Att bandets två huvudpersoner, Adam Granduciel och Kurt Vile, bekände sig som två rabiata Dylan-fanatiker var lätt att höra. Men trots att The War On Drugs så tydligt var på väg mot ett genombrott bestämde sig Vile kort efter den pågående Europaturnén att lämna bandet för att helhjärtat få ägna sig åt sin solokarriär.

Knappt tre år och ett knippe album, singlar och EP:s senare är Kurt en av våra mest uppburna artister. 2011 är hans år och ”Smoke ring for my halo” hans hittills största stund. Som Jan Gradvall konstaterat låter Vile som East Village ser ut: uppriktigt, direkt, ganska hårt och härdat; ibland romantiskt, men aldrig inställsamt. Viles sånger är till synes enkla, entoniga, med ett ofta imponerande gitarrspel och hans släpiga men ändå distinkta röst (och dialekt: hör hur han till exempel böjer ”gone” till ett utdraget ”gauwn” i ”Jesus fever”) i centrum.

Med lika delar radiovänlig amerikansk rock (Springsteen, Petty, Cohen) som lo-fi (Spacemen 3, Dinosaur Jr) är Vile en ganska udda fågel på musikhimlen; alternativ och samtidigt tämligen konventionell. Därför går han också hem i de flesta läger.

Kurt Viles spelningar i Sverige den gångna helgen med sitt band the Violators (med Adam Granduciel på gitarr) var efterlängtade och på Strand i Stockholm är det tokfullt, trots pågående Popagandafestival, och som en konsekvens brist på syre och obehagligt fuktigt. Vill man vara konspiratoriskt lagd kan man tro att någon var ute efter att kväva Stockholms musiktyckarelit – det hade bara varit att låsa dörren och kasta nyckeln.

Även om Vile är långt ifrån en intressant scenpersonlighet (men snyggt hår, det måste sägas) växer hans musik flera storlekar live – det är mer dynamiskt, kraftfullt, intensivt. Inte en låt faller ur ramen, och det hela kommer säkert i framtiden bli en av de spelningar från i år som vi nonchalant kommer att slänga ur oss: ”jag var där”.

Inte så illa för en före detta gaffeltruckförare från Philadelphia.

Den där tiden då veckan fortfarande inte riktigt vaknat. Då sävligheten från söndagen fortfarande dröjer sig kvar och gör timmarna sömniga och lite diffusa. Just då dök först Tikiman upp, eller Paul St. Hilaire som han egentligen heter. Den Berlinbaserade dubmannens minimalistiska beats gjorde ett par piruetter i mitt kök, uppbackade av hans släpiga men distinkta röst. Drömska baktakter i god måndagslunk. Han får gärna släppa nytt snart, den gode St. Hilaire.

Paul St. Hilaire

Sedan gjorde Kurt Vile entré. Med ett helt annat upplägg. Halvskräniga gitarrer, trivsamt gapig röst och lite sjavigt och skevt med texter om galna tåg och hjärtattacker. Grunden är en amerikansk rocktradition men ”Philly’s constant hitmaker” (som han kallar sig på sin Myspace) har mer lo-fi-läggning och förkärlek för distorsion som han varvar med loopade gitarrfigurer. Rastlöst och attraktivt och mer ostädat än M Ward. Nya albumet ”Childish prodigy” är helt klart en liten pärla. Och en god hjälp för att sparka igång veckan.

Kurt Vile