Språket är rikt och okonstlat. Merons röst är varm och fokuserad. Den håller uppmärksamheten på spänn. Det är en röst som rymmer många historier.

»För evigt – Epilog« var den första texten som Meron Mangasha fick publicerad. Efter det har han medverkat på Lilla Namos album Tuggare utan gränser. Men framför allt har han släppt två texter i eget namn, »En väpnad konflikt« och »Blått blod«. Det är monologer som är personliga och eftertänksamma i en tid där eftertänksamhet har blivit en bristvara. Mack Beats står för musik och beats och regissören Senay Berhe har gjort två avskalade videor. Videon till »Blått blod« är inspelad längs tunnelbanans blå linje i Stockholm, en sträcka Meron ofta åker till och från sin bostad i Tensta.

Just nu är Meron Mangasha aktuell med HMSV, Hjältar Mot Sin Vilja. En duo som han har tillsammans med rapparen Henok Achido. I HMSV möts Merons röst och Henoks rap och bildar en hiphop-lyrik som är poetisk och laddad. Musiken är långsam och beatsen dämpade. 2013 släppte duon låten »Ett tillfälligt för alltid«. Nyligen kom så Känslor & känsla, en ep som producerats av Up To No Good och som imponerar stort med att vara lika djup som samtida.

Jag ringde upp Meron för att ta reda på mer.

När började du skriva texter?
– Det började när jag var liten och min morsa tvingade mig att föra dagbok, då var jag kanske fem år.

Hur kom det sig att hon tvingade dig att skriva dagbok?
– Hon har alltid tyckt att det har varit viktigt med språk och sådant. Den är ganska kul att läsa såhär i efterhand, jag har fortfarande kvar dagboken.

– Jag kom in på skrivandet efter gymnasiet, när jag skulle komplettera mina betyg. Då hade vi en skrivuppgift på folkhögskolan som jag studerade på. Vi skulle skriva ett talmanus för att läsa upp som skulle vara tio minuter långt. Jag och ingen annan i klassen hade gjort något liknande innan. Jag sade till läraren att jag inte kommer att klara av det. Hon svarade att jag fick skriva om precis vad jag ville. Då blev det en text som heter »Om bänkar kunde tala«.

– Den texten fick Fille i Ison & Fille höra via gemensamma vänner. Sedan ville han ha med texten på skivan som de skulle spela in då, För evigt. Jag hade ingenting med den branschen att göra så det var främmande för mig. Men jag tyckte att det var en kul grej så vi testade att spela in texten i deras studio och korta ned den lite. Den blev sju minuter vilket var för långt. Då frågade de om jag kunde skriva något annat som liknade den texten. Det var okej för mig men jag ville lyssna på deras grejer först. De var väldigt känsliga med sitt material.

– Jag fick höra låtar men de var inte färdiga och de ville inte skicka dem på mail för de var rädda att de skulle läcka. Så gick det några månader och jag hade fortfarande inte skrivit något. En kväll bad jag Fille skicka alla låttitlar och sedan satt jag i min säng på morgonen och skrev Epilogen på För evigt (»För evigt – Epilog«). Det var officiellt den första texten av mig som blev publicerad. Det andra som getts ut av mig, det är totalt under tio texter.

Läste du en linje eller kurs för skrivande på folkhögskolan?
– Nej, jag hade bara turen att ha en skön svenskalärare som pushade mig och som tyckte att jag borde skriva mer. Hon tyckte att jag hade något att berätta och hon hade sett hur jag formulerade mig. Det var därifrån man fick lite självförtroende.

– Hon var extra schysst, jag tror att hon fifflade lite med läroplanen. Det var väldigt mycket skrivövningar, hela klassen fick skriva mer än vad de skulle ha gjort annars.

Har du tänkt att ge ut »Om bänkar kunde tala«?
– Jag har inte kvar den, jag vet inte var den är. För några år sedan var det några bekanta till mig som sade att de hade hört den. De hade fått den skickad till sig på msn, så den verkar finnas därute någonstans. Den påminner ganska mycket om Epilogen, den handlar om uppväxt och sådant.

