Nåja, nu ljuger jag lite.

För inte har omvärlden varit speciellt nonchalant eller ointresserad av dessa två kreativa hjärnors musik. Såväl Wildbirds & Peacedrums som de olika sidoprojekt som duon varit involverade i har återkommande vunnit kritikers och publikens gunst.

Men likväl ville Mariam och Andreas ha en egen plattform att ge ut sin musik på. Så oeberoende som möjligt från stora drakar och tungfotade skivbolagskonglomerat. Resultatet blev Repeat Until Death. Ett skivbolag vars namn är taget från ett citat av George Harrison och som har fokus på akter och artister som båda är involverade i: nämnda Wildbirds & Peacedrums, Nuiversum, Mariam The Believer.

Men här finns även en förhoppning om att ge ut utomstående artister i framtiden. Som Time Is A Mountain, ett band som nästan är fristående om det inte vore för att Andreas Werliin återfinns bakom trumsetet tillsammans med Johan Berthling på bas och Tomas Hallonsten på keyboards.

Repeat Until Death har nyligen gett ut trions utmärkta andra album II. En skiva fylld med snåriga synthslingor, jordiga basgångar och briljant trumspel. En platta som är lika psykedeliskt kittlande som kosmiskt välkomnande. Musik att ta in och låta den plantera små frön av kreativt tänkande i ens hjärna.

Jag mailade med Mariam för att ta reda på mer om Repeat Until Deaths drivkrafter och mål.

Hur kom det sig att du och Andreas startade skivbolaget?
– Det var på grund av det främsta skälet som musiker startar en egen etikett – för att bevara sin frihet och sitt oberoende i en girig och skeptisk miljö. Vi vill kunna göra vad vi vill när vi vill utan att behöva be om andras tillåtelse. Vi vill själva kunna ha kontroll över vårt skapande från den kreativa processen till den färdiga »produkten«.

Vilka intentioner har ni med etiketten?
– Först och främst att släppa våra egna projekt. Vi båda har fem-sex stycken var så bara det blir en hel del. Framöver hoppas vi även kunna släppa andras musik och/eller projekt som vi tycker om och vill lyfta fram. I det långa loppet vill vi inte begränsa oss till format eller konstformer.

– Drömmen är såklart att ha en helt öppen och transparent plattform där alla uttryck kan frodas och få plats; musik, text, konst och rörlig bild. Allt beror på lust men framför allt tid. Det får inte bli för mycket administrativt arbete som går före det kreativa, man sitter redan framför datorn alldeles för mycket som artist.

Vilka format har ni riktat in er på att släppa? Vinyl, digitalt och kassett?
– Vinyl för att det är det vackraste formatet och låter bäst. Men miljömässigt känns det inte speciellt långsiktigt eller coolt att producera. Inte med den vision jag har om vår etikett och det sociala och miljömässiga ansvar vi alla måste ta. PVC är giftigt och svårt att återvinna. Vi vill hitta mer lokala lösningar.

– Vi har planer på att kunna sälja bra digitala upplösningar direkt från vår hemsida framöver. Kassett har jag varit lite sugen på men Andreas är inte helt med mig där än. Eftersom vi är två i styrelsen måste vi rösta om allt (eller nja, jag kan nog bestämma en hel del också i och för sig, ha ha). Men i kassetter är det också massa plast och skit involverat.

– Å ena sidan vill jag gärna ha ett färdigt resultat att hålla i. Den här känslan som musiker att »wow! allt det här abstrakta som fanns inom mig är nu något att ta på«. Det är något abstrakt som blivit konkret! Men å andra sidan sliter det på våra allt mer knappa resurser på jorden vilket inte är okej. Det digitala finns där inom räckhåll och i våra hörlurar.

»Repeat until death« är ett citat som George Harrison skrev på en textpapper till låten »My Sweet lord«. Vad betyder citatet för dig?
– Att allting riktigt bra är värt att återupprepa och vårda och rå om. Eller att allt återupprepas, punkt and repeat.

Repeat Until Deaths logotyp är en orm/drake som biter sig själv i svansen, en figur som liknar den antika symbolen Ouroboros och tanken om något som ständigt kommer tillbaka och återskapar sig själv. Vad innebär symbolen för skivbolaget?
– Grymma Jesper Waldersten har gjort vår mäktiga logga. Jag bad honom om något som är en cirkelrörelse med känslan av återfödelse, yin och yang och evighet. Och så vips blev ormen till.

Ni har hittills gett ut släpp med Mariam The Believer, Wildbirds & Peacedrums och Nuiversum. Det är projekt som ni antingen står bakom helt eller ingår i. Finns det planer på att släppa band och artister som ni inte är involverade i personligen?
– Absolut.

