag det skulle jag bli politiker. Men jag är konstnär, regissör. Så länge som det finns utrymme att skapa lite kaos är det i alla fall något.

Romain Gavras på Vimeo.
Mer info om Kourtrajmé.