Jag tror jag känner så eftersom Tentakel så uppenbart liknar ett kärleksprojekt. En summa av en livslång passion till elektronisk musik. Jag inbillar mig, kanske naivt, att det också är vad jag ser när Pontus Torstensson uppsluppet bankar liv i hjärtat på endagarsfestivalen Art’s Birthday på Södra Teatern i Stockholm.

Till vardags tillhör han en av västkustens mesta trummisar med delaktighet i konstellationer som SORK, Uran GBG, The Exorcist GBG, Surreal Lovers och Echodek på sitt samvete. Och ja, han har även spelat trummor bakom Freddie Wadling, Damo Suzuki och Anna von Hausswolff bland många andra.

Tentakel är egentligen så mycket mer än summan av sina influenser. Ingenting och allting hörs på den kommande kassetten på Zeon Light, som jag håller ack så kär.

Det är svårt att inte vilja gräva vidare i Pontus Torstenssons eget lilla universum när kassettens dryga 40 minuter nått sitt slut. Därför var jag tvungen att slänga iväg ett mejl till Göteborg.

Hur brukar själva din skapelseprocess gå till? Jag har läst att »utgångspunkten är trumset« – går det att utveckla?
– Jag brukar testa att skapa nya ljud som åtminstone jag aldrig har hört. Dels för att jag tycker det är roligt och dels för att jag själv inte ska tröttna. Ibland föds nya idéer av ljuden och då fortsätter jag. Jag tänker inte på hur processen går till och det är omöjligt att nämna någon särkild formel. Det går till på väldigt många olika sätt. Jag vill bli överraskad av det jag hör. En idé leder ofta till en annan.

Förutom din musik vet jag inte mycket om dig. Hur tog Tentakel-projektet sin början?
– Det började med att jag tröttnade på ljudet av akustiska trummor och blev mer intresserad av elektronisk musik och hur man kan integrera elektronik med ett akustiskt trumset. Jag skaffade en sampler och började loopa olika ljud. Sedan lyckades en vän bygga en trumplatta av en gammal skärbräda till loop-pedalen som gjorde att man kunde slå på olika pads som triggade igång inspelningen. Då kunde jag loopa hela trumsetet samtidigt som jag spelade.

– Efteråt fick jag låna en gammal analogsynth som jag blev förälskad i. Jag började testa att trigga synthen från bastrumman och virveln. Det jag gör nu är att att trigga flera synthar och sequencers från en trummaskin, samtidigt som jag styr tonarter via en midipad. Så jag kan kontrollera allt i realtid samtidigt som jag spelar på trumsetet.

Känns Tentakel lite som en frizon eller kanske en förlängd arm av vad du sysslat med tidigare?
– Lite både och. Det är klart att det finns gemensamma nämnare och att jag påverkas av den musik jag spelar i andra konstellationer. Samtidigt är det skönt att själv bestämma hur man spelar, vad man spelar och när man spelar. Det finns så klart både fördelar och nackdelar med att spela i band. Ibland kan det räcka med någon enstaka synpunkt för att man ska få helt nya idéer.

Krautrock känns ju som en referens omöjlig att inte nämna när man lyssnar på din musik?
– Det är klart att vissa band som brukar nämnas inom genren har influerat mig. Men jag har egentligen aldrig varit särskilt intresserad av en särskild genre. Det är mer så att instrumenten och uppsättningen bestämmer hur det låter. Den här uppsättningen har vissa begränsningar men även fördelar vilket gör att det låter på ett visst sätt.

– När någon verkar inom en bestämd genre slutar det oftast att vara musikaliskt intressant för mig. Då blir det mer regler som ska följas liksom. Oftast är det ju andra människor som har bestämt vad en viss genre består av.

– Det finns vissa musikaliska element jag gillar med techno, det finns vissa saker jag gillar med psykedelisk rock, och så vidare. Det är väl något slags hopkok av all den blandning av musik jag själv gillar.

Var skrevs musiken som hamnat på kassetten?
– Jag var i en kompis studio och jammade på att hans grymma analogsynthar och trummor. Sen klippte jag ihop det jag inte tyckte lät helt värdelöst och försökte bygga någonting av dom beståndsdelarna. Som ett komprimerat experimenterande. Den processen har varierat från låt till låt. Vissa låtar har gått fort, andra har tagit väldigt lång tid.

