Det skulle till och med kunna påstås att startskottet, dess alldeles egna stormning av Bastiljen, skedde exakt tre minuter och trettiofem sekunder in i Kanye Wests låt ”Monster” från 2010. Just där kliver en självantänd Nicki Minaj in på scenen och ställer inte bara huvudartisten Kanye och de två andra gästerna Jay-Z och Rick Ross i sin skugga, utan egentligen hela den övriga rapvärlden.

”Pull up in the monster automobile gangster
With a bad bitch that came from Sri Lanka,
Yeah, I’m in that Tonka, color of Willy Wonka,
You can be the King but watch the Queen conquer.”

Precis som AZ gjorde 1994 på Nas-låten ”Life’s a bitch” och Eminem på 2001 års Jay-Z-låt ”Renegade”, stjäl Nicki Minaj rampljuset från de självklara stjärnorna bara genom att vara bättre, fyndigare och snabbare. Hon tänjer sin röst i alla riktningar, vrider ut och in på sina rim och nästan spottar ut sina verser likt en jamaicansk dancehall-deejay. Under de här sekunderna är Nicki Minaj världens bäste rappare och ingen kan faktiskt säga emot. Och hon är kvinna.

Är man benägen att rita små teoretiskt röda linjer (och det är man ju) är det omöjligt att bortse från att det här på allvar var början till en feminisering av den kommersiella hiphopen. Som nu på något sätt börjar nå sin hamn.

Strö ut det här halvårets bästa och mest kvalitativt överlägsna släpp på rad, räkna dem och du finner att artister som Azealia Banks, Angel Haze, Iggy Azalea, Kelow och just Nicki Minaj för den delen, ligger bakom majoriteten av dem.

Som de allra flesta musikrevolutioner under 2000-talet har den här inte heller skett under kulissen av hysteri, dunder och fyrverkeri. Istället har den tagit sin form bara genom en smärre skiftning av perspektivet. Det är lika mycket en evolution som revolution. Det är naturligtvis särskilt anmärkningsvärt eftersom just hiphopen länge framstått som en nästintill ointaglig fästning.

Utifrån den traditionella historieskrivningen sägs hiphopen vara innovativ och progressiv, något som också stämmer till en väldigt hög grad. Hiphopen har en inneboende politisk styrka som egentligen ingen annan musikalisk genre kommit i närheten av under de senaste 25 åren. Den har varit ett medel för social förbättring, gett röst åt miljontals av tidigare osynliga människor och sakta men säkert blivit en gränsöverskridande konstform över alla nationsgränser.

Men från den raffinerade gangstarappen vidare till den socialt eftertänksamma ryggsäckshiphopen och över den druckna södervarianten som fyllt dansgolv med ett lika snuskigt beat som refräng, så har den hela tiden varit en ständigt manlig utlevelse.

Popmusik i allmänhet och hiphop i synnerhet har sedan begynnelsen varit mannens spelplats och haft hans världsåskådning som central tematik för det mesta den tagit sig för. De bakomliggande orsakerna till hiphopens maskulina berättartradition är inget mysterium. Den styrs av lika långt bakomliggande patriarkala strukturer som det mesta i vårt samhälle.

Det har så klart funnits en drös tjejer som har rappat genom åren – vissa av dem djupt inflytelserika likt Queen Latifah, MC Lyte, Missy Elliot, Foxy Brown, Lauryn Hill och Lil’ Kim. Några av dem har till och med vägrat att anpassa sig inför den manliga hegemonin och istället spelat inom exakt samma ramar som sina manliga kollegor.

Problemet har snarare varit att strålkastarljuset konstruerats på tok för snävt för att fler än en tjej åt gången ska kunna få stå i det. Ett slags medvetet osynliggörande.

