Dominant Legs – Hoop of love

Jane Weaver – Silver chord

The Wild Swans – Disintegrating

Blood Orange – Suthpin boulevard

Laurel Halo – Constant index (Actress Violet Remix)

Real Estate – It’s real

Stevie Nicks – Wild heart (backstage)

John Coltrane – My favorite things (live)

1. ”Sometimes” – Beach Fossils
”Jag har vanligtvis svårt för band som försöker återskapa brittisk popmusik från det tidiga 80-talet. I synnerhet om de kommer från USA. Men Beach Fossils från Brooklyn gör det med en sådan kärlek och entusiasm att man bara måste kapitulera. ’Sometimes’ är en genial öppningslåt på ett genialt debutalbum. Texten fungerar dessutom som pendang till Paul Simons ’Think Too Much’. ’Maybe I think too much for my own good /…/ That’s fine, I really couldn’t say I mind’.”

2. ”You Walk Your Way” – The Isley Brothers
”’3+3′ var det första album som jag köpte med The Isley Brothers, och det är fortfarande det bästa de spelat in. ’You Walk Your Way’ fungerar som en komprimerad sammanfattning av allt som gör dem till tidernas främsta soulgrupp. Texten adresserar ett uppbrott, men musiken, och kanske i synnerhet Chris Jaspers pianospel, står fortfarande i tamburen, med handen krampaktigt om dörrhandtaget. ’You walk your way and I walk mine’, sjunger Ronald Isley. ’But we’ll meet again, and things will be much better then’”.

3. ”Mind Blowing Decisions” – Sugar Minott
”Sugar Minott gick bort nyligen, bara 54 år gammal. Den här inspelningen av den brittiska funkgruppen Heatwaves hit från 1978 var den första låt jag hörde med honom en gång i tiden och det är tveklöst den jag lyssnat på flest gånger. Sugar Minott kommer med all rätt att gå till historien som mannen som uppfann dancehall och gav ut Garnett Silks första inspelningar på skivbolaget Youth Promotion, men hans version av ’Mind Blowing Decisions’ är i första hand en påminnelse om vilken underskattad sångare han faktiskt var. När han sjunger ’Marriage or shacking/Which way do we go/One of us must let the other know’ låter det som om det droppar honung från hans mun.”

4. ”Love On The Wrong Side Of Town” – Southside Johnny & The Asbury Jukes
”’Love On The Wrong Side Of Town’ skrevs av Bruce Springsteen och Steven Van Zandt till Southside Johnny & The Asbury Jukes andra album ’This Time It’s For Real’ från 1977. Bildspråket liknar det till Springsteens ’My City Of Ruins’ eller ’I’ll Work For Your Love’. ’You were gone/When I needed you by my side/There was no one/To dry the tears from my eyes’. 33 år efter att den först spelades in låter ’Love On The Wrong Side Of Town’ fortfarande som den sista stora amerikanska poplåten.”

5. ”Rose Darling” – Steely Dan
”En av tidernas vackraste kärlekssånger. Jag har lyssnat på popmusik i 15 år, men väntar fortfarande på att någon ska skriva en text som kommer nära den till ’Rose Darling’. ’All my empty words of love’, sjunger Donald Fagen. ’Can never screen the flash I feel, or make you understand’. Eftersom kärleken ändå inte går att göra rättvisa i ord, låter han bli. ’Rose Darling my friend/With only you and what I’ve found/We’ll wear the weary hours down’.”

6. ”Luck Of Lucien” – A Tribe Called Quest
”A Tribe Called Quest hade en avgörande betydelse för mig när jag började lyssna aktivt på popmusik i mitten av 90-talet. Utan dem hade jag aldrig upptäckt Lonnie Liston Smith, Sly Stone eller Miles Davis. Av deras tre första album, ’People’s Instinctive Travels and the Paths of Rhythm’, ’The Low End Theory’ och ’Midnight Marauders’, håller jag det första allra högst, eftersom det genomsyras av en sådan hämningslös uppfinningsrikedom. ’Luck of Lucien’ är en hommage till den franska rapparen Lucien Revolucien, som vitaliserade fransk hiphop under 90-talet och producerade delar av The Beatnuts tidiga skivor. Som så ofta annars är låten Q-Tips triumf. Han rappar med samma slags självklarhet som Charlie Parker spelade saxofon.”

7. ”What Would You Do?” – City High
”Ingen brittisk eller amerikansk rockmusik gjord under det senaste decenniet har presenterat en lika effektiv och hjärtskärande socialrealism som City High från New Jersey gjorde på sin genombrottssingel ’What Would You Do?’ i början av 00-talet. Melodin är så omedelbar att låten på kort tid tog sig till Billboardlistans förstaplats, men texten är ett knäfall inför en frånvarande Gud. ’What would you do if your son was at home/Crying all alone on the bedroom floor/Cause he’s hungry/And the only way to feed him is to sleep with a man for a little bit of money’. I förfjol fick ’What Would You Do?’ ny aktualitet efter att den återigen börjat spelas på amerikanska radiostationer i samband med den ekonomiska krisen. En ’Dancing in the Streets’ för vår tid.”

