I en intervju i magasinet Fact nämner Kowton BBC Four serien The Art of Scandinavia där konsthistorikern Andrew Graham-Dixon förklarar att elegansen i skandinavisk möbeldesign ligger i dess funktion.

Syftet med Kowtons album är att ifrågasätta dikotomin »form« och »funktion«. Han vill i sin techno placera likhetstecken mellan begreppen. Avskalad techno behöver inte av nödvändighet betyda att detaljerna lyser med sin frånvaro. Funktionell rättfram techno behöver inte av nödvändighet sakna identitet.

Att jämföra techno med möbeldesign är rimligt och albumet Utility är elegant. Kowton har i sin debut skalat bort allt som är utfyllnad och resultatet är minimalism när det är som bäst.

The Bug & Riko Dan –»Iceman« (singel)
Blytung

Chopstick Dubplate – Wanted Remixes (album)
En skiva som bör tillfredsställa ens behov av future dancehall det närmste.

WSTRN – »Come Down« (singel)

Tour De Force – »Soundboy Prayer (Jacky Murda Remix)« (låt)

Frankie Cosmos – Next Thing (album)

Lady Leshurr – »#UNLEASHED (Panda Freestyle)« (låt)

Cocainejesus – We’re Worried About You (album)

Nite Jewel – »Kissing The Screen« (singel)

Mix – »For a neglected karaoke booth«

1. A Made Up Sound – »Thin Air«
2. Robert Hood – »Form«
3. Fhloston Paradigm – »Nimoy«
4. Blawan – »Say What You Want To Say«
5. Benny III –»Swamp91«
6. Happa –»Drag«
7. Mala –»Kotos ft. Asociacion Juvenil Puno«
8. J:Kenzo –»Ruffhouse (Om Unit Remix)«
9. Floorplan –»Tell You No Lie«
10. Stormzy x Desiigner –»Know Me From (Stooki’s Panda Edit)«

Nite Jewel – »Boo Hoo« (albumspår)

Slimzee & Dizzee Rascal – Sidewinder Bonus CD 2002 (mix)
Youtube sammanfattar det bäst »some say biggest grime mix ever recorded«

Tanika – Out Here (album)

Kamixlo – »Paleta« (singel)
Ens vardag består av på tok för lite reggaeton.

Uli K – Elusivo EP (ep)

Thaiboy Digital – »Let Go« (låt)
Jag älskar Whitearmor och Thaiboy.

Diamondstein – »Alone Not Alone« (mp3)
Dream Catalogue har hastigt blivit en ny favoritlabel. Vaporwave was it?

New York Noise: Dance Music From The New York Underground 1977-82 (samling)

Grime 2015 (samlingsalbum)
Den bästa grimen 2015. Samlingsalbum av Elijah och Skilliam. Thanks fam.

Lucy Cliché – Drain Down (ep)
Australiens technoscen förtjänar mer uppmärksamhet. Mycket drone och punk:

Strict Face – »Alice (Victoria Kim Bootleg)« (låt)
DJ-duon Victoria Kim är Sydney via Seoul. Ballroom möter UK riddim möter K-Pop & koreansk rnb. Fastnade för denna extra mycket.

MA Deejay – »Gomenasai instrumental« (låt)

Lisa Ullén Quartet – Borderlands (album)
Fantastisk explosiv frijazz av Sveriges viktigaste jazzmusiker Lisa Ullén.

Mix – Formation

1. Champion ft. Four Tet – »Flip Side«
2. Jamie xx ft Four Tet – »SeeSaw (Club Version)«
3. Shlohmo – »Ten Days of Falling (Jacques Greene Remix)«
4. Kelela – »A Message (DJ Spinn Teklife Remix)«
5. Lc – »Ally«
6. Fatima Al Qadiri – »Power«
7. Pinch ft. Riko Dan – »Screamer«
8. Dusky – »Bitter Lake (Original Mix)«
9. J:Kenzo – »Rum Punsch«
10. Wen ft. Riko Dan – »Play Your Corner (Walton Remix)«

Hunee – Hunch Music (album)

Time Wept: Vocal Recordings From The Levant, 1906-1925 (samling)

RAMZI – Houti Kush (kassett)

Retch – Finesse The World (album)

 Moon Wheel – Okänt Land (kassett)

Carl & Carol Jacobs – Robot Jam (tolva)

 Little Howlin’ Wolf – Cool Truth (återutgivning)

Motion Sickness of Time Travel – Weeks (kassett)

 Jahiliyya Fields – Chance Life (album)

Pekka Airaksinen – Buddhas Of Golden Light (återutgivning)

Men den här gången ska det liksom vara slutgiltigt. Vi har köpt en lägenhet, och även om det inte är New York, London eller Berlin så är det åtminstone några mil bort från landsbygdens stilla tystnad. Som jag inte har något emot för den sakens skull.