Du har sagt att du inte vill kalla dig för poet. Är det fortfarande så?
– Jag är lite splittrad till det. Tidigare symboliserade den titeln något väldigt specifikt och klassiskt för mig, att det anspelade på något som var fast inom en viss ram. Nuförtiden bryr jag mig inte så mycket om titeln. Oavsett vad jag kallar mig eller vad jag gör så kommer det ändå att vara jag vid slutet av dagen. Det är mina texter som symboliserar mig, oavsett om jag kallar mig för poet, spoken word-artist eller vad som helst. Jag har aldrig gillat titlar.

– Men jag gillar att det nuförtiden pratas om att många rappare kan ses som poeter eller sångare, eller whatever. Titeln har inte samma klang som det haft förut, i alla fall inte i min värld.

Du sade att du inte hade haft så mycket att göra med hiphop-världen innan du kom i kontakt med Ison & Fille. Hade du lyssnat på hiphop tidigare?
– Ja, fast inte så mycket på svensk hiphop. Jag hade lyssnat lite på Ison & Fille men den svenska hiphop som jag gillade när jag växte upp var Ken Rings två första album. De håller jag fortfarande väldigt högt. Det är delvis en nostalgisk grej, att det är kopplat till mycket minnen från förr. Men det jag lyssnade på var främst amerikansk hiphop, det hade jag lyssnat på i många år.

Men du hade inte försökt dig på att rappa eller skriva rim?
– Nej.

Vad tänkte du när du började samarbeta med Ison & Fille då? Fick du blodad tand?
– Det var skönt för Fille, som jag hade mest kontakt med under den processen, var tydlig med att jag bara skulle göra min grej. De ville att jag skulle snacka in texten som jag gör, att jag inte skulle göra till mig eller ändra något. Och då blev det som en monolog. Det var skönt för det kändes som att jag inte gjorde något teatraliskt eller speciellt med det. Och det blev uppskattat, speciellt bland yngre människor.

Vad har du fått för reaktioner från dem?
– Det kändes som att det var många som tyckte att det var för dem, att de kände igen sig. Medan med Hjältar Mot Sin Vilja kanske det är folk i min ålder som känner igen sig i texterna. Hela »Epilog« var som temat för den plattan, det var nostalgiskt, det handlade om uppväxt och sådant. Så det blev en ganska bra avrundning på den skivan. Det jag gör nu är väldigt mycket i nuet, hur jag känner, det är mycket jag.

Jag har fastnat för flera rader i »Epilogen«. Jag gillar framför allt »tomma glas bidrar till tomma konversationer om tomma livssituationer«. Hur kom du på den?
– Det är efter en låt på albumet, »Sena nätter, tomma glas«. Jag skrev texten efter albumets låtlista, varenda låttitel på skivan finns med i texten. Jag vet inte om det är många som vet om det. Det var en nödlösning som blev väldigt bra.

Du fångar ofta en tidsanda i dina texter samtidigt som du lägger dig på ett personligt plan och beskriver kärlek, relationer och vardagssituationer. Har du det upplägget i bakhuvudet när du skriver?
– Jag försöker skriva så öppet som möjligt, men ändå så att det inte bara tilltalar mig själv. Allt jag skriver ska jag kunna stå för. Jag tycker det är ganska billigt när folk som skriver framställer det som att det finns en slags hemlig formel som kan gå hem. Man vet ju vad folk gillar och vad de vill höra. Men det är en större utmaning att skriva direkt från hjärtat och kolla vad som händer.

– Sedan är det absolut ett utlopp som det handlar om, vilket får en att bli väldigt balanserad när man får ut någonting. Det känns skönt att man får med något som man verkligen är stolt över och kan stå för.

Brukar du sätta dig ner och skriva så fort det dyker upp något i ditt huvud, eller hur skriver du?
– Det är lite här och var. Jag skriver aldrig på datorn, bara om jag ska renskriva något. Oftast skriver jag på papper i block. Eller så skriver jag i mobilen, där kan jag skriva ned enstaka rader som fastnat i huvudet och som snurrar runt. Sedan kan jag bygga på det med mer text.

