I december kommer uppföljaren, Motions of Large Bodies. En skiva som utvecklar bandets musik och för in den på nya stigar.

Ljudbilden är luftigare och inte lika kompakt. Den ger plats för fler nyanser i musiken. Slagverken och trummorna är tydligare och växer fram metodiskt och pulserande istället för att kasta sig fram som hockeytacklingar. Synthar och elektroniska ljud har tillkommit och breddar Selvhenters utforskande av instrumental musik. Motions of Large Bodies är en utmanande och ständigt spännande lyssning. Den svänger lika mycket som den överraskar. Första spåret »Golden boy« är till exempel vacker och gnisslande dissonans som bärs fram av ett afrobeat-komp.

Jag mailade med Anja Jacobsen, trummis och slagverkare i Selvhenter, för att ta reda på mer om nya albumet. Men också för att kolla läget i de andra projekten som är kopplade till Selvhenters musikkollektiv och skivetikett, Eget Værelse. Och för att fråga om trummor.

Låten »Golden Boy« från Selvhenters kommande album Motions Of Large Bodies.

Hur gick inspelningen av Motions Of Large Bodies till? Skiljde den sig något från när ni spelade in Frk. B Fricka?
– Inspelningen av Motions of Large Bodies (MOLB) liknade till viss del inspelningen av Frk. B. Fricka. Till exempel hade vi kört flera av låtarna live under en ganska lång tid innan vi spelade in dem. Men det finns också flera skillnader. När vi gjorde MOLB hade vi blivit mer erfarna och hade därför en bättre överblick över hela processen. Det gav oss tid till att arbeta mer med pålägg och detaljer under inspelningen. Albumet spelades in i vår egen studio i vår replokal (i Mayhem i Köpenhamn) medan Frk. B. Fricka kom till i en studio på ett annat ställe i Köpenhamn. Vi befann oss i vår hemmamiljö vilket gjorde att inspelningen gjordes i en lugn atmosfär.

– En annan skillnad var att vi hade Aske Zidore som inspelningstekniker och producent på albumet. Vi hade en uttalad vilja att arbeta med honom eftersom han har erfarenhet av att producera flera olika musikstilar, så som pop, rock och experimentell musik. Vi ville ha ett mer glamoröst ljud på albumet, mer »producerat«, för att det skulle bli en kontrast till det råa distade ljudet som vi ofta arbetar med.

Om man lyssnar på låtarna på albumet så får man känslan av att det är mindre drone-partier och mer fokus på slagverk, »rena ljud« och rytmiska mönster. Håller du med om det?
– Som jag ser det så är en av de nya komponenterna i vårt sound en mer nyanserad ljudbild med mer utrymme för lekfullhet i många olika riktningar. Men samtidigt tycker jag att vi lyckas hålla ihop allting genom en slags energi, ett fokus eller en »rörelse« i alla sånger. Jag känner också att det nya albumet är mer filmiskt än förra skivan som var mer riffbaserad. Jag tycker faktiskt att nya albumet är väldigt drone-baserat också. Ett nytt inslag är att vi använder keyboards och synthar i en del av låtarna vilket kompletterar blåset och violinen på ett annat sätt.

Låten »Stirb langsam« på albumet måste vara en av de tyngsta och långsammaste låtarna ni har gjort. Den låter som en blandning av tidiga Earth och ett riktigt tungt doom-band. Hur skrev ni denna låt?
– Det är svårt att komma ihåg alla detaljer kring låtarna. De brukar vanligtvis växa fram utifrån en improvisation eller utvecklas från en idé som någon i bandet har. I detta fall tror jag det handlade om att vi fascinerades av den långsamma och nedskurna strukturen och tog fasta på det genom hela låten.

Ni har influerats av olika kulturella teman tidigare, som Samuraj-estetiken när ni startade Selvhenter. Arbetade ni kring något musikaliskt eller konceptuellt tema på Motions Of Large Bodies?
– Musiken på MOLB är musik som vi har arbetat med och spelat live under de senaste åren så det är en produkt av den processen antar jag.

Musiken på båda era album är i stort sett instrumental. Har ni någon gång funderat på att använda sång i era låtar?
– Ja, det har vi och vi har också testat det. Vi hade en manskör som var med på en av våra konserter. Och vi har även spelat till en dansföreställning där sång ingick i framförandet. Men över lag är Selvhenters musik instrumental eftersom vi är intresserade av att utforska det området gemensamt i bandet.

Hur kom det sig att du började spela trummor?
– Jag började spela trummor för att jag tyckte det var kul, jag gillar rytmer väldigt mycket. Att spela trummor är ett jättebra sätt att kombinera din hjärna och din kropp i en slags fysisk matematisk upplevelse. Det är väldigt stimulerande och det gör mig lycklig.

Du har sagt i en intervju att du gick i rytmträning när du var liten, mellan 3 och 12 år. Kommer du ihåg hur det var?
– Ja, jag hade en väldigt bra lärare och pedagog som heter Lotte Kærså. Hon har skapat en hel skola i Danmark om hur man arbetar med barn, musik, lek och rörelse. Jag älskade att komma till hennes lektioner varje vecka. Det var väldigt roligt och vi som var med hade alla stor frihet att röra oss och leka och använda vår fantasi.

Berätta lite om trumsetet som du spelar på. Består det av delar från olika set eller kommer varje del från samma trumset?
– Mitt trumset är ett Slingerland-set från 1970-talet. Det är gjort av mahogny. Virveltrumman är en Pearl-virvel och är inte från det ursprungliga trumsetet. Jag köpte cymbalerna av en man i Berlin som hade hela sin lägenhet full av gamla instrument. Bongotrummorna har jag också köpt i Berlin. Sedan har jag en gong från Japan och en annan gong från USA, de är båda tillverkade i Kina. Träblocken och koskällan som jag använder har jag köpt i Danmark. Jag älskar ljudet som mina trummor har, det är väldigt varmt och rikt.

Har du någon favoritdel av trumsetet?
– Jag gillar bongotrummorna mycket. När de blandas in med resten av trummorna ger de en extra gnista till uttrycket.

Tycker du att trummor är ett bra instrument att spela för att kanalisera vardaglig tristess och frustration?
– Jag tycker att varje slags musikaliskt uttryck kan vara bra för att få ut och omvandla känslor, oavsett om de är negativa eller positiva, till ren energi. Att skapa ett uttryck som är lika med en person som lever.

Förutom Selvhenter så har du soloprojektet Frk. Jacobsen som släppte tolvan Lobsters 2013. Hur skulle du beskriva musiken?
– I Frk. Jacobsen arbetar jag med både musik och texter och skruvar till vardagliga upplevelser med hjälp av något obskyrt och abstrakt – som i en dröm. Jag använder ofta drömmar som utgångspunkt för texterna. Jag arbetar på detta sätt även med musiken då jag blandar popinslag med mer abstrakta element. Dessutom är jag mycket fascinerad av nordafrikanska och arabiska rytmer och sångstilar.

– Frk. Jacobsen skiljer sig från Selvhenter på många sätt. En av dem är strukturen; Selvhenter är ett band där varje medlem bidrar med lika stor del i musiken medan Frk. Jacobsen är ett soloprojekt. En annan skillnad är fokuset på sång och texter i Frk. Jacobsen och, såklart, instrumenten. Jag använder elektroniska trummor, sampler, gamla keyboards och bas i min musik. Selvhenter har ett mer organiskt sound. Men det finns också likheter. Om man är bekant med varje medlem i Selvhenter så kan man nästan höra varje persons estetiska uttryck i musiken. Därför går det att höra en del av Frk. Jacobsen i Selvhenter, framför allt om du lyssnar på en del av slagverksrytmerna.

Frk. Jacobsens sound är lekfullt och du använder din röst på olika sätt. Hur är det att göra musik där din röst har en central del?
– Det är fantastiskt. Jag gillar framför allt att utforska rytm och röst och jag älskar att experimentera med rösten. Detta är också orsaken till att jag startade gruppen Valby Vokalgruppe 2008. Där är rösterna själva grunden till musiken medan instrumenten (keyboards) ligger ovanpå rösterna.

Arbetar du med Frk. Jacobsen enbart på egen hand eller samarbetar du med andra musiker?
– Jag gör musiken men när jag spelar live så är vi fyra musiker: Rohat Everløff (bas), Irmelin Gram-Hanssen (keyboard, slagverk och sång) och Lil Lacy (keyboard, slagverk, cello och sång). Jag spelar slagverk, sampler, keyboard och sjunger.

Är de andra projekten som ingår i Eget Værelse-kollektivet, som Ymers Pizza och Valby Vokalgruppe, på gång med nytt material?
– Valby Vokalgruppe har nyligen skrivit en hel del nytt material för en DaDa-show på Arken Museum of Modern Art (strax utanför Köpenhamn). Vi har tillräckligt med material för ett nytt album som vi planerar att spela in våren 2015. Ymers Pizza arbetar med nytt material just nu och planen är att spela in detta någon gång under 2015.

Anja Jacobsen lyssnar på The Lake Radio. Följande tolv låtar har hon samlat i en mix – en bländande samling som omfattar allt från den amerikanska multiinstrumentalisten Yusef Lateef, den etiopiska sångerskan Kuku Sebsebe och den kanadensiska rapparen Honey Cocaine till Roy Orbison.

Anja Jacobsen/Selvhenter mix for TMA by Adrian Hörnquist on Mixcloud

1. »Harendong Hideung« – Umay Mutiara
2. »Part I: Attaining peace« – J.D. Emmanuel
3. »Third Movement: Moderato« – Yusef Lateef
4. »The Ugly One With The Jewels« – Laurie Anderson
5. »Willow’s song« – Paul Giovanni
6. »Anarejm« – Kuku Sebsebe
7. »All Day« – Jan Steele/John Cage
8. »Icey Bitch« – Honey Cocaine
9. »Mine Øjne de skal se« – Lis Sørensen
10. »Transfiguration« – Alice Coltrane
11. »She’s a mystery to me« – Roy Orbison
12. »A/0« – Illdjinn

/

Motions Of Large Bodies släpps den 5 december på Eget Værelse. Releasefesten äger rum på Mayhem, Ragnhildgade 1, Köpenhamn.

I slutet av april 2015 uppträder Selvhenter med den danska performanceartisten Sara Hamming i ett performance av Hamming i Helsingör.

Selvhenter kommer att åka ut och spela från maj 2015 med fortsättning under sommaren.

Mer info om Selvhenter, se Eget Værelse eller den danska musikbloggen och forumet Passive/Aggressive.

Läs TMA:s intervju med Anja Jacobsen från 2013.

För några år sedan kom han till ett vägskäl, både musikaliskt och privat. Francis Harris sökte sig tillbaka till sina musikaliska rötter och började samarbeta med musiker för att hitta en mer akustisk sida i sitt skapande. Han bestämde sig för att släppa musik under sitt riktiga namn och startade skivbolaget Scissor & Thread.

