»O Superman (for Massenet)« – Laurie Anderson
Jag brukar betrakta den amerikanska mulitimediakonstnären Laurie Anderson som min absoluta husgudinna. Just hennes otippade åttiotalshit »O Superman (for Massenet)« väver på ett snyggt sätt ihop musik, teknik och politik. Här finns allt sådant som jag gillar: vocoderrösten, tanken om cyborger och faktiskt också en tydlig referens till opera.

»Die Sonne (feat. Blixa Bargeld)« – Gudrun Gut
Två tyska industriikoner gör gemensam sak i tidernas snyggaste technoduett – övriga kommentarer överflödiga!

»Control« – Spoek Mathambo
Joy Division är gamla tonårsfavoriter. Jag blev nyligen påmind om sydafrikanska Spoek Mathambos några år gamla »darkwave township house«-cover på »She’s Lost Control« igen. Frågan är om inte den lika maniska som dansanta desperationen i den här versionen rent av överträffar originalet.

»West End Girls« – Pet Shop Boys
Ingen annan låt – inte ens »London Calling« med mina gamla punkhjältar The Clash – kan få mig att längta lika starkt till Arsenals hemstad som »West End Girls«. Eller för den delen förflytta mig dit mentalt när Londonsuget blir för starkt.

»Puttin’ on the Ritz« – Taco
Det här måste vara min första stora låtförälskelse – jag var ju bara ett par år gammal när den kom. Tacos syntversion av Irving Berlins »Puttin’ on the Ritz« med steppsolo kan vara orsaken till att jag har en förkärlek för både synthesizers och musikalgenren.

»Little Trouble Girl« – Sonic Youth
När jag var liten ville jag helst av allt spela piano, men det var inte praktiskt möjligt. Efter att med stor besvikelse ha tragglat med både blockflöjt och fiol blev det till slut gitarr. Sedan upptäckte jag tack och lov Sonic Youth och förstod att en gitarr inte nödvändigtvis måste låta som en gitarr. Det blev, som man brukar säga, inkörsporten till tyngre grejer. Just »Little Trouble Girl« är väl soundmässigt en ganska beskedlig Sonic Youth-låt, men jag älskar titeln – det är fortfarande ofta så jag känner mig.

»Upp, upp, upp, ner« – bob hund
Pluggade litteraturvetenskap och vaknade för likheterna mellan modernistisk poesi och bob hunds okonventionella rocklyrik. Hade tänkt skriva en kandidatuppsats om något helt annat, men min lärare tyckte att jag skulle skriva om bob hund istället och så blev det. »Upp, upp, upp, ner« är ett av de finaste exemplen på bob hund-poetiska texter i rakt nedstigande led från Gunnar Ekelöf.

»Lullaby« – The Cure
The Cures gothglåmiga vaggvisa är en typisk tonårslåt som jag återkommer till nu och då. För mig finns det någon sorts trygghet i det där svärtade soundet på albumet »Disintegration« i allmänhet och låten »Lullaby« i synnerhet. Den är liksom knarrande och »creepy« på ett tilltalande sätt.

»Der Amboss (feat. Die Krupps)« – Client
Jag har försökt göra en mixtape som genom både äldre låtar och covers ringar in mycket av det som är återkommande drag i min skivsamling. Det visade sig vara sådant som miljöljud – typ ljudet av fotsteg – melankoliska och lite gnagande stämningar, stålhamrade beats, snygga syntslingor och tydligen också texter på tyska. Clients och Die Krupps version av »Der Amboss« låter helt klart tuffare än det rätt mesiga Visage-originalet.

»VW-Käfer« – Welle: Erdball
Den här låten gav mig ett längre dj-vikariat i början av 2000-talet. Numera funkar den ypperligt som soundtrack till sommarens industrisemestrar i Ruhrområdet.

»October (Love Song)« (Carter Tutti Remix) – Chris & Cosey
När jag skrev min kandidatuppsats i musikvetenskap (jo, det blev en i vardera musik- och litteraturvetenskap) om brittiska industripionjärerna Throbbing Gristle levde jag med deras musik – eller snarare oljud – i lurarna varje dag. Men efter att till slut ha lyckats se bandet live i Barcelona för sex år sedan har jag svårt att lyssna på skivorna. Konserten var helt enkelt så oöverträffbar att det bara låter futtigt i stereon.

Nyligen gjorde Chris & Cosey – två av medlemmarna i TG – sin första Sverigespelning på Kägelbanan i Stockholm. Det var också häpnadsväckande bra, men jag vågar fortfarande lyssna på »October (Love Song)« – gärna i duons nya remixversion under namnet Carter Tutti.

