Han har kallats Los Angeles-technons Gudfader, en DJ-virtuos tillika en av världens mest respekterade houseartister. Många av epiteten ringar också in John Tejada rätt väl även om det framför allt är det seriösa, artiga och anspråkslösa lilla technogeniet som formas framför mig under vår intervju.

Det var inte länge sedan som han slog mig med häpnad. Tolvan Somewhere (med b-sidan »Elsewhere«) är ett steg mot en hårdare, mer opolerad sida än jag någonsin hört av Tejada. Fast även om titelspåret är uppstudsigt och vilt behåller låten ena foten i den fullständigt unika ljudbild som kallas för techno minimalism.

Kan man förvänta sig mer av denna typ av atmosfär på kommande släpp?
– Ja, med singlarna tror jag det. Med dem försöker jag fokusera på den typen av material som jag skulle framföra på en spelning. Albumen är tänkta att ge en bredare syn på mitt artistskap.

Kan du berätta lite om vad du arbetar med just nu?
– Jag har precis gjort klart en ny singel för mitt skivbolag Palette. Den heter »Anaphora« och släpps den 19 ​​augusti.

Kompakt firar sitt 20-årsjubileum i år. Vad har den etiketten betytt för dig som artist och som ett fan av technomusik?
– Det är underbart att kunna göra musik för ett bolag utan att vara begränsad till en viss stil. De uppmuntrar verkligen bredd vilket är det jag försöker uppnå med min musik. Och det faktum att de har stått sig genom tiden med ett så varierat musikaliskt utbud är en enorm bedrift från deras sida. Det är väldigt kul att vara en del av deras artiststall.

När och hur började ert samarbete?
– Vi arbetade första gången tillsammans när jag gjorde en remix för Gui Boratto. Ett par år senare hade jag gjort ett album, Parabolas, som min gode vän Jimmy Tamborello (Dntel, The Postal Service, reds anm.) menade skulle passa Kompakt väldigt bra. Och jag tyckte det kändes rätt. Så jag skickade skivan till Michael (Mayer, en av Kompakts grundare reds anm.) och som tur var fungerade allt jättebra.

Sedan starten 1994 har John Tejada delat upp sina utgivningar främst på Kompakt och den egna etiketten Palette. Kompakt i Köln och Palette – som är baserat i Tejadas hem i Los Angeles – bildar en perfekt linje mellan John Tejadas musikaliska och geografiska bakgrund.

Född i Wien med två klassiskt musicerande föräldrar flyttade han till Los Angeles med sin mamma redan innan han nått tonåren. Men i musiken har John Tejada har aldrig helt lämnat sina rötter. Istället har han korsbefruktat den enkla minimalistiska technoådran från Europa med raffinerade och soldränkta melodier från den amerikanska västkusten.

Du har dina rötter i Wien men du har bott Los Angeles sedan tidig ålder. Hur har den bakgrunden påverkat dig och din musik?
– Jag är inte helt säker eftersom jag bara vet vad jag har upplevt. Men jag är lycklig över att ha band till Wien genom min far som fortfarande bor där. Jag hade en musikalisk uppväxt eftersom båda mina föräldrar var klassiska musiker på den tiden.

Tror du att det finns en viss LA-vibb, en stämning från den kusten, som flyter igenom din musik?
– Jag antar det, men jag kan inte riktigt beskriva exakt vad det är. Jag är lite mer bortvänd mot vad de flesta människor är där eftersom jag inte går ut på samma klubbar som dem. Det är massor av sol i denna väldigt utspridda stad, men det gör det också till en mycket speciell plats som jag verkligen trivs i.

Kan du berätta lite om din egen etikett Palette? Har du ett visst koncept bakom den?
– Jag startade Palette hösten 1996 av i stort sett samma anledning som alla artister som vill starta en egen etikett – jag ville ha total kontroll över produktionen och skapandet. Det finns egentligen inga grundtankar bakom etiketten. Det har bara varit en bra kanal för mina egna och några av mina nära vänners verk samt för många av mina samarbeten.