Vid samma tidpunkt gick hans pappa bort. Francis Harris första album i eget namn, Leland, (2012) är därför ett rekviem tillägnad pappan. Musiken är nedtonad och lugn. Försiktiga beats och housepuls driver låtarna och kryddas till och från av trumpet, cello och den danska sångerskan Gry Bagøiens jazziga röst. Det är melankolisk och lågmäld dansmusik som har en fot i Harris tidigare produktioner som Adultnapper och en fot i något mer nyfiket.

Nu är Francis Harris aktuell med uppföljaren, Minutes of sleep. En skiva där han utvecklat sitt sound och inkluderat fler instrument i ljudbilden. Denna gång hörs även piano och gitarr i musiken. Instrumenten framträder försiktigt. Som om de inte vill störa och ta för mycket plats. Greg Paulus (No Regular Play och Matthew Dear) trumpet dyker upp sporadiskt och blir ett av de många ljud som bildar den rika produktionen på Minutes of sleep.

Albumet är en perfekt balans mellan ambient, progressiv jazz och techno. Det är lågintensiv musik som är så begåvat utförd att den känns som en egen slags livsform.

Liksom Leland föregicks Minutes of sleep av ett dödsfall. Francis Harris mamma gick bort i cancer en tid efter pappans död. En bortgång som präglat albumet starkt.

Jag kontaktade Francis Harris för en pratstund över Skype i hans bostad i New York. Samtalet kom att handla om hans musikaliska bakgrund, hans olika projekt, hur sorg format hans båda album och musik som ett motstånd mot flödet av kapital.

Du är från Las Vegas. Hur var det att växa upp där?
– Det var en ganska liten stad på den tiden, många kände varandra. Vi åkte skateboard, gick på hardcore-spelningar och jag tävlade även i simning. Mitt liv var ganska rutinartat.

Så det handlade mycket om sport och skateboard, ganska typiska grejer man gör när man är ung?
– Ja, sport och musik. Det är det jag har gjort i hela mitt liv i stort sett.

Hur började du göra musik?  Vad jag förstår så var du med i ett hardcoreband innan du kom in på den elektroniska musiken?
– Ja, jag var med i band från det att jag var sexton år. I high school började jag spela gitarr och genom hela college var jag med i flera band. Jag hade ett skivbolag i college som var tänkt att vara en hardcore-etikett men som var mer inriktad på stökig indierock. Jag var med i ett band som hette Jimmy Carter Solution.

– Vi brukade ha spelningar i min källare där jag bodde. Jag var mycket involverad i punk-communityn och även den politiska aktivism som var kopplad till det. Det var så jag blev engagerad i musik och träffade andra musiker.

Var du också involverad i straight edge-rörelsen?
– Jag var inte så engagerad i just straight edge, utan mer veganism och den kollektivism som fanns inom anarkopunken under min tid på college. Vi uppträdde bland annat till stöd för organisationen Food Not Bombs som delade ut veganmat och vegetarisk mat till hemlösa. Vi var även mycket involverade i att organisera protestaktioner mot Ku Klux Klan.

– Straight edge-sidan av mitt engagemang handlade mer om politik än att bara vara straight edge. Det fanns en negativ anknytning till det hela som kom från kristna killar som stod för ett straight edge-ideal. Det var inte det vi stod för. Vi representerade ett avståndstagande från produktionen av substanser, så som kokain, som i många fall innebär ett underkuvande av vissa grupper av människor. Kokain är den vita personens drog och den finns på bekostnad av hundratusentals oskyldiga människor som har fått sätta livet till. Mestadels människor med låg inkomst. Det ställningstagandet var grunden för den kultur som jag tillhörde.

Vad var det som gjorde att du började intressera dig för elektronisk musik?
– Jag var redan lite inne på det när jag var punkare. Jag gillade ambient och noise och hoppade hela tiden mellan genrer. Jag gillade mycket av det som Kranky gav ut, etiketten från Chicago. Jag lyssnade på Steve Reich och även brittiska no wave-grejer som This Heat. Jag var inne på den typen av musik från det att jag var 20 år och framåt.

– När jag flyttade till San Francisco efter att jag gått ut skolan började jag lyssna på drum’n’bass och den lite hårdare delen av genren. Artister som Ed Rush & Optical och DJ Trace, det påminde mig lite om punk. När jag flyttade till New York för att studera på universitetsnivå försökte jag att starta ett band. För de flesta som bor i New York är det väldigt svårt att lyckas med det om du inte redan bott i staden under en tid. Jag började gå ut på klubbar i stället och stiftade nya bekantskaper. Det ledde till att vi arrangerade en fest på en båt som gick under namnet Overboard. Det kom att bli något av en kultfest här i New York. Jag började dj:a under småtimmarna och kom in på housemusik och tech house. Det var där det började.

Runt 2000 ägde Francis Harris första klubbspelning rum. Det skedde i London på den numera nedlagda klubben The End. De brittiska house-dj:arna Mr. C och Layo & Bushwacka! som drev klubben erbjöd honom att värma upp innan Richie Hawtin. Genom sin kontakt med The End kom Francis Harris att inspireras av brittiska tech house- och houseproducenter som Terry Francis, Eddie Richards och nämnda Mr. C.

Men när Harris för några år sedan bestämde sig för att ge ut musik under sitt eget namn tog hans sound en ny vändning.

Ditt första album som Francis Harris, Leland, var något av en musikalisk vändpunkt för dig och det du hade gjort under pseudonymer som Adultnapper. Du började arbeta med instrument som trumpet, cello och en vokalist, Gry Bagøien. Vad var det som låg bakom det?
– Jag tror det handlade om det jag gick igenom i mitt liv vid den tidpunkten. Jag skulle göra en LP med Adultnapper och ändrade lite på mitt arbetssätt. Jag började använda en sampler och tänkte på mina rötter och på vilken musik jag gillade att lyssna på. Jag kände att det var ett för stort gap till det jag gjorde med Adultnapper som var mycket mer digitalt.

­– För att fånga det tillstånd jag befann mig i då, vilket handlade mycket om min pappas bortgång, kände jag att jag ville använda akustiska instrument. Jag ville att skivan skulle ha något slags liv.

– Vid den tidpunkten jobbade jag med Dawson Bacca (sångaren Big Bully, reds anm.) och vi hade gjort en EP tillsammans som getts ut på Simple Records. Jag hade skrivit merparten av Leland och sade till honom att jag ville mixa albumet på en SSL (ett klassiskt mixerbord, reds anm.). Han sade att han kände en kille vid namn Jordan Lieb som hade ett sådant i New York, en original fyrtioåttakanalers SSL-bord som var fullt utrustad. Jag tände direkt.

– Så vi träffade honom i hans studio och jag spelade upp skivan för honom. Jordan och ägaren av studion tillät mig att vara där efter arbetstid. Det var så jag träffade Black Light Smoke (den New York-baserade producenten och musikern Jordan Lieb, reds anm.)

Utan att ha någon direkt erfarenhet av att arbeta med ett så stort mixerbord började de två att mixa Leland. Det kom att ta fyra månader. Inte bara för att Harris och Lieb var tvungna att lära sig mixerbordet från grunden. De lät det också ta tid.

I efterhand menar Francis Harris att processen ändrade hans sätt att se på musik och att mixa.

Mötet med Jordan Lieb var även en bidragande orsak till att han 2010 startade etiketten Scissor & Thread. Han gillade Black Light Smokes musik så mycket att han ville ge ut den tillsammans med det han själv gjorde på ett eget skivbolag.

Även Minutes of sleep ges ut på Scissor & Thread.

Minutes of sleep är ett väldigt rikt album, det är lager på lager med ljud. Var detta ditt mål med albumet?
– Ja, verkligen. Detta album har ett mer uttalat koncept vad gäller sättet jag arbetade på jämfört med Leland. Grunden i albumet utgörs av ljudbitar och sekvenser som jag hittade och spelade in under perioden då min mor blev allt sjukare. Det är inspelningar som jag gjort på min telefon bland annat.

– Jag arbetade med två små trummaskiner, några gitarrpedaler och därpå instrument och två synthar. Allt annat är ljud jag hittat och spelat in, till och med en del av hihat-ljuden. Jag har alltså samplat väldigt mycket, och då inte i datorn utan genom att ta upp ljud med mikrofoner. Det är egentligen inget på skivan som jag arbetat med i dator vad gäller hur jag skrivit musiken. Självklart har jag använt datorprogram som Logic när det gäller att putsa vissa samplingar och göra slutliga bearbetningar. Men i stort sett hela albumet gjordes med en begränsad instrumentation vilket fick mig att arbeta mer med låtskrivande. Jag är nöjd över resultatet.

Francis Harris berättar att Minutes of sleep är en dokumentation av hur svårt det är att skriva musik när man sörjer. Och det tar sig inte i uttryck i form av vemod eller bitterljuva minnen utan i en spänning som han menar präglar musiken genom hela albumet. På så vis är det en mycket mer komplicerad skiva än Leland, säger Francis.

Du har förlorat båda dina föräldrar under de senaste åren. Hur har det påverkat ditt sätt att skriva musik på Leland och Minutes of sleep?
– Leland har ett mer oskuldsfullt sound. Det är ett enklare och rakare album än Minutes of sleep. Det finns inte speciellt mycket spänning i musiken – det är en enhetlig sinnesstämning från början till slut. Minutes of sleep är motsatsen till det. Det är olika stämningar och en intensitet, ilska och oro som är närvarande.

– Båda album representerar hur jag hanterade mina föräldrars bortgångar. Min pappa var mycket äldre än min mamma när han dog. Det var ett fridfullt slut och jag fick möjlighet att säga det jag ville säga till honom innan han dog.

– Min mamma var mycket yngre när hon gick bort. De upplevelser som jag och min syster gick igenom när vi tog hand om henne under hennes sista månader i livet var förfärliga. Det är den spänningen som finns i musiken och den kan man höra även i de ljud jag spelade in.

– Jag tror att man kan fånga en faktisk atmosfär när man spelar in, det tror jag starkt på. Det är därför jag är besatt av mikrofoner och att använda dem att ta upp ljud med, mycket mer än synthar och syntetiska ljud. Jag är mycket mer intresserad av akustiska ljudrum och akustiska inspelningar för jag tror att de fångar en atmosfär och en faktisk spänning som man kan känna.

– Det är mycket av denna atmosfär på Minutes of sleep och inte lika mycket av det på Leland.

Hade du börjat att arbeta med Minutes of sleep när din mamma blev sjuk?
– Ja, min mamma hade varit sjuk under en period. Hon hade diagnostiserats med cancer medan min pappa fortfarande var i livet. Det var en period på tre år. Jag började arbeta på Minutes of sleep efter att min pappa hade gått bort samtidigt som min mammas hälsa började försämras.

– Jag kom ihåg de första inspelningarna jag gjorde till albumet. Jag satt i ett hotellrum i Washington D.C. klockan sju på morgonen tillsammans med Alexi Delano (technoproducent som var verksam i Sverige under 90-talet och sedan arbetat i New York, reds anm.). Jag spelade upp en del grejer för honom och han frågade vad jag hade för tanke med albumet. Jag svarade att jag var osäker men jag kommer ihåg att jag redan visste vad det skulle handla om. Jag kunde ana vad som skulle hända med min mamma. Jag har ett väldigt tydligt minne av det och hur det började.