»Shanzhai (for Shanzhai Biennial feat. Helen Feng)« – Fatima Al Qadiri
»Nothing compares 2 U« har egentligen aldrig varit någon personlig favorit, men jag betraktar Sinéad O’Connors version av Prince-låten som synonym med en viss period. Nu har den kuwaitiska electronicaartisten Fatima Al Qadiri gjort en lysande tolkning med sång på nonsensmandarin.

»Janitor of Lunacy« – Nico
Det sägs att musikkritiker är misslyckade musiker och det ligger kanske en del i det. Jag var åtminstone en väldigt självkritisk låtskrivare och den enda låt som jag blev någorlunda nöjd med skrev jag efter att ha sett dokumentären Nico Icon. Den tyska sångerskan och supermodellens livsöde är fascinerande, men framför allt är hennes röst fullkomligt hänförande. Inte minst i tramporgeldemoniska Desertshore-spåret »Janitor of Lunacy«.

»Syv cirkler« – Else Marie Pade
En av de stora förmånerna med journalistyrket är att man får chansen att träffa människor som man aldrig hade mött annars. När jag skulle intervjua den danska tonsättaren Else Marie Pade gick jag vilse i ett bostadsområde utanför Köpenhamn och fick ringa henne för att fråga efter vägen. När jag kom fram stod hon i dörren med nycklarna i handen, redo att gå ut och leta efter mig.

På bordet stod kakorna uppdukade och där satt vi sedan och pratade om hennes möte med den elektroakustiska musikens utomjordiska klangvärldar och tiden i Frøslevlägret, där hon hamnade efter att ha tillfångatagits av tyskarna under andra världskriget eftersom hon var aktiv i motståndsrörelsen. Den danska elektronmusikens mormor fyller 90 år i december så jag firar med »Syv cirkler« redan nu.

»Svefn-g-englar« – Sigur Rós
Mitt första möte med Sigur Rós och början på en förmodligen livslång kärlek till isländsk postrock som upphäver tyngdlagen.

(Fotnot: låten »October (Love song)« med Chris & Cosey finns inte med som ny remix, utan bara i en äldre version.)

Johanna Paulsson är frilansande kulturjournalist och musikkritiker i Dagens Nyheter. Hon medverkar också i den aktuella antologin DJ Culture in the Mix: Power, Technology, and Social Change in Electronic Dance Music (Bloomsbury) med kapitlet »War on the Dance Floor: Synthscenen’s Military Power Games« som handlar om synthscenen och militär estetik samt maktrelationen mellan dj och dansgolv i allmänhet.

Följ henne på twitter.com/jopaulsson

Vissa har upplevt henne som svårtåtkomlig och konstrockbegränsad. Men har man tagit sig tid att öppna sig för hennes mångsidiga uttryck, där musikalisk avantgardism möter litteratur, teater och bilder, är det svårt att inte fångas av hennes förmåga att berätta historier och ställa viktiga frågor om den moderna människan.

I Laurie Andersons senaste verk, teaterstycket ”Delusion” som hade Europapremiär på scenkonstfestivalen TUPP i Uppsala i början av april, fanns de digitala inslagen också där. Nu i form av elektroniska bildspel och vackra projektioner som ackompanjerade personliga historier om längtan, minnen och identitet.

Delusion

När hon snart släpper sitt nya album ”Homeland” fortsätter hon sin gärning att analysera och utforska teknologin och hur den påverkar våra liv. Och konsekvenserna av en ökad digitaliserad verklighet blir allt tydligare, menar Laurie Anderson.

– Så många saker och företeelser försvinner, som skivbutiker, bokaffärer och reseagenturer, för vi gör allt detta själva – vi laddar ner och gör våra egna bokningar. Vi måste veta allt och det tar så mycket av folks koncentration att de glömmer hur det är att vara i den andra världen. De glömmer vädret, rutinerna och allt omkring dem.

– Men, hur ska du komma ur det och klara dig på egen hand? Tänk om du gillar träd eller vill gå ut med din hund på promenad ett par kilometer, hur gör man det? Hur flyr du från allt detta? Det är nästan tyranniskt.

Laurie Anderson kallar sig själv för ”teknologifreak”. Liksom många andra är hon väl bekant med att den ökade datoriseringen och digitaliseringen innebär nya problem. Och när det finns ett problem att lösa uppstår behovet av en expert. Något Laurie Anderson sätter fingret på i ”Only an expert”, en av ”Homelands” höjdpunkter. Med sitt direkta ordflöde och sin humoristiska skärpa framställer hon vår tilltro till den som utger sig för att ha specialkunskaper – denna symbol för det moderna samhällets ökade anonymisering – och vikten av att det hela tiden måste finnas problem att lösa, på ett lika satiriskt som oroväckande sätt.

