15 lovers rock classics selected by Salsa Smurf

www.youtube.com/watch?v=i4zIBQ1dEn0

1. “You never know what you’ve got” – Me And You featuring We The People Band

”Galet modern soul-aktigt intro, precis som det ska vara. Sedan drar baktakten igång.”

www.youtube.com/watch?v=TbyPjn_4W5E

2. “Someone Special” – 15, 16, 17
”Oj, återigen ett monsterintro. Tonårstjejerna 15, 16, 17 – hur gamla kan de vara nu, inte mer än 45, 46, 47 antar jag – visar att 60-talets doo-wop och girl group-sound är en lika viktig byggsten till lovers rock som 70-talets modern soul är. (Kolla in “Good Times” för en annan tung 15, 16, 17-låt!)”

www.youtube.com/watch?v=Fg1hefmP31U

3. “Men Cry Too” – Beshara
”Hårda rudeboys kan också vara ledsna ibland. ’Beshara’ är ett av de där brittiska reggaebanden som är som ett gäng arbetshästar och har jobbat med alla i branschen (Beres Hammond, Dennis Brown, John Holt, samt de vita och tillika strävsamma reggaebanden Simply Red, UB40 och Bad Manners därtill).”

”De turnerar typ fortfarande. Det finns något väldigt enträget i den här arbetsmoralen, rotat i arbetarklassen och en folklighet som…ja, frågan är öppen: Är den engelska UB40-svennigheten helt enkelt aningen vackrare än den svenska Melodifestivalsmotsvarigheten, eller är det en romantiserande vanföreställning?”

4. “When I Think Of You” – Ruddy Thomas
”Enbart för textraden ’wait for the summer, wait for the summer’!”

www.youtube.com/watch?v=dDOdymGA008

5. “Emotion” – 15, 16, 17
”Storslagen Bee Gees-cover.”

6. “Reunited” – Louisa Mark & Kevin Henley

”Likaledes storslagen Peaches & Herb-cover.”

7. “If It’s Love That You’re Looking For” – Teddy Lincoln
”För mig är det här en perfekt lovers-tolva – en helt unik riddim, fortfarande fräsch, med en lagom obskyr och därtill nästan discoaktigt glansfull Londonsångare bakom micken. Låten är också en cover på den väldigt silkeslena soulsångaren Keith Barrow, som tyvärr gick bort i 80-talets AIDS-epidemi.”

8. “Baby My Love” – Fil Callender & Jah Stitch
”Är detta den ultimata lovers rock-låten? I varje fall om vi pratar family values-versionen av genren. Hela familjen kan samlas kring det här och rosta kastanjer på julafton.”

9. Beverley Woung – Yesterday Once More

”Återigen en helt knäckande cover, denna gång av Carpenters. Den ledsnaste musiken, förpackad i den sockersötaste av melodier. Knepig att hitta, men finns på en av de där ändlösa Trojan-samlingarna.”

http://www.youtube.com/watch?v=v4uTlj3tP94

10.“Choose Me” – Marie Pierre
”Väldigt mycket i linje med kollegorna Janet Kay, Louisa Mark och Jean Adebambo – men minst lika bra!”

http://www.youtube.com/watch?v=gFlFpRDJOTw

11. “Closer To You” – Janet Kay
”Hitten, vars melodi snoddes av Aswad till brottarhitten ’Next To You’.”

http://www.youtube.com/watch?v=Qau5TTvemcI

12. “Pane Marmellata E Me” – Ilona Staller
”Knappast en regelrätt lovers rocklåt, då Cicciolina som bekant kommer från Italien. Men en ruggigt sensuell version av Althea & Donnas ’Uptown Top Ranking’ hur man än ser på saken.”

13. “Come On Girl” – Prince Millar
”Tung Ashanties-låt, med en svårt romantisk Alla hjärtans dag-hälsning till den du håller närmast.”

14. “Betcha By Golly Wow” – Errol Dunkley
”Den bästa låt som någonsin gjorts. Skrevs ursprungligen av Linda Creed och Thom Bell åt The Stylistics.”

15. “Cool Cat” – Queen
”Lovers rock handlar om känsla, okej? Det behöver inte vara baktakt för att vara lovers rock!”

”…sen har vi förstås en massa tunga låtar som lika gärna hade kunnat vara med på den här listan. Crowdpleasers som Barry Biggs ’Wide Awake In a Dream’, One Bloods ’Show Some Love’, Trevor Walters ’Love Me Tonight’, Janet Kays ’Silly Games’, Lorraines ’I’ve Got to Let Him Know’, Louisa Marks oerhört fina ’Caught You In A Lie’, Charmaine Burnettes version av ’Am I the Same Girl’ och Jean Adebambos kända Minnie Riperton-cover ’Paradise’. Lägg därtill mina egna favoriter Jayes ’I’m The One Who Loves You’ och Locks-Lees ’What Can I Do’ – samt en rad andra låtar!”

