Han har kallats Los Angeles-technons Gudfader, en DJ-virtuos tillika en av världens mest respekterade houseartister. Många av epiteten ringar också in John Tejada rätt väl även om det framför allt är det seriösa, artiga och anspråkslösa lilla technogeniet som formas framför mig under vår intervju.

Det var inte länge sedan som han slog mig med häpnad. Tolvan Somewhere (med b-sidan »Elsewhere«) är ett steg mot en hårdare, mer opolerad sida än jag någonsin hört av Tejada. Fast även om titelspåret är uppstudsigt och vilt behåller låten ena foten i den fullständigt unika ljudbild som kallas för techno minimalism.

Kan man förvänta sig mer av denna typ av atmosfär på kommande släpp?
– Ja, med singlarna tror jag det. Med dem försöker jag fokusera på den typen av material som jag skulle framföra på en spelning. Albumen är tänkta att ge en bredare syn på mitt artistskap.

Kan du berätta lite om vad du arbetar med just nu?
– Jag har precis gjort klart en ny singel för mitt skivbolag Palette. Den heter »Anaphora« och släpps den 19 ​​augusti.

Kompakt firar sitt 20-årsjubileum i år. Vad har den etiketten betytt för dig som artist och som ett fan av technomusik?
– Det är underbart att kunna göra musik för ett bolag utan att vara begränsad till en viss stil. De uppmuntrar verkligen bredd vilket är det jag försöker uppnå med min musik. Och det faktum att de har stått sig genom tiden med ett så varierat musikaliskt utbud är en enorm bedrift från deras sida. Det är väldigt kul att vara en del av deras artiststall.

När och hur började ert samarbete?
– Vi arbetade första gången tillsammans när jag gjorde en remix för Gui Boratto. Ett par år senare hade jag gjort ett album, Parabolas, som min gode vän Jimmy Tamborello (Dntel, The Postal Service, reds anm.) menade skulle passa Kompakt väldigt bra. Och jag tyckte det kändes rätt. Så jag skickade skivan till Michael (Mayer, en av Kompakts grundare reds anm.) och som tur var fungerade allt jättebra.

Sedan starten 1994 har John Tejada delat upp sina utgivningar främst på Kompakt och den egna etiketten Palette. Kompakt i Köln och Palette – som är baserat i Tejadas hem i Los Angeles – bildar en perfekt linje mellan John Tejadas musikaliska och geografiska bakgrund.

Född i Wien med två klassiskt musicerande föräldrar flyttade han till Los Angeles med sin mamma redan innan han nått tonåren. Men i musiken har John Tejada har aldrig helt lämnat sina rötter. Istället har han korsbefruktat den enkla minimalistiska technoådran från Europa med raffinerade och soldränkta melodier från den amerikanska västkusten.

Du har dina rötter i Wien men du har bott Los Angeles sedan tidig ålder. Hur har den bakgrunden påverkat dig och din musik?
– Jag är inte helt säker eftersom jag bara vet vad jag har upplevt. Men jag är lycklig över att ha band till Wien genom min far som fortfarande bor där. Jag hade en musikalisk uppväxt eftersom båda mina föräldrar var klassiska musiker på den tiden.

Tror du att det finns en viss LA-vibb, en stämning från den kusten, som flyter igenom din musik?
– Jag antar det, men jag kan inte riktigt beskriva exakt vad det är. Jag är lite mer bortvänd mot vad de flesta människor är där eftersom jag inte går ut på samma klubbar som dem. Det är massor av sol i denna väldigt utspridda stad, men det gör det också till en mycket speciell plats som jag verkligen trivs i.

Kan du berätta lite om din egen etikett Palette? Har du ett visst koncept bakom den?
– Jag startade Palette hösten 1996 av i stort sett samma anledning som alla artister som vill starta en egen etikett – jag ville ha total kontroll över produktionen och skapandet. Det finns egentligen inga grundtankar bakom etiketten. Det har bara varit en bra kanal för mina egna och några av mina nära vänners verk samt för många av mina samarbeten.

Känner du att det finns en stor skillnad mellan hur techno- och housemusik uppfattas i USA jämfört med i Europa?
– Jag tror att villkoren för techno och house är olika överallt. Till exempel skulle en del av den musik som betraktas som house i stora delar av Tyskland kategoriseras mer som techno här i Los Angeles. House i USA är synonymt med riktigt djupa New York- och Chicago-produktioner.

