Nu har jazzpianisten Bobo Stenson rippat idén rakt av och ställer ut flygeln och sina två triomedlemmar i den täta urskogen för en timmes konsert.

De börjar i den blågrå, fuktiga gryningen, via en het eftermiddag och spelar fram till dess att ljuset inte längre orkar in under barren och de får tända läslampan.

Helt plötsligt flyter en vit häst upp och nickar försiktigt med i groovet, Senare kan trummisen Jon Fält inte hålla sig utan börjar ad lib:a med stockarna på en kådakladdig granstam.

Det är snyggt och det går att se i SVT Play fram till den 24 november.

Mycket är, lite oväntat, Olle Sarris förtjänst, men metoden att skapa trovärdig realism genom att få skådespelaren att totalt identifiera sig med rollen, och inte veta vad nästa scen kommer att innehålla (Sarri instruerades med en öronsnäcka i tagningarna), känns långt ifrån ”svensk film”. Och både ovisst och plågsamt klaustrofobiskt att titta på.

Aristoteles menade att tragedin renar oss. Efter stora emotionella upplevelser kan någonting pånyttfödas. Om Ganslandt lyckas förmedla någon katarsiseffekt med sin tragedi låter jag vara en öppen fråga, men klart är att Sverige äntligen har en regissör som faktiskt kan nämnas i samma andetag som Michael Haneke, Ulrich Seidl, Cristian Mungiu och bröderna Dardenne – andra filmskapare som petar i de där såren vi inte låtsas om, som inte väjer för det smutsiga, det fula, det onda. Lägg till Ruben Östlund, Johan Kling, Fredrik Wenzel & Henrik Hellström och ett gäng dokumentärfilmare och det är också lätt att konstatera att Sverige nu faktiskt är ett rätt intressant filmland.

”Jag vill att folk ska sitta framåtlutade i sätet när de tittar på ”Apan”, inte bakåtlutande”, säger Ganslandt i en intervju i Cinema. Hans tes att apan, det är du och det är jag, är en provokation som man måste reflektera över och bemöta, allt för att upprätthålla sin (skenbara) mänsklighet.