The Late Call’s tredje skiva Pale morning light är enligt mitt tycke hans bästa. Det är en skiva som passar utmärkt till hösten jämte skivor av Beth Orton, James Yorkston, Cat Power, Jens Lekman och liknande artister. Johannes Mayer och hans projekt The Late Call är definitivt värd din uppmärksamhet. Börja med Pale Morning Light som bland annat gästas av Sarah Nyberg Pergament aka Action Biker. Skivan är släppt på Tapete Records som bland annat är hemvist åt Lloyd Cole.

Och publiken är ofta drängfull.

Årets Way Out West var en trevlig tillställning. Festivalen är ofta det. Den fyller samma funktion för musik- och modevärlden som Bokmässan gör för de som är mer intresserade av gamla sportstjärnors självbiografier än av Duvchis glasklara popmusik.

Men om man nu inte råkar vara så bra på det här med att dricka sprit – eller tidigare har varit för bra, snarare – kan jag inte slita av mig det faktum att det ofta känns som att se det jag älskar stampas ned i marken. Jag föll inte handlöst förälskad i musiken för att jag hade ett behov av att veva extra med armarna, tvärtom.

Jag letade efter en plats där allting var annorlunda. Jag hittade den som fjortonåring i Eminems ordflöde och i Mike Skinners skosula.

Det finns en speciell anledning till att jag nämner just de två: Trots att de båda, ärligt talat, besitter just det drag som jag lärt mig att avsky – the sign of a gapig douchebag – förvandlades de i mitt huvud till någonting helt annat. Jag hängde upp hela mitt liv på deras klädkrokar.

En livespelning förstör oftast förtrollningen i mitt huvud. Till och med Blur, som verkligen gjorde en begåvad spelning, var lite fulare än vad de är i mitt huvud.

Jag får ofta höra på spelningar att jag borde släppa loss mer. Men vad många inte förstår är att ingenting får mitt huvud att släppa loss så mycket som musik. Jag hade varit död utan den, men lika lite som jag viftar med armarna när jag läser en bok gör jag det på en rockspelning.

Istället får jag slåss extra mycket för att behålla bilderna i mitt huvud. Ibland – när en konsert faktiskt är så bra som den borde vara – förstärks istället bilderna i huvudet. Om jag rör mig ens en millimeter kanske bilden förloras.

I mitt huvud är Damon Albarns röst lite klarare. Där är ryggen lite rakare och självsäkerheten lite påtagligare. Det är bara i mitt huvud som Blur tar det slutgiltiga steget från puben till kyrkan och blommar ut som det gospelband de skulle kunna vara.

Jag missade Kindness spelning under festivalen för att jag var tvungen att jobba, men flera personer som jag litar på beskrev spelningen som ett besök i Adam Bainbridges vardagsrum.

Bainbridge spelade några housesinglar. Längst bak i lokalen satt hans mor och hustlade några garnnystan.

Jag tycker att det låter toppen på alla sätt. Framför allt: Det låter exakt som mina inre fantasier om hur Kindness borde gestalta sin utmärkta debutskiva på scenen.

Det är anledningen till att det största ögonblicket under årets Way Out West inte inträffade på festivalen, inte heller på någon av de av Luger arrangerade klubbarna runt om i staden, utan på en villatomt i gassande solsken.

Jens Lekman hade bjudit in till en hemlig spelning inför släppet av sitt nya – och i stort fantastiska – album. En vän beskrev nyligen Jens Lekman som en artist »helt utan relevans«.

Det stämmer – men det är också att missa poängen. Ola Borgström, boss för Lekmans skivbolag Service, sa redan för flera år sedan, i en av sina sällsynta intervjuer, att Jens Lekman stod utanför hans vision om en förgänglig popmusik som exploderar i nuet.

Han såg framför sig hur han bara skulle fortsätta att ge ut Lekmans croonersånger år efter år. Jens Lekman är en sällsynt artist, en sådan att bevara till dess att livet tar slut. Han är en av de få som aldrig har behövt ett »nu«.

Medan jag satt med min bästis i gräset sjöng Jens Lekman – klädd i urblekt gul skjorta och i en liten marinblå keps – inför fyrtio knäpptysta personer som hade gjort valet att gå långt från festivalområdet – bort från ölstånd, Supremekepsar och langos – för att få höra honom sjunga några nya sånger om att somna på sin egen arm till dess att den förvandlas till någon annans.

Sjunger i Flow Flux Clan gör Sarah Nyberg Pergament. Bara ett par år tidigare släpper hon under aliaset Action Biker ”Farrah”, en låt som borde få ett eget kapitel. Jag vill så gärna använda henne som bevis för hur popmusiken under den här tiden närmar sig klubbmusiken. Men hon själv ser det på ett mindre dramatiskt sätt.