Just det är en sida som slagit mig när jag lyssnar på Minutes of sleep, att den verkar handla mycket om minnet och vad man kommer ihåg. Stämmer det?
– Ja. Albumtiteln och titelspåret hänvisar till de väldigt intensiva nätter under de sista veckorna som mamma levde då min syster och jag inte fick någon sömn över huvud taget. Det hände hela tiden något med mamma som vi var tvungna att ta hand om. I dag blir jag inte stressad eller oroad för något egentligen. Jag har gått igenom den här traumatiska händelsen i mitt liv som var så mycket svårare än något annat jag varit med om.

– De minnena och känslorna har präglat albumet till stor del. Mycket av det handlar om en ilska och det var inte fallet med min pappas bortgång. När du förlorar någon som är så ung och du inser att du har hela livet framför dig som de inte får uppleva, det framkallar mycket ilska.

Hur gammal blev din mamma?
– Hon blev 65 år.

Det är alldeles för tidigt.
– Ja.

Du har varit en dj i femton år och släppt musik under olika namn. Vi har pratat lite om Adultnapper men du har även haft pseudonymer som Lightbluemover. På vilket sätt skiljer sig dessa projekt från musiken som du gör i ditt eget namn?
– Det jag gör som Francis Harris är ärligare. Inte för att det andra är oärligt. Men om vi pratar om Adultnapper så var det en fiktiv karaktär. Skivbolaget Ransom Note (som gav ut en del av Adultnappers musik, reds anm.), drev med det postmoderna. Jag hade en dröm om att Ransom Note skulle bli en stor framgång och att bolaget skulle ge hundratals släpp och att det i slutändan skulle mynna ut i en seriebok om Adultnapper. Det skulle vara ett projekt som kretsade kring svart humor och saker som Unabombaren, paranoia, och kapitalism. Med Adultnapper kunde jag ta ett steg från mig själv och skapa en annan sorts musik.

– Lightbluemover är lite samma sak. Det går tillbaka till mina rötter då jag lyssnade på oljud och hardcore. Musiken blandar det med gamla trummaskiner, gitarrpedaler, skruvade krautinfluerade grejer och även lite disko. Det är inte extremt personligt och intimt och säger inte så mycket om mig som person. Det jag gör med Francis Harris är mycket mer nära. Det är så nära man kan komma en publik presentation av mina känslor och den person jag är.

– Frank & Tony (ett projekt som Francis Harris har tillsammans med dj:n och producenten Anthony Collins som även han är involverad i Scissor & Thread, reds anm.) bygger på min vänskap med Anthony. Musiken som vi gör är en återspegling av det och vår kärlek till vinylskivor. Vi älskar att köpa skivor, spela skivor och leta efter svåråtkomliga skivor. Musiken är som en bekräftelse på det. Vi har inget uttalat koncept med Frank & Tony. Den enda tanke vi har är att ha kul och njuta av vår vänskap.

I samband med att du gav ut ditt första album Leland startade du skivbolaget Scissor & Thread. Vad är tanken bakom denna etikett?
– Vänskap. Alla som är involverade i skivbolaget är vänner. Vi är alla musiker, eller hoppas att vi ska uppfattas som musiker (skratt), och det pågår olika slags samarbeten mellan oss. Det finns ingen hierarki eller beslutsordning i det vi gör med Scissor & Thread. Även om en artist blir populär och framgångsrik så finns det en jämlik respekt gentemot varandra.

– Vi släpper album som vi gillar att ge ut. Vi gillar låtskrivande och själva processen i arbetet med en skiva. Vi värderar processen högre än produkten. En riktig mixning och att arbeta med det studiotekniska med en skiva – att utveckla en sång från att vara en vanlig låt till att bli en fantastisk låt – ingår i processen. Vi är ganska marxistiska på det sättet.

Förutom Francis Harris egen musik och nämnda Black Light Smoke har Scissor & Thread gett ut artister som den new York-baserade duon Bob Moses. Nyligen gavs även en remix-EP av Black Light Smoke ut, Black Light Smoke Remix EP. Den innehåller två omgörningar av låtar med poppunk-sångerskan Lisa B (som är debutant på bolaget) och Gry Bagøien. Den sistnämnda släpper sin debut-EP på Scissor & Thread i början av april.

Gry Bagøien kan även höras på Minutes of sleep. I låten »You can always leave« ger hon musiken en personlig touch med ljusa vokaler. Smakfullt trevande jazz möter housefärgad elektronika. Resultatet är lika intimt som starkt.

Jag tycker att Grys röst passar din musik väldigt bra på både Leland och Minutes of sleep.
– Ja, jag hade tur som träffade henne. Jag kom i kontakt med henne via en vän på ett annat skivbolag som tyckte att hennes röst skulle passa det jag gjorde. Hon är som en familjemedlem nu, vi har ett starkt vänskapsband och det hörs i hennes sång. Det finns mycket intimitet där, vi förstår varandra och arbetar bra tillsammans. Jag kan bara se stora saker som kommer att hända om vi fortsätter att samarbeta.

Har hon en jazzbakgrund?
– Hon är en singer/songwriter och var ganska berömd när hon var 19-20 år. Hon turnerade med F.M. Einheit (Einstürzende Neubauten) runtom i världen och uppträdde i typ femtio städer i USA. Hon har galna historier från alla de människor hon träffade då. Sedan slutade hon med det och började studera på universitetsnivå. De senaste åren har hon återvänt till musiken och gjort konceptuell och konstnärlig musik.

– Hon är helt magisk när hon uppträder och har en otrolig scennärvaro. Det känns som att hon är mer bekväm på en scen än när hon träffar någon för första gången. Hon är en av de personer som tänder till totalt när de ställer sig på en scen. Jag har aldrig varit en sådan person. När jag spelade i hardcore-band så var jag frontfigur vid ett tillfälle men jag gillade inte det.

– Det är en av anledningarna till att jag aldrig har satt ihop ett band till min musik. Båda mina album är studioskivor och musikerna är studiomusiker eller är involverade i andra projekt. Dessutom bor de på olika ställen i världen så det skulle vara omöjligt att hitta ett schema som passade alla. Därtill har jag aldrig känt att jag haft någon direkt scennärvaro. Jag är bra i studion, mellan fyra väggar framför ett mixerbord. Till och med när jag dj:ar och folk röjer som tusan så kommer alltid någon fram till mig och frågar om jag brukar le över huvud taget (skratt)?

Så du dansar inte bakom skivspelarna?
– Jag dansar lite, men jag är inte den här typen som står och vevar händerna i luften.

Du är intresserad av politik, det är väl de flesta i någon mening. Men brukar du inkludera det i din musik?
– Jag tycker att all musik som på något sätt inte bara handlar om att det är en produkt som ska säljas är politisk till sin natur – för den går emot flödet av kapital. Det är en av anledningarna till att jag och Terre Thaemlitz (amerikansk musiker och politisk skribent även känd som DJ Sprinkles, reds anm.) funkar så bra ihop – vi värderar verkligen arbetsprocessen högt. Om du gör det så värderar du också produktionsmedlen och du värderar arbetet i sig självt. Du ser också på världen inte utifrån en massa storslagna drömmar som du måste jaga utan att allt handlar om arbetsförhållanden och materiella villkor.

– Så allt jag gör i studion är därför politiskt för det involverar arbete och stör på ett sätt flödet av kapital och pengar. Det är en del av en motkultur.

Sista låten på Minutes of sleep, remixen »Dangerdream (How Che Guevara’s Death and Bob Dylan’s life Militarized Brigate Rosse)« av just Terre Thaemlitz, indikerar även ett politiskt innehåll. Titeln refererar till den italienska paramilitära vänstergruppen Brigate Rosse. Vad är bakgrunden till detta?
– Det är Terres remix och jag har inte ens vågat fråga honom om det.

Han lade till namnet till låttiteln bara?
– Ja, Terre är nog den största marxisten jag har träffat. Allting handlar om materiella villkor för honom. Han har ett materialistiskt perspektiv. Det är intressant att han tog en så personlig låt som »Dangerdream« och politiserade den. Jag tycker det är fascinerande. Hans uppfattning är att man ska göra allting publikt och tillgängligt för alla för han tror på kraften i publika utrymmen. Med den remixen är det som att han säger till mig att jag inte kan fly eller dra mig undan. »För oavsett hur du visar upp din konst så kommer det förr eller senare att bli publikt och tillgängligt för allmänheten«. Eftersom det är ett resultat av arbetsförhållanden och materiella omständigheter.

Så ljuden i hans remix är ljud som han spelat in från gatan?
– Jag vet inte. Jag vet att det är arkivinspelningar, som Che Guevaras röst…

Är det Che Guevara som pratar i remixen?
– Jag vet inte. Jag har inte frågat honom, jag borde göra det men jag har inte vågat för jag vill inte framstå som dum (skratt). Jag känner till allt det där men Terre är en så briljant intellektuell person, förmodligen en av de smartaste jag träffat. Han är briljant i varje del av vad han/hon är.

– Terre uppfattar sig som könsöverskridare och det finns mycket intressant och fascinerande att säga om det. Jag vill inte gå in på det för mycket för jag kan inte tillräckligt mycket om det. Men det är engagerande och väldigt intressant. Jag har turnerat med Terre och det var en av de bästa upplevelser jag haft under min karriär.

Hur skulle du beskriva dig själv politiskt? Är du marxist?
– Jag kallar mig inte marxist. Den politik jag intresserat mig för sedan college har alltid varit en kritik av tänkare som Freud och Marx. Det jag håller mig till är en mer radikaliserad version av marxism. För varje kritik av Marx är till sin natur marxistisk. Jag är väldigt progressiv i min politik oavsett vad det handlar om. Jag är så långt ut till vänster att jag ramlat över kanten.

Minutes of sleep släpps den 24 februari på Scissor & Thread.

Nyligen släpptes första numret av Jazz är farligt. Med ett omslag av Jockum Nordström i kollageartad DIY-anda och ett innehåll där texter av Jean-Louis Huhta och en intervju med Peter Brötzmann ryms jämte ett fantastiskt reportage om jazzmode är Jazz är farligt ren fanzine-mumma.

Läge för ett gäng mailfrågor till upphovspersonen.

Det första numret av Jazz är farligt släpptes nyligen. Berätta lite om det.
– Jag gick in i väggen i våras och hamnade på sjukan och då skrev jag dagbok. Den är publicerad som de första sidorna i fanzinet. Det kan vara intressant läsning för någon som jobbar/rotar med musik och har lika grav integritet som mig. Det ger en ganska bra inblick i världen och rundgången jag lever i. Jag kände att det var nyttigt, för andra och för mig själv. Kanske ger det någon utomstående någonting. Annars är zinet lite av en Peter Brötzmann-tribut. Jag har träffat och intervjuat Brötzmann och musikern Ryan Tebo har skrivit en krönika om gubben. Favorit i det första numret är ett modereportage om jazzmode med Mary-Anne Norberg från The Kid.

