Samma rytmiska besvärjande kan jag uppleva hos en minimalistisk musiker som Julianna Barwick. Hon använder envist upprepningen för att tvinga fram en effekt hos det fåtal element som utgör hennes låtar. Eller hos William Basinski, som i The Disintegration Loops låter loopen skildra världens förgänglighet (jag har tidigare skrivit om detta här.)

På sitt debutalbum Mvh Anso, M$$ sysslar Ann-Sofie »Anso« Lundin – mer känd som Min Stora Sorg – med något liknande. Det är ett projekt som utgör ett helt eget expanderande kosmos i Musiksverige.

I september 2012 kom Min Stora Sorgs debut-EP som skapade uppmärksamhet främst för låten »Blomstertid« och hur den omarbetade den traditionella sommarpsalmen »Den blomstertid nu kommer«.

Också på Mvh Anso, M$$ tycker jag mig höra harmonierna från svensk psalm. På samma sätt som den svenska folkmusiken finns hos ABBA, på samma sätt som amerikansk soul fortfarande präglar och bokstavligt talat letar sig igenom de distade beatsen på Kanye Wests Yeezus, finns psalmen i Min Stora Sorgs musik. Den bryter sig igenom de mörkt vemodiga klangerna som hoppfulla ljusstrimmor.

Anso Lundin spelade bas i ett rockband på högstadiet och innan hon började arbeta med Min Stora Sorg var hon en del av duon Idiot Kid. I intervjuer har hon talat uppskattande om såväl Lady Gaga och Destiny’s Child som This Mortal Coil och Azealia Banks. Det är knappast några märkliga influenser men faktum är att lika vitt skilda element kan göra sig påminda i hennes musik. Psalmen är bara en aspekt av det mångfacetterade i poplåtarna på Mvh Anso, M$$.

De två dollartecknen i albumtiteln och de tunga smycken Anso bär i musikvideon till »Blomstertid« är inte bara tomma hiphop-referenser. Musiken påminner ofta om den som finns hos samtida amerikanska rappare som Drake eller A$AP Rock, så som de kan låta i produktioner av Noah ”40” Shebib eller Clams Casino. Fast utan det skyddande drömska höljet. Det är därför talande att den svenska rapparen Silvana Imam på sitt debutalbum Rekviem gästas av Min Stora Sorg i låten »Blomstertid, igen«.

Liksom det loopade beatet i hiphop, som generellt har en uppbackande funktion, har upprepningarna på Mvh Anso, M$$ ett direkt samspel med Anso Lundins sång. Ibland tar det sig i uttryck i poplåtar, som i singlarna »Jag står kvar« och Kaah-covern »Innan du går«.

Lika ofta antar musiken en form som snarare påminner om den besvärjande minimalismen hos tidigare nämnda Julianna Barwick. Allra tydligast blir det i avslutande spåret »Förlåt« där Lundin över en pianoslinga sjunger »kan du förlåta mig?«. Frasen sjungs först ensam, flätas sedan samman med en stämma, sjungs enstämmigt igen och upprepas sedan tre gånger tillsammans med stämman innan pianoslingan får ebba ut med några variationer.

Oavsett om förlåtet är riktat till en vän, till en älskare eller till högre makter har det, av den repetitiva inramningen, karaktären av en bön. Upprepningen besvärjer de slitna orden, pressar bort dem från den rena utsagan för att få dem att verkligen betyda något. Förlåtet träder fram lika våldsamt och desperat som Inger Christensens »abrikostræer«.

På ett liknande sätt fungerar »Inte OK«, en låt vars första halva är en intim kärleksförklaring och vars andra halva utgörs av en pianomelodi som får ackompanjera två vädjande upprepningar – »jag vill alltid finnas där för dig« och »jag är rädd«. När sången går över till det senare börjar pianomelodin spelas i en lägre oktav som för att betona rädslan. Jag vill alltid finnas där för dig, men rädslan, den finns.

Min Stora Sorgs sätt att använda upprepning, språklig såväl som musikalisk, för att uppnå en besvärjande effekt går hand i hand med teman av bibliska mått: kärlek, hämnd, förlåtelse.

Mvh Anso, M$$ blir så en vardagslivets psalmbok att bläddra i tematiskt eller att uppfyllas av i sin helhet. En psalmbok att identifiera sig med eller att söka tröst i.

”This is CONTEMPORARY music. In the new age whose keynote is the destruction of old forms and the birth of new spirit our ears are still constantly insulted with the musical establishment’s attempts to ”hold on” to the old traditions whatever the cost. Music is neat and clean and void of real life. We say fuck those people, we just want to blow. Folk music is dead, it got too fond of itself. Jazz is dead, it got too lost in itself. Rock is screaming its brains out trying to make up for the loss. But there is a new sound known only to a few, a sound of death and conflict and reconciliation and fresh air. It fits no categories, it just IS. And that is what we are presenting you with, a whole sound. Not clever parts, no individual achievement, this is the sound of a GROUP SOUL being born.”

Köp och lyssna

Julianna Barwick släppte tidigare i år The Magic Place, och har nu tillsammans med den gamla DNA-medlemmen Ikue Mori spelat in FRKWYS Vol.6. Kanske inte lika lättillgänglig som The Magic Place men väl värd att att skaffa. Någon dag när jag får lite tid ska jag berätta mer om FRKWYS-serien och varför Volym 7 kommer vara oumbärlig.

Hade ett helt gäng skivor till på hjärtat men det får bli en annan dag.

The Wall Between Us Mix from Throwmeaway at Letsmix.com.