”Jag tycker inte att skillnaden är så himla stor mellan Action Biker och Flow Flux Clan. Det senare bandet har bara lite tydligare och rakare trummor”, svarar hon när jag fiskande frågar efter hur stor omställningen var.

Sarah Nyberg Pergament kommer från en indiescen i Göteborg som i början av 2000-talet – liksom den i Stockholm – börjar blanda tweepop och elektronik. Hon upptäcker mjukvaran för att göra musik i datorn och hittar där ett nytt uttryck för sin musik.

”Det var ett sätt att ha ett band där man kunde göra och få bestämma över allt själv. Det var inte en våg när jag började, åtminstone kände jag inte av den då. Ungefär när jag gjort mina första låtar och spelat lite ute kunde jag känna att något verkligen var på gång, att folk var nyfikna på musikprogram”, berättar hon.

Som Action Biker släpper Sarah elektroniska poplåtar med dansant studs som runt 2002 blir hits på fildelningsnätverket Soulseek, då en viktig samlingsplats för poppubliken. Ungefär vid samma tid är Soulseek språngbrädan för en viss Rocky Dennis, som sedermera börjar släppa musik under det egna namnet Jens Lekman och når långt utanför Göteborg och chatrummen.

Sarah och Jens arbetar inte nödvändigtvis aktivt för det, och kanske känner de inte igen sig i min beskrivning här, men deras genomslag är viktiga för banden som kommer efter dem. Indiebolagens utgivning av vinylsinglar som säljs i utvalda skivbutiker och via mailorders är lika traditionellt rotad som majorbolagens utgivning med förstasinglar, videor och album med tunnelbanereklam.

Genom att Sarah och Jens blir stora i ett mikrokosmos som utvalda chatrum på Soulseek och därifrån sprider sig utåt till radio och press, öppnar de upp ögonen för nya distributionssätt. Att skicka demos till musikjournalister och skivbolag blir i samma sekund föråldrat. Framgångarna gör att de stora skivbolagen blir nyfikna på Action Biker, men intresset är inte ömsesidigt.

”Ett av de största hörde av sig för att diskutera kontrakt, men jag var väldigt inne i indiesvängen och alldeles uppfylld av de idealen. Det gjorde skillnad då. Idag är Spotify och nedladdning så stort och hela skivbranschen så desperat, medgörlig och uppruggad att det inte spelar roll på samma sätt”, berättar Sarah.

Istället blir Action Biker något som kan liknas vid en urban legend. Runt 2004 börjar bloggpopkarusellen snurra och nya artister dyker upp till höger och vänster. Men de som älskar Action Bikers ”Sandy Edwards”-singel och väntar på mer får vänta länge. Det ryktas om en fullängdare. Folk uppger sig ha hört nya låtar och att de är bättre än någonsin.

Istället spelar Sarah med band som Flow Flux Clan, Kissing Mirrors och The Dreamers. Action Biker blir ett av popsveriges mest spännande mysterier. Själv tycker hon att den beskrivningen är fel.

”Det där var inte så konstigt egentligen”, skrattar hon.

”Jag fick lite kramp med min egen musik, började hålla på med de andra banden och flyttade till Helsingfors 2006 där jag stannade ett år och gjorde lite musik till en kortfilm. Jag behövde komma bort för att kunna komma tillbaka motiverad helt enkelt.”

2008 släpper Action Biker albumet ”Hesperian Puisto”. Precis som Sarah är i framkant med hemdatorproduktion i början av 2000-talet ligger ”Hesperian Puisto” rätt i det nya kapitel som då börjar skrivas.

Men nu går jag händelserna i förväg. Innan vi kommer dit måste vi hålla dödsmässa för bloggpopen.

Talessättet kan sägas stämma in på många humorister. Men kanske allra mest på Bill Hicks. Under sin karriär som stå upp-komiker och satiriker var han närmast besatt av idén att våga säga det obekväma och stötande. Att kritisera och föra fram oegentligheter och samhälleliga problem i ljuset. Hans rättesnöre handlade om att upplysa sin publik, att göra dem medvetna om orättvisor. Men också om att fritt utbyta tankar och idéer och genom det få oss att utvecklas som människor, i en tid då religioner och politiska dogmer spelat ut sin roll.

Bill Hicks avvek aldrig från den idén. Därför kom han under större delen av sin bana att behålla en stark personlig röst. En röst som inte bad om att bli omtyckt utan som talade till publiken som han pratade med sina närmsta vänner: Engagerat, rasande, smart och med en stor kärlek till den mänskliga kontakten. 1994 dog han i sviterna av cancer i lever och bukspottskörtel, 32 år gammal.