Hur startade HMSV? Kände du Henok sedan innan?
– Ja, vi var vänner sedan tidigare. Det var mycket av en slump. Jag följde med honom till studion när han skulle spela in lite med Up To No Good. De jobbar ju med Lilla Namo också, och när vi var där spelade Namo upp musiken till introt på Tuggare utan gränser där jag sedan var med. Jag kom dit med Henok ytterligare några gånger. Vi hade skämtat lite om det innan att vi skulle göra något tillsammans. När vi hörde beatet till »Ett tillfälligt för alltid« så kollade vi på varandra och bestämde oss för att testa en gång. Det funkade perfekt och det var som en symbios.

Det fanns en kemi där?
– Ja, helt naturligt. Det roliga är att texten till den låten skrev vi separat, jag skrev hemma och han skrev hemma. Sedan när vi träffades och kollade texten tillsammans så märkte vi att vi hade tänkt på samma grejer. Det är talande för projektet i stort, att allt känns väldigt naturligt både vad gäller musiken och skrivandet.

– Nio månader efter det kom hela skivan. Men det var en paus mellan »Ett tillfälligt för alltid« och resten av ep:n. Det var bara tänkt att det skulle bli en låt.

Så ni hade inte tänkt släppa en ep?
– Nej, men när vi märkte att folk gillade »Ett tillfälligt för alltid« fick vi blodad tand. Vi bestämde oss för att köra mer och Alex Peristeris från Up To No Good var också på.

Så under de här nio månaderna skrev ni och gjorde de resterande låtarna på ep:n?
– Ja, men i slutfasen var det mer intensivt. Då var vi i studion i princip varannan dag. Ibland spelade jag in en vers och ibland spelade han in en vers. Det var najs för det satte lite press på oss båda när vi gick in i sångbåset. En gång när de spelade upp Henoks text från titelspåret, »Känslor & känsla«, så tänkte jag »shit, nu måste jag göra bra ifrån mig för han satte den verkligen«. Han kände samma sak när han hörde mig på introt. Så vi pushade varandra på ett väldigt positivt sätt.

– Rent textmässigt är den här ep:n väldigt bra i mitt tycke. Vi ställde mycket frågor till varandra under inspelningen, som »vad menade du i den här textraden?«. Jag tror att det är en del grejer som har flugit folk över huvudet. Men det är bara najs, att man vet att man är kapabel att göra något bra men att det bara är för en själv.

– Hela den här grejen är direkt från hjärtat. Det sade Henok också, att det var rätt tid för oss att göra den här skivan. Det var lite av terapi. Det är väldigt ärligt. Även om man inte vet exakt vad allt handlar om tror jag att folk kan relatera till det över lag.

Musiken och texterna speglar varandra bra, det är ganska mörkt och dämpat rakt igenom. Hur kom det sig att det blev så?
– Det var den känslan vi hade. Vi visste direkt vilken slags musik och stämning vi ville ha av de spår som de (Up To No Good) spelade upp för oss. Musiken och texterna går hand i hand. Det handlar om det tempomässiga också, mitt pratande kanske inte skulle passa på vissa spår. Det blir lite begränsat, även om jag fick köra över vissa trumpartier vilket var najs. Det var inte bara en gitarrslinga som jag pratade över, jag kunde variera mig lite. Det var kul, man lärde sig mycket av det.

Du var inne på att det var lite terapi att spela in ep:n. Hade det mörka något att göra med att det var personliga texter?
– Just den grejen kan jag kan bara tala för mig själv. Jag tror inte att någon av oss mådde dåligt, det var snarare tvärtom. Vi hade en nått en punkt där vi kunde få ut det här på ett bra sätt. Jag tror att det hade märkts om det var två killar som mådde dåligt i texterna. Det här var mer som, »vi har gått igenom det här och det här, och det är såhär vi känner«. Den sista låten är verkligen hoppfull, det är den glada låten. Det är som ett avstamp.

Det är ganska skönt att höra det. För den här klyschan om att man måste må dåligt för att skriva bra grejer är ganska urvattnad.
– Ja, absolut. Det kanske hjälper vissa i skrivandet att må dåligt. Men om jag hade gjort det hade jag bara snöat in mig på en specifik grej, det hade bara blivit dåligt. Jag tror inte att man har ett öppet sinne när man är nere. När vi spelade in detta så var det öppet och ärligt, vi tog det för vad det var. Vi skrev direkt från hjärtat ner till pennan.