Senaste släppet på Repeat Until Death är Time Is a Mountains andra album II som kom i slutet av oktober, där Andreas Werliin spelar trummor. Deras musik är en fin blandning av kraut, psykedelisk rock och kosmiska elektroniska inslag där musiken är helt instrumental. Vad är det du gillar med detta band?
– Det är musik som gör mig pirrig och rätt och slätt löjligt glad. Som förflyttar mig till stora risfält med japanska drakar och höga berg med bergochdalbanor, och tivolis och massa färger och rörelser som är mer abstrakta mönster. Musik som helt enkelt innehåller massa lek och fantasi och det behöver vi ibland. Speciellt en sådan som jag som har en lite sorgsen kärna men som försöker skratta oftare. Och så älskar jag alla tre som människor och musiker, de är genier allihop.

Hur tycker du att klimatet för mindre skivbolag och etiketter är i dag i Sverige?
– Jag har personligen inte så mycket att jämföra med eftersom jag inte drivit etiketten så länge. Vissa säger att det var bättre förr med mindre myller och skit och andra tycker det är bättre nu med internet och egna plattformar. Men alla har det tufft oavsett – ekonomiskt och utrymmesmässigt. De stora jättarna och kapitalismen sväljer allt och alla i sin väg.

Nämn fem andra etiketter som du gillar just nu?
– Såklart svenska kollegor och vänner som Häpna, Kning Disk, Ideal och Gavin Maycrofts kassettlabel Oma333. Sedan gillar jag min kaliforniska vän Fletcher Tucker som släpper väldigt vackra och lokalt producerade små utgåvor på sitt Gnome Life Records (till exempel en toppenfin kassettutgåva av vår Wildbirds & Peacedrums-skiva Rivers).

Vad har ni på gång framöver med Repeat Until Death, utöver Time Is A Mountain-albumet?
– En digital EP och nästa fullängdsskiva med Mariam The Believer, ny musik med Wildbirds & Peacedrums till en föreställning. Samt vår första kassettutgåva, om jag kan övertala Andreas och hitta återvunnet lokalt material. You live, you learn, förhoppningsvis.

/

Mer om Repeat Until Death här och här.

I januari kom första släppet, en EP med titeln Float av den svenska producenten och sångaren August Landelius. EP:n nosar på elektronika, r’n’b och pop och ramas in av Augusts ljusa och souliga röst. Det är musik som inte glider in i en enda fålla utan som rör sig mellan flera stilar likt en graciös konståkare. Det är fyra låtar som det inte går att sätta en självklar stämpel på och just därför passar de Naiv Recordings motto som handen i handsken.

För det lilla Malmöbolagets programförklaring är inget högtravande manifest. Det handlar om att ha ett brett och öppet sinnelag och att kombinera kreativ frihet med ambitioner som räcker upp till himlen. Konstigare än så är det inte.

Jag kontaktade Kristofer, Anton och Gustaf för att ta reda på mer.

Varför startades Naiv Recordings?
– Vi har hela tiden känt att vi skulle vilja ha en etikett där den musik vi gillar ges ut. Vi har haft en dröm om att kunna säga »det här är släppt på vårt bolag…«. Vi har alla haft drömmar och idéer om att bygga något eget. Att ha fullständig kreativ frihet och ambitioner höga som skyskrapor. Skisserna började vi med tidig vår 2014 och nu har vi äntligen börjat bygga.

Var ni inspirerad av någon annan etikett när ni startade Naiv?
– Vi har sneglat på olika etiketter, men inte så att vi är direkt inspirerade av någon specifik aktör.

Det är tre personer som är involverade i skivbolaget. Berätta vilka ni är?
– Kristofer Nilsson har tidigare arrangerat Hemma Hos (konserter, festivaler och livesessions). Pluggar i Malmö och tycker att Loveless av My Bloody Valentine är en av de bästa skivorna som någonsin släppts.

– Anton Hessler är från Strängnäs, är nyexaminerad produktionsledare och började skivbolagsresan som praktikant på skivbolaget Bad Taste i Lund. Har arrangerat klubbar i Malmö med What We Do Is Secret, men gillar hiphop.

– Gustaf Bofält är mer eller mindre född i en skivbutik och började i tonåren leka J Dilla i crackade musikprogram på familjedatorn. Har även agerat DJ och arrangerat klubbar både i Stockholm och Malmö.

