Det beskriver ganska väl det Big Joe Turner, Wynonie Harris och Big Mama Thornton sysslade med i slutet av 1940-talet. När gistna trägolv gungade i takt till bekännelser om synd, svek och sex.

Men i dag, vilken musik beskriver »rhythm and blues« egentligen?

Jag tror faktiskt man måste söka sig till Stockholm för det svaret. Till Ji Nilsson. Inte för att musiken hon skapar har särskilt många beröringspunkter med Big Joe Turner. Men ingen annan doppar dagens r&b i blått, i blues om ni så vill, med ryggraden fastetsad i uppbrutna elektroniska rytmer, som Ji Nilsson.

Kalla det »poetry in motion« eller kalla det »rhythm and blues«. Ji Nilsson valde själv att döpa sin debut-ep till Blue Is the Saddest Colour och det är ett minst lika passande namn. Det handlar fortfarande om synd, svek och sex men i ett uttryck som med ett kraftfullt emfas utspelar sig i ett här och nu.

Det är just därför som Ji Nilsson blev artisten på de flestas läppar under 2015. Lyrikens natur må vara evig men musiken riktar sig alltid till dem längst bak i tunnelbanevagnen. Till de hjärtkrossade, hopplösa, misslyckade och förtvivlat ensamma. Till oss alla som någon gång dansat fastän hjärtat brister.

I dina texter behandlar du ofta saknad och olycklig kärlek. Är det mer naturligt för dig som låtskrivare att utgå från det perspektivet?
– Jag har nog många sådana historier inom mig, även om de inte nödvändigtvis handlar om mina egna erfarenheter. Kanske har jag en melankolisk ådra i mig som fångar upp sorgsenhet. Det är skönt att det kan komma till användning rent kreativt i alla fall.

Kommer låtarna alltid till dig när du är i ett visst känslotillstånd?
– Nej, inte alls. Jag kan plocka fram den här melankoliska känslan lite när som. Det är inte så att jag behöver sitta själv och lipa för att jag ska skriva liksom (skratt). Samtidigt får jag utlopp för mycket av mina känslor genom musiken.

Har du alltid haft planer på en ep?
– Nej, inte alls faktiskt. Det var Best Fit Recordings som kontaktade mig i början av året och sa att de vill göra en längre grej tillsammans med mig. Jag visste inte alls hur det skulle bli att göra ett större projekt. Jag jobbar mycket själv och det funkar bra när jag gjort mina singlar.

– Men omställningen var inte så stor. Jag har i snitt släppt en singel var tredje månad, nu fick jag lära mig att trycka ihop mer material på mindre tid och att jobba snabbare.

Har du lyckats förverkliga allt du ville med Blue Is the Saddest Colour?
– Det är svårt att svara på eftersom jag inte hade någon klar bild av hur ep:n skulle se ut innan jag påbörjade den. Jag skapar musik konstant och har ett jättestort lager av låtar. Det handlade mer om att sortera och välja ut musik.

– Jag bestämde lite efterhand vad ep:n skulle innehålla, det var väldigt organiskt. Jag skrev »Nothing« i början av sommaren medan annat material blev klart precis innan skivan skulle pressas.

Ändå känns det som att du fått fram en röd tråd genom ep:n.
– Vad kul att du tycker så! Jag tror det blir så av den enkla anledningen att jag fortsatt göra allting själv.

Egentligen är det kanske Prince som jag tänker allra mest på när jag hör Ji Nilsson. Inte för hans en gång så futuristiska soul- och funkexperiment utan för det lille geniets finaste kärlekssagor: »Sometimes It Snows In April«, »When We’re Dancing Close And Slow«, »How Come U Don’t Call Me Anymore?« och »A Case of You« (ja, jag vet att det är en cover, tyst i klassen nu).

Kanske har det att göra med att de båda är sina egna enmansband eller att de växt upp i frostbitna städer. Jag vet faktiskt inte.