Jag har alltid avskytt idén om att alla som per automatik inte lämnar en regnig busskur för tunnelbanekort direkt efter studenten saknar ambition. Att liv och drömmar, kärlek och längtan inte kan leva i en radhuslänga. Det är ju där de måste lysa än starkare.

Ändå är det jag som lämnar min småstad strax. Mellan de packade flyttlådorna är detta musiken som ekar i mitt snart tomma lilla vardagsrum:

Modern Feelings (album)

Black Zone Myth Chant – Straight Cassette (kassett)

Ahkatari (album)

Vladislav Delay — Visa (album)

Last Ride Of The Boogie Child (blandband)

Maya Jane Coles  — From The Dark (EP)

Boosie Bad Azz — Life After Deathrow (mixtape) 

Oddgrad — Hardcore Plastic Surgery (kassett)

Darkside Compilation 2014 (samling)

PC Music — Dead or Alive (mix)

Själv? Jo, same as it ever was antar jag. Och det är väl orsak nog att vara smått besviken. Revolutionen skulle ju komma så här dags hade Stefan Löfven lovat men allt jag ser, läser och hör indikerar att vi inte rört oss en tum jämfört med ett, två eller ens fem år tillbaka i tiden. Äh jag vet, jag är bara otålig.

Men musiken, den slutar aldrig att röra på sig. Det är ju också en tröst.

Mickey Pearce – Instructions (ep)

Function & Vatican Shadow – Games Have Rules (album)

Willie Burns – I Wanna Love You (tolva)

Paul White – Shaker Notes (album)

The Babe Rainbow – Music For 1 Piano, 2 Pianos & More Pianos (kassett)

We Will Fail – Verstörung 2.0 (album)

Tinashe — Aquarius (album)

Zennor – Never In Doubt (tolva)

Young Thug, Rich Homie Quan & Birdman — Rich Gang: The Tour, Part 1 (mixtape)

Steve Arrington – Way Out (80-84) (samling)

Most Valuable Players — On The Flying Balcony (kassett)

Sam Dees — Take One: The Origin Of Twelve 70’s Soul Masterpieces (samling)

Faso Music — Plant Foam (mix)

Brittiska FKA Twigs har släppt ett par uppmärksammade EP:s och singlar sedan hon dök upp i slutet av 2012, varav låten »Water me« omtalats för sin konstnärliga och snygga video. Nu är Tahliah Barnett aktuell med sitt första album LP1. Viss tvekan är befogad med tanke på förhandshaussen, men lyckligtvis besannas den inte. LP1 är utmärkt och en stark debut som rör sig ledigt och självklart i gränslandet mellan r’n’b, ambient och elektronika. Det är drömskt, souligt och progressivt. Tahliahs ljusa och snirkliga röst ledsagar en genom det elektroniska landskapet och de finurliga rytmerna. Själfull konstmusik om man så vill. LP1 släpps på Young Turks i mitten av augusti.

Fujako består av producenterna Jonathan Uliel Saldanha från Portugal och Nyko Esterle från Frankrike. Duon bildades kring ett gemensamt intresse för eko, bas och rytmer från jordens inre och arbetar ofta med MC:s från hiphop-genrens mer experimentella territorier. För ett par år sedan gav Fujako ut första skivan Landform på Bryssel-baserade etiketten Ångström Records. Nu följs den upp av EP:n Soul buzz. Det är sex låtar med sönderfallande, trasig och skitig dub där MC:n Black Saturn rappar över tunga och långsamma beats.

På Fujakos Discogs-sida står det att duon är inspirerad av »mineral landscapes, mental fog, old percussion apparatus and Rap«, och det är Soul buzz ett strålande exempel på. Musik lika mörkt angelägen som nytänkande. Släpps på Ångström Records i slutet av augusti.

