2012. Vilket jävla år alltså.

Är det något som präglat 2012 är det helt klart Chicago. Numera 17-årige Chief Keef blev en internetsensation med sin högkoncentrerade trap rap producerad av Young Chop och DJ Kenn, och Keefs egen historia av våld och fattigdom bidrog till att skapa myten runt honom.

Killen som i början av året satt under husarrest för diverse olagligheter har precis släppt sitt debutalbum Finally Rich på storbolag, och även om drill-soundet från Chicago inte låter riktigt lika chockartat fräscht och nytt som det gjorde i mars, så är det ett bra och sammanhållet debutalbum.

Jag kan lika gärna säga det redan nu: Jag må hata årsbästalistor men 2012 råder det inga tvivel om vilken som är årets bästa låt: Chief Keefs »I Don’t Like feat. Lil Reese«.

Hajpen kring ung rap från Chicago bidrog också till att stadens äldre garde fick en chans att skina. King Louie, numera titulerad King L, har kämpat på i mixtapesvängen ett par år, men 2012 fick han inte bara en shout out av Kanye West på den fruktansvärda remixen av »I Don’t Like« – han lyckades också hooka ett majorkontrakt och släppa fantastiska mixtapet Drilluminati.

(King Ls debutalbum kommer nästa år, och det ser jag fram emot!)

Men det kanske viktigaste med Chicago-vågen är den uppsjö av extremt duktiga unga kvinnliga rappare som har fått ta del av den uppmärksamhet som riktats mot deras hemstad.

Listan är lång; Sasha Go Hard, Katie Got Bandz, Chin Chilla Meek, Dreezy, Tink, Shady, Jamo Gerri’e, LStreetz, Ashlee Bankz, Pretty N Pink, TrapGurl Rea, Chloe, Chella H och inte minst Shawnna har alla under det gångna året levererat riktigt tung rap, och visat att det finns plats för mer än en kvinnlig rappare åt gången.

Många av Chicago-tjejerna har också gjort en vana av att samarbeta mycket med andra tjejer, något som bryter av mot det traditionella systemet med att varje rap crew har en first lady.

En annan tjej som inte gillar first lady-systemet är Nyemiah Supreme från New York. På sin remix av »I Don’t Like« rappar hon till exempel:

»Why is it in this game every rap crew got one chick
Surrounded by like six or seven rap dicks?
Sign a bunch of niggas rappin bout the same shit
But don’t add another chick cuz it’s gon be conflict«

En bättre sammanfattning av och diss mot first lady-systemetet har jag aldrig hört. Trots kritiken lever first lady-systemet kvar, varje bolag ska ha sin tjej-rappare och alla kvinnliga rappare tvingas att svara på frågan om vad de tycker om Nicki Minaj.

Årets bästa mixtape kom från New Orleans-rapparen 3D Na’Tee, som också hon tog upp the hardships med att vara en kvinnlig rappare. Na’Tee är trött på att bli jämförd med Nicki, att inte få sin egen plats och att bara behöva konkurrera med andra tjejer.

Na’Tee fick mig att börja gråta med sin ärlighet, öppenhet och kamp. Sedan fick min recension av hennes mixtape i googleöversättning nästan Na’Tee att börja gråta. Det är bland det finaste som hänt mig i år.

En annan rappare och idol som jag nästan fick att börja gråta 2012 är Kelow. När jag intervjuade henne tittade hon mig djupt i ögonen och tackade för allt jag gjort för henne. Då tårades mina ögon och så kramades vi.

2012. Året då jag fick två av mina idoler att nästan börja gråta. Ändå ett jävla bra år.

Mycket gråt blev det även till Faith Evans reality-serie R&B Divas – särskilt till den ständigt kämpande och höggravida Keke Wyatt som kämpade på med sina svartsjukeproblem. R&B-musiken, som länge har befunnit sig i en dansmusikkris, har rest sig lite under 2012.

R&B-divorna ojade sig alla över hur svårt det är att sälja skivor och bli spelade på radion om man gör klassisk R&B. Men ett av årets bästa album, Brandys Two Eleven, ger hopp inför 2013. Brandy gav oss klassisk R&B som inte lät tillbakablickande utan snarare modern som fan – men med en stark och stabil kärna av äkta klassisk högkvalitativ jävla R&B-musik. Tack Brandy!

R&B-musikens kamp märktes även i den allt starkare retrotrenden. 90-talet är tillbaka. Jag klagar inte (även om jag egentligen hatar retro) och många har gjort det bra.