Titeln ”Den kvinnliga rapparen” har i det närmaste varit en trofé som vördigt fått föras vidare från en artist till en annan genom decennierna. Tyvärr har vi också sorgligt nog fått se dem försvinna en efter en. Foxy och Lauryn bland drogrykten och kreativa återvändsgränder, Queen Latifah till en skådespelarkarriär i Hollywood medan MC Lyte stått utan skivkontrakt i flera år.

Men spåren de efterlämnat har aldrig varit tydligare än just här och nu.

Till skillnad mot sina föregångare har den nya vågen av kvinnliga rappare (om vi nu verkligen ska kalla dem det) alla stigit in i rampljuset ungefär samtidigt. Men likt företrädarna har de inte någon egentlig rörelse att knyta sig till. Det finns ingen scen eller för den delen stad som har blivit en ny utgångspunkt.

De har heller inget gemensamt i form av stil, utförande eller framtoning. Och det är så klart också hela poängen. Ingen har egentligen en tanke på att klumpa ihop dem men den här gången spelar verkligen avsändaren roll. Inte för att de alla råkar vara kvinnor – utan för att de inte är män. För att de är så fruktansvärt bra. Den traditionella hiphopnormen är faktiskt inte svårare än så att bryta.

Uppluckringen av den heteronorma hiphopvärlden syns som bekant också inte minst i Frank Oceans utkomst som bisexuell och Lil’ B:s texter och albumtitlar som “I’m gay (I’m happy)”. Men det här är också något annat. En återupprättelse för gamla pionjärer som redan från början vägrade att skriva under på den tilldelade och marginaliserade kvinnorollen i hiphopen. 

Det kanske bara är en slump att de här begåvade rapparna slår igenom just nu. Jag har faktiskt ingen aning. Allt jag vet är att jag inte hör någon annan artist vara lika vidöppet sårad, arg och orädd i sina texter just nu som Angel Haze. Det finns heller ingen rapvirtuos som är lika trygg med sin ryggmärg fastnitad i dansmusiken som Azealia Banks.

När en generation av manliga rappare verkar mest intresserade av att gräva ner sig i en mörk underjord, återanvända beprövade formler eller nöja sig med halvhyfsade comebackalbum påminner Kelow och Nicki Minaj oss om att hiphop faktiskt är som bäst när den avlossar verser lika överrumplande och majestätiska som ett perfekt hoppskott – svävande och tyngdlösa.

Det är allt som behövs.

Så enkelt kan det vara, men vi ska nog inte anklaga Lil Wayne för populism. Publiken skrek säkert lika högt kvällen efter i, typ, Düsseldorf. För det här är Da Drought 3-Lil Wayne: ”säljer om några månader en miljon skivor på en vecka”-Lil Wayne, faktiskt-världens-bästa-rappare-Lil Wayne. Han finns överallt, inte minst hos mig.

Längre bort i spektrumet av mitt musiklyssnande vid samma tidpunkt finns Ben Hudson, en brittisk 29-åring som ingen vet vem det är. Men han och hans band The Library sticker ut som en av tio ”favourite underground Myspace acts” som Kanye West har valt ut på Myspace i egenskap av något slags gästredaktör. Mr Hudsons musik tar mig direkt i besittning.

Jag har nyss flyttat till Paris och tusen tankar irrar runt varje dag. Nytt land, ny stad, nytt språk, ny boendesituation. Och ett ansträngt distansförhållande ovanpå allt. Det är underbart och svårgreppbart. Men Mr Hudson & The Librarys debutskiva ”A tale of two cities” från 2007 sätter saker i perspektiv, det blir något konstant att återkomma till. Närmast kommer låten ”Everything happens to me”.

Mr Hudson kastar upp ett silverrep av melankoli, virar runt min fot och drar mig sakta nedåt mot marken.

Det är först långt senare som jag förstår att det här är en tolkning av en standard från 1940 med samma namn, först framförd av Frank Sinatra och sedan av namn som Ella Fitzgerald, Nat King Cole och Chet Baker. Men den känns så självklar i Mr Hudsons version och i symbios med resten av skivan, att man inte slås av tanken att den kan vara annat än hans egen. Mr Hudson och hans band har på ”A tale of two cities”, i något slags modern jazztradition, en inneboende experimentlusta och faiblesse för eviga och vackra musikaliska värden som krockar med oväntade arrangemang. En oljetrumma som kantar en låt här, en smygande baktakt där.