Vad har ni för tanke med Naiv Recordings? Vilka slags artister och format är det ni ska rikta in er på?
– Det finns inga specifika artister eller genrer som vi vill rikta in oss på, utan vi är ett öppet bolag där den musiken vi tycker om ska få en självklar plats. Artister som har något att berätta, något spännande att komma med är alltid intressant. Geografisk hemvist spelar ingen roll. Vårt mål är att hitta artister vars musik är odefinierad, artister som är svåra att placera i fack. Som har ett eget sound.

Ert första släpp är en EP med producenten och sångaren August Landelius med titeln Float. Hur stötte ni på August?
– Vi fann snippets av två låtar på soundcloud som vi helt och hållet förälskade oss i.

August Landelius musik är soulig och r’n’b-doftande elektronika med inslag av jazz. Vad var det som gjorde att ni bestämde er för att ge ut honom?
– Det fanns en potential och en skaparglädje hos August som vi ville plocka upp. Det är musik som känns väldigt samtida. August har något subtilt över sig som känns roligt att uppmärksamma. Precis som du säger är det soul, r’n’b, elektronika och jazz i samma mening. Eller ska det klassas som pop? Det var just det svårdefinierade med hans musik som gjorde honom så intressant. Vi har aldrig hört något liknande.

Vad har ni själva för musikaliska influenser? Kommer detta speglas i det ni ger ut?
Kristofer: Mina influenser kommer främst från det bankande, malande och skräniga med gitarr och elektroniska element i fokus. Klyschigt, men sant, så har jag en bred musiksmak och är öppen för alla genrer och avarter. Det kommer ge mig en bra uppfattning om det mesta, om helheten.

Anton: Allt från hiphop till folkrock. Jag tycker det redan har speglat det vi gett ut. Den som lever få se om det fortsätter att prägla våra släpp.

Gustaf: Jag är uppvuxen i ett hem där obskyr fusion, snuskig funk och progressiv rock ständigt strömmade ur högtalarna. Jag kom i kontakt med begreppet indiepop först när jag blev myndig. Är sjukt dålig textlyssnare och minns sällan låttitlar.

Det har dykt upp flera fina svenska skivbolag under de senaste fem-sex åren, såsom Periferin i Skellefteå, Kosmisk Väg i Malmö och en hel del andra liknande etiketter. Hur tycker ni att klimatet för mindre skiv- och kassettbolag är i Sverige i dag?
– Det känns väldigt öppet och vibrerande. Med den rådande digitaliseringen av musik finns det alltid plats för alla att bidra med sitt strå till musikstacken. Det behöver inte vara några promotion-kampanjer för hundratusentals kronor utan det räcker fint att vara kreativ och ha lite fingertoppskänsla för att nå ut till sina lyssnare. Och tur. För att nå igenom bruset krävs en ganska stor dos tur. Men tur förtjänar en. Eller?

Flera av dessa bolag är inriktade på att släppa musik på kassett. Vad tycker ni om den inriktningen och att det blivit populärt? Finns det någon möjlighet att ni kommer att ge ut kassettsläpp?
– Det känns roligt. Alla nya trender, uttrycksformer och distributionssätt är kul. Kassetten är fin på det sättet att den är väldigt bunden till att lyssnaren är hängiven. Det är svårare att på kassett spola fram till nästa låt än på en skiva eller Spotify. Kassetten är spännande i sitt format också då den är lätt att frakta och dela med sig av i form av att spela över på andra kassetter och så vidare.

Nämn fem svenska etiketter som är spännande i dag.
– Zeon Light Kassett, relativt gammalt bolag med mycket bra släpp i små upplagor. Kning Disk, aldrig har ett skivbolag paketerat sina produkter så väl. Goldenbest, pizzor och limos. Joy och Little Jinder. Kollektivet Records, Malmöbolaget med den starkaste sammanhållningen. Adrian Recordings, Malmös mesta exilbolag som har ett stall av guld. Rundgång Rekords, Malmöbolaget med den starkaste sammanhållning del två.

/

Mer om Naiv Recordings här.

Mer om August Landelius här.

Lyssna på August Landelius EP Float här.

2005 är Mattias Nilsson fortfarande student på Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg. Parallellt med studierna börjar han jobba med utställningar av konstnären Öyvind Fahlström, som inspirerar honom till att startskivbolaget Kning disk. Som influens finns också förlaget Kalejdoskop, som bildades 1978 som en förlängning av konsttidskriften med samma namn.

Under många år ger Kning ut konst och musikpublikationer i fina, handgjorda utgåvor i begränsade upplagor. Förutom Mattias består Kning Disk av text- och ljudkonstnären Dan Fröberg samt A.S. Bessa, chef för Bronx museum i New York, som dock inte är involverad i det praktiska arbetet. Att de tre måste vara eniga i sina beslut kan ibland vara frustrerande.