8. ”Giant Steps” – John Coltrane
”Titelspåret på John Coltranes första mästerverk. En gränsöverskridande berg- och dalbanefärd som omdefinierade jazzhistorien och påverkade en hel generation hiphop- och soulmusiker att börja göra musik. I den bemärkelsen är ’Giant Steps’ ett lika inflytelserikt och banbrytande album som James Browns ’In The Jungle Groove’ eller Sly & The Family Stones ’There’s a Riot Going On’. För mig personligen är John Coltrane en av de fem största genom tiderna. Varje gång jag lyssnar på ’Giant Steps’ överväger jag att sluta lyssna på all annan musik och bara koncentrera mig på honom.”

9. ”Blue Moon” – Kendal Johansson
”Big Stars original är en förkrossande vacker kärleksballad. I munnen på Alex Chilton låter texten som ett äktenskapslöfte. ’Let me be your one light […] I’ll be a blue moon, in the dark’. Men i svenske Kendal Johanssons version av ’Blue Moon’ är det redan för sent. Memphis har aldrig varit så avlägset. Skådeplatsen är istället David Bowies ’Warszawa’. Melodin reser sig som ett fyrtorn i en gotisk katedral, och Kendal Johansson sjunger varje rad, varje fras och stavelse, som en vingklippt ängel.”

De senaste tjugo åren: House-, techno- och superstjärneremixer, b-sidor på tolvtummare, helt samplingsbaserade genrer och lite extra kräm i basen till något ur GES-medlemmarnas 80-talsproduktion på Stockholms hippaste dansgolv.

Med lite god vilja kan man säga att redan Stravinskij ägnade sig åt ett slags remixande. Han influerades av den ryska folkmusiken, plockade upp melodier och teman och förde ihop dem i sina egna verk. På samma sätt har andra kompositörer alltid inspirerats av och ständigt återuppfunnit traditionen. Och vår tids remix är också en form av komposition.

Men det var precis det här Stefan Goldmann ville undvika när han bestämde sig för att göra en edit på ”Våroffer” – ett av den moderna musikhistoriens mest populära och betydelsefulla stycken. Han ville göra ett ställningstagande för skaparens ursprungliga idé i en musikkultur som tappat sin kreativitet och originalitet.

– Jag är så trött på hela edit-scenen. Man hör knappt originalen längre, de tappas oftast bort. Groovet klipps ut och resten försvinner, säger han på telefon från sitt kontor där han sitter och läser mail i väntat på att brevbäraren ska dyka upp med ett paket.

– Därför undvek jag verkligen att själv komponera den här gången. Jag tog inte en bit av trombonen och lite av stråkarna och gjorde till en egen låt. Min ambition var att ta kompositionen precis som den är och undersöka vad jag ändå kunde göra med den. Jag ville skapa något som visade respekt för originalet men samtidigt hade ett värde för mig som håller på med elektronisk musik.

”Våroffer” är ett av de mest utgivna verken någonsin, med åtminstone 160 officiella inspelningar på skiva. Det ingår i varje orkesters repertoar och fungerar på grund av sin komplexitet som styrkeprov för unga dirigenter. Det är en avancerad komposition men ändå njutbar för miljontals lyssnare.

Dess premiär i Paris 1913 är ökänd. Efter några inledande minuter av trevande gillande började delar av publiken att bua och visa missnöje. Den dåliga stämningen tätnade i salongen. Vilda diskussioner bröt ut i bänkraderna, det fortsatte med slagsmål och utmynnade i fullskaligt upplopp inne på teatern. Polisen kallades dit för att ingripa.

”Våroffer” vände upp och ner på allt man dittills visste om musik. Stycket är brutalt och innehåller okonventionella harmonier, musiken var inte odiskutabelt vacker. Balettens koreografi var utmanande och, tydligen, dessutom direkt dålig. Föreställningen sågades skoningslöst och aggressivt.

Verket skildrar vårens födelse och en offerrit som utförs för att den nya årstiden ska blomma rikt. I den rasande avslutningen sitter en grupp stamäldste i ring och betraktar en ung, dansande oskuld som snart ska offras för ljusets och värmens skull.

Men Stravinskijs vår handlar mindre om glädjefull återfödelse, mer om pulserande våldsam energi. Musiken är rytmisk och dovt mullrande. Liv bryter fram ur myllan men det bådar inte gott. ”Visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer, och det som stänger”, liksom.

