Merja Kokkonen har försiktigt byggt upp ett sound som rymt många stämningar men som hela tiden varit fokuserat och fullt av integritet. Att hitta en så passande etikett som möjligt för musiken – lo-fi-elektronika, psykedelia eller acid folk – har egentligen inte varit väsentligt. Allt har ändå framstått som om Merja sitter på en formel för musikskapande som bara hon och ingen annan kan tyda. Med tiden har denna formel antagit nya former och fått hennes låtar att växa och öppna upp sig.

Med fyra album på Fonal Records, en skiva på Thurston Moores skivbolag Ecstatic Peace! och samarbetsprojekt som trion Hertta Lussu Ässä (som Merja har tillsammans med de finska artisterna Lau Nau och Kuupuu) är det senaste verket nu här – skivan S U U. Ett album som är inspelat i Berlin och som den danska elektronikaartisten Heidi Mortenson varit med och producerat.

Läge för ett gäng frågor över mail.

Jag älskar namnet Islaja. Vad betyder det och var kommer det ifrån?
– Ordet »Islaja« har egentligen ingen betydelse. Jag valde det för att det lät bra och för att ingen annan använde det. För mig ligger namnet bra i munnen när man uttalar det och det smakar lite som saltvatten från havet. När jag var liten brukade jag segla med min familj och då hörde jag väderleksrapporten flera gånger om dagen. En plats där man mäter vind och temperatur till havs heter Harmaja (Gråhara, på svenska). Det är en fyr som ligger strax utanför Helsingfors. Jag har alltid känt ett starkt band till den platsen. Namnet Harmaja är nästan som en slags storsyster till Islaja.

Ditt nya album S U U innebär något av en ny inriktning för dig soundmässigt. Musiken är mycket mer elektronisk jämfört med dina tidigare album som har en mer utpräglad lo-fi folkstil med enstaka elektroniska inslag. Hur kom det sig att du gjorde denna musikmässiga vändning?
– Jag köpte en Moog Voyager och detta (albumet) är vad som blev resultatet av det. Det är en naturlig del av min konstnärliga utveckling. Jag har aldrig haft som mål att göra lo-fi-musik. Jag visste helt enkelt inte hur man spelade in instrument och jag har alltid använt billiga skräpmikrofoner när jag gjort mina inspelningar. Det handlar bara om den utrustning man använder!! Liksom i idrott så uppnår du bättre resultat med bra och kvalitativ utrustning. Erfarenhet är bra också. Och träning.

Titeln på albumet, S U U, är finska för »mun«. Varför valde du detta ord som titel?
– Det är en bild på en mun på omslaget. Munnen är också viktig när du kysser, sjunger och biter. Som albumomslag ville jag ha ett foto på mig själv där jag kommer ut ur min egen mun. Jag vet egentligen inte varför jag ville det, det kändes bara rätt. Jag undrar vad Freud skulle sagt om det?

Du spelar i vanliga fall in din musik hemma i din lägenhet. Men S U U låter som att den är inspelad i en studio. Stämmer det?
– Det är kul att höra att du tror det men jag har faktiskt spelat in allt hemma. Det jag har ändrat är att uppdatera min utrustning. Denna gång använde jag mig även av en professionell person som kunde mixa, Heidi Mortenson.

Albumet är inspelat i Berlin där du också bor. Var det ett naturligt val att spela in där?
– Ja, uppenbarligen. I Berlin spenderar jag större delen av min tid, jag arbetar och lever där. Mitt liv och arbete går in i varandra. Jag gillar att kunna arbeta närhelst jag känner mig inspirerad, även om det är klockan tre på natten. Jag skulle egentligen kunna stanna i sängen medan jag spelar in för jag sover i samma rum som jag har min studio.

Den danska musikern och elektroniska artisten Heidi Mortenson har varit med och producerat och mixat S U U. Har du arbetat med henne tidigare? Finns det några likheter mellan er musik?
– Jag tycker inte att den musik jag gör liknar hennes men vi delar viss estetik och vissa preferenser. Vi har våra egna stilar men Heidi är också ljudtekniker så hon har ett väldigt bra öra.