Stämmer det att du målar en del också? Var startade det intresset ifrån i så fall och ser du någon koppling mellan konsten och dina musikaliska uttryck?
– Jag har ritat sedan jag var liten och det finns säkert kopplingar mellan musiken och konsten i det jag gör. Jag har faktiskt ingen aning. Det kanske är exakt samma sak jag gör fast i olika former egentligen. Det är bara något jag har gjort som avkoppling. Det kan vara ganska krävande fysiskt och mentalt att spela konserter ibland, och då är det lite som meditation att sitta och rita emellanåt.

Utöver kassettsläppet, vad har du för planer för 2015?
– Jag ska spela med Tentakel på några olika festivaler i sommar, bland annat Gagnef och Electric Moon. Sedan ska jag spela med Sork och eventuellt med Robert Leiner på festivalen Psykjunta. Vi ska släppa en vinylskiva med The Exorcist GBG på Höga Nord till hösten. Då blir det förhoppningsvis några spelningar i samband med releasen. Vi har också spelat in i Elementstudion med Sork. Sen tänkte jag börja spela in nya ljud till hösten.

Har du möjlighet att lista ett par låtar som influerat Tentakel?
– Jag har ingen aning om dessa rent konkret har inspirerat just Tentakel men dom här låtarna gillar jag just nu:

Midnight Express — Georgio Moroder
Flykten från New York — John Carpenter
Live Evil — Miles Davies.
»Out of this world« — John Coltrane
»Cissy Strut« — The Meters
»Kunta Kinte Dub« — The Revolutionaries
»Flim« — Aphex Twin
»Marbles« — Plastikman
»Onormal« — Uran GBG
»Plastic Star« — Byetone
»Ghost Rider« — Suicide

Här kan du lyssna på Tentakels senaste kassett för bolaget Zeon Light:

Under de senaste åren har kassettkulturen fått ett uppsving och fler och fler små etiketter, både i Sverige och i utlandet, har specialiserat sig på att ge ut musik på kassett. Lördag den 7 september anordnas Cassette Store Day för första gången i ett antal städer i Europa och USA. I Sverige firas den i Malmö i skivbutiken Rundgång och i Stockholm på Larry’s Corner. TMA kontaktade Gavin Maycroft, klubbarrangör och musikentusiast som nyligen startat kassettdistributionen och etiketten Oma333, med ett gäng frågor.

Växte du upp med kassettband och lyssnade på dem när du började intressera dig för musik?
– Ja, kassetter har alltid varit en del av mitt liv. Jag hade en Walkman och jag brukade spela in saker från radion (mestadels John Peels program) och göra blandband åt mina vänner.

Minns du din första kassett? Eller ett tidigt kassettsläpp du lyssnade på?
– Nej, inte direkt, eftersom jag alltid hade massa blandband. Men bland de album jag hade så minns jag rätt poppiga grejer som Queen och Madonnas Greatest Hits eller REM:s Out of Time. Jag minns att jag lyssnade så mycket på Trickys debut Maxinquaye och Tori Amos Under the Pink att jag inte längre kunde avgöra vilken kassett det var eftersom att texten hade nötts bort.

Varför startade du Oma333?
– Det började med ett förslag från Brian Shimkovitz (bloggen och skivbolaget Awesome Tapes From Africa) där vi diskuterade om han skulle skicka sina kassetter som han inte behövde till mig innan han flyttade tillbaka till USA från Berlin. Jag hade en känsla av att folk gärna betalade lite extra för unika kassetter som hans och jag kände tillräckligt många kassettnördar för att det skulle funka.

– Strax därefter hörde jag att frakten hade gått upp med typ sextio procent i USA och att det gjorde det svårt för många av de små men grymma kassettetiketterna att överleva. Jag kände att jag kunde dra mitt strå till stacken och tänkte att folk här nog gärna skulle köpa välgjorda släpp från etiketter som Not Not Fun och Night People. Joachim Nordwall (iDEAL Recordings) påminde mig även om min favoritetikett, Mississippi Records, och deras fantastiska blandband som jag länge har varit ett fan av.

– Jag bad en vän skicka över en låda med Mississippi-kassetter från Portland och sedan var jag igång! De sålde slut innan de ens hade kommit fram, och samma sak hände upprepade gånger med Awesome Tapes From Africa-släppen. Jag har nu närmare tjugo etiketter i mitt stall och har sålt uppemot hundra kassetter på fyra månader. 