– Men bortsett från det känner jag att publiken i USA är öppen för mycket nytt. Det finns inte så många begränsningar här. Jag tror verkligen att scenen i USA har öppnat upp sig för olika experimentella grejer och vill överraskas av nya ljud.

Du är en av världens mest eftertraktade och respekterade producenter inom ditt område, men anser du fortfarande (som vissa Kompakt- konnässörer antyder) dig själv vara underground?
– Absolut. Jag är mil från att vara någon form av mainstreamartist. Jag försöker att inte upprepa mig och njuter verkligen av att prova olika saker. Samtidigt är jag mycket ödmjuk över att ha fått lite erkännande på vägen.

Hur känner du inför den mainstream-house och techno som har klättrat på listorna de senaste åren? Är du glad över att musiken får erkännande eller finns det en rivalitet?
– Ingen rivalitet alls. Eftersom mitt huvudsakliga fokus är att spela live, följer jag inte musik så nära. Åtminstone inte ny musik. Jag älskar musik och jag är alltid på jakt efter något fantastiskt men nuförtiden slutar det vanligtvis med att jag hamnar bland de äldre skivbackarna som inte är klubbmusik. Jag hoppas att de unga fansen till den mer populära elektroniska dansmusiken kommer att försöka gräva djupare för att upptäcka äldre och mer experimentella artister.

Att framträda som DJ nuförtiden känns också som att man måste vara en underhållare. Vad ser du för skillnad mellan att arbeta som artist och att spela live?
– Att spela ute som en DJ tvingar dig definitivt att vara en entertainer på ett visst sätt eftersom ditt enda syftet är att få människor att ha en bra stund. Och att få dem att dansa. Men när jag gör ett liveframträdande fokuserar jag bara på mitt eget arbete. Då bör det inte finnas en så stark press på att hålla tempot uppe hos folk eftersom du hoppas att människor kommer att se dig för ditt arbete och inte bara för att få en kick.

– Det känns lite konstig ibland att jag arbetar och släpper så mycket musik under eget namn bara för att gå ut och spela andras låtar under DJ-sets. Jag tycker om att omtolka mina egna verk och sedan presentera det live.

Vad är det motiverar dig att skapa ny musik?
– Allting, antar jag. Ny teknik eller nya artister eller bara mitt allmänna humör. Jag gillar den kreativa processen. Inledningen till att skapa något är den bästa delen. Det är fortfarande lika roligt som förr. Det finns något i mig som gör att jag bara måste skapa.

Du har hållit på i nästan tjugo år nu. Har du några stora drömprojekt kvar som du vill ta dig an?
– Jag kan inte komma på något särskilt nu men rent kreativt känner jag att jag knappt har börjat. Jag har lärt mig bra saker på vägen men i mitt huvud strävar jag definitivt efter större saker. Det borde hålla mig igång ett bra tag till.

John Tejadas nya tolva Somewhere finns här.
Mer info om Palette Recordings här.

Det hela är rätt fascinerande. I Sverige är The Tallest Man on Earth en visserligen uppskattad artist av ett fåtal musikintresserade men för de flesta ändå helt okänd. Även om det är vardagsmat att det skrivs om svensk musik på stora sajter som Pitchfork och Gorilla vs. Bear är det först här, i Hollywood, jag med egna ögon ser hur svenska artister verkligen är stora, i USA. Inte Billboardetta-stora, men likväl: Stora.

LA är, som många säger, en ganska svår stad att få grepp om. Bilismen är extrem, man möter få människor på trottoaren. Att gå mellan olika stadsdelar är uteslutet, avstånden är enorma – staden är till ytan som Skåne och Blekinge tillsammans. Bilarna blir snart ett irritationsmoment, men en sak man ändå måste älska är hur musiken liksom svischar förbi en när de kör förbi. Som om någon rattar mellan högklassiga kanaler på en radio: hiphop, r’n’b, latin music, klassisk soul, rock. På högsta volym.