Att Hudson själv har nämnt influenser som just Ella Fitzgerald, Chet Baker och Billie Holiday i samma andetag som André 3000, Phoenix och Dizzee Rascal, känns knappast som koketterande med en ”öppen musiksmak”. Snarare en fullt logisk historieskrivning som föregår musiken han själv gör.

Innan ”A tale of two cities” producerar Ben Hudson under flera år hiphop och grime i Birmingham. Det hörs i musiken han gör som Mr Hudson: det är beats som ligger i grunden och om han inte samplar själv ser han till att hacka upp bandmedlemmarnas instrument och röster (men pianot lämnas alltid orört och rent). Körsångerskan Joy Joseph är oumbärlig i det hela. Men framförallt trummorna har ett tydligt hiphopdriv, även i gitarrballader som ”Cover girl”.

Texten i ”Cover girl” kan diskuteras. Den handlar om en kvasigenusmedveten vit riddare – eventuellt släkt med Bruno Mars – som klumpigt rider in och ska rädda en stackars hjälplös flicka från patriarkatets snäva ideal. Hon kanske inte är någon omslagsflicka men hon är minsann fin som hon är!

Texten tar emellertid en vändning när Hudson just i slutet ändrar refrängen till ”I’ll never be a gentleman, just facing facts, my face isn’t right. You’ll never want a gentleman, when you’ve seen me in this light.” En naiv förhoppning: idealen finns överallt och tränger oss alla, kom igen så släpper vi dem.

Och sådär håller det på genom ”A tale of two cities”. Substantiella texter över varierade, spännande poplåtar. Omedelbart attraktiva. En aktuell referens är Frank Ocean. Också hos honom finns en grund av hiphop och r’n’b som gärna övergår i rena poplåtar. Frank Ocean gjorde dessutom på sin ”Nostalgia, Ultra” en version av Mr Hudsons ”There will be tears”.

Mr Hudson värvas kort efter Kanye Wests Myspace-utnämning till att jobba med honom på vad som skulle bli ”808s & Heartbreaks”. Där hjälper han till med att sjunga, komponera och skriva några av skivans starkaste låtar. Framför allt ”Street lights” – som om The Radio Dept. flugits in till Kanyes Honolulu-studio en regnig dag.

Mr Hudson börjar sen rusta inför nästa album, ”Straight no chaser” (2009), nu som soloartist. Kanye West tror på sin nyfunna musa: ”I believe Mr Hudson has the potential to be bigger than me, to be one of the most important artists of his generation”.

Mr Hudson svarar genom att försvara West när hans användande av auto-tune på ”808s & Heartbreaks” ifrågasätts: ”I’ll definitely use A LOT of auto-tune on my album”, säger han i en livechat med sina fans. Den första singeln släpps samma månad som ”808s & Heartbreaks”.

Det fina med ”There will be tears” är dels den utsökta auto-tunen som flätas in och ut i flera stämmor. Dels den uppgivna texten som destilleras i den lakoniska refrängen: ”There will be tears, I have no doubt. There may be smiles, but a few. And when the tears have run out, we’ll be blue, blue”.

Men kanske framförallt är styrkan det på ytan simpla, upphackade, lite brusiga beatet, de repeterande mollackorden. En engelsk ung man som sjunger om kärleken i fyra nyanser av grått. Mr Hudson gjorde James Blake tre år innan James Blake. Till och med upplägget i videon liknar det i videon till ”The Wilhelm Scream”.