Kirby Maurier släppte ett helt 90-tals-mixtape, So So Def-signade sångerskan Dondria och Last Kings-signade rapparen Honey Cocaine släppte mixtapes med remixar av klassiska 90-talslåtar. Retrotrenden märktes även hos producenten SpaceGhostPurrps crew Raider Klan, där släpig rap över upphackade g-funkslingor snarare stinker än doftar 90-tal.

På hemmfronten var det få som vann våra hjärtan som Lilla Namo. Efter en rad ganska hemliga gästspel hos andra rappare släppte hon sin debutsingel »Haffa Guzz«, som för alltid kommer att få mig att minnas sommaren 2012. Namos blandning av allvar och lekfullhet verkar gå hem hos de flesta.

Hiphop-tidningen XXL Magazine hade tidigare i år Waka Flocka på omslaget med texten »From the hood to hipster – everybody loves Waka«. Samma beskrivning gäller för Lilla Namo. Everybody loves Namo. 2013 kommer hennes EP.

2012 blev även året då dokusåporna stärkte sin roll ännu mer. Årets mest minnesvärda, och mest skandalösa, såpa var helt klart Love & Hip Hop Atlanta, där två av mina favoriter Rasheeda och K. Michelle medverkade. Rasheeda fick visa hur livet som independent-artist med eget bolag och med sin make som manager tär på privatlivet. K. Michelle å sin sida pratade om hur hon kämpar för att nå ut med sin musik i en bransch där många verkar tro att hon är helt galen.

»Yeah I might be crazy, but I’m talented as fuck« sjöng hon på mixtapet 0 Fucks Given, och troligen har hennes medverkan i Love & Hip Hop Atlanta hjälpt henne. Hon har skrivit ett nytt majorkontrakt (sitt tredje), så kanske kommer den där debutplattan 2013, men vid det här laget har jag nästan slutat hoppas.

En annan fantastisk kvinna som äntligen skrev majorkontrakt är Angel Haze. Hennes musikaliska insatser under 2012 kan symboliseras av hennes »Cleaning Out My Closet«-remix från mixtapet Classick där hon berättade om hur hon som barn utsattes för sexuella övergrepp av en släkting.

Det är bland det starkaste och mest drabbande jag hört i en raplåt, någonsin. Jag hoppas verkligen att Haze kommer få möjlighet att fortsätta vara sig själv, trots majorkontraktet, och trots att hon förmodligen är en sådan rappare som skivbolag inte vet hur de ska marknadsföra.

Skit i 2012 nu. Snart börjar 2013, året då en rad efterlängtade skivor släpps, nya dokusåpor kommer bjuda på nytt drama (till exempel kommer rapparen Lore’l – som jag ÄLSKAR – vara med i tredje säsongen av Love & Hip Hop New York), Chief Keef kommer fortsätta att existera (det räcker för mig) och Lil Wayne kommer till Globen (med 2CHAAAIIIIINZ som förband).

Jag hoppas att 2013 ger oss en pånyttfödd R&B utan för mycket dansmusik och jag hoppas att 2013 är året då vi äntligen får se lite tjejer i toppen av svensk hiphop. Gott nytt år, vi hörs 2013.

PS. RIP Natina Reed.

Det skulle till och med kunna påstås att startskottet, dess alldeles egna stormning av Bastiljen, skedde exakt tre minuter och trettiofem sekunder in i Kanye Wests låt ”Monster” från 2010. Just där kliver en självantänd Nicki Minaj in på scenen och ställer inte bara huvudartisten Kanye och de två andra gästerna Jay-Z och Rick Ross i sin skugga, utan egentligen hela den övriga rapvärlden.

”Pull up in the monster automobile gangster
With a bad bitch that came from Sri Lanka,
Yeah, I’m in that Tonka, color of Willy Wonka,
You can be the King but watch the Queen conquer.”

Precis som AZ gjorde 1994 på Nas-låten ”Life’s a bitch” och Eminem på 2001 års Jay-Z-låt ”Renegade”, stjäl Nicki Minaj rampljuset från de självklara stjärnorna bara genom att vara bättre, fyndigare och snabbare. Hon tänjer sin röst i alla riktningar, vrider ut och in på sina rim och nästan spottar ut sina verser likt en jamaicansk dancehall-deejay. Under de här sekunderna är Nicki Minaj världens bäste rappare och ingen kan faktiskt säga emot. Och hon är kvinna.

Är man benägen att rita små teoretiskt röda linjer (och det är man ju) är det omöjligt att bortse från att det här på allvar var början till en feminisering av den kommersiella hiphopen. Som nu på något sätt börjar nå sin hamn.