På bussarna ser man tydligt klassamhället: där finns nästan enbart latinos, mörkhyade, asiater. De som inte har råd med bil. Plus en och annan bortkommen turist som försöker förstå sig på en kollektivtrafik som inte är gjord att förstå sig på. På bussen stöter man också på riktiga karaktärer. När jag tar mig downtown en kväll står en ung svart man med en bergsprängare och spelar Tupacs ”2 of Amerikaz most wanted” på kassett för alla sina medpassagerare. Han rappar med i varje vers och stannar då och då upp musiken för att pedagogiskt förklara för alla som vill höra på (och resten också) vad texterna betyder. Spolar tillbaka när han inte riktigt uppfattar orden. Kör samma rhyme igen. Och igen. När han sätter den skrattar han högt av lycka.

Det är storartad underhållning, men jag verkar vara den enda på bussen som ler uppskattande. Han ser mig till slut, stannar upp och ler tillbaka: ”You feelin’ this shit right”? Jag nickar och försöker forma högerhanden till ett ”w” men misslyckas kapitalt och blir rädd att han ska tro att jag pekar finger åt honom, men han rotar bara upp en Rick Ross-kassett istället ur sin väska. Det är fullständigt logiskt att det är i bilarnas förlovade stad som gangsta-hiphop och g-funk växte fram – det låter ju så fruktansvärt bra i eller precis utanför en bil. Men just där och då lät ”2 of Amerikaz most wanted” riktigt vass även på en sliten lokaltrafikbuss.

LA som musikstad är också lite svår att överblicka, man måste leta upp musiken, ställena, sammanhangen. Men de finns där, absolut. Längs Sunset Strip på Sunset Boulevard finns flera kända  rockhak: The Roxy, Whiskey A Go-Go, Viper Room. Men de verkar ha sina bästa dagar bakom sig. Troubadour i West Hollywood är en annan mindre konsertlokal som också funnits länge men med ett mer intressant utbud av livemusik. Jag har bestämt träff med Dominant Legs där inför deras spelning som förband till Mystery Jets. Dominant Legs är Ryan Lynch, som även är gitarrist på Girls turnéer, och Hannah Hunt. De har bara släppt ifrån sig några låtar hittills, små poppärlor till hemmainspelningar som läckts ut till bloggvärlden med jämna mellanrum, och sedan spelats in igen i mer producerade studioversioner för den debut-EP som kom nyligen.

Foto: Hayden Shiebler

När jag kommer till Troubadour är det första jag ser Hannah och Girls-sångaren Christopher Owens som står och pussas utanför, de ser tonårsaktigt förälskade ut. Christopher ser skarp och lite seriefigursaktig ut i keps, jättehöga, beiga chinos och ljusblå skjorta. Smått generad presenterar jag mig, och blir lite förvånad när han påstår att han känner igen mig från min Girls-intervju för ett år sen. I väntan på Ryan småpratar vi om allt ifrån Troubadour (”visste du att John Lennon och Harry Nilson blev utkastade härifrån i början av 70-talet, apfulla efter att ha häcklat ett lokalt liveband?”) och fotboll (”Barcelona är mitt lag”) till Girls kommande EP (”den låter lite annorlunda, med blås och sånt. ’Substance’, som många verkar gilla, kommer att vara med”) och hur artister som Iggy Pop och Mariah Carey orkar med intensiva liveframträdanden (”innan de går på tar de en spruta B12, som ger en enorm vitaminkick”).

Ryan visar sig vara över en timme försenad så vi går in och sätter oss. Christopher börjar läsa Gore Vidals ”Brinner Paris” medan Hannah ställer artiga frågor om Sverige tills Ryan till slut dyker upp, förvirrad och stressad, med en kartong av den nypressade Dominant Legs-EP:n.

Dominant Legs har funnits i ungefär ett år och kom till när Ryan ville göra något utanför sitt andra band, Magic Bullets. När han skulle testa låtarna live ringde Hannah, mest på skämt, och frågade om han behövde hjälp med någonting. Ryan och Hannah var inte gamla vänner men hade ”typ miljoner gemensamma vänner”. Ett år senare håller Ryan upp deras första EP för mig och frågar om jag ser vad omslaget föreställer. ”En uggla?”, gissar jag. Han flinar och upplyser om att det är Girls andra frontman, JR White, som springer i snö med en naken flickvän på ryggen.

Vad vill du uppnå med Dominant Legs?
– Jag blev väldigt inspirerad av en 30-årsjubileumsutgåva som kom med Bruce Springsteens ”Born to run” för några år sedan, där han säger något i stil med att den skivan var hans ambitiösa och väldigt målinriktade ”hello to the world”. Jag skulle vilja göra något liknande, ett album som jag skulle vara extremt stolt över och vilja nådde ut till hela världen. Det är dit vi är på väg, steg för steg.