Arvet efter honom lever kvar. Inte bara kollegor som Sarah Silverman, Doug Stanhope och Russell Brand har inspirerats i stil och innehåll. Tom Waits, Tool och vår egen Jens Lekman är bara några av de artister som antingen har hyllat eller inkluderat hans nummer i sin musik (Lekman har både samplat och lånat titeln från ett av Hicks skämt i låten ”People who hate people”). Och i filmskapare som Trey Parker och Matt Stones animationer finns ett starkt släktskap till Hicks kompromisslösa satir.

Våren 2010 kom så den första riktiga dokumentären om Bill Hicks. ”American: The Bill Hicks Story” tecknar hans liv och gärning; från de första uppträdandena på den lokala klubben i hemstaden Houston, hur han tog sig till berömda The Comedy Store i LA, fick uppträda på Letterman och slutligen slog igenom i England. Den berör hans vedermödor och hårda arbete för att göra sig förstådd och nå ut i USA, experimenterandet med alkohol och droger som fick hans humor att anta en svart och radikal sida, och kampen mot censuren som kulminerande i att hans sista framträdande hos Letterman ströks helt ur programmet.

Som journalistiskt verk är ”American” ganska tunn. Men som levnadsteckning är den varm, innerlig och lyckas sätta fingret på storheten i Bill Hicks filosofi: Det oförfalskade och smärtsamt uppriktiga i humorn. Eller som barndomsvännen Dwight Slade uttrycker det i filmen:

”Att vara en stor komiker är inte att vara som Bill Hicks. Det är när ens inre röst förs samman med den yttre. Det var vad Bill gjorde, hans scenperson var bara en levandegjord förlängning av hur han var som person.”

Det är också en väldigt bra förklaring till varför hans idéer fortfarande känns så gångbara.

I Bill Hicks ideologi ingick en ganska klassisk form av USA-bashing; ständiga attacker på kapitalism, organiserad religion, amerikansk utrikespolitik, mainstreammedia och ytligheten inom delar av populärkulturen.

Med inspiration från Noam Chomsky såg han konsumtionen som ett verktyg för den styrande klassen att hålla oss separerade, fördummade och ointresserade av att ta del i problemen omkring oss. På papperet hade den formen av samhällskritik känts ganska upprepad, men Bill Hicks tog den till en annan nivå. Genom skoningslösa utbrott på ett alltmer förflackat samhälle – ofta representerat av tv och reklam – konfronterade han publiken till att lyssna. Men aldrig enbart för att provocera, utan som ett sätt att föra fram en bit av sanningen. Hans sanning. Få dem att tänka. Och som en möjlig väg till kärlek och ökad respekt. Det fanns alltid en tanke med det brutala och vulgära. Att hitta en komiker med samma patos i dag är svårare.

Det är frestande att fundera över hur Bill Hicks skulle formulera sin samhällskritik om han fortfarande varit i livet. Hur han skulle angripa fenomen som Irakkriget, Wikileaks, oljekatastrofen i Mexikanska golfen och American Idol. Samhället förändras, utvecklas på flera plan, men schablonerna, problemen och oegentligheterna består. Bill Hicks produktion var ganska begränsad, han turnerade intensivt under större delen av sin karriär. Ibland låter han närmast uttråkad över att ännu en gång behöva ”plaster on a fake smile and plow through this shit one more time.” Komedi som vilket annat själlöst jobb som helst. Innerst inne ville han egentligen bli rockmusiker. Men jag är säker på att han hade haft fullt upp i dag. Hans vassaste skapande tillkom strax innan han dog. När allt bara skulle ut! Saknaden efter honom är stor, även om arvtagarna finns där.

För mig fungerar hans humor även på ett personligt plan. Under ett på flera sätt uselt år hjälpte den mig att hålla tankarna fria från mörker och tristess. Den verbala förmågan, ursinnet, humanismen och viljan att utöva någon form av intellektuellt samtal (varvat med dick jokes) i en miljö där man vanligtvis kopplar bort den sidan, fick mig att skratta både fysiskt och själsligt.
Hans samhällskritik är befriande eftersom den är lösgjord från alla pretentioner och anspråk på något ”finare” sanningssökande ideal. Och den lyckas gång på gång få en att se det komiska i ledan. Att skratta åt Bill Hicks är att fira livet, även när det är som minst uppmuntrande.

Mer om ”American: The Bill Hicks story”, här.
Se även minidokumentärerna ”It’s just a ride”. och ”Outlaw comic: The Censoring of Bill Hicks.”
Läs: ”American Scream – The Bill Hicks Story”, ”Bill Hicks – Agent of evolutionen”, och John Lahrs artikel ”Goat Boy rises” i The New Yorker.