– Vi blev vänner först och eftersom jag visste att hon gillade min musik så spelade jag upp en tidig version av »See No Sun« från albumet. Heidi hade en del intressanta idéer kring hur den skulle kunna förbättras. Hon tyckte att låten var bra men att den behövde en bastrumma för att bli ännu bättre. Det var så vi började samarbeta. Jag letade inte efter någon att göra det med, jag tycker att min musik inte behöver någon ytterligare producent. Men nu när albumet är klart och ute så medger jag att det var ett bra val att hon var med i arbetet med det.

Du har använt ganska många synthar och elektronisk utrustning vid inspelningen av S U U. Såsom Moog Voyager, Roland SH-101 och trummaskinen Metasonix D-1000. Det är mestadels analoga maskiner. Vad är det du gillar med analoga elektroniska ljud?
– Jag gillar det gryniga i det analoga ljudet. Jag gillar att beröra apparaterna som skapar ljudet, att vrida på knapparna och bli fysisk och ha ett kärleksfullt förhållande till dem. Ljudet i sig skiljer sig förmodligen inte alls från jämförbara synthar som man laddar ned plug-ins till. Men arbetssättet är annorlunda med hårdvara, med maskiner.

Har du någon favoritmaskin eller favoritsynth bland de maskiner som du använder i din musik?
– Moog Voyager är min absoluta favorit, men den är för tung och värdefull för att använda vid konserter. När jag spelar live använder jag en analog synth som heter Vermona Mono Lancet. Det är en synthesizer som ursprungligen byggdes i DDR. Den har ett ganska speciellt sound.

Nästan alla texter på S U U är på engelska. Tidigare har du nästan uteslutande skrivit texter på finska. Varför valde du att skriva på engelska denna gång?
– Jag började fundera på att sjunga på engelska för många år sedan efter att folk sade samma sak till mig gång på gång: »Jag förstår inte ett ord av vad du sjunger men det låter så vackert och mystiskt, vad är det egentligen du sjunger om?«. Denna gång ville jag bli förstådd. Självklart är det väldigt annorlunda att skriva på engelska jämfört med att skriva på finska. Inga mer esoteriska kodade meddelanden. Nu är det ganska basic, grundläggande engelska.

– Denna ändring var inte enhälligt välkommen men jag gillar att gå emot strömmen. Ett annat skäl var att jag ville utmana mig själv. Jag var också nyfiken på hur det kunde låta, om det skulle låta mindre »mig« om det. Och, en del av mig ville bara jävlas med de gamla Islaja-fansen.

Din musik har förknippats med mytologiska teman och någon slags naturbetonad mystik. Något som ofta har kommit från journalister och andra än dig själv. Med det sagt, har du något övergripande tema eller textmässigt koncept på S U U?
– Well, det är ganska personligt och ärligt. Jag bara skrev ned hur jag kände och ändrade texterna en del under arbetets gång beroende på vad som hände i mitt liv. Alla mina album är mer eller mindre dokumentationer av mitt liv, de är som koncentrerade dagböcker. Men självklart vill jag att lyssnarna ska skapa sina egna minnen och dagboksingångar med låtarna. När låtarna har getts ut tillhör de inte mig längre.

I låten »Skeleton walk« sjunger du »personal crisis hits me again, still my head is clear this time of the year«. Jag tycker att det är en både rolig och personlig rad. Gillar du att använda denna kombination av humor och personliga erfarenheter i dina texter?
– Ja, det gör jag. Jag gillar mörk humor. Jag tror att de flesta finländare har en stark känsla för självironi.

Du har släppt fyra fullängdsalbum på det finska skivbolaget Fonal Records och har varit en del av banden runt Fonal-kollektivet. Samarbetar du eller har du något kreativt utbyte med någon av dem i dag?
– Nej, inte längre, tyvärr.