Göteborgsduon Studio frågade Mattias om Kning Disk ville släppa en skiva med dem, men Dan tyckte att de inte passade in i skivbolagets profil. Mattias höll inte med men fick vika sig.

Annars uppvisar Kning Disks katalog en bredd rent genremässigt. Frijazz, pop, folk, spoken word, noiserock, renodlad gitarr- och pianomusik, electronica, elektronisk och elektroakustisk musik – allt och lite till ryms på Kning Disk.

Hur går det till att göra en Kning-skiva?
– Jag formger allt, funderar på vad som passar till musiken och har kontinuerlig kontakt med artisten. Sedan får jag inspelningar som mastras och skickas till tryckeriet. Under tiden skivorna mastras och trycks går jag till papperstryckeriet i Göteborg för att göra omslaget, jag är väldigt noga med att det blir rätt med färger och papper, säger Mattias Nilsson.

Mattias Nilsson

– Därefter tar verkstaden vid, jag skär, klipper och klistrar allt själv. Det är ett tidskrävande arbete. Men i slutändan blir det något helt annat än en vanlig cd-ask. Många artister som hör av sig har först kontaktats av andra skivbolag, men de vänder sig till oss för att de gillar den artistiska friheten och hela konceptet med Kning. Jag skriver inte kontrakt med mina artister. Större skivbolag styr ofta sina artister mycket hårdare.

Förutom arbetsinsatsen, finns det någon ytterligare orsak till att skivorna är limiterade?
– Ja, ofta kan det vara så att artister som ger ut skivor på Kning är signade av andra skivbolag. Till exempel är Peter Broderick kontrakterad av engelska Type Records. De har gått med på att han släpper en skiva på Kning, men då med en upplaga på max 300 exemplar. Att skivor kan komma i en andra upplaga är inte omöjligt. Samtidigt som de ska vara lite av ett samlarobjekt, man måste vara rädd om dem.

– Många Kning-skivor är nu helt utgångna, säger Mattias och berättar sedan roat om hur knäckt Sonic Youth-sångaren Thurston Moore var över att han inte fick tag i ett exemplar av en Kning-utgåva med det amerikanska noiserockbandet Wolf Eyes.

När Sonic Youth spelade på Acceleratorfestivalen i Göteborg frågade han publiken om någon hade ett exemplar till salu. Moore har också mejlat Mattias flera gånger i samma ärende. Det är en svår, nästintill omöjlig uppgift att få tag på skivan i fråga, då den ingår i en serie cd-r-skivor i tretumsformat med en upplaga på åtta (!) exemplar.

Kning Disk har liknats vid en antologi eller en tidskrift i sättet de olika utgåvorna kompletterar och kommenterar varandra. Samtidigt finns där en röd tråd, en sammanhängande idé, som innebär att folk blir lika intresserade av skivbolaget som av artisterna.

– Ja, men i slutändan så följer man sitt tycke och sin smak. Det är inte alltid som jag gjort det, mitt stora problem tidigare var att jag inte kunde säga nej. Detta har spridit sig bland artister, som ibland utnyttjat det. Vissa släpp har jag, ärligt talat, lite svårt att stå för.

Har idén med Kning Disk förverkligats?
– Absolut. Det har blivit vad jag tänkt mig. Dan Fröberg skulle nog inte hålla med mig, han ville att Kning skulle vara ett konstprojekt som gav ut 2-3 väldigt exklusiva, udda utgåvor per år, inte mer. Dessa skulle man lägga allt fokus på.

– Men för att Kning ska överleva så räcker det inte med ett fåtal utgåvor experimentell ljudkonst om året. Även om vissa skivor, som ”Farväl Falkenberg”, sålt bra så har jag fortfarande ett deltidsjobb vid sidan. Sedan är de arbetsstipendier vi får från Bildkonstnärsfonden nödvändiga.

Kning Disks största försäljningsframgång hittills är Erik Enockssons specialkomponerade soundtrack till Jesper Ganslandts film ”Farväl Falkenberg”. Enocksson är nu aktuell med filmmusiken till ännu en film från Falkenberg, ”Man tänker sitt”.

Vad betydde framgången med ”Farväl Falkenberg”?
– Mycket. Det är fortfarande hårt tryck på albumet, båda utgåvorna har sålt slut. Då är Erik Enocksson ändå en liten, okänd artist som kommer från ingenstans på ett litet skivbolag. Kaffekedjan Starbucks i USA spelade ”Farväl Falkenberg” i sina högtalare, helt otroligt.