Eller kanske handlar det bara om »rhythm and blues«. Att båda artister är så lysande bluessångare utan att någon för den delen skulle komma på att kalla dem just det. Joakim Thåström hade fel, ingen sjunger blues som Ji Nilsson.

Jag är väldigt fascinerad av ditt låtskrivande för du har ett väldigt direkt tilltal, det finns inga onödiga formuleringar. Är det ett medvetet grepp från din sida?
– Jag har aldrig funderat på det själv, det har bara blivit så. Det faller sig nog naturligt helt enkelt. Jag började att skriva väldigt tidigt, små berättelser och dagboksanteckningar.

– Jag växte upp med mycket musik runtomkring mig eftersom min pappa arbetar som kompositör. Därför försökte jag mig också på att skriva en del i visformat men jag lyckades aldrig med det. Eftersom jag lyssnat mycket på pop har det formatet alltid passat mig bättre.

– Under min uppväxt lyssnade jag mycket på svensk pop och gammal folkmusik som går i moll typ och ofta handlar om saknad. Jag blev ganska tidigt berörd av de där sångerna och minns att jag grät till dem som mycket liten.

Kan du förklara hur det går till när du rent praktiskt gör musik?
– Jag har det inte ordnat så att jag sätter mig ner framför en dator eller ett skrivbord under vissa bestämda tider varje dag. Men jag har ändå låtskrivande i åtanke hela tiden, det är ett flöde som bara fortsätter. Får jag en låtidé så försöker jag skriva ner det som fort som möjligt. Sedan jobbar jag med att till exempel hitta ackorden till melodierna och så vidare.

Har du några specifika inspirationskällor när det kommer till andra producenter?
– Nej, egentligen inte. Jag började producera för att jag skulle slippa vänta på någon annan att skapa det sound jag ville ha. Dels berodde det på att jag var otålig, dels tyckte jag ganska snabbt att det var väldigt roligt.

– Jag lyssnar sällan på annan musik med målet att försöka låta som den, men för första gången i våras gjorde jag det när jag skulle producera »Till Dom Ensamma«. Jag hämtade inspiration från Ne-Yo:s »So Sick« av Ne-Yo som är en låt jag länge älskat. Det var nytt för mig att faktiskt använda någon annans musik som referens på ett sånt direkt sätt.

– Jag har aldrig tänkt att jag ska skapa ett typiskt sound till mig själv. Med det sagt är det kul när någon av mina lyssnare säger att de snabbt känner igen att det är en »Ji Nilsson-låt«.

Jag tycker att jag hittar små referenser i texterna till andra artister hela tiden, som Destiny’s Child och Spice Girls. Är det också medvetet?
– Absolut. Ibland kan det vara en låt som nästan är klar men jag känner att det fattas något. Då kan det dyka upp en textrad eller en refräng från typ Outkast eller Spice Girls som passar in perfekt, det blir som en »aha«-upplevelse. Alla influenser ligger som en liten bank i hjärnan som jag kan hämta ifrån.

Kan man säga att de funkar som små hyllningar?
– Ja, absolut. Jag vill ju att folk ska upptäcka den musik jag själv älskar.

Vad sker inom den närmaste tiden för Ji Nilsson?
– Jag kommer mest att fortsätta arbeta, både med min egen musik som producent och tillsammans med en del andra artister och vänner. Det är fullt fokus på musiken.

/

I slutet av november släpptes samlingen Ikaros Rep av skivbolaget Ikaros, en skiva med syfte att »utmana bilden av vem som är musikproducent idag«. Den består av en samling tolkningar av svenska låtar producerade av normbrytande producenter framförda av olika artister, däribland Julia Spada och Asha Ali. På skivan medverkar Ji Nilsson med en tolkning av Mauro Scoccos låt »Till dom ensamma«, den går att lyssna på den här.