Var kommer namnet Hjältar Mot Sin Vilja ifrån?
– Jag och Henok tog en kaffe någonstans och så såg vi en gammal filmaffisch med det namnet, det är en fars från 1915. Det är två snubbar på affischen och jag kollade på den och sade, »det där är vi, vi kör«. Man kanske konstruerar det nu såhär i efterhand, men det känns som ett passande bandnamn. Speciellt när man lyssnar på titelspåret, »Känslor & känsla«. Det förväntas att man är en hjälte i vissa situationer för vissa personer, men att man inte kan vara det hela tiden. Eller att man oftast inte är det, att man aldrig är felfri.

Vad skulle du säga att låten »Känslor & känsla« handlar om?
– Det är lite av ett familjetema. Jag hade inte hört Henoks vers innan vi spelade in den i studion, och den var väldigt personlig. Han har en rad där han säger att han träffade hans farsa första gången vid hans grav, och det visste jag inte. Det har han inte tagit upp med mig trots att vi är nära vänner.

– Just den texten har vi båda ändrat i precis innan vi spelade in den. Eftersom det handlade om familjen så ville vi inte gå in för mycket på detaljer. Vi ville respektera dem runtomkring oss. Men det blev bra ändå.

Du har släppt två andra texter också, monologen »Blått blod« släpptes 2013. Den är lite av en hyllning till tunnelbanans blå linje i Stockholm. Vad har du för relation till blå linjen?
– Jag är uppväxt i Tensta längs blåa linjen, jag bor kvar där. Jag har hängt mycket i Akalla, Husby och Järvaområdet. Texten handlar om de människor som bor där. Att det råkar vara på blå linjen är för att jag kommer därifrån, och sedan drar man den parallellen till kungen. Men jag har inget emot honom (kungen).

Ja, jag blev förvånad när jag såg videon. Man ser inte kungen i bild först, man hör bara någon som pratar. Men det han säger är ganska träffande ändå, oavsett vad man tycker om kungen.
– Ja, jag hittade det klippet på youtube, det är från tiden när han var prins. Jag bad Senay (Berhe, som står bakom videon, reds. anm) att lägga in den biten i videon. Jag upptäckte det i ett ganska sent skede, när Senay höll på att klippa den. Det är bara med i youtube-versionen av videon. Den hamnade även på vårsalongen på Liljevalchs i Stockholm men där är klippet inte med.

Jag har läst att texten är inspirerad av ett citat av poeten Artur Lundkvist, stämmer det?
– Ja, jag hade åkt fel på blå linjen och hoppade av i Näckrosen för att åka tillbaka. Då såg jag citatet på golvet på perrongen, som tunnelbanekonst. Det stod Liv som gräs som tydligen är en diktsamling av Artur Lundkvist och jag fastnade för titeln. Det finns en annan dikt i den samlingen som jag inte kommer ihåg namnet på nu, men i den finns en rad som går »De bor högt ovan marken och spottar ner i trädkronor«. Då tänkte jag direkt på höghus och balkonger, och att han hette Artur. Jag tänkte på blått blod och Kung Artur, ett klassiskt kunganamn. Så jag tog den raden till texten i »Blått blod«.

Har du läst något annat av Artur Lundkvist?
– Nej, jag är dålig på att uppdatera mig på klassisk och samtida poesi. Jag har köpt en första diktsamling, den är på engelska. Det är Langston Hughes samlade verk, en amerikansk poet.

– Men annars kan jag snappa upp rader i musik, i samtal med mina vänner eller från något jag sett. Det kan vara som i min öppningsrad i »Känslor & känsla«, »de slogs om spaden i sandlådan«. Då tänkte jag på folk som det hade gått illa för som hade bott i det området. Och i det fallet hade jag sett två små pojkar som bokstavligen slogs om en spade. Vad gäller Artur Lundkvist så var det första gången jag snappade upp något från en poet, jag hade ingen aning om vem han var innan det. Men han bodde i Solna när han levde.