Har du någon musikalisk förebild i den strävan?
– Nile Rodgers från Chic. Han är definitivt en förebild för hur jag skriver låtar och spelar gitarr.

Det har kommit många bra popband från den amerikanska västkusten den senaste tiden, som Girls, Best Coast, Wavves, Ganglians och White Fence. Hur kommer det sig?
– Jag håller med om det men jag skulle nog inte nödvändigtvis säga att det är ett västkustfenomen. Det finns många intressanta band och skivbolag runtom hela USA just nu. Visst finns det ovanligt många bra band från västkusten just nu, men ingen gemensam nämnare såvitt jag kan se.

Tror du att ni skulle ha låtit annorlunda om ni kommit från New York?
– Nej, jag tror faktiskt inte det. När Girls-skivan kom ut så sa alla att det var ”the sound of San Francisco” men alla andra band i den staden som jag tycker har talang låter helt annorlunda. Så jag tror inte att det finns ett typiskt västkustsound. Om jag hade växt upp i New York skulle jag nog ha lyssnat på och varit influerad av samma typ av musik som nu.

Nån timme senare spelar Dominent Legs för en rätt ointresserad publik. De som är här är här för att se Mystery Jets, men halvvägs in i deras spelning sitter jag och mitt sällskap redan på en hamburgerbar med sloganen: ”Almost every day people tell us: you have the best burgers in town!”, där ”almost” är överstruket.

Wiltern på Wilshire boulevard är en av LA:s flera teaterliknande konsertlokaler med etagebalkonger och bra akustik. Här ser jag några kvällar senare New York-bandet Dirty Projectors göra en av de åtta bästa spelningarna jag någonsin sett. Dirty Projectors musik spretar och haltar fram, de olika instrumenten verkar inte riktigt överens och precis när man tror att det ska rasa ihop likt ett korthus exploderar allt i rena gitarriff och lekfull stämsång. På skiva är det läckert och utmanande, live är det kort sagt knäckande bra. Dave Longstreths musik är unik, Amber Coffmans, Angel Deradoorians och Haley Dekles stämmor hans viktigaste instrument.

Venice är LA:s bohemområde, det är här surfare, övervintrade hippies, pundare, skejtare, månglare, turister, lösdrivare och hipsters hänger. ”Läkare” som gladeligen skriver ut marijuana på recept på löpande band har sina mottagningar vägg i vägg med verksamheter som ”Botox on the beach” och American Apparel. Om man går bort från stranden någon kilometer hamnar man i Abbot Kinney. Där besöker jag en årlig marknad med flera liveband. Smakrika burritos och en entusiastiskt predikande gospelpastor gör mig på gott humör men den egentliga anledningen till att jag sökt mig hit är huvudakten på stora scenen, Stones Throw-artisten Dam Funk. För sådan här genuin storstadsfunk hör man inte ofta live i Sverige.

I väntan på Dam Funk plockar jag upp en LA Record och blir glad av att de satt Flying Lotus, LA:s kanske just nu mest nyskapande artist, på omslaget. Flying Lotus har med ”Cosmogramma” gjort en av årets mest intressanta skivor, men om man tycker att hans funk är för komplex så är Dam Funks den diametrala motsatsen: lättbegriplig, enkel, direkt. Bland NRA-tält, palmer och sockervadd i 40-gradig värme går sedan Dam Funk loss på sin synthgitarr, och får Abe Vigoda, som spelade innan, och deras kyliga postpunk att framstå som än mer malplacerade. Svänget är tungt, nästan självgående. Dam Funk har definitivt potential till ett större genombrott. Han har talangen, soundet, bandet. Det som saknas är möjligen lite starkare låtar. Kanske att han borde samarbeta mer med Nite Jewel, LA:s hipsterfavorit framför andra, som han gjorde på ”Am I gonna make it” häromåret.