Vad är bakgrunden till att du startade fanzinet och vad är din tanke med det?
– När Strand Hornstull (i Stockholm, reds anm.) såldes till Debaser och Jazz Är Farligt förlorade sitt hem visste jag spontant att inget skulle bli detsamma. Jag skulle inte få träffa mina nya vänner/stammisar som jag delade ett sådant genuint musikintresse med. När jag och Conny C. Lindström (som drev Strand innan försäljningen, reds anm.) startade Jazz Är Farligt var jag för första gången inte ensam om saker och ting.

– Den enda chansen att ge tillbaka just det jag hade fått från alla (trygghet), var att helt enkelt fortsätta sprida ordet av allt som rörde Jazz är Farligt med hjälp av ett fanzine. Tanken är att det ska innehålla nya och gamla skivtips, skvaller och lite kreativitet kring jazzspridning. Detta för att nå fler på ett punkigt sätt och att det inte blir så mycket Orkesterjournalen av det hela. De behövs men något nytt behövs också.

Vilken musik växte du upp med och när började du intressera dig för jazz, kraut, elektroniskt och liknande genrer?
– Jag kommer ursprungligen från Eritrea och har mer eller mindre bara vuxit upp med eritreansk folkmusik. Nästan varje lördag var det fest hemma och vi hade oftast pappas vän Hafash som spelade Krar (traditionell eritreansk elgitarr). Han sjöng i timmar och höll igång festen och sjöng oftast om alla som var i rummet och lite skvaller på det. Men det var Kind of Blue med Miles Davis som jag fick när jag var typ åtta år som fick in mig på jazz. När jag var tillräckligt gammal för att ta mig ut själv hittade jag till mina första skivaffärer. Max Roach var det första jag frågade efter då, men hiphop bidrog även till mitt intresse för jazz och A Tribe Called Quest, Black Moon och Public Enemy var en del av min vardag. De har ju samplat ihjäl sköna cello-solon och jazziga basgångar. Allt hänger ihop ju mer jag tänker på det.

– Det mesta har jag faktiskt hittat själv genom att rota mig igenom kraut, jazz, punk, tidig elektronisk musik. Jag formade min egen ljudbild i ett ganska så jazzfattigt men musikrikt Jönköping (där Elena är uppväxt, reds anm.). Det är märkligt hur jag hittar grejer som är tokvanliga för andra men som framstår som riktiga käftsmällen för mig. På samma sätt är det intressant hur skivor som jag upplever som sjukt svåra impro-släpp kan vara vanliga för andra. Det är för och nackdelar med att rota och att inte få respons på rotandet.

Jazz är farligt började som en klubb i Stockholm. Berätta hur det startade?
– Jag somnade en sen natt hos min vän, gamla Henry Fiat’s Open Sore-trummisen, Jonas Jonsson. Precis innan pyjamaspartyt var över lade han omslaget till samlingsalbumet Punk är trevligt, Jazz Är Farligt över mig och en vinare under armen och knäppte en fiffig bild. Dagen efter skulle jag på ett möte hos dåvarande vd:n på Strand, Conny C Lindström. Han hade försökt få in mig där under en tid och under det här mötet skulle vi besluta vad det nu skulle bli för något. Fortfarande lite clueless så gjorde jag en chansning och sa att jag och Jonas skulle ha en punkklubb som heter Punk Är Trevligt och jag och Conny en jazzklubb under namnet Jazz Är Farligt. Och så blev det. Tur det.

Jazz är farligt är också ett skivbolag och management. Du jobbar bland annat med Audionom och deras kommande album. Hur är denna del kopplad till fanzinet och klubben?
– Gone Beyond Records kommer att ge ut Audionoms nästa släpp. Skivbolaget driver jag tillsammans med Josefin Öhrn och Fredrik Joelson. Jazz Är Farligt är en dotter-label till det. Audionom och Jazz Är Farligt gillar varandra och kommunikationen är smidig då vi har samma tänk. Först och främst är Audionom kopplat till Jazz Är Farligt som management och allt som rör dom rör Jazz Är Farligt.

Namnet Jazz är farligt för tankarna till den syn på jazzmusik som rådde när genren blev populär under 20- och 30-talet. Att det var en okontrollerad, stökig och just farlig musikform. Jazz är sedan länge en etablerad genre men tycker du att det finns en oförstående syn på den fortfarande, om man ser till den musik du gillar som är mer åt fri form- och experimentella hållet?
– Jazz är fortfarande okontrollerad, stökig och just farlig då den faktiskt inte blir insläppt. Vi lever i en sjukt konstig tid och det mesta handlar om politik och ekonomi (gäsp) på alla plan inom kultur. Man får välja lite vilken väg man vill gå utan att förvirra andra: Fattig och framgångsrik, göra precis det man vill och vara oberoende eller böja sig lite och vara framgångsrik i ett bredare perspektiv (eklektisk). Hur man än väljer så är man inte fri för man är ändå alltid ekonomiskt beroende. Marginalerna man jobbar med är så otroligt små och det är svårt för folk att acceptera och respektera det. Min tid blir otroligt viktig då jag jobbar med handarbete. Jag sätter ihop fanzinet för hand. Jag finns på plats för banden jag bokar. Jag affischerar inför alla gig.

– Jag får ständigt flytta min klubb till nya ställen trots att alla tror att det går svinbra. Inte för att det går superdåligt egentligen utan för att folk inte förstår genren helt enkelt. Men jag är grymt duktig på att promota det jag gör. Så sent som för någon vecka sedan var jag tvungen att knuffa bort gäster som hade kommit fel och som började skrika »sluta spela« till bandet som uppträdde under kvällen. Visst, det var en fredag och dom ville säkert lyssna på Donna Summers.

– Jag gillar att utveckla min publik och deras öron. Om dom försvinner eller om det blir för svårt för dem så är det tråkigt, men då är mitt koncept inte något för dom. Jazz är fortfarande underground-etablerad trots att Pharoah Sanders är apa-stor. Den är fortfarande fattig och farlig. Det är fortfarande en viss samhällsklass som utövar och spelar farlig jazz, vilket märks tydligt. Där trivs jag och där får jag utrymme att vila huvudet i armarna på riktiga människor ett par minuter. Sedan kan man gå ut i det vanliga livet utan skydd men med hörlurar.

Din tanke med klubben är att istället för att spela de obligatoriska John Coltrane-plattorna ha ett brett synsätt på experimentell musik. Vad skulle du säga är den musikaliska inriktningen på det du gör?
– En av våra stammisar, Reine Fiske från Dungen, beskrev mitt dj-set så här: »allt för att göra alla förbannade eller förvirrade«. Beroende på vad jag går igenom i livet uttrycker jag det genom musik. Jag är ganska kompromisslös och det har hyllats men det är inte alltid det funkar för andra och det skiter jag i. Jazz Är Farligt är lika med Elena och det kan vara vad som helst egentligen. Men det är jazz i grunden för det är min grund. Jag hamnar i olika perioder och det gör även musiker. Jag gillar även att läsa på och snöa in mig.

– Såhär ser min musikaliska farliga inriktning ut: Miles Davis period när han var gift med Betty (Davis, reds anm.), den är stenhård. Jukka Tolonens värsta period i livet, den är fantastisk. Likaså Bo Diddleys album The black gladiator när han trillade pladask i knarkträsket. Och Monica Zetterlunds skiva Chicken feathers när hon var i desperat behov av hjälp efter en miserabel period med Steve Kuhn, skivan är ett resultat av deras situation. När var det Ornette Coleman kastrerade sig för att få hundra procent fokus? Kan jag någon dag få svar på det istället för att jag ska chansa och spekulera? Allt som är farligt är min musikaliska inriktning. När livet är på sin peak och på väg mot något fruktansvärt eller fantastiskt.

Begreppet »experimentellt« är urvattnat och används slarvigt, jag själv är en av många som är skyldiga till det. Vad tycker du om den musik som befinner sig i denna fåra i Sverige i dag? Lever den väl?
– Livs levande. Det har varit lite svagt i live-väg. Kanske för att Fylkingen i Stockholm har genomgått en ombyggnad och har sin premiär nu. Men konsertstället Brötz i Göteborg har fått ett uppsving. Södra Teatern i Stockholm har fått ta över lite mindre spelningar som är väldigt »Strand Hornstull« och iDEAL ger fortfarande ut skivor i samma takt med svenska experimentella akter. Det känns som att folk orkar mer. Ger ut mer. Spelar mer. Kämpar mer och mindre skivbolag startas hela tiden.

Nämn några svenska aktuella band eller artister som är på gång som du gillar?
– De vill man helst behålla för sig själv. Jag tycker att alla ska gå och se Jonas »knullis« Kullhammars sista spelningar med sin kvartett och köpa sista plattan Låt Det Vara. Och så bör man såklart kolla upp Josefin Öhrn + The Liberation och deras dubbelsingelsläpp »Sunny Afternoon« och »Tell It To The Wind« som släpps den 4 december.

Du är även en del av kollektivet Pådrag. Är det verksamt fortfarande och vad gör ni för något?
– Vad kul att du frågar! Vi är verksamma fortfarande men alla är ganska upptagna och bor på olika håll. Bella Boo har startat ett skivbolag som heter KISSKISSRECORDS och har fullt upp hos Sveriges Radio. »Festa med killar«-Casandra har jag inte träffat på ett tag men hon är verksam i Göteborg och har faktiskt tagit över mina fredagar på Nefertiti. Resten är utspridda i Skåne och graffar ihjäl sig. Vi diskuterar faktiskt att ha en fest men det är oklart när det blir av.

Vad har du för projekt på gång med Jazz är farligt under den kommande perioden?
– Jag är ny skribent för nätmagasinet Sound of Music. Sedan kommer Gone Beyond Records att ge ut tre släpp: Josefin Öhrn + The Liberation, ÅÄÖ’s (Daniel Bingert, Santiago Borges, Nicolai Dunger och Jari Haapalainen) debut-EP (släpps den 18 november) och Audionom som släpper nytt album i mars. En fantastisk singel med dem ges ut den 18 december. Allt detta följs av spelningar som jag bokar (puh). Jag själv ska också ut och spela. Sedan hjälper jag Ralph Lundsten med flytten av hans studio Andromeda och hittar en lösning då han säljer sitt hus för att han inte har råd att bo kvar. Det blir även en återutgivning av Ralphs singel ”Feel It” från 1969, oklart när.