Annat bra

Aybee & Afrikan Sciences – Sketches Of Space (album)

Zongo Junction – No discount (album)

Jag lyssnar på Fatima. Hon fortsätter att presentera så utsökta smakprov från sitt debutalbum att jag tror att vi kommer att få uppleva stordåd från henne när skivan släpps i maj.

Jag lyssnar på Islajas album S U U och John Cale och Terry Rileys trivsamt flippade samarbetsprojekt Church of Anthrax från 1971.

Jag lyssnar på Maya Jane Coles kommande Fabric-mix, den bländande samlingen Haiti Direct – Big Band, Mini Jazz & Twoubadou Sounds, 1960–1978, och Ondo Fudd.

Och så lyssnar jag på den fantastiska spellistan En annan musikhistoria. Den kom för några veckor sedan med Alice Kassius Eggers lika fantastiska som viktiga text om att det behövs en annan historieskrivning inom musiken. Att det är dags för en perspektivförskjutning, både då och nu. Och att det behövts alldeles för länge.

Jag blir genuint glad över en spellista som En annan musikhistoria. Det är så mycket bra musik och så många artister med särpräglade uttryck. Det är så mycket som sällan hörs, och det är precis den strukturen – den fundamentala bristen – som spellistan pekar på med smärtsam tydlighet.

Därför borde En annan musikhistoria vara en självklar kunskapskälla för varje musikintresserad person som vill utveckla sina influenser och vara fri i tanken och i sitt förhållningssätt, från och med nu.

En av de saker som jag missade innan helgerna är Dylikt. Erik Hanssons mångsidiga projekt från Stockholm har förärats med en ny video. Denna gång är det till låten »Para-Dimensional Juholt« från 2012 års EP 5 387 819 708 359 882 641 Choices. Tillsammans med filmaren Marie Herdensjö har Dylikt gjort ett verk inspirerat av SCUM-manifestet och splatterfilmer i David Cronenbergs anda.

I videon hittar en kille ett par trosor i sitt bostadshus tvättstuga när han ska tvätta och börjar lukta på dem. Han blir påkommen av en tjej som greppar ett strykjärn och drämmer det i hans ansikte och kapar därefter hans ena arm i tvättmaskinens lucka. Medan killen sprattlar runt i sitt eget blod på tvättstugans golv går tjejen ut på gatan och börjar dansa med två andra tjejer.

Formatet och estetiken är som hämtade ur en b-skräckis från tidigt 80-tal. Det är fejkblod som sprutar, amatörmässig grafik och härligt svajig bildkvalitet.

Men videon är inte bara en ironisk blinkning till filmhistorien utan har ett tydligt feministiskt budskap riktat mot den sexism som fortfarande präglar många delar av populärkulturen. Ett budskap förmedlat med humor, cool koreografi och en final som är fantastisk. Ett hämndscenario som är lika avväpnande som stenhårt. Att musiken dessutom låter som om The Fall skulle få för sig att spela frijazz gör inte saken sämre. Den 24 januari spelar Dylikt på Landet vid Telefonplan i Stockholm tillsammans med Kraa.

Annars har januari hittills handlat mycket om ny elektronisk musik. Actress kommande album Ghettoville har det surrats en del om. Bland annat för att Darren Cunningham själv har antytt att det kan bli den sista skiva som han ger ut under namnet Actress. Oavsett hur det blir med det är Ghettoville något av det mörkaste och tyngsta som Actress skapat. Låtarna kryper fram, beatsen låter som kyrkklockor och det vilar en tjock dimma över musiken.

Musiken är fylld av störningsljud, muller och skitigt brus. Den låter som trasiga telefonledningar som slår mot stolpar i vinden nätterna i ända. Men här finns också elektronikaskimmer och technopuls – på Actress säregna och svårfångade sätt.

I en intervju med BEAT Magazine nyligen berättar Darren Cunningham att Ghettoville till stor del handlar om hemlöshet. Det är musik om en smärta som finns där men som också är dold. I kalla januari känns Actress skildring av den sidan av tillvaron extra stark.

Vad mer? Brooklynbaserade producenten Francis Harris andra fullängdsalbum Minutes of sleep är magnifikt. En perfekt mix av jazz, ambient och progressiva beats. Vi får anledning att återkomma till det, albumet släpps i slutet av februari på Harris etikett Scissor and Thread. Tills dess kan ni lyssna på singeln »You can always leave« med danska vokalisten Gry Bagøien, här.