Var kommer namnet Oma333 ifrån?
– Oma är holländska för mormor, och min flickvän Pomme är från Eindhoven. Jag hörde ordet under en julmiddag och jag gillade både hur det lät och hur kombinationen av bokstäver såg ut. Det är inte konstigare än så. Det slog mig inte förrän senare att det hade rätt starka associationer till namnet på min klubb – Mother – då Pomme påpekade det. Ha! Siffrorna 333 hänvisar till den exakta tid då jag föddes och de har alltid haft betydelse i mitt liv. Oma betyder även mormor på tyska vilket jag antar även knyter an till det faktum att jag föddes på ett brittiskt militärsjukhus i Hannover.

– De etiketter som jag distribuerar för tillfället är: Escho, Not Not Fun, 100% Silk, No=Fi Recordings, Mississippi Records blandband, Sahel Sounds, Little Axe, Headway, Crash Cymbals, Flacon, Hockey Rawk, Hästen och korset, Clan Destine samt Brosis, och snart förhoppningsvis Goaty Tapes, Moptaco, iDEAL, Kosmisk väg, Night People, Music City, Channel Zero, Zeon Light, Kassettbolaget Svart pyramid, Fonal Records och några till.

Kassettkulturen har haft ett uppsving på senare år och är åter på benen. Varför tror du att intresset har förnyats?
– Personligen har det funnits där hela tiden eftersom varken jag eller mina vänner slutade lyssna på, och köpa, kassetter. Men med det sagt så verkar det vara en återuppståndelse och det är förmodligen svårt att inte dra paralleller till vinylens dito. Samt det faktum att folk sitter med motsvarande två års musik på iTunes och fortfarande inte vet vad de ska lyssna på och därmed har slutat bry sig.

Vad är det du gillar med kassettbandet som format att ge ut musik på till skillnad från cd eller MP3:s/digitalt?
– Det finns flera svar på den frågan. Och då måste jag också tillägga att jag inte har något emot varken cd eller MP3. Men känslan av att hålla i ett kassettband är betydligt mer speciell än en cd-skiva. Framför allt i dessa dagar då cd-skivan mest är något som vi tankar över till datorn och sedan glömmer bort i en driva i hörnet. Personligen är jag väldigt förtjust i att plocka ut kassetten ur sitt unika och fint designade fodral och sen sätta i den i en bandspelare eller en Walkman. Det är alltid speciella ljud i den processen.

– Jag gillar att låta kassetten rulla och höra ljudet av när den byter sida och rullar vidare. Kassetter gör också att jag uppskattar hela album mer. Jag tycker verkligen bättre om mixar i denna form. Och sen är kassetter billigare och lättare att ge ut och känns mer som »riktiga« släpp än till exempel CD-R, på grund av all omsorg och tid som många lägger ned på att designa kassettomslag.

Kassetter kan upplevas som opraktiska, att man måste ha en kassettspelare för att kunna spela dem (eller en Walkman). Tror du att det gör kassetten mer unik och intressant än andra ljudformat? Att det krävs lite ansträngning för att kunna lyssna på dem?
– Jag tycker inte att det är mer omständligt eller krävande att lyssna på kassetter. Världen är full av Walkmans, små köksbandspelare och professionella bergsprängare. För den som inte har en och är intresserad av att skaffa, så tar det inte mer än fem minuter för ett besök hos Myrorna eller Stadsmissionen för att hitta en. Då kan man passa på att donera 50 kronor till välgörenhet medan man är där också.

– Jag tycker också att det är kul att göra ett litet urval av musik som man kan ha med sig och som man kan skräddarsy för ett specifikt tillfälle. Det är en kul och intressant ritual som inte alls känns omständlig. Att allt ska vara så tillgängligt och enkelt (musik i mobilen, spellistor som rekommenderas på datorn, och så vidare) har i vissa fall lett till att folk blivit mer likgiltiga inför musik.

Det finns en hel del bolag i USA, Europa och Skandinavien som ger ut ny musik på kassett. Har du någon favoritetikett?
– Ja, alla de som jag listat ovan. De är alla kassett-släpp som jag nu (eller snart) distribuerar.