Sex album som Elena Wolay lyssnar på just nu

1. The Slits – In the beginning
»Det var så länge sedan och jag har återupptäckt dem igen«.

2. Don Cherry – »Mu« second part
»Jag har så otroligt många vackra allsångs-minnen till låten »Teo-Teo-Can« från skivan. Allt från evighetsbadande i badkar och sträcklyssning med mitt ex till fina Jazz Är Farligt-kvällar då det varit fullt fokus på albumet. Den här skivan är så blödig för mig. Den är så himla vacker rakt igenom. Kr-kr-kr-kr-kr-kr…«

3. Uran GBG – Uran
»Måste vara det bästa som kommit från Göteborg på säkert tio år. Herregud. Fantastiskt bra kraut med krut.«

4. Audionom – Superior
»Fortfarande lika bra. Det är väl den här plattan som >swept me off my feets< och så ville jag helt plötsligt göra allt för dem.«

5. Charles Bobo Shaw & Lester Bowie – Bugle Boy Bop
»Hårt bebop-sväng som släpptes lite senare än den övriga bebopen.«

6. Stark Reality – Discovers Hoagy Carmichael’s Music Shop
»Mäktigt album som luktar sex-fuzz-funk-bettydavis-hårt och låter sådär genialiskt vitt för sin genre. Den är ganska ovanlig med sina mäktiga vändningar hela tiden som är lättlyssnade. Det är en soundtrack-platta från tv-serien Hoagy Carmichael’s Music Shop från 1970. Albumet i sig är alldeles för dyrt, men finns på spotify. Tillgängligt för alla dödliga alltså.«

För att köpa första numret av Jazz är farligt, maila: jazzarfarligt@gmail.com
Gone Beyond Records hemsida
Jazz är farligt

Det är lite oklart exakt vem men någon från organisationens etablissemang hade uppfattat att Sun Ra länge uppvisat vad som bara kunde vara ett väldigt starkt intresse för Afrocentrism – denna panafrikanska ideologi kring kultur, filosofi och historia.

Åtminstone var det lätt att göra det antagandet när Sun Ra och hans Arkestra uppenbarade sig på konsertscener runt om i landet iklädda västafrikanska kaftaner och gyllene huvudbonader likt uråldriga faraoner.

Kanske var han därför intresserad av att ansluta sig till Nation of Islam? Sun Ra var redan då en ytterst respekterad och ganska välkänd bandledare även utanför den amerikanska jazzvärlden. Det hade varit ett samarbete som säkerligen gynnat båda parter.

Sun Ra verkade först lite förvånad som om han inte riktigt förstod frågan. Han tackade sedan vänligt, men bestämt, nej. Han var visserligen djupt troende men alla som var åtminstone en smula bekanta med Sun Ra visste att hans visioner sträckte sig mycket längre än till himlen.

När han blev ombedd att ge uttryck för sina åsikter kring den svarta medborgarrättsrörelsen och Black Power svarade han kort och koncist – »black people, fuck the ghetto – think about space!«.

Sun Ra hade förstått att kosmos tillhörde hans folk. Att Saturnus ringar, de oräkneliga supernovorna och himlakropparna var deras. Allt världsligt han hade kommit i kontakt med sedan unga år stod han över. Han stod över segregation och rasism, fattigdom och förödmjukelse. Han stirrade dem inte i vitögat, han såg förbi dem. Med blicken evigt fixerad mot rymden.

Utan att någon riktigt förstod det då erbjöd Sun Ra också ett alternativ (med stort A) till den amerikanska drömmen.

Lika koncentrerat var hans förhållande till musik. Sun Ra och hans ensemble The Arkestra (detta ständigt ombytliga kollektiv av jazzgenier) planerade kanske att en dag lämna jordelivet. Men de skulle åtminstone ta med sig hela det afroamerikanska musikarvet.

Bandet inkorporerade allt i deras jazzmusik. Från den tidigaste swingjazzen som den sett ut i Louis Armstrongs händer, till blues, hardbop och funk.

Men det var bara frijazzen som var stark nog att ta dem ända ut i rymden. Och precis som två andra av 1960-talets främsta jazzmusiker, John Coltrane och Albert Ayler, sökte de högt och långt, mellan varje tonart och takt efter de friaste melodierna som kunde sätta Sun Ra i kontakt med Herren.

Och i Sun Ras musik finner man själva anledningen till att jag och många med mig aldrig tänker lämna frijazzen. Där andra ser något uteslutande och ansträngt känner jag inte till någon annan konstform där kaoset förblir så vackert. Där kakafonin hela tiden balanserar mellan det transcendala och det monumentala.

Nästan all den bästa musik jag har hört kretsar, precis som karaktärerna i Ingmar Bergmans film Nattvardsgästerna, kring sökandet efter en Gud. De kan ha hetat Kenny Bobien eller Whitney Houston. Somliga har skrikit, bönat och bett, andra bara viskat. Sun Ra själv letade bara lite längre ut än sina kollegor.

Kanske landade han också längre bort än någon annan. I intervjuer insisterade Sun Ra ibland på att han själv faktiskt kom från rymden, att han var en utomjording. Att han en gång blivit bortförd till Saturnus av små varelser med antenner på huvudet. Det var något han villigt och gärna berättade ända till sina sista dagar.

Samtidigt är det också sådana anekdoter som gjort att Sun Ra till och från hamnat i det ack så förhatliga facket av »kult«-artister. Men det ger oss en anledning till att lyfta fram honom än mer. Han var så mycket viktigare och hårdare än så.

Det enda vi vet med säkerhet är att han föddes 1914 i Alabama, i ett av de allra mest slitna och fattiga områdena i staden Birmingham. Så klart han ville fly. Allra helst så långt bort som möjligt. Och oavsett om det bara gällde att komma bort från Birminghams slum eller att ta strävan högt ovan molnen så var medlet hela tiden musiken.

Det finns egentligen ingen riktigt strukturerad katalogisering över hur många skivor Sun Ra gav ut under de sex decennier som han var aktiv. Vissa album släpptes enbart i extremt limiterade utgåvor i samband med konserter.

Att spela in skivor och att genomföra konserter var egentligen bara ett nödvändigt ont för honom att klara sitt uppehälle. Resten av tiden ägnades åt att förfina konsten och att ständigt söka. Vi andra ska vara glada att vi haft möjlighet att kika in mellan dörrspringorna och lyssna till dem.

Få om ens någon annan artist har övat så mycket som bandledaren Sun Ra. Redan tidigt tvingade han sitt The Arkestra att ägna dagar, veckor, månader och år till att bygga upp, riva ned och strukturera om musiken. Om och om igen.

Den 30 maj 1993 for han iväg för gott, 79 år gammal. Finns det någon rättvisa i kosmos så simmar Sun Ra runt därute.

Spela därför albumet The Heliocentric Worlds of Sun Ra, volume one i dag, säg fuck the ghetto, vänd ryggen åt dina bekymmer och tänk på rymden.

Ut kommer Selvhenter. En dansk kvintett som är en förnyelse i en genre som många gånger jagar efter ett riktmärke men som lika ofta kör fast i en konceptuell ram. Selvhenter omfamnar en mängd stilar och influenser, och lyckas hålla alla på mattan. Musiken irrar inte bort sig i experimentellt mumbo jumbo utan mål och tanke. Det är hela tiden fokuserat, påträngande och jävligt levande.

I slutet av 2012 släpptes albumet Frk. B. Fricka. Det är ett blytungt och magnifikt album. I låt efter låt bygger Selvhenter upp intensiva drone-artade ljudväggar som de sedan släpper lösa i hård och instrumental rockmusik. De båda trummisarna Anja Jacobsen och Jaleh Negari hamrar tungt och dynamiskt fram rytmer som löper runt eller stångas mot varandra.

Trombonisten Maria Bertel och saxofonisten Sonja LaBianca blåser fram frenetiska toner och tjut. Och violinisten Maria Diekmann framkallar en dissonans som anger nerv och spänning i musiken. Det är effektpedaler, distorsion och infall. Kaos, oordning och rörelse.

Allt sammanfört i en kraft som trycker bort allt oväsentligt och som formulerar meningen med utrymmeskrävande och högljudd musik. Själva poängen med att föra ett jävla oväsen.

Frk. B. Fricka är utgiven på Eget Værelse, ett Köpenhamnsbaserat kollektiv av kreativitet, kompromisslöshet och humor. Ett gäng individer som samarbetar i olika konstellationer och som experimenterar, inte för sakens skull utan för att nå framåt och se möjligheter.

Det låter som banala ledord från en hurtig jobbcoach. Men det är raka motsatsen. Brutalt ljud, snyggt och begåvat framfört. Rakt i ansiktet.

För Frk. B. Fricka blev Selvhenter nominerade till Nordic Music Prize 2012. Bandet har avverkat spelningar på Roskildefestivalen och på festival i Österrike, gjort en turnésväng i Japan, spelat på Inkonst i Malmö och besökt Island.

Jag ordnade en tid för Skypesamtal med ena trummisen Anja Jacobsen för att ta reda på hur allt startade.

Var kommer titeln på albumet, Frk. B. Fricka, ifrån?
– Det är namnet på en kvinna från Island. Hon jobbade med att sälja torkad fisk. Vi bodde i hennes hus när vi spelade på Airwaves-festivalen för några år sedan. Vi förstod inte varför det luktade så konstigt i huset. Den sista dagen vi bodde där hittade vi ett stort parti med torkad fisk under trappan. Det var hennes »förråd«. Det visade sig att hon gick runt till äldre i Reykjavik och sålde fisken och på så sätt höll hon liv i hela elektronika- och avantgarde-scenen i staden.

Okej… genom att sälja fisk?
– Ja.

Hur träffade ni henne?
– En av våra kompisar kände henne och hon erbjöd oss att bo i sitt hus så att vi hade någonstans att sova under festivalen.

Men hur höll hon liv i elektronikascenen genom att sälja fisk?
– Den kunde inte överleva på egen hand så hon fick pengar för att ge ut album med banden som utgör scenen, däribland ett av de legendariska isländska avantgarde-banden. Nu kommer jag inte på vad de heter…

Det är en jävla bra historia, är den sann?
– Ja.

När startades Selvhenter?
– Violinisten, trombonisten och saxofonisten startade bandet runt 2006. Två år senare kom jag med i bandet och även en annan trummis. Sedan slutade den andra trummisen och Jaleh ersatte henne strax därpå.

Hur träffade du Sonja (saxofon) och Maria (violin)?
– Sonja och jag hade spelat ihop i ett annat band i runt tio år. Jag kände Maria som spelar trombon från musikscenen i Danmark. Violinisten träffade jag genom dom.

Så den danska musikscenen och undergroundmusiken är det ni har gemensamt?
– Ja. På de mer experimentella konserterna brukar man möta samma sorts människor.

Vad var intentionen när ni blev ett band 2008?
– I början var det att utforska oljudsstrukturer i musiken med olika effektpedaler och sedan tillkom den rytmiska delen som vi tillförde med trummorna. Målet är att sammanföra alla möjliga slags influenser. Vi har lyssnat mycket på musik från hela världen liksom den klassiska minimalist- och dronemusiken från avantgardescenen, så vi försöker att förena allt det. Och att skapa något som inte är för uppenbart.

På vilket sätt hade effektpedalerna en betydande del för er musik i början?
– Jag var inte med från början, men jag vet att de experimenterande mycket då. Sonja och Maria som spelar violin började använda kontaktmikrofoner vilket de inte hade gjort tidigare. Så det var ett nytt sätt att arbeta – att utforska vad de kunde göra med sina instrument och vilka pedaler som bidrog med vilka sorts effekter. Det var en inspiration i början.