Strö ut det här halvårets bästa och mest kvalitativt överlägsna släpp på rad, räkna dem och du finner att artister som Azealia Banks, Angel Haze, Iggy Azalea, Kelow och just Nicki Minaj för den delen, ligger bakom majoriteten av dem.

Som de allra flesta musikrevolutioner under 2000-talet har den här inte heller skett under kulissen av hysteri, dunder och fyrverkeri. Istället har den tagit sin form bara genom en smärre skiftning av perspektivet. Det är lika mycket en evolution som revolution. Det är naturligtvis särskilt anmärkningsvärt eftersom just hiphopen länge framstått som en nästintill ointaglig fästning.

Utifrån den traditionella historieskrivningen sägs hiphopen vara innovativ och progressiv, något som också stämmer till en väldigt hög grad. Hiphopen har en inneboende politisk styrka som egentligen ingen annan musikalisk genre kommit i närheten av under de senaste 25 åren. Den har varit ett medel för social förbättring, gett röst åt miljontals av tidigare osynliga människor och sakta men säkert blivit en gränsöverskridande konstform över alla nationsgränser.

Men från den raffinerade gangstarappen vidare till den socialt eftertänksamma ryggsäckshiphopen och över den druckna södervarianten som fyllt dansgolv med ett lika snuskigt beat som refräng, så har den hela tiden varit en ständigt manlig utlevelse.

Popmusik i allmänhet och hiphop i synnerhet har sedan begynnelsen varit mannens spelplats och haft hans världsåskådning som central tematik för det mesta den tagit sig för. De bakomliggande orsakerna till hiphopens maskulina berättartradition är inget mysterium. Den styrs av lika långt bakomliggande patriarkala strukturer som det mesta i vårt samhälle.

Det har så klart funnits en drös tjejer som har rappat genom åren – vissa av dem djupt inflytelserika likt Queen Latifah, MC Lyte, Missy Elliot, Foxy Brown, Lauryn Hill och Lil’ Kim. Några av dem har till och med vägrat att anpassa sig inför den manliga hegemonin och istället spelat inom exakt samma ramar som sina manliga kollegor.

Problemet har snarare varit att strålkastarljuset konstruerats på tok för snävt för att fler än en tjej åt gången ska kunna få stå i det. Ett slags medvetet osynliggörande.

Titeln ”Den kvinnliga rapparen” har i det närmaste varit en trofé som vördigt fått föras vidare från en artist till en annan genom decennierna. Tyvärr har vi också sorgligt nog fått se dem försvinna en efter en. Foxy och Lauryn bland drogrykten och kreativa återvändsgränder, Queen Latifah till en skådespelarkarriär i Hollywood medan MC Lyte stått utan skivkontrakt i flera år.

Men spåren de efterlämnat har aldrig varit tydligare än just här och nu.

Till skillnad mot sina föregångare har den nya vågen av kvinnliga rappare (om vi nu verkligen ska kalla dem det) alla stigit in i rampljuset ungefär samtidigt. Men likt företrädarna har de inte någon egentlig rörelse att knyta sig till. Det finns ingen scen eller för den delen stad som har blivit en ny utgångspunkt.

De har heller inget gemensamt i form av stil, utförande eller framtoning. Och det är så klart också hela poängen. Ingen har egentligen en tanke på att klumpa ihop dem men den här gången spelar verkligen avsändaren roll. Inte för att de alla råkar vara kvinnor – utan för att de inte är män. För att de är så fruktansvärt bra. Den traditionella hiphopnormen är faktiskt inte svårare än så att bryta.

Uppluckringen av den heteronorma hiphopvärlden syns som bekant också inte minst i Frank Oceans utkomst som bisexuell och Lil’ B:s texter och albumtitlar som “I’m gay (I’m happy)”. Men det här är också något annat. En återupprättelse för gamla pionjärer som redan från början vägrade att skriva under på den tilldelade och marginaliserade kvinnorollen i hiphopen. 

Det kanske bara är en slump att de här begåvade rapparna slår igenom just nu. Jag har faktiskt ingen aning. Allt jag vet är att jag inte hör någon annan artist vara lika vidöppet sårad, arg och orädd i sina texter just nu som Angel Haze. Det finns heller ingen rapvirtuos som är lika trygg med sin ryggmärg fastnitad i dansmusiken som Azealia Banks.

När en generation av manliga rappare verkar mest intresserade av att gräva ner sig i en mörk underjord, återanvända beprövade formler eller nöja sig med halvhyfsade comebackalbum påminner Kelow och Nicki Minaj oss om att hiphop faktiskt är som bäst när den avlossar verser lika överrumplande och majestätiska som ett perfekt hoppskott – svävande och tyngdlösa.

Det är allt som behövs.