Awesome Tapes From Africa är ett av bolagen som har specialiserat sig på att ge ut nya släpp eller återutgivningar med okända eller svårfunna inspelningar av obskyr folk, disco och elektroniska artister från Afrika. Varför är kassettband lämpade för den här typen av musik?
– Brian på Awesome Tapes From Africa släpper vinyl, cd och kassetter, så jag vet inte om det är så relevant i det fallet. Det gör även Christopher Kirkley (Sahel Sounds), vars skivbolag tål att upptäckas åter och åter igen. Det känns roligare för mig, personligen, att addera lite »kassettljud« till vissa inspelningar av den här sorten, men jag gillar dom lika mycket på vinyl. Afrika har starka band till kassettkulturen, där är det fortfarande det mest använda och populära formatet i många av länderna. Fast å andra sidan så är mycket musik från Västafrika lagrad på minneskort och mobiltelefoner.

Tror du att det pånyttfödda intresset för kassettkulturen kommer att nå yngre lyssnare som inte växt upp med kassetter eller vinylskivor?
– Ja, jag tror det. Jag har fått positiv respons och uppskattning hittills. Jag hoppas bara att resten av dem kan se bortom designen eller det nostalgiska (iphoneskal, tygväskor, fula t-shirts) och uppskatta känslan och ljudet av kassetter också.

Vilka är de kommande släppen och projekten för Oma333?
– Det första släppet är Gabo and the Wartels, ett band från Göteborg som leds av en extremt begåvad amerikansk musiker. En dag mötte han en familj som spelade på gatan. Vid det tillfället fanns också en sjuårig flicka med som spelade bastrumma, och han frågade om de ville starta ett band med honom. På släppet blir det gamla och nya sånger. Magiskt rakt igenom! Och med omslagsdesign av Rasmus Westman (som också gjort Oma333 loggan).

– Andra preliminära släpp är en samling med outgivet material med Blood Music. Det består av demos, outtakes och andra fantastiska och aldrig tidigare hörda inspelningar. Ett annat släpp är en UFOFBI co-release med Hockey Rawk. Sedan frågade Xavier Garciá Bardón (Dj Bongo Man) mig om jag ville ge ut hans fantastiska mix som går under namnet Legon Flutes, för första gången på kassett. Jag har också varit i kontakt med R. Stevie Moore och undersökt möjligheten att släppa en kassett med honom. Fantastiskt nog så tackade han ja. Jag håller tummarna för att det kommer att bli av. Jag kommer också att arrangera olika tillställningar under Oma333.

Den 7 September äger Cassette Store Day rum för första gången. Tror du att detta kan bli ett årligt återkommande arrangemang på samma sätt som Record Store Day?
– Jag tror att den respons som de som organiserat det hela har fått svarar på vad det betyder för kassettkulturen: De är överrumplade och smått chockade över hur det, som från början var tänkt att bli en engångsgrej på Rough Trade east, nu har vuxit globalt med över sextio olika arrangemang som alla sker nu på lördag. Från Venezuela till Tokyo. Och över femtio nya släpp ges ut endast för denna dag.

– Bland dem finns nya släpp med Animal Collective, The Flaming Lips, Peter Broderick, Deerhunter och Molly Nilsson, på bolag som 4AD, Wichita, Paw Tracks, Bella Union, Fat Cat och Polydor. Vissa av dessa kommer att finnas till försäljning hos Larry’s Corner i Stockholm nu på lördag då det också blir livespelningar med Mole Says Hi, Telephone melts, Small Feet, Martine Herterich och Daniel Fagerström. De kommer alla att inkludera kassettbandspelare i sina livesets och ha sina egna utgivningar till försäljning.

– Så, ja, jag tror verkligen på en lång och ljus framtid för detta och jag ser fram emot att se det hela utvecklas och växa.

Gavin Maycrofts tio favoritkassetter

“We are lived by powers we pretend to understand”
W.H. Auden

För Marcel Proust var det en madeleinekaka, för Karl Ove Knausgård ett ansikte på havsytan, för mig ett kassettband från mitten av nittiotalet som legat undangömt i en flyttkartong i källaren fram tills vårstädningen i år.

Jag pratar om ting som spelar spratt med hela ens existens vid närmsta påminnelse. Objekt och synupplevelser i vilka historier om brokiga familjeförhållanden, olycklig tonårskärlek och naiva framtidsdrömmar ligger inbäddade, och som kan nystas upp och hållas vid liv i ögonblicket kakan äts, ansiktet uppenbarar sig eller, i mitt fall, kassettbandet trillar ner från bokhyllan.