När du gick med i bandet och tillförde trummor tillsammans med Jaleh, vilken tanke hade du med det rytmiska?  
– Vår tanke var att spela på ett sätt som kompletterade varandra. Att vi spelade rytmer som inte var exakt likadana, men som fyllde ut utrymmet emellan våra trummor. Vi gillade också det polyrytmiska, och att gå in och skapa en hård och stark takt tillsammans när vi tycker att det passar.

Jag har försökt att översätta namnet Selvhenter och har bara fått förklaringen »ladda ned«. Stämmer det?
– Nej, det gör det inte, haha. Det är roligt för det verkar inte finnas i Norge och inte heller i Sverige. Det måste vara ett danskt ord. Det kommer från när man spelar ett bollspel när du är liten, det kan vara både fotboll och brännboll. Om någon kastar eller sparkar bollen för långt så ropar de andra »selvhenter!«. Det betyder att den som kastade måste hämta bollen själv.

Jag tror inte att det finns något sådant ord på svenska.
– Några personer från Norge som jag träffade tyckte att det verkligen var djupt, att man »måste hämta den själv«, haha.

Ni är en del av ett konst- och musikkollektiv som heter Eget vaerelse. Kan du berätta lite om det?
– Det startades av medlemmarna i Selvhenter. Vi behövde en plats och kanal, både på internet och även där vi kunde ge ut skivor. Vi har även andra projekt som vi driver. Så på Eget vaerelse kan vi släppa det vi gör såväl solo som med andra band och med Selvhenter.

Så det finns olika band som ger ut sin musik på Eget vaerelse?
– Ja, vi har till exempel Valby Vokalgruppe, som jag leder och sjunger och spelar keyboard i. Maria Bertel har ett soloprojekt som heter Ymers Pizza och Maria Diekmann har ett band som heter Diekmann. Hon har en bakgrund i konstvärlden så hon gör ljudkonst i det projektet.

Hur många personer är involverade i Eget vaerelse?
– Det är egentligen bara vi fem i Selvhenter, samt två andra tjejer i Valby Vokalgruppe. Det är vi fem som står bakom Eget vaerelse.

Kombinerar ni musik med konst och utställningar och performance?
– Bara Maria Diekmann är inne på performance och liknande saker, medan vi andra är musiker och kompositörer. Vi gör omslagen själva och även hemsidans utseende, vi sätter inte upp några utställningar.

Du bor i Berlin medan resten av bandet befinner sig i Köpenhamn. Hur repar ni och skriver låtar?
– Jag åker mycket fram och tillbaka, jag är väldigt ofta i Köpenhamn. Låtskrivandet har utvecklats en del. I början gjorde vi det väldigt mycket som ett kollektiv, vi jammade och jammade och formade musiken utifrån det. Men vi upptäckte att det går mycket snabbare om någon kommer med en idé och de andra får komma på själva vad de vill göra inom den idéns ramar.

Och ni utvecklar idéerna när ni träffas och repeterar?
– Ja, då är det fokuserat.

Vad gör du i Berlin?
– Jag komponerar för Valby Vokalgruppe och håller även på att starta ett soloprojekt.

Ett projekt som är kopplat till Berlin?
– Det har faktiskt mer att göra med Köpenhamn. Men anledningen till att jag är i Berlin är att det är enklare att fokusera och bara inrikta sig på att arbeta här. I Köpenhamn försvinner tiden, åtminstone är det så för mig. Jag får aldrig gjort det jag ska. Men här kan jag verkligen koncentrera mig och komponera.

Komponerar du på ett klassiskt sätt, som till Valby Vokalgruppe?
– Ja, det är ofta något med noter, text och tydligt definierade roller. Men vi arbetar även med improvisation.

Så du har en bakgrund i klassisk musik och är skolad musiker?
– Inte så mycket klassisk musik, men jag har lärt mig att läsa noter och skolat mig. Men jag har inte studerat på någon musikskola, det är Maria Bertel som gått på musikskola. Jag gick på ett musikgymnasium där jag lärde mig de grundläggande grejerna.

Arbetar ni mycket med improvisation i Selvhenter eller »planerar« ni låtarna i stor utsträckning?
– När någon har en idé så börjar vi improvisera och experimentera med den och alla letar efter sin roll. Därefter planerar vi den mer i detalj, och försöker ta reda på om vi kan ha egna partier i låten och hur den ska arta sig. Det gör vi kollektivt.

Hur viktigt är improvisation för er musik?
– Det är väldigt viktigt. Vi försöker alltid ha en dörr öppen i varje sång så att det finns en möjlighet att ta den någon annan stans om vi vill live. Det finns alltid en möjlighet att improvisera och jamma.

Brukar ni göra det live?
– Ja, men det är en stark ram. Ibland håller man sig till den ramen och ibland improviserar man mer eller mindre. Det finns alltid ett tydligt element av improvisation. Ibland är en låt bara en improvisation och vi vet inte vad som kommer att hända, mer än att den kommer att sluta i ett specifikt trumparti.

Hur känns det att bara släppa allt och ta den möjligheten?
– Det är väldigt skönt. Det är något vi har arbetat mycket med, vi har arbetat medvetet med hur vi improviserar. Vi hatar alla den sortens improvisation när alla väntar på att en person ska börja improvisera och håller tillbaka. Vi arbetar istället efter att när man kommer in i ett parti så är man konsekvent och håller sig till det man gör ända tills partiet ändras av sig själv. Så att vi inte påverkas för mycket av det medvetna och att tanken börja styra musiken. Att följa en tydlig impuls som man avbryter när den är över.

Tycker du att viss improvisationsmusik, inom till exempel jazz och experimentmusik, är för begränsad av att man väntar på att en musiker ska göra sin grej och när den musikern är klar så tar nästa vid?
– Ja, det tycker jag. Men jag kan inte säga att det är så för en specifik genre för det finns så många olika undergenrer och stilar inom improvisationsmusiken, och olika sätt att göra det. Men över lag blir jag väldigt irriterad när någon inte spelar på sitt instrument, ungefär som en sångare som viskar hela tiden istället för att sjunga. Man bara: »börja spela!«

När man lyssnar på albumet, och även den tiotummare ni släppt, så hör man referenser till minimalister som Steve Reich jämte mer friformsartade artister som John Zorn och även punk och metal. Vilka är era influenser?
– Det finns mycket. Det är frijazz som Ornette Coleman och Alice Coltrane, krautscenen, afrikansk slagverksmusik, östasiatisk gongmusik, rituell transskapande musik, minimalismen med Steve Reich och Morton Feldman, punk och rock som Led Zeppelin, dronemusik och band som Earth och Sunn O))) och noise. En sak som är intressant är att om man ser till vår instrumentation så är det alla delar som ingår i en klassisk symfoniorkester. Vi har blåset, stråkarna och slagverket. Vi kan sätta på förstärkarna och ha ett uttryck och sedan kan vi stänga av dem och ha ett mycket mer klassiskt uttryck eller jazzartad känsla.

På albumet är ni mestadels förstärkta och elektriska. Så den akustiska sidan av Selvhenter kommer i första hand fram när ni uppträder live?
– Ja, det är några låtar på albumet som är akustiska men det är främst den förstärkta, elektriska som gäller. Vi använder den akustiska mest för att pausa och vila öronen när vi spelar live. Både för oss men även för publiken. För när vi sedan kommer tillbaka med en stark elektrisk version så har den en ny ton och mening, när du rensat öronen. Då blir det ännu mer galet än innan.

Så det är viktigt för er att inte bara bygga en ljudvägg som pågår genom hela konserten, utan att inkludera några luftfickor?
– Ja, det brukar funka väldigt bra. Men ibland går det väldigt bra att köra ett larm rakt igenom hela konserten också.

I ett videoklipp på er hemsida från en konsert i Århus förra året så inleder ni med att spela ett ganska ritualistiskt slagverksparti på cymbaler som ni lagt på scengolvet. Gör ni det ofta live?
– Ja, vi har gjort det ganska mycket. Det är ett annat sätt att bryta av från wall of sound-strukturen, att spela ett slagverksparti. Ibland har jag och Jaleh spelat på träblock och andra truminstrument.

Är det den »akustiska delen« av trummandet?
– Ja.

Jag tycker att det finns en humoristisk sida hos Selvhenter också, dels på era omslag och flyers men också i låttitlarna. De heter saker som »Æbler och pærer«, »Hvid dværg« och »Dödsjazz«. Vilken betydelse har humor för det ni gör?
– Jag tycker det är viktigt för oss att inte bli för självupptagna, det är alltid viktigt att ha humor när man uppträder på en scen och gör musik. Genom låttitlarna uttrycker vi det. Så de är medvetet roliga.

Hur kommer ni på dem, som »Hvid dværg« till exempel?
– Några av dem uppstår i musiken, som att man känner att en låt håller på att implodera. »Hvid dværg« till exempel kommer från uttrycket »white dwarf« som är den vetenskapliga beteckningen på en stjärna som håller på att dö och som exploderar inuti sig själv. Så låten talar för sig själv.

– När det gäller  »Æbler och pærer« så kanske du hör att det är två olika rytmer i den låten. En del av bandet spelar en rytm och den andra delen av bandet spelar en annan rytm och vid en punkt möts de. Så en får den andra rytmen och den andra får päronen under ett parti i låten. Det är i och för sig inte så roligt, när jag tänker efter, haha.

Titeln »Dödsjazz« känns som en väldigt passande beskrivning för det ni gör.
– Ja, det stämmer. Det var en kille från Norge som kom på den titeln. Han hade en klubb som han bokade band till och den här klubben skulle bara boka artister som spelade »dödsjazz«. Jag tyckte det var en så bra beteckning på det vi gör så jag berättade det för de andra i bandet och det blev namnet på den låten.

Brukar ni säga det när folk frågar vad ni spelar? Att svaret är »dödsjazz«?
– Det gör vi faktiskt inte, men jag ska börja göra det. För det är alltid svårt att berätta vad man gör och jag hatar att börja prata om genrer så jag kanske bara ska säga det.

Vi har pratat lite om era omslag och er visuella sida. Jag tycker att det är ganska kollageartat och lite dadaism över det. Vem eller vilka gör omslagen och affischerna i bandet?
– Vi är faktiskt alla involverade i det. Det var främst jag och Maria som spelar violin som gjorde omslaget till albumet, men vi bidrog alla till det. Flyers har Sonja, Jaleh och Maria som spelar trombon gjort så alla arbetar med det.

Arbetar ni alltid så med det estetiska, att alla bidrar?
– Ja, vi är väldigt demokratiska så vi delar verkligen upp arbetsuppgifterna. Ibland gör någon flyers, nästa gång någon annan. Det beror på vem som har tid.

Förutom albumet och tiotummaren har ni släppt en skiva som heter Lun elegance. Är det en CD eller EP?
– Det är en CD i ett litet format, det var innan vi trummisar kom med i bandet, den är bara med violin, trombon och saxofon.

Så musiken på den är inte lika rytmisk som det ni gör nu?
– Jo, det är rytmiskt men det är mer noise, det är oljudet som skapar rytmerna på den skivan.