Hoppas sommaren varit fin. Själv har jag varit i Slovenien och Skåne. Funderar lite över musik och hur man ska få tiden att räcka till. Jag har fastnat i ett beteende där jag mailar mig själv med grejer som jag inte ska glömma att kolla upp. Det resulterar i att jag skickar samma mail till min egen inbox om och om igen för att jag inte hunnit att lyssna på låten eller albumet eller vad det nu är. Detta har även börjat innefatta artiklar, filmer och annat. Som särbo och än så länge utan barn känns det futtigt att klaga över tidsbrist, men några fler timmar per dygn vore trevligt.

Well, vad ser du fram emot i musikväg i höst?

/Adrian

Hallå broder!
Det har den, även om allt mer eller mindre kretsat kring mitt sommarvik som utkämpats på en redaktion där luften ständigt stått stilla.

Man ska inte klaga när man har jobb, men jag kände precis som dig att tiden helt enkelt inte räckte till. Fick stressfraktur av alla mp3:or, mixtejps och tolvor som bara staplades på hög. Så jag tog helt enkelt sommarlov. Det betyder i klartext att jag valde bort typ nittio procent av all nyproducerad musik och dök rätt ner i allt jag lärde mig älska för länge, länge sedan. Typ det stora amerikanska musikarvet. Vågar knappt räkna hur många boxar från Bear Family jag avverkat eller hur många samlingsplattor med John Lee Hooker, Billie Holiday och Ray Price jag lyssnat på. Herregud, jag består numera av högre andel gubbrock än blod.

Nu i efterhand märker jag vilken nyttig och välbehövlig paus det var. Jag har aldrig varit så här sugen på ny (verkligen NY) popmusik som kan slå undan benen på mig. När det gäller nya släpp febrar jag efter rätt uppenbara förhandsfavoriter som Tinashes debut, uppföljarna till SBTRKT:s och Deptford Goths album samt Vessel, Gazelle Twin och givetvis Lil' Boosies första lp sedan frigivningen. Förutsägbart?

Har du strukturerat någon lista? Du har så extremt mycket bättre koll än mig på nya svenska akter och jag tar mer än tacksamt emot alla tips på den fronten.

xx
Henrik

Hallå!

Nej, jag har inte gjort upp någon lista, jag har dålig koll faktiskt. Att hitta ny musik har blivit mer av en slump för mig. Såklart inte bara, men mycket så. Det kanske beror på att ens nyfikenhet går upp och ned. Men spontant hoppas jag att HMSV (Hjältar mot sin vilja) överraskar och får ur sig ett debutalbum innan året är slut. Och att Seinabo Sey och Sabina Ddumba släpper nytt också.

Vad gäller utländska artister så ser jag mycket fram emot Pharmakons kommande album, tyckte hennes (Margaret Chardiet) förra platta Abandon var sjukt bra. Hon gör musik som är konfrontativ på ett sätt som jag verkligen gillar.

Har du hunnit läsa något i sommar? Jag läser ganska långsamt men beställer återkommande en massa biografier och en eller ett par romaner som läggs på hög. Men nu håller jag på med Viv Albertines biografi Clothes Clothes Clothes, Music Music Music, Boys Boys Boys. Den är befriande öppen, avväpnande och raka motsatsen till de vanliga musikbiografierna som ofta fastnar i ointressanta artistbetraktelser och anekdoter som var roliga bara för de inblandade.

/Adrian


Hallå!

Sabina Ddumba, check. Pharmakon, check. Denna stress, som både du och jag verkar känna, av att inte hinna med all konst som öses över oss vareviga dag, vecka, månad – vad tror du det grundar sig på?
Handlar det om ett bildningskomplex? En ständig nyfikenhet? Eller bara om att man vill upptäcka så mycket vackra saker som möjligt under ens tid här på jorden? Det är sådant jag går och funderar på när en oöverkomligt stor Albert Ayler-box som ljuder i mina högtalare.