Genom fyndet av kassettbandet började minnesknutar från högstadiet på Vaksalaskolan i Uppsala att lösas upp, och omedvetet kom det att prägla mitt musiklyssnande resten av året. Det faktum att jag ännu inte har köpt en bandspelare och kan lyssna på blandbandet – som genant har döpts till ”If loving this is wrong I don’t want to be right” efter Millie Jacksons soulballad och var tillägnat en barndomsvän – känns förstås pinsamt otidsenligt.

Ja, just så: Otidsenligt.

År 2010 är ju kassettbandet det finaste man kan tänkas skriva om. Ingen annan musikkälla symboliserar antitesen till det digitala mediets obevekliga formlöshet och oupphörliga framkallande av beslutsångest som kassettbandet. I en strängt hållen form som gör det svårt att välja låtar efter behag inryms ömsom glädjerus, ömsom bestörtning, subtilt genomtänkta budskap och en himla massa kärlek. Tryck på play, luta dig tillbaka och lyssna till din käre väns fingervisningar!

När jag så blickar tillbaka på året som gått, musiken som har spridit glädje i mitt hem liksom på barer där jag har dj:at, förstår jag varifrån den spretiga inspirationen härstammar. ”Fashion Party” med Ace of Base. ”Eins, Zwei, Polizei” med Mo-Do. ”Track 10:30” med D-Saw. ”What Time Is Love?” med KLF. ”Love Will Never Do (Without You)” med Janet Jackson. Låtar som har sitt ursprung i en spaning efter den tid som flytt, framkallat av ett sedan länge bortglömt kassettband, vars distans till det förflutna har kunnat öppna dittills stängda dörrar.

Som den brittiske litteraturprofessorn Martin Halliwell har påpekat: distans bidrar inte bara till att vi kan vara mer kritiska och analytiska i att förstå strömmar och rörelse i tiden. Den kan också göra att vi känner oss överlägsna dåtidens trender och kan, för att ta ett personligt exempel, få oss att börja lyssna på musik som där och då var otänkbart. Det räcker med att jag frågar mig själv vad jag tyckte om Ace Of Base när ”Happy Nation” släpptes år 1993 och spelades på vartenda tonårsdisko? Eller vad jag skulle säga om mig själv om jag då visste att jag sjutton år senare skulle lyssna och dansa till Ulf Ekbergs rapverser?

Karl Ove Knausgård skriver i sin roman ”Min kamp” – årets i särklass största inspirationskälla för mig kring temat nostalgi – att skrivandet ska vara ”att dra ut det som finns i skuggorna av det vi vet”. Precis så har jag lyssnat på musik i år. Jag har strävat efter att lyssna på musik som får mig att tänka annorlunda och utmana mina tidigare föreställningar om vem jag är. Aldrig som en simpel pose eller för att bevisa någonting, utan av ren nyfikenhet på vad som döljer sig i skuggorna av det jag tror mig veta om mitt förhållande till popmusiken.

Så vad upptäckte jag? Förutom en handfull undantag, en spegelbild. För i samma ögonblick som min skugga fylligt avtecknades genom fyndet av kassettbandet, blev jag plötsligt medveten om de krafter som ligger till grund för mina musikaliska utsvävningar. Eller åtminstone LÅTSAS jag förstå dem, för att återknyta till W.H. Audens inledande citat.

Sent omsider har jag hittat min egen madeleinekaka. Mitt ansikte på havsytan. Och idag tror jag mig inte längre kunna bli förvånad; Guilty Pleasures har numera blivit Obvious Pleasures.

Mitt rockalbum: Forest Swords – Dagger Paths

Mitt dansalbum: Actress – Splazsh

Min sommarlåt: Black Sabbath – Planet Caravan (DJ Steef edit)

Min lista: Stereogum’s 40 Best New Bands of 2010
Mitt djur: Avey Tare – Down There
 

Min ballad: James Blake – Limit To Your Love
Min japanska popmusik: Ice Cream Shout – Tattooed Tears

Min reissue: E.M.A.K. – A Synthetic History of E.M.A.K. 1982-88

Mitt romanfynd: L.J. Davis – A Meaningful Life
Min konsert: Ariel Pink’s Haunted Graffiti (Debaser Slussen, Stockholm.)
Min reggae: Dadawah – Peace and Love

Min elektronika: Loscil – Endless Falls

Min cover: Teengirl Fantasy – Cheaters
Min turkiska disco: Ibrahim Tatlises – Ceylan