Resten av ”Straight no chaser” är tyvärr långt ojämnare än James Blakes debut och bleknar i synnerhet bredvid ”A tale of two cities”. Det finns ytterligare ett par bra spår, som ”Stiff upper lip” och ”Central park”, men ”There will be tears” tornar upp sig omöjligt högt bland dem alla. Mr Hudsons uttalade mål var att göra en simplare skiva än ”A tale of two cities”, med mer direkta pophits. Men mest låter det ängsligt och lite förvirrat.

I dag då? Mr Hudson fortsätter att arbeta med Kanye West och olika projekt på Wests bolag G.O.O.D. Music (där Hudson också har kontrakt). Han har hjälpt till att skriva någon Kid Cudi-låt här, något med Big Sean där. Annars tas han mest fram i rampljuset för att emulera Alphaville och Sandra Richardson/Cassius så att det ska låta bättre än en uppskalad sampling. Ett deppigt öde för en så potent popmusiker, men hopp finns. Hudson har berättat att han jobbar på sitt tredje album där han vill ha ett mer engelskt och smutsigt sound, ”so that you’ll have to get the Hoover out after you listen to it.”

Han blir nog aldrig större än Kanye West, inte en av sin generations viktigaste artister. Men han förtjänar bättre än att ses som ”killen som sjunger på den där töntiga Jay-Z-låten”.

Hiphop är såklart inte annorlunda. Frasen ”keep it real” har med tiden blivit så urvattnad att ingen längre riktigt kan sätta fingret på vad den betyder. Att tala ärligt om sina egna erfarenheter framhölls redan i hiphopens barndom som en dygd och en nödvändighet. Många av de stora rapauteurerna har vittnat om hur deras texter varit en sorts säkerhetsventil (för att citera Latin Kings). Samtidigt vet vi att många andra fantiserar lika fritt som en manusförfattare i Hollywood.

Det är min bestämda åsikt att båda sidorna av myntet behövs och alltid kommer att finnas inom kulturen. Ofta samexisterar de också inom ett och samma konstnärsskap. Tänk exempelvis på MF Doom eller Kool Keith som ofta framställer sig som superhjältar eller rymdvarelser, men samtidigt förmedlar en känsla av vardag och ärlighet som många av deras fans känner mycket starkare än topplisteartisternas texter.

Men som alla vet blev även ”keepin’ it real” i sinom tid en pose eller en mask att bära. De flesta rappare som hasplat ur sig den frasen de senaste femton åren verkar inte ha pratat om ärlighet eller vardag. I stället har realness mätts i antalet vapenreferenser i texterna och kokainhalten i tematiken. På så sätt har vi hamnat i en situation där termen ”reality rap” ofta beskriver några av de artister som är allra minst verklighetsförankrade.

Det är här någonstans Action Bronson kommer in. Ingen hiphoplyssnare kan påstå attt Action Bronson inte håller det äkta. Ingen kan säga att hans rim och beats inte är personliga, ärliga och jordnära. Men antalet vapenreferenser är relativt lågt i Bronsons musik. Han referar oftare till saker som matlagning och sitt lokala deli. Därmed inte sagt att hans texter saknar brutalitet, drogreferenser eller plump, kvinnoförnedrande “humor”. Men även de mest frånstötande delarna framträder på något sätt organiskt som en del av livet han skildrar, men också som delar i ett galet, halsbrytande stream of consciousness.

Visst suckar man tungt över den pubertala tonen kring vissa ämnen, men det är väldigt svårt att få det till att det inte är Bronsons egna personliga tankar som förmedlas. Det är absolut ingenting som påtvingats honom av något skivbolag. På youtube finns ett antal videor där han visar sina kunskaper som kock och lagar tonfisk och “The Bronson Burger” med samma personliga tilltal. Sina raptexter skriver han också utifrån vissa råvaror, som han kombinerar med kockens känsla för kryddning och variation.