Du är medlem i ett band med de finska artisterna Lau Nau (Laura Naukkarinen) och Kuupuu (Jonna Karanka). Vilken slags musik gör ni och har ni några släpp på gång?
– På grund av avståndet mellan våra städer och våra upptagna liv så träffar jag dem inte så ofta som jag skulle önska. Trion jag har med Laura och Jonna heter Hertta Lussu Ässä. Vi försöker att göra en konsert om året, men det är allt. Det är främst improviserad musik som vi spelar men ibland har jag en låt som låter lite som HLÄ och då sparar jag den till det. Jag försöker inte göra den till en Islaja-låt. Att spela musik tillsammans är bara en del av vår vänskap.

Vilka släpp och annat har du på gång med Islaja?
­­– Jag har ett samarbete på gång med VIBES, ett finskt konst/teater/performance-kollektiv, och musik till en film av Jaakko Pallasvuo. Annat som händer är en kort turné i Storbritannien och en sväng i Tjeckien. Senare i år blir det några spelningar i Japan. Nästa album har redan börjat puttra och arbetar jag tillräckligt hårt så blir det klart detta år. Jag tycker att S U U är mer tillgänglig än de tidigare albumen så förhoppningsvis kommer en ny publik att få upp ögonen för min musik. Jag känner en drivkraft att öppna upp mig och arbeta med andra musiker, producenter och artister.

Mer info om Islaja.

Hype Williams musik är suggestiv och dov. Den rör sig i ett grumligt skikt där släpiga trummaskiner och dysfunktionella gamla synthar möter en alienerad värld. Det är skev funk på fel varvtal med en inneboende kylighet. Soundmässigt finns det en hel del paralleller med tidiga industrigrupper som Cabaret Voltaire och Throbbing Gristle. Framför allt de sistnämndas uttalade mål att göra musik som utmanar och utforskar de mörkare och besatta sidorna av människan, istället för att attrahera massorna, känns nära till hands.
Men då Cabaret Voltaire och TG, åtminstone i början av sina karriärer, upprättade en mur mot mainstream- och populärkulturen, omfamnar Hype Williams den. Inte bara för att man delar samma namn som den kända musikvideoregissören. I låtar som ”The throning” – en avskalad omgörning av Sades 80-talshit ”The sweetest taboo” – och ”Do roids and kill E’rything” – med samplingar av Drake – förenar man de båda sfärerna med sin egen röst.
Ett självklart förhållningssätt i en tid då de flesta kulturella barriärer och uppdelningar har raserats eller upphört att vara giltiga.

Samtidigt kan Hype Williams ses utifrån en ganska tydlig konstnärlig kontext, med ett uttalat bakomliggande koncept. Gruppen sägs ha grundats i London 2008 av Father Ronnie Krayola och Denna Frances Glass, och ska vara ett projekt som sträcker sig över 18 år där olika personer för det vidare i en kedja. Först ut är Inga Copeland (enligt ryktet Karen Glass) och D Blunt (Roy Nnawuchi) som valts ut att göra musiken och stå för det kreativa. Förutom att uppträda och producera har duon även samarbetat med andra musiker och konstnärer, bland annat vid en tre dagar lång konsthappening i London som inkluderade video, skulptur och installationer.
Det konceptuella går även igen i Hype Williams videor, som ofta har formen av direkt, 80-talsbetonad videokonst där bildflödet har samma slow motion-tempo som musiken.

Till detta kommer en mystik och ett hemlighetsmakeri. Duon gör få intervjuer, ger korta och märkliga svar och är allmänt svårtillgängliga.
Förvirring som medialt kontrollredskap? Eller en uppenbart fiktiv berättelse där igångsättarna – ”curatorerna” – och medlemmarna är samma personer?
När jag träffar D Blunt och Inga Copeland visar sig åtminstone det korthuggna vara en myt. De har i alla fall inga problem att lägga ut texten.

– Jag tycker att alla har rätt att inte svara på en fråga. En dum fråga förtjänar ett dumt svar. Hade vi haft intentionen när vi gick in i detta projekt att berätta om allting så hade det inte varit något snack. Men nu vet jag ingenting om vad som kommer att hända så jag kan inte svara på någonting egentligen, säger D Blunt.