Känner du att det finns en stor skillnad mellan hur techno- och housemusik uppfattas i USA jämfört med i Europa?
– Jag tror att villkoren för techno och house är olika överallt. Till exempel skulle en del av den musik som betraktas som house i stora delar av Tyskland kategoriseras mer som techno här i Los Angeles. House i USA är synonymt med riktigt djupa New York- och Chicago-produktioner.

– Men bortsett från det känner jag att publiken i USA är öppen för mycket nytt. Det finns inte så många begränsningar här. Jag tror verkligen att scenen i USA har öppnat upp sig för olika experimentella grejer och vill överraskas av nya ljud.

Du är en av världens mest eftertraktade och respekterade producenter inom ditt område, men anser du fortfarande (som vissa Kompakt- konnässörer antyder) dig själv vara underground?
– Absolut. Jag är mil från att vara någon form av mainstreamartist. Jag försöker att inte upprepa mig och njuter verkligen av att prova olika saker. Samtidigt är jag mycket ödmjuk över att ha fått lite erkännande på vägen.

Hur känner du inför den mainstream-house och techno som har klättrat på listorna de senaste åren? Är du glad över att musiken får erkännande eller finns det en rivalitet?
– Ingen rivalitet alls. Eftersom mitt huvudsakliga fokus är att spela live, följer jag inte musik så nära. Åtminstone inte ny musik. Jag älskar musik och jag är alltid på jakt efter något fantastiskt men nuförtiden slutar det vanligtvis med att jag hamnar bland de äldre skivbackarna som inte är klubbmusik. Jag hoppas att de unga fansen till den mer populära elektroniska dansmusiken kommer att försöka gräva djupare för att upptäcka äldre och mer experimentella artister.

Att framträda som DJ nuförtiden känns också som att man måste vara en underhållare. Vad ser du för skillnad mellan att arbeta som artist och att spela live?
– Att spela ute som en DJ tvingar dig definitivt att vara en entertainer på ett visst sätt eftersom ditt enda syftet är att få människor att ha en bra stund. Och att få dem att dansa. Men när jag gör ett liveframträdande fokuserar jag bara på mitt eget arbete. Då bör det inte finnas en så stark press på att hålla tempot uppe hos folk eftersom du hoppas att människor kommer att se dig för ditt arbete och inte bara för att få en kick.

– Det känns lite konstig ibland att jag arbetar och släpper så mycket musik under eget namn bara för att gå ut och spela andras låtar under DJ-sets. Jag tycker om att omtolka mina egna verk och sedan presentera det live.

Vad är det motiverar dig att skapa ny musik?
– Allting, antar jag. Ny teknik eller nya artister eller bara mitt allmänna humör. Jag gillar den kreativa processen. Inledningen till att skapa något är den bästa delen. Det är fortfarande lika roligt som förr. Det finns något i mig som gör att jag bara måste skapa.

Du har hållit på i nästan tjugo år nu. Har du några stora drömprojekt kvar som du vill ta dig an?
– Jag kan inte komma på något särskilt nu men rent kreativt känner jag att jag knappt har börjat. Jag har lärt mig bra saker på vägen men i mitt huvud strävar jag definitivt efter större saker. Det borde hålla mig igång ett bra tag till.

John Tejadas nya tolva Somewhere finns här.
Mer info om Palette Recordings här.

Juni 2002. I källaren till en sylta i Stockholm som heter Läckerbiten, ett utrymme ungefär lika stort som ett genomsnittligt vardagsrum, huserar klubben Attention Stockholm en gång i månaden. På övervåningen sitter södermalmsfyllon och allmänt äckliga gubbar och dricker fulöl och på undervåningen spelas den bästa musiken från ett brett spektrum – ur skivspelare och av en liveakt.

Surrealistiskt med tanke på pubens sjaskighet men ett ställe där man känner sig hemma.

Den kvällen i juni är liveakten någon som kallar sig för Lars Blek. Egentligen heter han Axel Willner men det vet jag inte då (jag kallar honom ”Lars” flera gånger när vi springer på varandra efter den kvällen).

Om jag blundar tror jag mig minnas ungefär hur det var. En tunn liten kille fingrar på sin laptop och hukar sig medan bakgrundsspåret startar över en gitarr med en uppsjö ljudeffekter inkopplade. Långsamma, ambienta tongångar börjar pulsera.