Vi befinner oss nu, tidigt 2011, i en tid då en viss typ av så kallad ”originalitet” drar åt sig 99% av den lilla uppmärksamhet som musikjournalister i Sverige orkar ägna åt hiphop. Tyvärr handlar det oftast inte om hiphopens innovatörer, utan mer om gimmicks, billiga trick och mer eller mindre framgångsrika 50/50-blandningar av hiphop och till exempel pop eller electronica. Det ska fan vara en person som förnyar just hiphopen med hjälp av dess egna medel 2011.

Lena Andersson skrev en intressant artikel i Dagens Nyheter kring nyår där hon sågade idén med litterära priser och årslistor. Huvudpoängen var att konst inte är idrott och därför inte bör förminskas till en tävling. Men ett litet sidoresonemang fångade min uppmärksamhet. Hon skriver att de som delar ut priser och gör årsbästalistor så ofta får ”fel” därför att de listar sådant som de känner igen som nyskapande. Smaka på den meningen och sätt den i relation till hiphop.

En recensent behöver inte ha lyssnat på hiphop särskilt länge eller finkalibrerat sitt sinne för genrens konstnärliga finesser för att omedelbart höra att Kanye West eller Nicki Minaj är ”originella”. Det ljud som omedelbart träffar örat låter nämligen annorlunda än man är van vid. (Eller kanske egentligen exakt som det vi är vana vid just nu, men diametralt motsatt den ”klassiska” hiphopen). Det känns igen som nyskapande.

Därmed förpassas tyvärr ofta alla de innovatörer inom genren hiphop som inte målar med så bred pensel till marginalen. Förra året släppte till exempel Roc Marciano ett album som de flesta inom hiphopvärlden blev helt begeistrade i. Det var personligt, ovanligt och lät inte riktigt som någon annan musik. Men eftersom det inte var en blandning av hiphop och pop, eller hiphop och electronica eller hade något annat som omedelbart utmärkte det som ”nyskapande” för den slarvige lyssnaren hyllades skivan i princip enbart internt inom hiphopkulturen och på insnöade sajter som Unkut.com

Den genomsnittliga svenske rockrecensenten som lyssnar på Roc Marcianos ”Marcberg” eller Action Bronsons nya mixtape ”Bon Apetit…Bitch!” hör: trummor, bas, jazziga samplingar samt muttrande om vardagsliv och/eller gatukredd. Och när de ingredienserna väl finns där görs inga som helst kvalitetsdistinktioner. Det avfärdas omedelbart som yesterday’s news. “Gjorde vi inte den här resan med Nas ’94?”

På så sätt får dessa konstnärer fortsätta att framleva sina karriärer långt från strålkastarljuset. Det strålkastarljuset riktas så starkt mot de skickliga mediamanipulatörer som, med uppbackning av storbolagens ofattbara publicitetsmaskiner, kan få det att framstå som galet genialt och nyskapande att göra en poplåt med lite rap på.

Samtidigt kan samma recensenter vara oerhört nyanserade och fascinerade av Håkan Hellströms trehundrade album inom ungefär samma idiom. Inom välbekanta genrer som företrädesvis utövas av vita män med gitarrer, krävs inte detta övermått av ”originalitet” och nya soundscapes en gång i kvartalet. Där tar man sig tid att lyssna med utgångspunkt i en undran om ”jaha, vad har just denne indieman på hjärtat den här gången?”.

Jag önskar att fler recensenter kunde närma sig hiphop (eller ”traditionell hiphop”) med samma välvilligt öppna sinnelag. När hiphop recenseras av folk som inte älskar hiphop är det klart att det blir ett adelsmärke att göra hiphop som inte låter som hiphop.

Just därför känns det livsnödvändigt att skriva om hjältarna från Bronx, Brooklyns, Queens och Long Islands gathörn. De som ignoreras idag och som bland finsmakare kommer att vara legendariska och vördade namn inom 20-30 år. De som har oturen att ”bara” vara ofattbart duktiga på att göra sin egen typ av ”vanlig” hiphop med ett personligt tilltal och konstnärlig virtuositet. Just därför är min första plikt 2011 att tipsa om den galne kocken från Queens, Action Bronson.