Duon bor i dag i Berlin. Inga Copeland kommer från Estland och har en bakgrund i konstvärlden. D Blunt är från London och säger att han tidigare varit boxare. Konsten fanns i alla fall inte där i ett tidigt skede.
Därför har han aldrig brytt sig om att dra en gräns mellan den världen och populärkulturen, framför allt inte med Hype Williams.

– Vi suger bara upp saker, så får andra tolka vad det är. Jag tycker att det är synd just nu, när man läser något i en artikel om att användandet av populärkulturen är en trend. Jag kommer från en arbetarklassbakgrund där man inte intresserade sig för konst, men jag råkade ramla in i den världen och var den konstiga i familjen. Och nu har cirkeln slutits. Jag gillar saker i båda sfärerna, och närmar mig inget med ironi, jag gillar det för att jag har ett genuint intresse i det. I den här världen som vi verkar inom, som är väldigt liten, ses det ofta som något uttänkt, men så är det inte för mig, säger D Blunt.

Musikaliskt går det ändå att se influenser från r’n’b och hiphop i Hype Williams musik. Såväl på sina ep:s som på det obetitlade albumet från tidigare i år visar man upp en slags långsam och släpig r’n’b. En musik där alla snygga och polerade delar har bytts ut mot obskyra lo-fi-ljud och suddig ambient. Som hämtade från en underjordisk kammare där alla felmeddelanden hamnar. Efter att systemen kollapsat och vi desperat letar efter en väg att hitta tillbaka till oss själva.
En del av låtarna innehåller även akustiska instrument, med slagverk som driver fram monotona, nästintill ritualistiska rytmer.

– Man går igenom olika faser av vad man influeras av, inte bara i musik utan i livet i stort. Under den perioden när vi spelade in albumet så var det ganska rörigt i våra liv, man kunde inte avgöra vad som var dag och natt, säger Inga Copeland.
– Ja, det var mycket droger och Sun Ra. Mycket droger minus musikskapandet, säger D Blunt.
– Nu lever vi ett helt annat liv i en annan miljö. Med helt andra människor och intryck omkring oss, lite renare. Jag går och simmar nu, kanske kommer det att höras i musiken också, säger Inga Copeland.

I Berlin har man stadens stora technoscen som en påtaglig ljudkälla. Men det går inte att hitta några sådana elektroniska delar i Hype Williams musik.

– Jag gillar techno, men jag gillar inte minimal. Jag såg Ricardo Villalobos dj:a en gång och det var som att han spelade en fem timmar lång låt, jag kunde inte höra skillnaden mellan de olika partierna, inte när basen kom in eller skiftningarna. Jag gillade dock hur mycket han gillade det själv, säger D Blunt.

– Jag tycker det är väldigt fascinerande hur så många människor kan gilla en så robotisk typ av musik. Vad driver dem? Vad är det de hör som jag inte förstår och uppfattar? Kanske är det monotonin, när man hör något som är väldigt repetitivt så brukar hjärnan skapa andra ljud för att fylla ut tomrummet. Om man lyssnar på minimal techno under fem timmar så kanske det går att höra skönheten i det till slut, säger Inga Copeland.

Hype Williams inkorporerande av masskulturen består inte bara i Drake-samplingar och tolkningar av Sade. I videon till ”Rescue dawn II” finns scener från David LaChapelles video till Britney Spears ballad ”Everytime”. En sekvens där Britney lägger sig i badet efter att ha blivit jagad av paparazzis och bråkat med sin pojkvän, och sedan medvetet drunknar i en filmiskt dramatisk final (av vissa menat som ett svar på ryktena om hennes sviktande mentala hälsa). I Hype Williams version får bilderna en ödesmättad och nästan plågsam laddning.
Samtidigt visar den hur effektfullt resultatet blir om man som Hype Williams själv tar kontrollen över det välproducerade och polerade, och placerar det i ett mer ogästvänligt, svårgenomträngligt sammanhang.
Något som är mer möjligt än någonsin i dag då det smala och breda gått in i varandra fullt ut.