Innan jag lämnar LA vill jag också besöka The Smell, rockklubben som blivit beryktat framför allt för att No Age formades och utvecklades där. The Smell är beläget bland skyskrapor och uteliggare mitt i Downtown. Det är en sliten och oansenlig liten lokal som både är välkomnande och ruffig på samma gång, och liknar en fritidsgård mer än något annat. Att de inte serverar alkohol och att det bara kostar några få dollar att komma in – för fyra band – känns helt logiskt. Däremot säljer de mängder av vattenflaskor, när det är fullt blir det olidligt varmt. The Smell har utan tvekan en speciell atmosfär, där finns en påtaglig energi och en tillåtande, eller till och med uppmuntrande, inställning till det avvikande. De som är där är avslappnat coola och vänliga på ett kaliforniskt sätt. En kort, rundlagd latinokille utanför avslöjar för mig att No Age kommer att göra en ”hemlig” spelning där om några dagar innan han modigt försöker göra framstötar på en grupp flera decimeter längre tjejer som synar honom avmätt.

Denna lördagskväll spelar Hunx And His Punx och Kit från San Francisco respektive LA, och Blissed Out och Frankie Rose & The Outs från New York. Hunx And His Punx har släppt en skiva med ett av de mest osmakliga skivomslag jag någonsin sett och både de och Kit visar sig spela en ganska ordinär indierock’n’roll. Publiken längst fram tycker ändå att det är toppen och hoppar in i varandra och stångas som om det vore värsta hardcorepunken. Mina morderskänslor väcks och jag blir lite rädd för att de ska skada sig, men de ser lyckliga ut och hämtar bara lite luft innan de är redo att få sina öron misshandlade av Blissed Outs monumentala oväsen. Deras experimenterande av rytmer och noise är svårare att studsa runt till men en märkligt hypnotisk upplevelse i den mörka betonglokalen. Likt två galna vetenskapsmän gungar de koncentrerat över mixerbordet, skruvar på rattar, drar i reglage och slår med trumpinnar för att frammana ljud som är en direkt fysisk upplevelse att ta del av. Som avslutning massakrerar de Jay-Z:s ”Empire state of mind” brutalt.
Sist ut är Frankie Rose & the Outs som ofta nämns i samma andetag som Dum Dum Girls och Vivan Girls. Den Cramps-rock de ägnar merparten av tiden åt är väl inte det mest spännande man kan pyssla med i dag, men i vissa låtar, som ”Little brown haired girls”, blixtrar de plötsligt till och låter som ett Blondie som gått in för shoegaze.

Att LA är en levande musikstad blir än mer tydligt när jag därefter flyger till New York. Kanske är det bara dålig tajming, men trots att jag är där flera dagar lägger jag knappt märke till någonting i liveväg som känns speciellt nödvändigt att gå på. Jo, en konsert: Sade, Alicia Keys, Jay-Z och Janelle Monae uppträder på en välgörenhetsgrej på Hammerstein Ballroom. Om det inte vore för biljettpriset. Man kan välja mellan Dharma ticket ($5,000), Good karma table ($50,000), Asha box ($75,000) och Nirvana table ($100,000). The Smell känns plötsligt väldigt långt borta.

”Episoden bygger helt på att den följer seriens tematik, att vi kan applicera vår kunskap om karaktärerna på händelserna. Tittare världen över accepterar den här formen för att de vet att det är en del av en berättelsekedja. Den bygger också på vetskapen om att inte varje avsnitt är en Beckett-pjäs.[…] Tänk OEI-debatten, tänk svenska litteratur-manifest om form kontra berättelse. Och så föreställer du dig, lite tillspetsat, en välskriven svensk mainstreamdeckare som plötsligt bryts i 50 sidor friformspoesi. Men alla är helt nöjda för episoden för berättelsen framåt samtidigt som den fördjupar karaktärerna.”

Bland alla kommentarer efterlystes också handfasta tips på böcker som var ”bättre kultur” än de bästa tv-serierna, en alldeles rimlig följd av debatten. I grunden kan det ju te sig barnsligt att gräla om böcker kontra tv (”vad tycker du är bäst?”), men det resulterade ju faktiskt i briljanta texter som ovan citerade, samt i diskussioner om gestaltning, berättarteknik, begränsningar och konstnärliga visioner.
Det där var nyttigt, men boktipsen såg jag inte mycket av. Själv brukar jag uppmärksamma folk på Charlie Huston, och i kulturdebatten skulle han för mig passa in som en sorts brygga mellan de två lägren; ett nytt berättande som står i skuld till tv-mediet. En djärv, intuitiv förenkling: Om George Pelecanos var ”The Wire” så är Charlie Huston ”Breaking Bad”.