Foto: Kalle Gustavsson /BILD

I dag är det som bekant den officiella Lover’s rock-dagen. Dagen då typer med yviga gäster får hoppa ned i plurret tillsammans med de mest romantiska Lover’s rock-singlarna. Jag, skribenten Jonas Grönlund och konnässören Henrik Andersson letade upp några av våra favoriter på Twitter under dagen. Accenturera med något sött, typ en armykeps.

http://www.youtube.com/watch?v=WZ6oU7l9c5I’] [yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=oS0QAuFPCvA&’] [yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=q0ADE4kCrOA’] [yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=O7uUmmXJg68′] [yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=MezOOc6L5gQ’] [yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=4PgW6Vn6QsU’] [yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=BWib7u9T8Os&feature=related’] [yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=JsOxHTgKtp4′] [yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=zTKQBhinej4′] [yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=-SKqJdZ6WCk&feature=related’] [yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=W3x_WoWsmUY’] [yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=kXSR8aZ6l-Q’] [yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=i4zIBQ1dEn0′] [yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=OMxjVqdTuJU&playnext=1&list=PL5B78668E5615E2A5′] [yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=G5d64Qd3fFQ

Och det här är inte en reggaesingel men  hade kunnat vara det om reggaesinglar var animerade filmer och jag gråter som ett barn varje gång.

I Rockjournalistiken får negern bara vara arg, eller möjligtvis ledsen. Den musik som görs för listorna – den som handlar om ditt hjärta och min smärta –  den får inte vara med- Det gäller såväl amerikanska Jerimih som brittiska N-Dubz.

Politisk reflekterande hiphop, Nina Simones ”Mississippi Goddamn” och på sin höjd lite disco (med undertexten att den gjordes av ”kämpande” homosexuella): Det är den musik som får plats i MOJO:s världsbild. I reggaens fall är motsvarigheten dub och dancehall. ”Riktig” musik gjord av svarta som har det svårt, alltså måste vi gilla den.

Det är därför ingen pratar om Lovers rock.

”Jean’s funeral was on Thursday 29th January 2009. It was attended by friends, family and celebrities. Jean and I were at South Hackney School in the same year and very good friends. I pray that Jean’s soul rests in peace and send my condolences to her family. The Church service and gathering was great. My favourite songs by Jean Adebambo are “Hardships of life” and “Paradise”.

Rosaleen Bunbury, vän till Jean.
(http://transpont.blogspot.com/)

I skuggan av Michael Jacksons dödsfall föll många av den ursprungliga popmusiken grundgestalter ifrån oss under 00-talet: Arthur Lee, Willy DeVille, James Brown, Levi Stubbs.

Men det är Jean Adebambos självmord som känns mest sorgligt, så outsläckligt onödigt.

Jean föds i London som dotter till en nigeriansk pappa och en västindisk mamma. Det är aldrig riktigt meningen att hon ska börja göra musik, det bara blir så. Under sin utbildning till vårdbiträde spelar hon in två singlar: ”Reunited” och ”Again”. Två spröda sånger som aldrig gör något väsen av sig.

Det är inte förrän hon träffar producenten Leonard Chin som det står klart att Jeans talang är lite större än de flesta andras. Hennes största hit blir singeln ”Paradise” från 1983. Musiken Jean gör kallas Lover’s rock – ett fuktskadat brittiskt möte mellan britternas älskade soulsånger och den västindiska invandrargruppens egna arv av reggae och calypso. Lovers rock var och är musik som siktar på två saker: topplistan och hjärtat.

London, 1976. Rasupplopp plågar årets upplaga av Nothing Hill-karnevalen som hålls varje sensommar. Samtidigt börjar det talas om en ny version av reggae – mjukare och mer inspirerad av amerikansk soulmusik än den mer militanta dubreaggen.

Lover’s rock växer fram ur små skivstudios, okända och oberoende. Genren ska bli Englands slutgiltiga svar på amerikansk Phillysoul. Musik med ena foten i Trinidad och den andra i Amerika.

Som det berättas i den klassiska BBC-serien ”Soul Britannia” har britterna alltid sneglat på den amerikanska soultraditionen. Från de första modernisternas exakta danssteg i slutet av 1950-talet, till The Small Faces (som bara vill sjunga lika fint som soulsångaren Solomon Burke), hela vägen fram till triphop, dubstep, purple och wonky – allt detta vilar tryggt på arvet från Tamla Motown.

Lover’s rock är inget undantag. Hör exempelvis bara sångerskans Maxine Harveys i sammanhanget sena cover (den släpps 1994) på ”Gimme A Little sign” (låt vara att Maxine kanske snarare har Peter Andre’s debutsingel i huvudet än Brenton Wood).