Å andra sidan, när ”Våroffer” spelades på Konserthuset i Stockholm i november förra året sa dirigenten Michael Tilson Thomas att ”Det är ett mycket lyckligt stycke. Vad kan vara roligare än en fruktbarhetsrit? Jag tror att unga människor som är vana vid vår tids partykultur kan känna igen sig i musikens ritualistiska drag.”

En brygga över till Stefan Goldmanns bakgrund i den elektroniska dansmusiken möjligen? Han är resident-dj på den mytomspunna berlinklubben Berghains Panorama Bar, han driver sedan några år egna etiketten Macro och har givit ut minimal house sedan 2001. Men nja.

– Visst, det finns i ”Våroffer” tydliga, exakta rytmmönster liknande dem man kan hitta i all dansmusik. Men det är förstås inte så enkelt att man kan peka på ett tydligt samband – att de som hänger på klubbarna också tar till sig det här. Kanske lyckas jag nå en del unga som inte hade någon relation till Stravinskijs musik tidigare, och nu går och ser en orkester framföra den.

På ”Igor Stravinsky Le sacre du printemps Stefan Goldmann Edit” används tolv olika inspelningar av verket, framförda av olika orkestrar, på olika platser, vid olika tider. Av upphovsrättsskäl är de senaste från slutet av 1950-talet.

Goldmann finkammade inspelningarna på guldklimpar, klippte ut de bitar där han tyckte att stycket hade tolkats som allra finast och arrangerade hela verket på nytt, från början till slut. Korta klipp uppstaplade huller om buller i fråga om ursprung men i exakt den ordning som Stravinskijs noter anger.

– Stycket rymmer en inneboende ”redigering”. Det består av avgränsade block och förändras ständigt. Orkestern hoppar från en del till en annan, tempo och dynamik varierar. Eftersom kompositionen ser ut på det sättet var det väldigt spännande att föra den samman med den elektroniska redigeringen, editen.

Resultatet är en minimalistisk cut up-symfoni, ett jämnt musikaliskt lapptäcke där sömmarna knappt märks. Det går kanske att jämföra med att samla en rad olika översättningar av en och samma bok, klippa ut de vackraste formuleringarna ur varje version och lägga ihop dem igen, till en ny pusselliknande litteratur.

För den oförsiktige, eller för de flesta ärligt talat, hörs Stefan Goldmanns minutiösa arbete knappt alls. Den musikaliska upplevelsen ligger förstås lika långt från minimalismen som Stravinskij själv, men intrånget på materialet är ytterst litet.

Goldmanns ambition var att ”ta med lyssnarna på en resa”. Mellan de olika konsertsalarna, mellan olika tider, mellan olika sätt att tolka och framföra ett och samma verk. Den resan är bara möjlig att göra i den moderna, europeiska klassiska musiken. Här är kompositionen alltid densamma men inspelningarna skiljer sig åt.

I jazzen till exempel, och i all annan populärmusik, är komposition och inspelning en och samma sak. På John Coltranes skivor möts improvisation och komposition och när någon framför hans musik vid ett senare tillfälle kommer den att låta helt annorlunda. Nuet får en avgörande betydelse. Det är vad jazzen och annan improvisationsmusik handlar om.

I den klassiska musiken finns ett givet partitur och alla senare tolkningar försöker att komma så nära originalet som möjligt. I Goldmanns ”Våroffer”-edit förs lyssnaren i hög hastighet mellan de olika framförandena. Samtidigt förefaller allting stå stilla, ingenting verkar hända.

Men även om inspelningarna är häpnadsväckande lika i fråga om ton och tempo varierar ljudet, instrumentens sång. För att göra sin konceptuella resa i tid och rum till något faktiskt lyssningsbart behövde Stefan Goldmann släta ut ojämnheterna med ljudtekniska tricks. Då kunde det ursprungliga uttrycket framträda tydligt, då blev summan återigen större än de enskilda delarna.

– Det är fascinerande att lyssna på de mest olika av tolkningar och se hur originalverket ändå alltid skiner igenom så starkt. Det är fortfarande ett stycke, fortfarande Stravinskij, även om man rycker isär det.

Fakta

• ”Igor Stravinsky Le sacre du printemps Stefan Goldmann Edit” gavs ut 2009 på Stefan Goldmanns egen etikett Macro.
• Han har under de senaste åren närmat sig elektroakustisk och experimentell musik parallellt med sina houseproduktioner. Fullängdsdebuten ”The transitory state” (2008) släpptes som dubbel-cd, en skiva med dansmusik och en med mörka, knastrande ambientstycken. Den senare är också utgiven som en sjutumsbox under titeln ”Voices of the dead”.
• I januari 2010 släpptes kassetten ”Haven’t I seen you before” i 250 exemplar på bolaget Tapeworm. Här står loopen i fokus, dels i repeterande, elektroniskt behandlade gitarrljud, dels i kassettens snurrande egenskaper. Fint för den som gillar Christopher Willits eller Keith Fullerton Whitman.
• Just nu skriver Goldmann musik till en balett för Nationaltheater Mannheim. Inledningsvis ville teatern använda Goldmanns version av ”Våroffer” till en remixkoreografi med delar ur befintliga koreografier. I stället blir det specialskriven musik som framförs live av gruppen Elektro Guzzi. De ger senare i vår ut sin säregna minimal techno spelad på akustiska instrument på Macro.