Charlie Huston

Det mest spännande jag någonsin har läst är Charlie Hustons Hank Thompson-trilogi; ”Caught Stealing”, ”Six Bad Things” och ”A Dangerous Man”. Samtidigt var det ett möte med en ny litteratur, som fick mig att reagera på samma sätt som efter ett avsnitt av, säg, ”24”: Galopperande puls, andnöd och törst efter mer. Det var kort sagt en extremt fysisk upplevelse, en slags visuell litteratur.
Likt en crimelitteraturens Richie Hawtin skalar Huston bort allt eventuellt dökött, och intrigen vi serveras i ”Caught Stealing” dundrar fram som ett skenande godståg, utan att sakta ner en endaste gång på vägen mot slutmålet. Det där som kallas pace (tempo, rytm, driv) på engelska bemästrar Huston till fullo. Det är extremt primitivt, rått och medryckande.

Jag har aldrig fastnat så våldsamt hårt för äldre crimegiganter som Elmore Leonard och James Ellroy. Visst, de är på riktigt och de är hårdkokta och så vidare, men det är alltid så manierat, alternativt överambitiöst, att läsningen ofta blir påfrestande. Huston förhåller sig till Ellroy som en tidig F.U.S.E.-tolva (tidigt, sublimt Hawtinprojekt) mot ett dubbelalbum av Future Sound of London (tekniskt driven, småtråkig ambientduo). Det är små, men tydliga penseldrag som tecknar huvudpersonen Hanks degradering från uppburen tonårsstjärna i baseboll, till alkoholiserad bartender på Manhattan. Genom att bli tagen för fel man blir han halvt ihjälslagen, samt får ryska maffian, korrupta snutar och psykotiska gangsters efter sig. Små, felaktiga beslut leder honom hela tiden djupare in i misären.

Så här inleds andra boken, “Six Bad Things”:

”I’m sitting on the porch of a bungalow on the Yucatán Peninsula with lit cigarettes sticking out of both my ears.”

Hank har trånga öronkanaler, som gör att vattnet fastnar inne i öronen efter den dagliga simturen. Cigaretterna skapar vakuum och suger upp fukten i filtret. Såna detaljer älskar jag.

Jag säger ofta att jag väljer ingående karaktärsstudier framför invecklade intriger. Det här är egentligen varken eller. Här finns inga dolda hemligheter, undangömda syskon från det förflutna, eller krystade helomvändningar. Slumpen sätter igång skeendet, som sen inte går att stoppa. Hank ges inga särskilt ingående karaktärsdrag, och säger knappt något alls (dialogen beskrev jag någon gång som rent beckettsk i sin kärvhet), ändå är man efter två böckers oupphörligt lidande väldigt nära honom.

Det handlar i grunden om kärlek. Charlie Huston är oerhört bra på att gestalta faran med kärlek. Jag kan ibland sakna klassiska berättelser om gott och ont, och tycka att allt ska relativiseras till förbannelse. Ibland behöver man historier om den rena, fula ondskan och om allt den inte skyr, och vad den för med sig. Vad den driver vår (allt annat än oantastligt rena) hjälte till. Huston gör oss ordentligt illa genom sin omilda behandling av sina karaktärer.
Någonstans är ju Hank Thompson-trilogin väldigt sorglig. Hank är en provkarta på brister och tillkortakommanden, men hans stora nackdel är att han har ett hjärta. Det gör honom sårbar, och det är hela tiden till motståndarnas stora fördel.

Belackare kan naturligtvis avfärda det här som flyhänt pulp, eller som skickligt komponerade kioskdeckare, och det kanske det är. För några år sedan talade jag om Charlie Huston som en italosingel. Rakaste och enklaste möjliga vägen till hjärtat eller mellangärdet. Omedelbar njutning, några korta ögonblick av magi. Det där är inte längre sant (och var det egentligen inte då heller).
Tidigare i år kom hans senaste roman ”Sleepless” och överraskade nog fler än mig med sitt extremt ambitiösa anslag. Det var bara att glömma, eller ompröva, den gängse bilden av Charlie Huston. Synnerligen överraskande, då ”The Mystic Arts Of Erasing All Signs Of Death” (som släpptes kort före ”Sleepless”, och som nyligen optionerades av HBO) var något av Charlie Huston på autopilot. Man anade en utplaning. Det kändes nästan som om författaren först ville tillfredsställa fansen, för att sedan beträda helt ny mark.