Ni ska spela i både Danmark och i Europa nu i april. Har ni märkt att intresset för er musik har växt den senaste tiden, med tanke på albumet och nomineringen till Nordic Music Prize?
– Jag vet inte hur stor betydelse den nomineringen har haft. Jag tror att det var innan det som intresset började växa. Det var en kille som heter Tony från Belgien som har en skivbutik som heter Instant Jazz, han började hjälpa oss att boka spelningar i Belgien och Holland. Sedan hade vi en annan spelning i Berlin i december där vi fick ytterligare en bokare kopplad till oss, Planet Rock, i Tyskland. Så det har växt under det senaste året. Många har nog hört talas om nomineringen men jag vet inte hur mycket sådant betyder. Jag tror att spelningarna är det viktiga, varje gång vi har uppträtt live har vi fått väldigt bra respons och åtminstone två nya spelningar efter det.

Ni attraherar både en publik från jazz och det experimentella lägret och en mer utpräglad rockpublik, nuförtiden brukar ju de skarorna blandas.
– Ja, vi är både inne på jazz- och improvisationsbiten och kan även uppträda på rockfestivaler, det är väldigt behändigt på så sätt.

Är det någon skillnad mellan de två publikerna vad gäller respons och på vilket sätt de interagerar i musiken?
– Ja, det är en väldigt annorlunda atmosfär på en festival som Roskilde jämfört med en festival i Wels i Österrike (Music Unlimited). Den sistnämnda anordnas av en kille som arrangerat festivalen under tjugofem år. Så det är samma publik som kommer dit och alla är gråhåriga och sitter ned. Inte så livlig publik.

Hur är det att spela en sådan högljudd och kraftfull musik som ni gör för en publik som sitter ned och är ganska tysta?
– Det var som när vi spelade i Japan. I Danmark lever publiken om väldigt mycket, de skriker och applåderar. Men i Japan var de väldigt tysta, de klappade lite efter varje låt och då tänkte vi att de inte gillade oss. Men sedan fick vi reda på efteråt att de verkligen uppskattade det och lyssnade intensivt. Så vi får helt enkelt vänja oss vid att viss publik är väldigt lågmäld, men det behöver inte betyda att de inte gillar oss.

Det kan vara en intressant reaktion också, att man fattar först efter konserten att de gillade det?
– Ja, och det är utmanande. Det krävs att man är professionell på scenen och håller uppe en bra anda och fokuserar på musiken istället för att tappa fattningen för att man inte vet vad de tycker. Det krävs erfarenhet att bara fokusera på att spela, oavsett vilken reaktion publiken ger.

Har ni fått negativa reaktioner någon gång?
– Bara när folk tycker att det är för högt, och då brukar de lämna lokalen.

Selvhenter kommer att spela in ett nytt album i augusti som är tänkt att släppas nästa år.
Eget vaerelse
Lyssna på Frk. B. Fricka.
Mer info om Selvhenter här.

Jag gillar Dylikt. Det är rörigt på ett motiverat sätt. Erik Hansson har en tanke bakom varje stilbyte och är framför allt skicklig. Han tappar inte bort sig i instrumentala jampartier och oljud utan behåller ett fokus, även när musiken rasar ihop i ett enda kaos av saxofoner och elektroniskt larm. Att han ger sina låtar titlar som »Swing it!!1 naturalists«, »Failed verfremdungseffekt« och »TETRIS« gör inte saken sämre.

Nu är Dylikt aktuella med EP:n 5 387 819 708 359 882 641 Choices och i samband med det en video till låten »Beach curl«. Gjord av Kevin Luna, som även står bakom videor med Invader Ace och Dirty Beaches. En video som vi premiärvisar här nedan.

I kväll har ni möjlighet att se Erik Hansson och hans medmusiker (enligt uppgift bland andra en grungegitarrist, en folkviolinist och en funkbasist) när Gavin och Mother ordnar releasefest för Ep:n på restaurang Landet i Stockholm.

Dörrarna öppnar 20.00. Mer info om festen här.

Tiden går och tristessen och händelselösheten som det innebär att följa ett soundcheck infinner sig. Så kommer Tony Allen tillbaka, sätter sig bakom trummorna och spelar en låt med bandet. »Ijo« från albumet Secret agent från 2009. Det låter fantastiskt. Tajt, kristallklart och nervigt. Blåset, takten och sången av körvokalisten Audrey Gbaguidi förenas i den coolaste dansmusik som går att hitta i ett bandformat.

Tony Allen sitter bakom trummorna och ser nästan nonchalant ut. Han vispar runt med sina trumpinnar på ett så avspänt sätt att det inte ser ut som att han spelar på allvar. Men precisionen är total, takten grundmurad.

Jag har spelat trummor i drygt 20 år. Jag har lyssnat på afrobeat i 6-7 år. Tony Allen borde vara en självklar influens. Men han har inte haft någon avgörande betydelse för mitt trummande. Spelstilen är för egen och raffinerad för det. Det är nästan omöjligt att plocka isär den och försöka härma hans takter och groove. Tony Allen har genom sin karriär mejslat fram en stil som bara kan vara hans egen.

Istället har jag inspirerats av musiken han varit involverad i. Som Fela Kutis band Africa 70. Eller soloalbumen. Eller de projekt Tony Allen medverkat i tillsammans med Damon Albarn under 00-talet. Eller det lysande samarbetet med den finska saxofonisten Jimi Tenor på Inspiration information 4, den fjärde volymen i skivbolaget Struts albumserie. Lättheten i slagen, det rörliga tempot och den mångfacetterade rytmen går igenom det mesta. Det är legendariskt och oavbrutet nytänkande.

När jag träffar Tony Allen tycker han att det är synd att jag inte haffade honom när han var bakom scenen. Då hade det funnits mer tid. Nu vill han tillbaka till hotellet innan konserten. Men i tio minuter hinner vi prata.

Din spelstil, som karaktäriseras av de dubbla baskagge- och virvelslagen, är väldigt typiskt för dig. Man hör direkt när det är du som spelar. Hur utvecklade du den stilen?
– Jag ville försäkra mig om att jag spelade som mig själv så därför utvecklade jag mitt eget sätt att spela. Hur jag utvecklade den? Jag vet inte om jag kan ge ett svar på det, jag ville helt enkelt inte vara som andra trummisar. Jag kan inte hela tiden använda mig av samma sorts baskaggeslag. Felas musik hade inte det…

Utvecklade du dubbelslagen efter Fela?
– Det gjorde jag när jag spelade med Fela.

Jag är trummis själv och har försökt spela med de dubbla slag du gör, men det är nästan omöjligt.
– Det är en kultur och hur man relaterar till saker och ting. Jag blir uttråkad av att spela raka slag, det gjorde jag när jag började spela trummor. I highlife-musiken till exempel. Men i Felas musik fanns det möjlighet att spela med dubbla slag. Och det har jag gjort ända sedan dess, fast i olika mönster. Det är inte samma dubbla slag varje gång, det varierar.

Varför blev du trummis?
– För att jag ville spela trummor, det är det instrument som jag älskar så mycket.

Du tycker om att slå på saker?
– Yeah. Det är väldigt intressant att ha ett antal saker framför dig och du måste få det att se ut som att det är ett objekt och inte många olika.

Så det är utmanande att ha alla dessa delar istället för en sak, som gitarr eller bas?
– Jaja, alla vill spela gitarr, bas eller sjunga. Alla vill vara längst fram, men jag ser det inte så. Jag kan vara långt bak på scenen men ändå längst fram, om du förstår.

Ja. Utan trummor finns det inget tempo, ingen rytm i en sång, det är ingen riktig låt. En trummis har ett stort ansvar. Så egentligen, borde inte trummisen vara längst fram?
– Jo, verkligen. Det är en gåta att man placerar trummorna långt bak. Ta bort trummor från mycket av dagens musik, som hiphop, funk och rock, och du kommer inte att höra något. Musiken kommer att tappa allt. Trummor utgör fortfarande grunden i huset.

Men borde inte trummor därför ha en högre status än gitarrer och bas?
– Det beror på. På det sätt trummor är komponerade inom den västerländska musiken innebär det att de inte får en framskjuten position, för musiken är inte skriven så. För mig är det exceptionellt dock, jag måste höra och se vad som händer. Det kan jag inte göra om jag sitter långt bak.

Du sitter högre än resten av bandet, på den här scenen sitter du på en liten plattform med trummorna och har utsikt över scenen.
– Ja, jag vill inte bara höra mig själv utan alla på scenen. Jag spelar inte för mig själv ensam, jag spelar och samspelar med vad som händer runtom mig.

Förutom Fela har du spelat med ett stort antal andra artister, som King Sunny Adé, Zap Mama, Damon Albarn och Sébastian Tellier. Vilken artist har varit mest spännande att samarbeta med?
– Det är Damon. Jag har gjort många samarbeten men han är bäst.

Varför då?
– Han närmar sig musik på ett annorlunda sätt, han är ingen one way guy. Han försöker alltid göra saker på ett annat sätt, han utmanar och ifrågasätter hela tiden. Jag tycker han är väldigt intressant.

Nu spelar ni i projektet Rocket Juice & The Moon.
– Ja, vi byggde det tillsammans, han, jag och Flea (i Red Hot Chili Peppers), innan vi bjöd in andra artister. Vi startade det i slutet av 2008 och i år kom det ut i form av ett album.

Vad är målet med projektet?
– Det är inte så mycket ett koncept, det var mer att jag, Flea och Damon ville göra något tillsammans. Och så gick vi in i studion och så var vi tvungna att få det färdigt. Så jag åkte fram och tillbaka från Paris, Flea åkte tillbaka till USA och Damon var i London. Så den spelades in på lite olika platser, och i år förverkligades det hela.

Under 80-talet utvecklade du afrofunk, en musik som blandade elektronika med dub, r’n’b och rap. Vad var det du saknade i musikvärlden under den perioden?
– Jag gjorde det för att jag inte ville förbli på en och samma plats musikmässigt. Musik är en väldigt bred konstform, det finns olika influenser från olika håll i världen. Jag ville inte stagnera, jag var tvungen att upptäcka annat. R’n’b och hiphop var det som hände då, så varför inte använda de stilarna tillsammans med afrobeat? Så länge jag inte försöker spela samma takter som i r’n’b och hiphop, så varför inte? Afrobeat kan förenas med all musik.

Du har spelat trummor i nästan hela ditt liv, gör trummorna alltid det du vill att de ska göra eller är det kämpigt ibland?
– Kämpigt?

Ja, är det jobbigt att spela någon gång?
– Nej, det blir aldrig det. Jag har spelat trummor i över 50 år nu och det är en del av mig själv. Jag blundar och spelar och så flyter det på, jag upplever det aldrig som jobbigt. Det är lustfyllt så länge musiken jag spelar är tillräckligt rik. Jag vill inte spela med något skitband eller skräpmusik och svettas.

Jag stammar fram något om att jag då vill kika lite till. Det kanske finns flera skivor jag kan tänka mig…

Tjugofem album senare bestämmer jag mig för att det får räcka för den här gången. Fortfarande lätt chockad reser jag mig från backarna på golvet, nickar mot kassörskan i andra änden av butiken, pekar lite på skivorna och går ut. Jag känner mig som en av killarna i antipirat-videon, den som brukar visas i början av hyr- och köpfilmer. Han som bara kliver in i affären, grabbar tag i en film och säger ”jag tar den här också”.