Det är ingen tillfällighet att ytterst få av Kning Disks utgåvor finns på musiktjänster som Spotify. Som en motvikt till hur extremt tillgänglig musik är idag, så är Kning Disk nästan att betrakta som en motståndsrörelse, en ideologi.

– Jag startade skivbolaget delvis som en reaktion, ett motstånd, mot hur vidrigt jag tyckte det var med nedladdning. Folk laddar hem en låt här och en låt där, det är bara för pinsamt. Jag tycker att det ofta saknas en respekt för musik idag.

Tror du skivan och bolagen ha en framtid eller kommer nedladdning av filer och streamade musiktjänster ta över helt?

– De stora skivbolagen förstår att de på sikt inte kan försörja sig på skivförsäljning. Bakom stängda dörrar håller de på att smida nya planer som vi andra får ta del av långt senare. EMI köper upp stora arenor för att ha konsertverksamhet.

– På sikt kommer skivan vara som en påkostad flyer. Den kommer ändå överleva i promotionsyfte, det är ett effektivt fönster. Jag ser Mp3 som ett komplement. Troligtvis kommer jag dra ned på upplagor, man orkar inte sitta och limma 1000 exemplar. Kanske upp till 300, sen är det kört, sen kan man bara få tag på musiken som filer.

Mattias visar upp ett speciellt släpp: ”Du Lenin” av konstnären och författaren Åke Hodell. Hodell representeras även på den allra första Kning-utgåvan med ”igevär” och ”General Bussig”, klassisk ljudkonst från 60-talet.

På Kning Disk samsas det gamla avantgardet med den nya generationens ljudkonstnärer. ”Du Lenin” är dock ingen vanlig skiva, utan ges ut i ett USB-minne nedtryckt i en limpräglad, estetiskt tilltalande liten pappask. De 99 exemplaren säljs för 500 kronor. Mattias tycker inte att priset behöver försvaras.

– Det är det som är så tragiskt, så fort man stoppar in en skiva i en specialdesignad, konstnärligt utformad förpackning, så säljs den ändå för max 200 kronor i skivhandeln. Om man sålt enbart omslaget på galleri hade man lätt kunnat ta 3.000 istället. Skivindustrin har sett till att synen på musik är som den är, att all musik ska kosta lika mycket.

– Tid och pengar är ett ständigt problem för bolaget. Jag lägger ned i snitt en halvtimme på varje skiva som sedan säljs till distributörer för en femtiolapp. Det är också dyrt att producera, Kning är ett förlustprojekt rent ekonomiskt. Vi har tyvärr fått tacka nej till artister som jag tycker är bra, men som gör experimentell musik som jag vet säljer dåligt. Då kan jag be dem vara medfinansiärer till utgivningen.

Du kommer själv från konstvärlden. När började du intressera dig för konstmusik?
– Jag har alltid gillat elektroakustisk musik. Jag uppskattar verkligen EMS (Elektroakustisk Musik i Sverige), konstmusikföreningen Fylkingen och artister som Folke Rabe och Rune Lindblad. Sen är jag också popnörd, jag älskar popmusik!

– Jag ser inga problem att man blandar Knings katalog med fingerpicking music eller skir pop. Vi har till exempel en pianoserie, med bland annat Peter Broderick, säger Mattias och börjar därefter lyriskt prata om storartade liveupplevelser som när han såg Echo & the Bunnymen när han var tolv år, eller danska Efterklang i Göteborg häromåret.

Kning Disk, vars namn inte betyder något speciellt, men ”ligger bra i munnen” som Mattias konstaterar, är ett namn som fortfarande enbart är känt i mindre kretsar, men har samtidigt fått både uppmärksamhet och priser. De har behandlats i kulturprogram i både SVT och Sveriges Radio och Nöjesguiden utnämnde dem till ”årets glädjespridare 2005” i Göteborg. Och när Ted Hesselbom, chef på Röhsska museet i Göteborg, initierade utställningen ”Trend 2008” fanns en monter med 16 Kning Disk-omslag.

I nummer 286 av den engelska musiktidskriften The Wire medföljde en cd där tre svenska skivbolag presenterades: Häpna, iDEAL Recordings och Kning Disk. Mattias Nilsson har formgett även detta omslag, men skakar besviket på huvudet över den glansiga pappytan.
– 12.000 exemplar trycktes denna i, inte bra. Vad ger det för intryck..?

Artikeln om Häpna hittar du här.

Övrigt:

• Svt:s inslag om Kning
• Nästa släpp på bolaget blir Prince Of Assyria