Direkt när Lars Blek börjar smeka fram sina harmonier på gitarren händer något. Lokalen blir helt tyst. Knäpptyst. Folk vågar inte ens ställa ner sina ölglas. Nya besökare som kommer nedför trapporna till källaren, skrattande och högljudda, möts av förmanat stirrande från oss som redan är där och tystnar skamset.

Ett par år senare – när Axel Willners olika persona kläckt fram en uppsjö av kompositioner som redan borde varit klassiker men som förblir noggrant bevarade hemligheter på Soulseek – ska det äntligen tas ansvar och en samlingsskiva med hans bästa låtar är på väg att ges ut. Jag blir ombedd att skriva liner notes, tackar ja och försöker ta mig tillbaka till den där kvällen när Lars Bleks ambient sipprade fram genom högtalarna. Jag inleder:

”In a fraction of a second, you know when something is special. The first keystroke from a Debussy piano piece, the first time eyes of soon-to-be-lovers meet… You just know. It’s there, right away, that special feeling. I knew immediately.”

Herr domare, jag lägger fram historiskt bevis 1A för att den spelningen börjar med ett Ögonblick. Samlingsalbumet ges aldrig ut, för världen har större saker i åtanke för Axel. Under den där tisdagskvällen på Läckerbiten är det däremot ingen som vet det.  Jag köper en CD-R av honom efteråt. Den har ett snyggt omslag i grå kartong med minimal, handskriven text på och är märkt med GAR01: det första släppet på Axels egen etikett Garmonbozia.

På hans hemsida står också den spelningen inskriven som den första, så det är inte omöjligt att det är där historien börjar. Med ett Ögonblick.

Axel Willner är en flitig producent. Som Lars Blek väver han fram finstämda små stycken med laptop och gitarr, tyngda av moll och melankoli. Under namnet Cordouan gör han monumental ambient som passar bra som soundtrack till en övergiven fyr i vinterstorm.

Andra projekt han ligger bakom eller är med i heter saker som Speedwax, Porte och James Larsson. Allt ges ut på Garmonbozia som han startar efter att ha fått förfrågningar om att bränna skivor med Lars Blek-låtar. Han beslutar att göra finare omslag än bara handskrivna papper i fodral av hårdplast.

När det första släppet är ute fortsätter Axel att ge ut kompositioner som vänner och bekanta skrivit. Med mattkniv och Karlssons klister sitter han och gör förpackningar för de långsamma ljudexperimenten.

”Vi släpper det såhär för att hålla nere priserna och kunna sälja skivorna så billigt som möjligt”, berättar Axel för mig när jag gör en intervju med honom till Sonic något år senare.

”Vi vill kunna göra allting hemma, från musiken till paketeringen.”

En dag kommer en MP3:a med ett nytt projekt från Axel. Han kallar sig nu The Field och låten heter ”Sun & ice”. Det är mjuk, bubblig techno med mycket luft, lite som musiken Wolfgang Voigt gör under aliaset Gas. Fast med mer optimism.

http://www.youtube.com/watch?v=mhdqW7m4a9g

Han börjar spela live med sina loopade, repetitiva samplingar över stadiga beats. Sammanhangen är för tiden lite udda – det är inte på technoklubbar där publiken är vana vid soundet utan på popklubbar vars publik får lära sig att dansa till något annat än melodier.

Om Pluxus för många är en inkörsport till analogsyntar och mer avantgardistisk electronica blir The Field detsamma för minimal-technon. Och The Field är också det som ger Axel Willner framgången han samlat ihop till.

2005 släpper Kompakt tolvan ”Things keep falling down”, två låtar med The Field som ska eka över Europa. Då är den tyska technoetiketten stekhet och har tonvis av fans som lyssnar på allt som släpps bara för att det är Kompakt. Istället för att drunkna i mängden av tolvor som ges ut går Axel vidare till att ge ut albumet ”From here we go sublime” 2007, en fullängdare som drar ner hyllande recensioner.

The Field har gått från Läckerbitens källare till världsturnéer. Att det är just 2005 som han debuterar är egentligen helt logiskt.

Det är samma år som 3:25,290.