– Det är en postmodern dröm, det var vad de sa under 80-talet, att det är såhär det kommer att bli. Och sen kom internet och då insåg folk att, shit det kommer att förbli såhär, säger Inga Copeland.
– Det bästa vi kan göra är att inte lyssna på eller läsa något när det handlar om vad vi tar in eller inte, det kommer bara att driva oss till vansinne till slut, säger D Blunt

– Man ska nog inte försöka definiera saker heller. Ser man, som kritikerna, all kultur som highbrow eller lowbrow och att det därför är viktigt att kategorisera saker, så missar man poängen. Man kanske ändå ska låta saker vara när allt är en sådan röra. Man behöver inte sätta en etikett på det bara för att man annars inte skulle förstå det – att bara mata folk med kategoriserad information. Om man är stark nog att kunna strukturera sin hjärna utan alla kategorier inser man att saker inte hör till en enda etikett. De flyter runt mellan olika sammanhang, ute i rymden utan att du förstår det och det är då det börjar bli intressant, säger Inga Copeland.

Hype Williams Youtubekanal.
Senaste släppet, ”Find out what happens when people stop being polite, and start gettin real”, finns att beställa här.
Lyssna på nya ”Dior EP”:

hype williams – Dior EP by cplnd

Vad jag trodde skulle bli en gemensam plattform för dessa två luftiga, svepande, r’n’b-influerade musiklandskap visade sig dock fungera enligt ganska olika parametrar. Snarast ligger deras ömsesidiga beröringspunkt i att sampling och användning av referenser till annan musik mer kan liknas vid instrumenthantering än enkelt utnyttjande av catchiga hookar.

I Hard Mix fall är samplingarna det sista som kommer in i processen, det som knyter ihop musiken, får den att sammanfogas. I How To Dress Wells fall handlar det om utgångspunkten för sången, själva fundamentet. Relationen till annan musik är helt central för Tom Krell, både i det egna låtskrivandet och i hans inspiration.

När jag frågar honom vad han lyssnar på för tillfället återkommer han flera gånger, funderar lite till, och önskar lägga till fler artister och låtar till sin lista, lika entusiastisk gentemot andras musik, som till sin egen.

Som om kreativt uttryck och inspiration nästan verkar flyta ihop.

– Jag älskar r’n’b. The Dream till exempel. Men också Kells (R. Kelly, förf. anm.), Keith Sweat, Shai, D’Angelo, P.M. Dawn… All that shit som jag lyssnade på när jag var yngre på radiostationen KS 107.5. Just nu lyssnar jag på den där Wolf Gang-låten ”Back to back” säkert 100 gånger i veckan, och ”Sweetest kill” från nya Broken Social Scene.

– På mina ”mest spelade” i iTunes har jag lyssnat på ”No excuses” med Air France typ 60 gånger mer än någon annan låt – snacka om inspirerande, underbar, kreativ musik, holy shit! Och efter den ”Epilepsy is dancing”, ”Sabaku” av The Zazen Boys, och (vilket är helt galet cuz this is super new!) ”Shutterbug” med Big Boi. Jag hade den på loop i typ 2 dagar i sträck! Och jag ÄLSKAR sången på den nya Hot Chip-skivan – such beautiful little men.

– Jo, och så vill jag lägga till att jag lyssnat på Gang Starr non stop sedan Guru gick bort. Otroligt inspirerande röst, man. Måste nog lägga till Aaliyah också, jag lyssnar på henne varje morgon när jag vaknar för att min väckarklocka spelar ”Rock the Boat” och ”Choosey lover”. Jo, och så måste jag säga att jag verkligen älskar intensiteten i rösten hos sångaren i Burzum, speciellt i låten ”Ea, Lord of the depths” eller vad den heter, på deras album ”Burzum”. Så monumental genom hela skivan.

Hur skulle du beskriva How To Dress Well för någon som aldrig hört er förut?
– Jag brukar säga att How To Dress Well är som The Dream fast mer lo-fi, indie, eller whatever. Jag sa ”lo-fi-Shai” vid något tillfälle och det stämmer ganska bra. Men att profilera sig med genrebenämningar brukar inte hjälpa nya lyssnare så mycket. Vi sjunger, och vi gillar verkligen att sjunga, typ med r’n’b-inriktade, fina röster och harmonier, men med en noisiness och med ganska komplexa känslomässiga grejer som händer i låtarna. A lot of anxiety, a lot of love.