Min serbiska disco: Hladna Braca – Ljubi Me Na Ibici

Min indiska disco: Suresh Wadkar – Goron Ki Na Kalon Ki (happy) och Parvati Khan – Jimmy Jimmy Jimmy Aaja

Mitt nigerianska rockalbum: Ofege – Try and Love

Min film: The Solitude of Prime Numbers
Min förfest: Spiral Starecase – More Today Than Yesterday

Min Chicagohouse: Virgo – Virgo

Min poplåt: Gorillaz – On Melancholy Hill

Min samling: Shackleton – Fabric 55
Min hiphoplåt: Lil’ B – What You Doin

Min söndagseftermiddag: The Bees – Winter Rose

Min textförfattare: Tracey Thorn
Min facklitteratur: Ha-Joon Chang – 23 Things They Don’t Tell You About Capitalism
Min konstigaste upptäckt: The Residents – Commercial Album

Min engelska ghettorap: Tranquill – The Hidden Treasures EP

Mitt Jönköping: PM – Groth
Min låt på kassettband: Blanche Blanche Blanche – Talk Out Loud

Min soul: Mayer Hawthorne – I Need You

Min blogg: 20jazzfunkgreats
Min onödigaste dokumentärfilm: Electro Wars
Mina musikkällor: Krok och Nordpolen

Så småningom sammanstrålar bandet med arbetskamraterna på firmafesten för en spelning i receptionen, och bilderna ackompanjeras av textraderna ”Carry me back to sweet Jersey, back where I long to be, By the fields of yellow and green, next to my darling lady. Back home, back home, back home.”

Det finns något besynnerligt igenkännande i musikvideon. Hemmavideoestetiken, hur de som blir filmade uppmärksammar kamerans närvaro sådär som man själv gjorde på urblekta gamla VHS-filmer. Säg hej till kameran. Till synes ordinära bilder på människor som äter och pratar.
Just därför blir jag sentimental när jag ser den.

Inte bara för att musiken är värmande och inkännande, utan just för att bilderna slår an en ton i mig. Låt oss kalla det för en slags nostalgitripp. Och den nostalgitrippen är ett återkommande tema i många samtida popvideo-produktioner.

Franska videoregissören/bloggaren Jamie Harley är ett utmärkt exempel. Hans fingertoppskänsla för det nostalgiska och melankoliska har satt träffsäkra illustrationer till exempelvis Lonely Galaxys ”Time”, Prizes ”Canada” och nu senast How To Dress Wells ”Ready For The World”. Och exemplen på den korniga, pastelliga, tillbakablickande längtan återfinns i många fler musikvideor, inte sällan gjorda av fans eller bloggare.

Se de gamla journalbilderna i Lester Browns ”Let Your Hair Grow” (av bloggaren Jarred Beeler), de gryniga filmerna av Stilla Havet i Teen Dazes ”Shine On, You Crazy White Cap” (av zeeeeej), 50-talssemestern i Active Childs ”Wilderness”, gjord av Jheri Evans (som även driver den underbara bloggen Get Off The Coast) eller Hard Mix egengjorda video till ”Memories”, med klipp av och med honom själv från de senaste 8 åren av hans liv. Det är ofta hav och urblekt solsemester, ibland inte helt olikt gamla vykort från Kalifornien. Eller så som vi tänker att Kalifornien är. Eller som färgerna i de gamla fotografierna på en själv som barn. En estetik som med sina barnkalas, badplatser, husdjur och gräsmattor påminner om något som verkar omöjligt att sätta ord på, men som under stundom är nästintill hjärtskärande i sin direkthet.

Och nostalgitrippen slutar inte här. Den ton som slagits an löper dessutom som en grundnot genom ganska mycket i mina spellistor i iPoden. Hos band som DOM, Pure Ecstasy eller Persona La Ave, finner jag nostalgin på en ännu mer grundläggande nivå. Deras musik låter lite dov och burkig. Eller snarare som att man har lagt locket på. Eller snarare, det låter som att någon spelat in det på kassettband, och sedan spelat över det på ett nytt kassettband.
Ett lika välkänt som avlägset ljud i ens musikaliska minnesbank.