Oj, vad jag verkligen vill läsa Viv Albertines bok! Det var faktiskt en kollega (ex-punkare) till mig i somras som berättade att han tog dottern med sig till ett återföreningsgig med The Slits häromåret. Efter konserten berättade dottern, som var typ nio eller tio år, att hon ville lära sig spela bas. Jag är bara 26 år och har aldrig upplevt punkrörelsen förutom genom torra historieböcker men ändå fick jag tårar i ögonen. Fast det handlar nog mer om Slits än om punken.

Utöver tre James Lee Burke-deckare (rekord för en sommar!) så tog jag mig äntligen igenom Eleanor Cattons The Luminaries. Jag kan knappt prata om den för dig, ens i skrift. Det krävs två glas dry martini och några timmars soulsearching tillsammans innan jag vågar berätta allt den rev upp hos mig.

Apropå det – TMA firar fem år i höst! Är det inte dags att vi samlar trupperna, spelar musiken vi håller närmast hjärtat och kanske läppjar på en drink eller två?

xx
Henrik

Hej,

Jag tror att stressen är en kombination av det du nämner. Jag är ofta sugen på nya grejer, framför allt det som inte uppmärksammas i de breda kanalerna. Det finns så mkt bra därute. Man blir i minst åtta fall av tio positivt överraskad av en ny eller för en själv tidigare okänd producent, artist eller konstellation. Det där blir ganska snart en jakt som även handlar om just tid, både i ens direkta vardag och i ett längre perspektiv. Resultatet för mig blir inte sällan att jag tankar ned musik som ligger som en massa zippade filer i en enda röra på datorns skrivbord. Länge kunde jag ladda ned saker bara för att ha dem på datorn. Om eller när jag tänkte lyssna på dem blev sekundärt. Musikintresse reducerat till samlande utan mål och tanke.

Sedan finns det även en rejäl dos bildningskomplex hos mig. Jag har stora kunskapsluckor vad gäller disco, soul och hiphop. Luckor som jag länge velat täppa till. Men här handlar det om ett inlärande som får ta lite tid och som sker lite mer övergripande. Att läsa bra böcker, hitta grymma samlingar och annat. Men tiden återigen, hur hittar man den? Det handlar om prioriteringar såklart. Och att få tid att prioritera haha.

Såklart att vi ska uppmärksamma femårsjubileet. Ett par nya texter och ett urval av höjdare som vi publicerat sedan vi startade kanske?

Hoppas du på något särskilt i höst i musikväg förresten? Eller för den delen inom kulturen generellt?

/A

Jag förstår precis vad du menar. Och det sista man vill, det absolut sista, är att bli en skivsamlare. Oavsett om man lagra musik på hårddisken eller rent fysiskt i en skivhylla finns det inget som tar udden av den finaste passionen som livet kan erbjuda om man noggrant sorterar det under flik E i en samling. Det finns något oerhört nöjt i det som jag avskyr, särskilt när jag ser de dragen hos mig själv.

Jag tror mitt bildningskomplex har mycket att göra med att jag växte upp på landet, långt bort från exklusiva spelningar med Four Tet och butiker med Junya Watanabe i skyltfönsterna.
Istället brukar jag tänka: »Nej, jag såg aldrig Tomorrow, in a year men kan du rabbla Basic Channels tolvor i kronologisk ordning som jag?« »Hur många gånger har du läst Finnegans Wake förresten?« Osv, osv. Det finns något tragiskt i det självhävdandet. Det är nog också därför jag är så jäkla spretig i mitt lyssnande.

Hur har det varit för dig som ändå vuxit upp i det större Linköping?

Apropå jubileet hade det varit kul om vi gjorde ett par edits av våra favoritartiklar där vi lägger till motiveringar om varför vi håller dem extra nära?

Som svar på din fråga om vad jag ser fram emot i höst så är jag rätt intresserad av var Untolds skivbolag Hemlock är på väg. Och jag vill så jäkla gärna göra en intervju med Ji Nilsson. Visst tusan känns hon superintressant? Sedan finns det verkligen en allt större våg av typ skandinavisk reggae/dancehall som jag vill gräva vidare i, med start kring det Natasja Saad höll på med. Har du hört talas om henne?