Du bor i Tyskland nuförtiden. Hur är det?
– Ja, det är helt ok. Ha. Alltså jag är här för att jobba. Jag saknar New York och USA väldigt mycket. Alltså jag älskar att vara här, jag gillar partyscenen. Men i Tyskland är det ganska få som lyssnar på hiphop och r’n’b, det är ingen del av hipsterkulturen här som det är i USA. I mean, det är ju verkligen vår musik, afro-amerikansk musik är ju det största som har hänt amerikansk kultur, punkt.

– Den musiken har ju bevisligen ett väldigt stort inflytande på How To Dress Well. Så ja, jag saknar det en hel del. Om jag spelar hiphop här tittar till och med mina supercoola tyska vänner på mig, typ ”turn that shit off”. Så jag är rätt peppad på att flytta tillbaka till USA i höst. Alltså, jag är i Köln, the home of Kompakt (tyskt skivbolag förf. anm.), folk här vill ha förfinad, högproducerad, 18 minuters långa, minimalistiska technogäspningar. Ha!

Det är som sagt mycket referenser och samplingar i er musik. Jag vet att ni inte vill kallas för ett ”samplingsband”, men har du lust att berätta lite om hur och varför du använder samplingar?
– Hmmm… Jag vet inte. Alltså ja, vi använder samplingar. Men på senaste EP:n har vi bara samplingar på ”Mr By and By” för att jag ville göra en dance cut. Annars använder vi det bara om vi vill. Typ om vi hör något och tänker ”det där passar perfekt”. Jag menar, jag har samplat grejer av min vän Ryan Hitchon, men det är det ju ingen som hör. Att sampla är ingenting nytt.

Ni har ju varit rätt produktiva än så länge. Har du någon favorit av allt ni gjort, eller något du är extra stolt, nöjd eller till och med överraskad av?
– You know, mina favorit-How To Dress Well-låtar är ”Suicide dream” part 1 & 2. De är bara väldigt vackra för mig. Speciellt part 2, it’s really serious shit, jag typ filosoferar runt mitt liv och så. Jag sjunger ”what would it mean to live a life that wasn’t like this? Look at a picture of my father and not look just like him? To think about my home and not just feel the sting of a history that’s been wounding us all?” och varje gång jag sjunger eller hör det, it hits me hard, och känns väldigt renande. Så de två…

– …fast jag gillar ”Endless rain” också för det var den första vi gjorde, och ”Decisions”, för den skrev jag till min tjej och den känns väldigt mycket som kärlek när jag hör den och sjunger den. Och jag blir alltid chockad när jag hör ”Ready for the world” – kan inte komma ihåg hur jag gjorde den och den låter så enskild. I alla fall för mig.

Min bror, som är musiker, säger att folk antingen lyssnar på rytmen eller harmonierna i musik, åtminstone till en början. Att det är antingen rytmen, eller harmonin som triggar igång en. Själv har jag en konstig förkärlek för glockenspiel. Var triggar igång dig?
– Harmoni. Och klangfärger. Rytm som i formell struktur är i min bok sekundär. Jag tror att harmoni och klang är rena, spirituella fenomen. Rytmen kommer sen och ger dem materialitet och kropp, right?

På tal om inspiration, jag tycker egentligen att er musik är väldigt visuell. Jag får mycket bilder och visuella idéer när jag lyssnar. Och era låtar är ofta korta, som att de skulle funka bra i filmsekvenser. Tänker du på hur bilder och ljud funkar ihop sådär, eller har du några visuella idéer för musiken?
– Ya, for sure. För mig involverar låtskrivarprocessen, eller vad man ska kalla det, mycket om hur visuella föreställningar överensstämmer och påverkar musiken. När jag sjunger försöker jag typ försätta mig i en bestämd plats i tanken. Faktiskt så har alla bilder vi har på bloggen haft väldigt stor betydelse för låtskrivandet.