Det intressanta här är inte att det finns en skivbutik i Örebro som det tydligen går så dåligt för att de uppgivet bara skänker bort en massa vinyl. Det mesta i affären är naturligtvis inte gratis, utan bara sådant som de inte tycker att de kan ta betalt för. Det intressanta är vad det är de värderar så lågt: Sentida balladalbum av Diana Ross, bortglömd new wave av androgyna tyska ynglingar – repor kan förekomma – och några Village People-album. Det vanliga.

Men så finns där också ”Fresh fruit in foreign places”, Kid Creole and The Coconuts andra album.

Jag vet inte hur bra koll skivbutiksägarna, vars nisch är hårdrock, har på August Darnell, alias Kid Creole. Kanske är det välbekant skåpmat för dem. Men tanken är lite roande: en prissättare googlar lite halvstressat fram Kid Creole och möts av en färgglad, hattbärande och mustaschprydd herre, lustigt poserande med tre exotiskt klädda kvinnor.

Det är en visuell syn som kan få Village People att framstå som rätt jordnära. Att de två grupperna hamnar i samma prisklass i skivhyllan är inte särskilt konstigt. Hela grejen kan lätt kännas lite… för mycket.

Den känslan dröjer sig kvar även då man bekantar sig med musiken, åtminstone efter de första lyssningarna. Kid Creole framstår som en entertainer som blandar stilar gränslöst och som omfamnar kitsch som om det vore hans förstfödda barn. Men vi har inte att göra med en hippare version av Hoffmaestro, utan en av popmusikens stora excentriker och mest öppensinnade inspiratörer.

Allt startar med Dr. Buzzard’s Original Savannah Band, ett band som August Darnell bildar 1974 med sin ett år äldre halvbror Stony Browder Jr. Stony står för låtskrivandet medan August skriver texterna. Men lillebrorsan suger girigt upp all musikalisk kunskap från sin mentor – den ska senare komma till stor nytta i Kid Creole and The Coconuts.

Dr. Buzzard’s Original Savannah Band är ett mycket svårkategoriserat band. De hämtar sin musikaliska inspiration från varhelst de har lust – redan i den gränslösheten finns något provocerande och utmanande. I dag, med utbredd postmodernitet och ständigt nya hybrider av popmusik, är det inte så uppseendeväckande. Men i grunden vill de flesta förstås veta var de har saker och ting.

Vi älskar att placera människor och konst i fack. Och så dyker en grupp upp som doppar tårna i alla möjliga respekterade och orespekterade traditioner. Dr. Buzzard blandar storband, Tin Pan Alley, ”Singing in the rain”, latinska och afrikanska rytmer, 30-tals-Hollywood, glamourdisco och Hawaiidrinkar som om det är varje människas fulla rätt att göra så.

Och det är det ju.

Dr. Buzzard’s självbetitlade debutalbum är trots det ingen ogenomtränglig röra. Musiken är skickligt komponerad och den flyter på naturligt. Låtarna är inga bagatellartade hyllningar till andra genrer, de är för självständiga och moderna för att vara det. Utmärkande är också August Darnells fyndiga och väloljade ordsmideri. Mitt i det tjusiga partyt hittar vi rader som ”I’ll grow a tail or two for you, spend the rest of my days locked up in the zoo” och “now our sun must rise, with her bag of tricks, cheats and dirty lies”.

Detta är genomgående för Darnells karriär: tittar man närmare på hans uppenbarelse ser man inte sällan ett ironiskt, rent av cyniskt leende.

Det är sent 70-tal. För en ständigt nyfiken New York-artist som August Darnell är det oundvikligt att inte hamna mitt i den kokande discon. Kontrakt skrivs med nystartade ZE Records, hem åt experimentella postpunk-akter som Suicide, Lydia Lunch och James Chance & The Contortions. Men det hippa skivbolaget producerar också en hel del egensinnig underjordisk disco, vars premiärspelningar ofta sker på klubben Paradise Garage.

August Darnell är med och producerar några av de absolut bästa och mest märkvärdiga discolåtar under denna period.

Som Don Armando’s Second Avenue Rumba Bands version av ”I’m an indian too”. En låt ursprungligen från Irving Berlins 40-talsmusikal ”Annie get your gun”. Med en text där ett antal indianstammar nämns och där sångerskan i refrängen slår fast att hon minsann också är indian. Konstigare än så är det inte. Men i den för discon så typiska love on the dancefloor-tematiken är det konstigt nog. När Darnell håller i pennan finns det ingen plats för de vanliga klichéerna.

”I’m an indian too” är en låt man måste närma sig med försiktighet. Det finns en reell risk att man kommer ha dess smittande beat och bisarra text på hjärnan för all framtid redan efter en första lyssning.

Här finns även Cristinas oborstade tolkning av Peggy Lees ”Is that all there is”. En låt som blaséartat tar oss igenom nattlivets tristess och kärlekens (ibland väldigt oangenäma) äventyr. Erfarenheten för med sig en slutsats: ”Is that all there is? Then let’s keep dancing.” Jag lyssnar på låten och tänker att ja, det är klart att August Darnell ligger bakom den här.

Syrligheten känns igen från Kid Creoles hit ”Annie, I’m not your daddy”. Medan Michael Jackson förnekar sitt faderskap i ”Billie Jean” med att desperat upprepa ”but the kid is not my son” viftar Darnell i ”Annie…” bort saken. Han sjunger: ”If I was in your blood, then you wouldn’t be so ugly”. Detta till lätt och gladfunkig pop. Det sarkastiska stråket mitt bland alla medryckande lustigheter kan knappast ha kommit från någon annan än August Darnell.

Darnells allra största stund som discoproducent och låtskrivare sker i studion tillsammans med r’n’b-gruppen Machine. ”There but for the grace of God go I” berättar historien om ett par föräldrar som flyttar från Bronx kulturella smältdegel till ett för sin dotter säkrare ställe ”with no blacks, no jews and no gays”.

Den missriktade omtanken slår helt fel och dottern – som från första början inte vill flytta – rymmer hemifrån och lämnar föräldrarna i olycka. Det är, för att låna discoförfattaren Peter Shapiros ord, ”disco’s finest morality play”. Låten har dessutom ett så drivande beat, en så maffig kör och en så fängslande syntslinga att man knappt vet vad man ska göra av kroppen. Så här intensiv och angelägen lät sällan discon. ”There but for the grace of God go I” är utan vidare en av genrens absoluta höjdpunkter.

Men August Darnell är redo att gå vidare. Det är dags för honom att starta sitt eget band, Kid Creole and The Coconuts. Det är egentligen först nu som han får internationell uppmärksamhet, först nu som hitsen börjar trilla in. Som Kid Creole fortsätter han på Dr. Buzzards inslagna bana med musikaliska hybrider och mutationer (Darnells eklekticism representerar för honom ett globalt samlevnadsideal). Men denna gång med mindre fokus på storbandsjazzen och mer på karibisk musik. Hela tiden med dansvänlig popmusik som grund.

Mer än någonsin tidigare blaffar Darnell på med allt möjligt. Liveshowerna från den här tiden är smått hysteriska och den estetiska såväl som den musikaliska laissez faire-inställningen skulle lätt ha kunnat sluta i katastrof. Men återigen finns det en träffsäkerhet i karaktärsskildringarna, en mer eller mindre subtil social kommentar i de återkommande referenserna till etnicitet, och en formuleringsglädje i de humoristiska texterna.

Jag lyssnar på min nyinköpta vinyl och hör:

”I don’t believe in integration, just to achieve miscegenation, don’t offer me renumeration, I don’t belive in acclimation […] I don’t belive in propagation, just to achieve café au laiton, don’t offer me emasculation, I don’t believe in deprivation.”

Stephin Merritt har lite att jobba på här. När man lyssnar på August Darnells texter blir man inte förvånad över att han har en magisterexamen i engelska.

En annan orsak till att Kid Creole and The Coconuts lyckas framstå som något mer än bara lustigkurrar är att Darnell ser till att omge sig med kompetenta musiker. I en intervju med magasinet Blues & Soul säger han att det är väldigt svårt att hitta musiker som har den öppenhet och skicklighet som krävs för att kunna spela olika stilar.

Han värderar inte den ena genren över den andra. Kan du – och vill du – spela reggae, calypso, pop och disco? Och kanske några musikstilar till, om vi skulle bli på det humöret? Bra, då är du välkommen i bandet. Darnell letar noga och hittar vad han söker.

Sedan har det bara fortsatt att rulla på. Energin har aldrig falnat. Han har spridit sin musik genom decennierna och det senaste albumet, ”I wake up screaming”, kom för bara ett knappt år sedan. Han är lite äldre nu och nyfikenhet leder inte alltid till fantastiska låtar. Men vill man bli på bra humör är Kid Creole fortfarande ett av de säkraste korten.

Just det faktum att han varit verksam hela tiden, att han lustfyllt fortsätter med sitt utforskande av musik, är för mig en lika stor inspirationskälla som musiken i sig. Det går att behålla nyfikenheten.

August Darnell är inte en av de artister som jag håller högst, om jag ser till hög och jämn kvalitet på produktionen. Däremot älskar jag att han finns på ett sätt som jag inte känner för många andra av pophistoriens ikoner. Hans sätt att utmana stereotyper och leka med dem, att blanda skoj och allvar – han är som ett vandrande långfinger till alla som tycker att man i största allmänhet bör hålla sig på sin plats. Att den uppriktiga konsten måste se ut och låta på ett särskilt sätt.

Istället får vi en etniskt mångfacetterad man som går runt och leker att han är en dansant partyblandning av Cole Porter och Humphrey Bogart. Fy fan! Ja, fy fan vad bra!

August Darnell bor numera i Sverige, i Stockholm tror jag. Om ni ser honom, hälsa gärna från mig. Han har påverkat mig mer än de flesta.

Och ni får gärna ge honom en tia för vinylen.

17 August Darnell-relaterade låtar

Kid Creole and The Coconuts – I do believe

Kid Creole and The Coconuts – Blow me up

DN uppmärksammar i dag gruppen med både intervju och recension, och det känns på alla sätt välförtjänt. För Dan Berglund är en skicklig basist som, liksom Esbjörn och forna bandkollegan och trummisen Magnus Öström, vågar ta flera kliv utanför jazzgenren för att utforska mer svårdefinierade territorier.

Jag har tyvärr inte lyckats få tag på albumet än, men av recensionerna att döma (såväl DN som SVD ger höga betyg) och ljudklippen på bandets Myspace-sida så låter det mycket intressant. Tidiga Pink Floyd och postrock som Tortoise nämns bland referenserna och det ligger mycket i det. Det finns något både oborstat psykedeliskt och oväntat experimentellt över ljudklippen. Samtidigt ges det inte bara utrymme för stökiga gitarrer utan även mer återhållna partier som ger intrycket av en skiva som både går att tänka och headbanga till.

Den 30 januari spelar Tonbruket på Strand i Stockholm.