Bandet Matumbi bildas 1972 i södra London. De blir ett av de första banden att skapa regelrätt Lover’s rock. Så klart har det gjorts reggaeballader redan innan – en av konstellationerna som pysslar med sådant heter till exempel The Wailers – men Matumbi renodlar uttrycket och gör sidospår till inriktning.

Bandets gitarrist heter Dennis Bovell. 1965, tolv år gammal, kommer han till London från Barbados. Bovell blir snabbt djupt fascinerad av den jamaicanska kulturen som flödar i London. Jamaica – tillsammans med Västindien – svarar under perioden för Londons största invandrargrupper. Detta efter den massiva exporteringen av afrikansk slavkraft under de tidigare århundradena till brittiska, franska och portugisiska kolonier.

Efter andra världskriget uppmuntrade britterna immigranter att komma till landet för att kunna klara återuppbyggnaden. Många västindier lockades av drömmen om något bättre och värdigare än vad hemlandet hade att erbjuda dem.

Dennis Bovell blir en av de första att driva ett eget soundsystem i London: The Jah Suffer. Det är inte bara uppskattat – för sitt tilltag blir Bovell gripen av polisen och hålls inlåst i flera månader innan han slutligen frias.

I Matumbi skapar Bovell tillsammans med Ted Dixon och tidigare skolkamraten Nick Straker (som senare ska ha en hit med singeln ”A Walk In The Park”) själva prototypen till Lovers rock: musik lika romantisk och porlande som Portobello road en tidig onsdagskväll i juni.

Senare blir Bovell som soloartist mer känd för sina verk inom dubreaggae och som producent åt många av de band som präglar postpunkvågen några år senare: The Pop Group, Madness, The Slits och Orange Juice.
Men det är som Lover’s rock-producent Bovells talang gjort mest avtryck.

En av Bovells stora förtjänster är att han aldrig bara tagit intryck av annan reggae i sin musik. 1979 är det bland annat hans tidiga anammade av den amerikanska discon som gör att han kan få sångerskan Janet Kays bitterljuva singel ”Silly Games” , den idag kanske mest kända av alla Lovers-singlar, att bli en av de finaste sånger om misslyckade relationer som spelats in:

”Yet, in my mind I say;
“If he makes his move today
I’ll just pretend to be shocked”

Oh, baby
It’s a tragedy
That you hurt me
We don’t even try”

Janet Kays karriär börjar 1977 när hon sjunger in en cover på soulsångerskan Minnie Rippertons ”Lovin’ You”. En singel som i sin tur produceras av Rocksteady-mästaren Alton Ellis. Genombrottet ”Silly Games” kommer ut i butik en tidig Londonsommar två år senare. Janet Kay är då 21 år gammal.

Med ”Silly Games” blir hon den förste svarta kvinnan att ta sig in på den brittiska singellistan.

1981 händer något annat – en kvinna vid namn Carroll Thompson släpper en singel döpt till ”Im So Sorry”. Född 1960 strax utanför Hertford i östra Storbritannien är Thompson skolad i sin mormors gospeltradition. Vid åtta års ålder börjar hon ta pianolektioner.

”Im So Sorry” blir en stor hit och starten på en lång karriär. Och för dig som ska ta dina första steg in i Lovers rock-världen är det precis här du ska börja: Med Janet Kays och Carroll Thompsons tidiga singlar. Det är musik som är lika oumbärlig som James Carrs ”At the dark end of the street” eller East 17:s ”Stay another day”.

Det kanske bästa mötet mellan brittisk Lovers och amerikansk soul är sångerskan Paulette Walkers version av Love Unlimiteds ”It May Be Winter Outside (But In My Heart It’s Spring)”. Love Unlimited var Barry Whites vokalgrupp, men de släppte också singlar under eget namn.

Mötet känns självklart: i sitt uttryck är Barry Whites och Love Unlimiteds spröda sånger en direkt amerikansk motsvarighet till det ljud av öppna famnar som var och är Lovers rock-genrens tydligaste uttryck. Texterna behandlar dessutom samma teman som den bästa listmusiken alltid handlat om: olycklig kärlek, omöjlig kärlek och evig kärlek.

Paulette Walkers album ”So in love” återutgavs tidigare i fjol på det japanska skivbolaget Rock-a-shacka. Det är inte så konstigt: Lovers rock är sedan Janet Kays japanska genombrott i början av 1990-talet en stor scen i landet. Både Carroll Thompson och Janet Kay har släppt specialutgåvor för den japanska marknaden såväl som nya skivor för att möta succérna.

Idag går det inte att ta sig runt den japanska marknaden för den som är beredd att gräva sig riktigt djupt ned i Lover’s Rock. Det är där som de verkliga samlarna finns.