Vad mer, förutom musik, sätter igång dig?
– Definitivt filosofi och film. Men det är ju inte i musiken så mycket. Själva musiken är väldigt direkt för mig och inte alls teoretisk. Det jag beskrev innan om visuella föreställningar och påverkan är inte ett uttänkt samband utan en totalt oförmedlad känsla och helt icke-teoretisk. Kärlek. Tanke.

– Och vad som händer generellt med musik just nu totally blows my mind. Jag tror att vår tid är den historiskt absolut bästa tiden för att vara ett musikfan. Det som händer nu är helt oöverträffat innovationsmässigt.

Nu kommer du ju till Sverige i juli, eller hur?
– Ja, jag är så peppad! Tre spelningar, med live visuals och sång. Superenkelt och kul. För mig handlar det egentligen bara om sång. Jag hoppas att folk gillar min röst när de hör den live. Jag står inte bakom en mixer eller något, det är bara jag på scen med en mikrofon och en ipod. Jag vill skaffa typ Bobby Brown-headseats so I can be a pop singer full force!

Vad har ni för andra planer i en nära eller avlägsen framtid?
– Vi släpper en sjua av ”Ready for the world” snart. Och sedan en fullängdare. Mina enda egentliga planer är att sjunga från hjärtat. Det är lätt att göra när folk ger en så mycket kärlek. Jag tror låtarna blir ännu bättre och säkrare för varje mail jag får där någon säger: ”I listened to ’my body’ when I was walking to my new boyfriend’s house last night and it was beautiful.” Love is strength for sure.

Lyssna på ”Ready for the world” här.
Mer info om How To Dress Well, här.

Men efter någon timme av Chicagojazzens svajiga och felspelade ljudcollage vill jag bara klösa sönder den oantastligt snygga popen på ”Hej hå”. Det är så välspelat, välarrangerat och välartat. Hela skivan är lite som en söt kille med fräsch hy och luftig frisyr.

Chicagojazzen är mer oduschad, vilket är väldigt uppfriskande. Här låter pianot som när man spelar på det i hörnet av ett vardagsrum. Gitarren som när mongot börjar fingra på strängarna i Ruben Östlunds långfilmsdebut. Och trummorna som när man smiskar upp dem i en stökig, instängd replokal.

Instrumenten är skränigt och primitivt inspelade i lager på lager, ihop med ljudet av någon som kollar på tv och förstrött bläddrar i en tidning, eller med klickljudet när Internet Explorer-fönstret uppdateras på en gammal PC.

Det är ett briljant namn, Chicagojazzen; mycket roligare än bara Erik Karlsson, som utgör hela orkestern. Men musiken har lika lite med Chicago att göra som den har med jazz.

I stället rör det sig som en totalt gränslös sammansmältning av instrument, stilar, tonlägen och stämningar – av allt. Från försiktiga singer/songwriter-partier till postrock som stiger och dalar, poppigt melodiösa synthslingor och ursinniga, vansinniga black metal-vrål. Ofta med ett slags ordlös, ylande körsång över alltihop.

Det är som punkgryta ungefär, fast riktigt gott.

– Ja, jag lyssnar på sjukt mycket olika grejer och det jag brukar hämta från andra stilar är oftast någon slags skevhet. Från black metal är det oväsendet och från hiphop är det viljan att sammanföra sådant som inte alls borde passa ihop. Jag tycker det går att höra mina influenser i musiken ganska ofta, säger Erik Karlsson.

Det senaste året har han lyssnat mycket på skivor från rapkollektivet och skivbolaget Anticon, som var en angelägenhet för delar av indiepopvärlden under 00-talets första halva. Som bandet Clouddead, som har beskrivits som Syd Barrett med sampler eller Bone Thugs-N-Harmony på svamp.

I övrigt bidrar straight edge-hardcore, stenhård hiphop, fantasyprogg, knixig electronica och diverse lo fi-pop till hur Chicagojazzen får låta. Men trots uppenbara och medvetna lån känns hans musik i första hand väldigt egen. Och alltid smutsig, med mängder av skönhetsfel.