Om jag väl börjar tänka på kassettbandsjämförelsen när jag hör DOM väntar jag nästan instinktivt på att det ska börja svaja som gamla kassettband gör. Det är en märklig sammanstrålning av öron som växt upp med det som gick att tillgå för 15 år sedan i form av Walkmans och inspelade Trackslistor, men som också vant sig vid allt det som hänt ljudmässigt däremellan i form av, i jämförelse, högproducerat, krispigt, CD-ljud.

Mina öron har nog aldrig lyssnat så noggrant som de gör nu, till varje försynt syntslinga, gitarrsträng eller körarrangemang som rycker tag i mig i svallvågorna av musik som sköljer in varje vecka. Band som just DOM, How To Dress Well, Beach Fossils, Quilt, Kiss Kiss Fantastic, Fiveng, eller det kanske bästa exemplet på grumliga produktioner; Ariel Pink’s Haunted Graffiti, må alla till en början låta som att någon lagt locket på. Dock tror jag hellre att de kräver en högre växel på hörselnerven. Jag får inte musiken matad till mig, jag måste jobba lite. Precis som jag gjorde för 15 år sedan, när jag lyssnade på kassettbanden tills banden snörde ihop sig och man spände upp dem igen, eller helt enkelt levde med att rösterna förvrängdes tills man inte visste hur det egentligen skulle låta längre.

Det blir därför också spännande när man börjar se renodlade mixtapes dyka upp igen. Mp3-bloggen Friendship Bracelet skrev exempelvis följande om en mix: ”Volume 4 will be available in a physical format as well as the free digital download available below. The difference between this one and the past couple will be the format, Volume 4 being dubbed to cassette tape as opposed to burned to CDR”.

Friendship gör här ett samarbete med Wild Animal Kingdom Records, som även har en ”monthly Mix-Tape Club”, influerade av K Records och Sub Pops singelprenumerationer (dock med skillnaden att man här alltså prenumererar på kassetter). Och kassetterna används flitigt som parallellt medium till Mp3, CD och vinyl i DIY-världen. All Stars-bloggen Altered Zones, bestående av ett kollektiv av de mest populära och inspirerande musikbloggarna just nu, startade sin lansering med att välja ut sina favoritspår, sina favoritalbum, och – sina favoritkassetter.

Kassettkulturen har förvisso funnits inom allt från punk till hiphop under många decennier. För mig är det dock kombinationen av ljud, bild och återinförandet av dem i DIY-scenen som väcker nostalgin. Det är också kombinationen autenticitet och framtidsanda som här plötsligt samsas. Skivbolaget Woodsist, som ger ut just exempelvis Real Estate, släpper gärna musiken på LP eller kassett.

Foto: yvynyl.tumblr.com. Ett knippe kassetter från bolaget Bathetic Records.

Den tillbakablickande aspekten av viss musik idag tror jag dock inte handlar om brist på kreativitet eller innovation. Snarast handlar det om en historisk medvetenhet och kontext. Samplingar är ett annat exempel, där de i mycket musik idag kanske mer används som ett extra instrument, snarare än som lättköpta, catchiga refränger.

De fungerar nästan som ekon, och skapar en känsla av audiovisuell déjà vu. Det är något jag känner igen, men det är också upplevt utifrån nuet, uppblandat, fragmenterat. Kanske är det en slags inverterad trygghetsnarkomani, en känsla av återskapande och återvändande i tider av förvirring. Men aldrig har jag sökt mig så långt utåt, bortåt, framåt, för att i så fall nå den. Kanske skapar dessa aspekter snarare tillsammans en slags kollektiv intimitet och direkthet.

Precis som att glo-fi, chillwave och alla andra nya genrebenämningar egentligen inte är så ”nya”, visar både musikvideorna och musiken här snarast på en medvetenhet om sin musikhistoria, vad som varit förut, och vilken plats varje förändring hade i sin kontext. Men tillbakablickandet i DIY-musiken kanske också är ett sätt att visa, även om inte all musik nödvändigtvis måste vara helt ny, så är vårt förhållningssätt till den vår egen.

För mig är inte det att plagiera, att tycka att det låter som något som redan är gjort, eller enkel återanvändning. Det är heller inget behov av uppbrott från det som varit, eller ett aggressivt ställningstagande bara för att det förväntas av varje ny generation.

Snarast är det en ganska stark kunskapsförankring, ett smygande skifte, där man inte brutalt försöker bryta med allt som varit, utan inkorporerar, sammanför, formar om, delger. Det är kanske också då riktig synergi skapas?
Home is where the heart is.