Det är i Japan människor ägnar tid och hutlösa summor till att hitta sånger som ingen ännu hört. Precis som det alltid fungerat, från Northern soul-scenens grava besatthet av rara singlar till, återigen, japanernas fascinerande sökande efter ohörda soft rock-singlar under början av 00-talet.

Och när Dennis Bovell, Carroll Thompson och Janet Kay avhandlats finns det ingen bättre ingång till avgrunden än den nio volymer stora ”Relaxin with Lovers”-serie som Sony släppt för den japanska marknaden. Här finns alla namnen: 15-16-17, Paulette Walker, Brown Sugar och Louisa Mark.

Louisa Mark var ändå något extra: Hennes ingång till musiken är som sångerska till Dennis Bovells soundsystem (det som han höll på att buras in för). När hon 1974 gör sin första studioinspelning – en cover av soulsångaren Robert Parkers ”Caught You In A Lie” –  är det Bovells Matumbi som spelar instrumenten. I boken ”The Rough Guide to Reggae” av Steve Barrow och Peter Dalton beskrivs sången som den allra första Lover’s rock-singeln.

Det må vara hursomhelst med den saken: Det är ändå hennes cover av The Beatles ”All my lovin”, tillsammans med duetten ”Reunited” (inspelad med Kevin Henly), som är den främsta anledningen till att det inte går att komma runt Louisa Mark. Det är fullständigt perfekt popmusik – jämförbar med Phil Spectors och Jack Nietzsches Brill building-produktioner i USA tjugo år tidigare.

Louisa Marks album ”Breakout” gavs åter ut igen i fjol men pengarna hinner aldrig komma fram: Under en radiosändning den 18 oktober 2009 berättar BBC:s programledare Dotun Adebayo – gift med Marks vän Carroll Thompson – att Louisa Mark är död.

Hon avled i Gambia i sviterna efter ett elakartat magsår.

Uppkomsten av Lover’s Rock var inte något som gick reggaescenen på Jamaica förbi. Renodlade Rocksteady-artister som Jimmy Cliff, Phillys Dillon och Alton Ellis hade mycket gemensamt med vad som skedde i mitten av 1970-talet på de brittiska öarna. Men det var artister som Freddie McGregor, Sugar Minott och kanske främst mannen med den vidunderliga rösten – Dennis Brown – som gjorde att Jamaica knöt den brittiska subgenren tätt intill  hjärtat.

Men om Dennis Brown ansvarade för förlovningen var det Deborahe Glasgows debutalbum som stod för vigseln.

1977, tolv år gammal, spelar Deborahe Glasgow in sin första singel för producenten Mad Professor. ”Falling In Love” ges ut under namnet Debbie G och släpps på labeln Ariwa (en label som senare ska ge ut en fullständigt lysande singel med Sandra Cross och The Wild Bunch vid namn ”Country Living”). Men av de tidiga singlar som Deborahe ger ut är det ”Knight in shining armour” som är den bästa. En singel som ska ge henne ett kontrakt med bolagsjätten Greensleeves.

Deborahe Glasgow tänker dock inte stanna i London. I slutet av 1980-talet beger hon sig till Kingston, Jamaica. Där spelar hon in sitt självbetitlade debutalbum under överseende av producenten Augustus ”Gussie” Clarke.

Clarke samlar ihop gräddan av Jamaicas bästa musiker och låter Glasgow arbeta fram Lovers rock-genrens heliga graal. Steely & Cleevie, vid tiden Jamaicas kanske modernaste producenter, sluter upp för att hjälpa Deborahe (senare producerar de bland andra The Specials, Bounty Killer och Elephant Man).

När albumet släpps 1990 är det tydligt att Glasgow har skapat ett möte mellan The Shangri-Las sockerglimmrande melodier, Philly-soulens mjukaste stämmor och modern dancehall. Duetten ”Perfect situation”- inspelad tillsammans med öns soulsångare Beres Hammond – är den kanske flirtigaste och läckraste sång du kan att höra:

”It’s the perfect situation for a love affair, let’s take a chance baby, love is in the air.”

Det är verkligen den perfekta situationen för en kärleksaffär, men Deborahe är inte lika intresserad av sin musikkarriär som av att ta hand om sin familj i London. Så hon reser hem igen. Men Glasgows planer blir det inte mycket av.

Den 25:e januari avlider Deborahe Glasgow i sitt hem i södra London, i sviterna efter en elakartad cancer i lymfkörteln. Hennes musik kommer aldrig hamna på ansträngda Civil rights movements-samlingar som säger sig dokumentera Den Riktiga Svarta musiken. Men den ekar hela vägen in i evigheten.

Deborahe Glasgow blev 28 år gammal.

Lovers Rock By Kristofer Andersson/Throw Me Away from Throw Me Away at Letsmix.com.