Andra anledningar till glädje 2010

Årets ljudlandskap: Walls – Walls

Årets engelska popalbum: Steve Mason – Boys outside
Årets vardagsskildrare: Tracey Thorn
Årets svenska lyrik: Carlito – Guldburen

Årets elektroniska samling: Soul Jazz Records – Future Bass

Årets svenska jazz: Viktor Sjöberg New Jazz Ensemble – Breakfast in America

Årets film: Kick-Ass
Årets läsning: Karl Ove Knausgård – Min Kamp
Årets mixtapemakare: CIAfrica, Abidjan, Elfenbenskusten.

Årets svenska rock: Chicagojazzen – Misantropi för nybörjare
Årets hiphop: Freeway & Jake One –The stimulus package
Årets soul: Jazmine Sullivan – Love me back

Årets rock1: Konono No 1 – Assume crash position

Årets rock2: Roky Erickson & Okkervil River – True love cast out all evil

Årets trippel i hjärtont: Säkert! – Får jag, Håkan – Jag vet vilken dy hon varit i, Concretes – I wish we’d never met
Årets svenska album: The Radio Dept. – Clinging to a scheme
Årets spelning: M.I.A., Way out west, Göteborg

Årets fotbollslåt: England’s heartbeat – Shuttleworth featuring Mark E Smith
Årets regnskogshouse på kassett: Jephté Guillaume – Voyage of dreams

Årets dubstep: Actress – Splazsh
Årets återkomst: Swans

Årets funksamling: Ivory coast soul

Årets svenska melodimakare: Parken

Årets progmetal: Fang Island – Fang Island

Årets LA-punk: Abe Vigoda – Crush

Att den ytterst begåvade Viktor Sjöberg verkar mer känd för att han spelar i Jens Lekmans liveband än för sina egna projekt, känns orättvist. Jag tror dock inte att han själv bryr sig, han verkar inte vara en man som nödvändigtvis måste stå i rampljuset.

Jag har följt hans musikaliska bana under ganska många år, särskilt då jag bodde i Göteborg, där hans namn väldigt ofta dök upp i en mängd olika sammanhang. Nu är han aktuell med en tredje skiva (beroende på hur man räknar), denna gång på eminenta Kalligrammofon där även solodebuten släpptes.

Nya skivan ”Lover Man”  består av sju låtar som är baserade på låten ”Lover Man”, en låt skriven för Billie Holiday. Och jämfört med den ganska dronebaserade ”Do nothing ’til you hear from me” som släpptes på iDeal för ett par år sedan, så är den här betydligt mer direkt i sina melodier. Det förekommer till och med röstsamplingar, bland annat Thommy Berggrens ifrån Muraren (tror jag). Som om att röstsamplingar på något vis skulle innebära att en skiva är mer direkt, jaja jag är som alltid trött och rastlös.

I vilket fall som helst så är det en alldeles utmärkt skiva som ni genast bör skaffa.

…Jens Lekmans nya blandband, som är den enda mix du behöver i sommar som går i 3/4- och 6/8-takt. Nej, men seriöst – det är en smått fantastisk liten halvtimme som helt smärtfritt låter hans egna remix av Au Revoir Simones ”Shadows” glida över i Barbara Masons ”Oh how it hurts”, till afrikansk pop, dialoger ur ”Gregory’s girl”, Eggstones ”Birds in cages” och klassiskt gammeldags underhållningsmusik. Allt i tretakt! Lekmans blogginlägg är också läsvärda, bland annat inser han, som så många andra vettiga personer, att ”the way things are in Sweden right now, politically correct really seems like something to strive for”…

…Blackbird Blackbird-remixen av The Concretes ”Good evening”. Lisa Milberg tycker att detta är den bästa The Concretes-remixen någonsin, själv håller jag The Avalanches vimsigt romantiska omarbetning av ”Chico” lite högre ändå…

…The Dirty Projectors och Björks ”Mount Wittenberg Orca” vars intäkter oavkortat går till National Geographic Societys naturskyddsarbete. The Dirty Projectors uttryck har ju den isländska sångerskan att tacka en hel del för…

…och de två tyska ljudkonstnärerna F.S. Blumm och Nils Frahms gemensamma verk ”Music for lovers, music versus time”.

Men istället är det enda jag egentligen vill ägna all min semester åt garage och house från åttiotalets andra hälft. Soundtracket till min sommar har lite oväntat blivit några utgångna gamla samlingar som heter ”The garage sound of deepest New York”, tillsammans med min personlige DJ som kallar sig 6robski8:s och har en egen Youtubekanal. Varför det blev såhär är lätt att identifiera: Janne Gradvalls återpublicering av sin gamla discoartikel från Pop. Den texten var min enskilt viktigaste ingång till disco och house en gång i tiden.

Aldrig förr har låtar som Ten Citys ”That’s the way love is (Deep house mix)” och Phase II:s ”Reachin'” spelats på så hög volym på Öland.

That’s the way love is / Ten City (Deep house mix)

Reachin’ / Phase II