Det är musik som är lätt grumlig av oreda och oförutsebarhet, av små ordningsstörande delar med en annan riktning än framåt, uppåt mot saligheten. Det är musik som ger en känsla varken av harmoni eller kaos. I stället uppstår någonting nytt. Låt oss kalla det för en dimension av osäkerhet.

Måttet av djävulsdyrkan i den amerikanska duon Sunn O))):s musik är särskilt stort. I en tid när den mesta kulturen är trevlig och tonårig definierar de livet och döden genom att spela gitarr så hårt och högt som det överhuvudtaget bara går.

När de uppträder i ljudkonstföreningen Fylkingens små lokaler i Münchenbryggeriet skyltar arrangörerna om en kväll med  ”ren, rå, ohämmad åkallan”. Ingen sång, inga gäster, inga synthar. Lite synd kan man tycka, med tanke på att deras senaste skiva ”Monoliths & dimensions”, deras sjunde, var ett så lyckat möte mellan domedagsmuller och sakral konstmusik.

Dessutom agerar Mayhemsångaren Attila Csihar förband. Han har samarbetat med bandet i sex år och hans idéer för Sunn O))):s ljudvärld har givits allt mer utrymme. Idéer om hur man med rösten, ofta i overkligt låga frekvenser, kan frammana bilder av underjordiska katedraler. Det är i alla fall så det låter när han som Void Ov Voices inleder kvällen i svart, trasad kåpa framför ett bord med effektpedaler och tända ljus. Även om illusionen av ett organiskt existerande, oheligt ljud bleknar något när man ser framför sig hur det faktiskt skapas.

I stället för att uppträda tillsammans med Attila går Sunn O))) den här kvällen tillbaka till sina rötter och materialet från den tolv år gamla ”The grimmrobe demos”. På senare skivor hörs ringande klockor, röstsamplingar, orglar och elektroniska effekter. Men här finns ingenting av sådana smycken som kan ta fokus och medvetande från gitarrernas translika dån.

Rök bolmar ut i Fylkingens trånga foajé en halvtimme innan Sunn O))) tar sin första ton (som för övrigt ska komma att ringa dovt, utan byte, i bortåt 15-20 minuter). Konsertlokalen är helt rökfylld och upplyst bara av ett eldrött sken som springer genom hålen i den täta vägg av åtta stora förstärkare som bildar fond på scenen.

Man ser en, max ett par meter framför sig, och mer rök fortsätter att fylla lokalen de närmaste timmarna. Det kan inte ha pumpats in så mycket rök i ett och samma rum sedan början av 40-talet. Individerna framför scenen reduceras till abstrakta siluetter vars konturer sakta flyter ut i en enda jämngrå massa.

Med bara två gitarrer bygger Stephen O’Malley och Greg Anderson en ljudvägg som är så tjock att den går att luta sig mot. Alla i publiken har öronproppar eller håller för öronen. Att inte skydda sig är direkt skadligt. Men det är heller inte med öronen man upplever musiken, utan med kroppen.

Långsamma ljudvågor slår djupt in i bröstet och korta vibrationer tar antingen vägen från penis upp mot adamsäpplet eller lägger sig som en våt, virad handduk kring höfterna och över låren. Musikens nyanser är främst en fråga om ljudets hastiget, vågornas böljande mot varandra, och den slumpmässiga rytmik som går trumhinnan förbi och bara kan upplevas taktilt.

Mot slutet står de flesta i publiken med huvudet framåtböjt och ögonen stängda. I de bakre raderna har man satt sig på golvet eller bara lagt sig ner. Att höra geten bräka i en och en halv timme är påfrestande, men också en närmast psykedelisk upplevelse, introvert och kontemplativ trots den extrema yttre miljön. Efteråt famlar man ut ur dimman, dåsig som i ett drogrus eller som när man reser sig efter en smäll mot huvudet.

Sunn O))) tycker att den fokuserade uppmärksamheten har gått förlorad. Många och snabba intryck har gjort oss svårflörtade och svåra att ens nå fram till. Det är ingen som orkar längre, vi kräver omedelbar underhållning och tillfredsställelse. Det ska vara snabbt och kul.

Men med ganska enkla suggestionsmedel – som rituell estetik, okonventionella (inga) låtstrukturer och en satans volym – skapar duon ett parallellt universum att helt förloras i. En verklig dimension av osäkerhet.