Jag var föreberedd på överraskningar, men inom en Charlie Huston-kontext. Flera av mina favoritförfattare är upptagna med att skriva samma bok om och om igen, som George Pelecanos, och ofta är det precis så jag vill ha det. Låt oss klargöra det väldigt tydligt: ”Sleepless” är ett gigantiskt konstnärligt kliv framåt och det som gick förlorat i direkthet kompenserades av ett helt nytt djup och en mer experimentell form. Det tog säkert 50 sidor innan jag trodde mig ha greppat berättarperspektivet, och räknade till tre olika – bara för att återigen få ompröva min tolkning under bokens allra sista sidor.

Världen, i det här fallet Los Angeles, drabbas av en epidemi av sömnsjukan SLP, en så kallad prionsjukdom (de uppstår när proteiner antar en felaktig form). Offren bryts sakta ner fysiskt och psykiskt och i en mardrömslik tillvaro går de mot en långsam, plågsam död. Polisen Parker T. Haas arbetar undercover och försöker hitta källan till en ny drog, Dreamer, som sägs lindra symptomen. Hans egen fru, Rose, har drabbats och varit sömnlös i månader och närmar sig det sista stadiet av sjukdomen. I den här snabbt kollapsande världen försöker de desperat finna en dräglig tillvaro för sin nyfödda dotter.
De kaotiska yttre omständigheterna är inte det enda hotet mot Haas och hans familj; lönnmördaren Jasper är ute i ärenden som direkt tycks beröra Haas. Många av de sömnlösa, som Rose, tar sin tillflykt till onlinespelet Chasm Tide, som är under ständig utveckling av just SLP-sjuka, som tycks se mönster som vanliga, friska människor inte ser. Haas upptäcker kopplingar mellan källan till Dreamer och Chasm Tide, och mer ska väl egentligen inte avslöjas av intrigen.

Jag avfärdade ju invecklade intriger tidigare i texten, men även om mitt referat kan tyckas rörigt handlar det snarare om skiktat berättande än omständligt pusslande. Spelinslagen förstärker de drömlika kvaliteterna. För att vitsa lite: Man måste vara väldigt vaken när man läser ”Sleepless”. Huston måste ha lagt år av research på boken, även om han själv tonar ner den biten och menar att han ”hittade det mesta på nätet”. Det dras kopplingar till Creutzfeldt-Jakobs sjukdom, BSE (galna kosjukan), genmanipulerad majs, fatal familjär insomni (en genetisk sjukdom som bara upptäckts i 30 släkter världen över).

Boken känns som en framtidsdystopi, men utspelas år 2010. Och det är verkligen inte science fiction, eftersom allt som skildras har hänt, händer eller kommer att hända. Skissartat målar Huston upp de första följderna av sjukdomen; våld och terror, men framförallt en förlamade apati och en flykt från verkligheten. Det är väldigt otäckt. I Parker T. Haas har han skapat en figur långt ifrån den typiska, ofta vilt utsvävande Charlie Huston-karaktären. Haas lever efter strikta moraliska regler och har genom sin höga ärbarhetsstandard gjort sig omöjlig bland de desillusionerade kollegorna. Haas vägrar att resignera och tror på det goda, tror att världen går att rädda. Han måste tro det för att kunna rädda sin familj.

Los Angeles är förstås den perfekta platsen för dramat. Galen, artificiell, korrupt och besatt av verklighetsflykt (ett mynt som givetvis har två sidor; här har vi inte med den vackra att göra). Huston måste göra sin Haas ren i den här besudlade, sönderfallande världen. Precis som med Hank Thompson är det kärleken som driver honom, men här blir den till en styrka, en benhård motivation.
Som jag läser boken utkristalliseras budskapet efter 353 sidor av mänsklig dårskap, grym sjukdom, våld, död, drömmar och mardrömmar: Störst av allt är kärleken. Den är värd att kämpa för.

”Sleepless” finns att beställa, här.
Mer info om Charlie Huston på den officiella hemsidan, där bland annat Hank Thompson-trilogin går att ladda ned som gratis pdf:er.
Joakim Sandström driver i vanliga fall eminenta bloggen Intuition told me.