– Vi lever i en värld som mer och mer gör människor till barn; ”Fråga din doktor vad du ska göra.” Men fråga dig själv i stället hur du mår! Annars är det bästa exemplet just nu bankerna och finansfolket som förklarar sitt handlande med ord som ”du kan aldrig förstå hur komplicerat det här är (för mig att råna dig). Det är ingen idé att jag förklarar.”, haha. Jag tror det beror på att vi inte gör saker själva längre, vi tillverkar inte båtar till exempel. Utan vi skapar en tjänsteindustri där vi måste övertyga folk att deras egen kunskap inte är nödvändig.

Till ”Homeland” har Laurie Anderson återuppväckt sitt manliga alter ego Fenway Bergamot. En karaktär – med titeln historiker och samhällskritiker – som hon uppfann redan 1978 i samband med ett konvent om William Burroughs, och som hon beskriver som en karaktär som flytt från en av beatförfattarens böcker.

– Förnamnet är taget från en baseballarena i Boston, Fenway Park. Och Bergamot är ju ett uttryck som förekommer hos bland andra Marcel Proust, som anspelar på citrusfrukten. Man smakar på den och så väcker den en massa associationer. Det är ett bra namn för han är full av minnen och spekulationer.

Fenway Bergamot

På vilket sätt var han nödvändig för detta album?
– Ett alter ego är alltid väldigt bra att ha, för ofta ser du saker utifrån ditt eget perspektiv. Du måste låta som dig själv, du måste framstå som Facebook-versionen av dig själv, och det är alltid tråkigt. Hur skulle det vara att för en kort stund kliva ur din egen personlighet och bli någon som inte går efter några regler? Det tror jag alla skulle vilja göra.

– Det är mycket saker som jag själv inte skulle säga, även om det i ”Delusion” finns en del ämnen som är ganska… obekväma.

På vilket sätt?
– De är personliga på ett ganska… du måste se föreställningen för att förstå.

Liksom tidigare under karriären så lägger Laurie Anderson stor vikt vid talet och spoken word när hon inte sjunger i sina låtar. I ”Another day in America”, en elva minuter lång monolog där Fenway Bergamot framträder med kusligt nedpitchad röst, är målet att skildra en kognitiv process.

– Jag försöker sätta fingret på hur vårt tänkande fungerar. Nu har du och jag en konversation och ord kommer ur våra munnar, men mycket annat händer samtidigt. Det är som när du står framför någon och samtalar med den personen, tekniskt sätt pratar du men du tittar även på personens kläder och tänker på sju andra saker. Hur skulle det låta i ord? Det är lite vad Fenway gör i låten, låter det bara rulla på.

Ord är en stor del i ”Delusion” också, där det finns en underliggande oro över att världen bara består av fraser.
– Ja, det känns i alla fall som det om man spenderar för mycket tid på nätet. När saker blir mer och mer digitaliserade, så får du färre tredimensionella upplevelser. Även om digital kommunikation kan vara väldigt verklig och personlig.

Varför har du lagt så stor vikt vid talet som uttryckssätt under din karriär?
– Jag tycker att prata är väldigt musikaliskt, det ligger nära jazz. När du inte har en konversation som du haft en miljon gånger förut, när det verkligen handlar om något, så är det väldigt spännande. Som när någon berättar en historia, jag älskar hur den startar och slutar, dramaturgin i talet, istället för att gå efter en bestämd melodi.

Är tal mer musikaliskt än att sjunga?
– Nej, inte alls. Jag är ingen bra sångare, det är det egentliga svaret på din fråga.

Laurie Anderson har samarbetat med sin man, Lou Reed, på ”Homeland”. De båda har lånat ut sina talanger till varandra flera gånger tidigare.

Är han en bra person att bolla idéer med?
– Den bästa! Han är aldrig artig. Han kan säga, ”det där låter skit!”, ”du menar ju inte ens det du sjunger, varför ska du ha med det?”. Jag har hört det en miljon gånger.

Laurie Anderson är musiker, filmskapare, författare och konstnär som varit verksam sedan början av 70-talet.
Hon fick ett större genombrott med singeln ”O Superman (For Massenet)” 1981 som var med på debutalbumet ”Big science”.
Sedan dess har hon släppt ett antal minimalistiska skivor i gränslandet mellan konstmusik och experimentell pop, både spoken word och sång.
Har även gjort film, som konsertfilmen ”Home of the brave” (1986), filmmusik, radio och böcker.
Förutom Lou Reed har hon samarbetat med bland andra William S Burroughs, Bill Laswell, Brian Eno och Philip Glass.

”Homeland” släpps den 2 juni. Artister som Antony Hegarty, Kieran Hebden och John Zorn är några av gästerna.