Förresten ligger jag vaken om nätterna och drömmer om en lång text om Louis Armstrong. Vet dock inte hur jag ska vinkla den än...
Just ofokuserade mastodonttexter tycker jag det ska bli mer av i höst haha. Problemet är att man nästan är rädd för att börja på dem.

/H

Jag är faktiskt uppväxt utanför Linköping, mitt på östgötaslätten i ett samhälle som heter Örtomta med runt 250 invånare. En pytteort med skola, kyrka och busshållplats. Där frodades inte musiklivet direkt, förutom i den lokala frikyrkoförsamlingen där jag inte hängde så ofta. Det var fotboll, hockey och epa-traktorer som gällde. Men musiken fanns där i vårt hem, och blev mer påtaglig i slutet av mellanstadiet för mig. Hårdrock nästan för hela slanten i början. Så där finns nog också en bakgrund till kunskapstörsten hos mig.

Ji Nilsson känns som en självklar artist att tjöta lite med. Jag har inte hört talas om Natasja Saad tidigare men tycker hennes livsöde verkar både spännande och gripande så henne måste vi göra något på.

Själv har jag länge tänkt att skriva något längre om Bill Evans, har en bok om honom jag borde läsa, älskar hans pianospel. Om det blir i höst återstår att se. Däremot SKA jag få ur mig en text om Kim Gordon, lovar!

Vad ser jag fram emot i höst? Hm, att hitta luckor av lugn och vila, haha. Och att bli överraskad av musik i oväntade och obskyra sammanhang. Gärna av arrangörer som Koloni (Göteborg) och Mother och Masskultur (Stockholm) som har bra grejer på gång i höst. Men å andra sidan är en bra spelning oavsett ställe oslagbart, även i en eventarena.

/A

Hej igen!

Jo, nu när du nämner Bill Evans-boken kom jag på att jag faktiskt läst en bok till i sommar! Eller läst om ska jag nog snarare säga: Alyn Shiptons A New History of Jazz. Den har samlat damm i bokhyllan sedan mina studiedagar i Lund. Jag köpte den som kurslitteratur och skummade mest igenom den för att klara första tentan, för ungefär fem år sedan.

Vet inte vad som fick mig att plocka upp den igen. Men det är väl den boken som legat till grund för mitt musiklyssnade – det stora amerikanska musikarvet (en löjligt pretentiös beskrivning, inser jag nu) – i sommar. Jag vet inte ens om jag strävat efter mer kunskap. Jag har nog mest lyssnat på Louis Armstrongs Potato Head Blues och tyckt att det är så tossigt, löjligt, överjävligt bra. Precis som vilken ny singel med Kindness eller K. Michelle som helst.

Ändå är det just de senare som jag allra helst vill gå ner i spagat över. Och det är inte bara jag. Om svensk musikjournalistik för tjugo år sedan handlade om att återupptäcka musikhistorien, och för tio år sedan om att rita nya vägar genom den så går det mesta i dag ut på att förtränga att det funnits något före Beyonces senaste singel.

Och jag köper det, jag tycker att det är toppen. Det finns något progressivt med att lyfta fram det breda också.

Jag blir dock gladast när kultur kommer, precis som du skriver, från oväntade och obskyra sammanhang. Jag har väldigt svårt för den sortens musikbevakning som sker i linje med de stora skivbolagens marknadskampanjer. Jag tänker främst på hur det såg ut när Daft Punk skulle släppa sitt album häromåret, eller eller Kents rosa kampanj för singeln »La Belle Epoque«.

När jag tänker på det gör det mig så jäkla glad att vi på TMA står utom allt det där. Även om vi inte tjänar ett skit på vårt skrivande här. Galagos Johannes Klenell har nyligen skrivit en jättebra debattartikel i ämnet. Har du läst den förresten?

xx
H (kulturmarxisten)

Nej, det har jag inte.

/Adrian