– Det beror mest på att jag vill att det ska gå fort att spela in låtar. Jag orkar helt enkelt inte stämma eller ta om när jag spelar fel. Det har också att göra med att en av mina akustiska gitarrer har tappat en stämskruv, så jag måste köra ostämt. Sen tycker jag att det är ganska charmigt också.

– Jag tycker om att lyssna på demos. Där finns det smutsiga och oborstade. Banden vågar göra lite fel och sjunga falskt. Men en del demoinspelningar kan vara jävligt svårlyssnade. ”Enter the Wu-Tang”-demosarna är ett skräckexempel.

Dina inspelningar känns just så öppna och redovisande. Man kan höra hur du harklar dig eller hur en bandspelare stängs av. Plockar du medvetet med sådant?
– Det är ljud som råkar komma med helt enkelt. Jag tycker om när sångare börjar skratta på inspelningar eller andra små läck från inspelningen. Jag tror att det är i en låt på min kassett ”Brachiosaurus” där man kan höra min farsa säga ”Det är mat nu”.

När jag hörde Chicagojazzen första gången föreställde jag mig en eller flera 25-30-åringar som helt medvetet och smart mixade ner sina popreferenser i en brusande hushållsassistent. Men när det senare gick upp för mig att han är en ensam 18-årig kille från Skellefteå framstod det snart som helt självklart.

Det är någon som med ungdomens otålighet och öppenhet för influenser suger åt sig både det som är gôtt och sunkigt, som en disktrasa. Det är stort, yvigt och maxat. Allt ska in – samtidigt – och låta mycket och högt.

Hur har det påverkat din musik att du är född på 90-talet och uppvuxen i en småstad?
– Jag tänker mig att det har med internet att göra. Om jag inte hade bott i Skellefteå hade jag nog inte lagt ner så mycket tid på att leta nya band och skivor.

– Det finns inte så mycket att göra här. Jag och mina kompisar sitter mest i replokalen och lirar Xbox. På vintern är det jävligt kallt och man håller sig inne. På sommaren sitter man oftast vid älven.

Vad gör man vid älven?
– Ja, du. Inget egentligen. Käkar chips och pratar typ.

Det låter inte så hårt ändå. Du har beskrivit din musik som ”18 svåra år” och en av dina låtar heter ”18 år i en ruttnande kropp”.
– Haha. Det finns de som tycker jag är jävligt pretto och ska spela svår men det där är väl mest för att jävlas och överdriva. Jag tycker heller inte att det funkar att göra den här sortens musik och sen döpa låtarna till ”Min bästis” eller ”Känslan av mjukglass en sommardag, smiley smiley”.

Å andra sidan tycker jag att din musik ofta känns ganska varm och trevlig, även när det är som stökigast. Vilken stämning vill du själv förmedla?
– Det brukar vara rätt olika. Men oftast en melankoli, det är det jag själv lyssnar mest på. Musiken kräver rätt mycket av omgivningen. Det är inget man lyssnar på i skolan eller när man går på stan men den funkar bra om det är dimma ute. Den är väldigt beroende av plats och väder. Jag vill att den ska kännas som ett soundtrack.

Din kommande skiva heter ”Misantropi för nybörjare”. Det låter som en intressant grundkurs, utgiven som talbok kanske. Ogillar du folk?
– Titeln är egentligen en halvtaskig översättning av Bergman Rocks ”Darkness for beginners”. I det här fallet lät ju misantropi rätt mycket mer badass än mörker.

– Men jo, jag hatar mänskligheten. Det värsta är att cykla hem genom stan en fredagkväll och se folk som gråter eller slåss och höra hur folk skriker efter en. Men jag går inte runt och kokar hela dagarna precis.

Chicagojazzen

• Är Erik Karlsson som spelar samtliga instrument själv. På vissa låtar har kompisen Stina spelat fiol
• Har släppt Ep:erna ”Skellefteå”, ”Barndom” och ”Tuva” samt en split-ep med theuglygrownupswan digitalt för nerladdning
• Gav i mars 2009 ut 60-minuterskassetten ”Brachiosaurus” på bolaget Native Parts
• Debutskivan ”Misantropi för nybörjare” släpps i 250 vinylexemplar på den nya etiketten Irrlicht i vinter
• Myspace