Fortsättningen av januari ser bra ut också för att Cooly G och Holly Herndon ger ut nya alster. Den förstnämnda i form av EP:n Hold Me och den senare i samband med singeln Chorus där hon utforskar röstens möjligheter ytterligare.

I februari släpper London-killen patten sitt första album på Warp, med titeln Estoile Naiant, värm upp med videon till låten »Drift«.

Och för att ta sig utanför den elektroniska ramen så släpper Bostons finaste låtskrivare Marissa Nadler sitt nya album July i februari. Gotiska melodier, stråkar och en röst som inte behöver ha stora ord för att låta mäktig. Lyssna på »Dead city Emily« från skivan nedan.

Tur då att hans musik och utgivning räcker för att författa några rader. För Vex Ruffin är intressant på flera sätt. Han har funnits i bakgrunden av mitt musiklyssnande sedan något år tillbaka. Han har stått i ett hörn för sig själv och kastat ut taggiga små låtar som fastnat i mitt medvetande. Han har varit en lika trevlig som soundmässigt sträv artist att återvända till när det mesta runtomkring en låtit som en flottig Big Mac.

Vex Ruffin kommer från Chino Hills utanför Los Angeles och började som medlem i Vex Ruffin and the Lo-Fi Jerkheads. Bandet släppte ett par ep:s innan Vex gick vidare till att arbeta under eget namn. Sedan 2011 ger han ut musik på Stones Throw. Etiketten är känd för sin fingertoppskänsla vad gäller alternativ hiphop och funk (Madlib, Madvillain, Dam-Funk och så vidare). Men Vex Ruffin har inte mycket gemensamt med någon av de stilarna. Han är, liksom bolagskollegan Anika, en av de artister som gör att Stones Throw inte är en renodlad hiphop-etikett utan något mer oförutsägbart och spännande.

Vex Ruffin använder sig förvisso av beats som kan härledas till tidig hiphop. Men hans musik är besläktad med tidig punk, new wave och industriella ljud. Låtarna är enkla och avskalade och soundet är skitigt och brusigt. Likheter till artister som Suicide, PiL, Throbbing Gristle och Josef K finns. Samtidigt är Vex Ruffin uppkäftig och medryckande på ett sätt som flera av hans föregångare saknar.

Med enkla byggstenar lyckas Vex Ruffin göra musik som är lika groovig som tjurig. Han står ensam i ett garage med en skraltig elgitarr och en simpel trummaskin och sjunger fraser som »I like to laugh out loud, I’m a laughing man«. Ljudet studsar mellan väggarna, rösten är distad och olja och damm täcker betonggolvet. Det är musik som skulle självdö om den hamnade i händerna på en producent i en »riktig« studio.

Det mesta som Vex Ruffin har gett ut är värt att kolla upp. Första släppet på Stones Throw, låten »I’m losing control« utgiven som en »vykortssingel«, är stenhård, EP:n Crash Course EP fantastisk och femspårsalbumet No escape, som går att ladda ned gratis, lika kärv som övertygande. Tidigare i år samarbetade även Vex Ruffin med beatmakaren James Pants. Under namnet Krista gav duon ut singeln Space Tom Test som med sin 80-talsdrivna diskopuls rekommenderas varmt.

Och så i november kom Vex Ruffins självbetitlade debutalbum. Tolv spår där ljudbilden putsats en aning men inte så mycket att det haft inverkan på nerven. Ett album fyllt av konstiga samplingar, minimalistiska beats, raka melodier och texter om vardagens trivialiteter. Just texterna får ett utrymme som de tidigare saknat och jag slås av hur väl de passar med musiken.

Vex Ruffin har en punkig humoristisk udd som han formulerar i korta fraser. När han sjunger »I got a follower, I need more followers« i låten »Need more followers« ringar han in mycket av samtidens hysteri. Samtidigt som han gör en självironisk blinkning till det faktum att han är en av Stone Throws mindre kända artister.

Annat bra i november

Ibibio Sound Machine – »Let’s dance (Yak Inek Unek) (låt)«

Fatima – »La neta« (låt)

Cut Hands – Damballah 58 (EP)

Physical Therapy – Non-Drowsy EP (EP)