I videon till »Blått blod« är det inga människor med utan bara tomma miljöer som är filmade längs blå linjen. Vad var tanken med det?
– Om vi hade filmat en massa tanter på ett torg eller en mängd ungdomar som sitter på en bänk så skulle det bara tilltala en viss grupp av människor. Men vi tänkte mer att de platser som vi filmade skulle de människor som bor där kunna känna igen sig i. Det är typiska platser där folk hänger eller går förbi varje dag. Vi tänkte att tittaren skulle ha huvudrollen, att ingen skulle lämnas utanför. Fast å andra sidan är det riktat mot en specifik grupp, vilket är de som bor längs den blå linjen och i de områdena.

De som ser videon ska kunna placera sig själva i miljöerna?
– Exakt. När någon frågar något om »Blått blod« så brukar jag säga att de ska titta på videon, för videon och texten hör ihop.

I din första text som du gav ut, »En väpnad konflikt«, säger du: »det kommer inte med åldern, det kommer med misstagen«. Gör du själv mycket misstag?
– Jag har gjort det. Den låten är den enda låt som jag skrivit när jag varit riktigt nere. Man säger att folk blir visare ju äldre de blir, men det handlar om erfarenheter. Det kan vara folk som har levt i en bubbla och som är femtio bast och inte vet någonting. Sedan kan det finnas fjortonåringar som har upplevt och gjort det mesta och fått visdom därigenom. Det är det som den raden anspelar på.

Vi har varit inne på det lite, men vad inspireras du av när du skriver?
– Det är allt från populärkultur till vardagliga situationer till mina vänner och min familj. Man kan höra lite här och där vad jag har fått grejer ifrån och blivit påverkad av, men på det stora hela är det livet. Det är mycket musik också. Nu på senare tid har det blivit mindre hiphop och mer sång, folk som sjunger. Och då kan det handla om den enklaste raden som triggar igång mig att skriva något.

Har du något exempel på en sådan rad?
– Jag gillar Gil Scott-Heron, han är med i en text på skivan också. Annars kan det vara vadsomhelst. Nyligen lyssnade jag på Arctic Monkeys och en låt som heter »505«. Det är en lugn låt som har vissa rader som är väldigt enkla och effektivt skrivna. Men det behöver inte vara en specifik genre, det är mer en känsla. Och det är så jag vill att folk ska känna och höra när de lyssnar på mina grejer också. Jag vill inte tvinga mig på lyssnaren.

Du citerar Evert Taubes »Flickan i Havanna« i »Blått blod«.
– Ja, jag citerar honom eftersom han anses vara en nationalklenod, men jag har inte lyssnat på honom eller läst hans grejer. Jag har hört den visan, »Flickan i Havanna«, förut. Han kunde säga både det ena och det andra, och om han kunde säga vad han vill så kan jag göra det i mina texter också.

Att det ska finnas olika tolkningsvägar?
– Ja, precis. Oavsett hur duktig eller stor någon är så tycker jag inte att något är heligt. Man får tolka fritt.

Kommer ni att uppträda något med Hjältar Mot Sin Vilja?
– Just nu vet jag inte, men det kommer att komma mer. Inom en snart framtid.

1. Jhene Aiko  »The Worst« »Nice bilmusik som lugnar ner en.«

2. Pharrell Williams – »Happy« »Svår att ogilla.«

3. The Weeknd – »Wanderlust« »Passar perfekt innan man ska ut.«

4. The Notorious B.I.G. – »Juicy« »Tatuerade hans första mening på underarmen.«

5. D’Angelo – »Brown Sugar« »Om man fattar så fattar man.«

6. Nas – »The Don« »En av de bästa rapparna genom tiderna.«

7. Redman – »Whateva Man« »Lyssnat på The Funkdocta Spock sen början av allting.«

8. Swizz Beatz & A$AP Rocky – »Street Knock« »Fakka-ur-musik.«

9. Barry White – »Just The Way You Are« »Kungen av kärlek och romans, kan inte hata på kungen.«

10. Estelle – »1980« »Det är mitt födelse år, plus hennes engelska brytning låter hype när hon rappar.«

Ison & Fille är aktuella med albumet Länge Leve Vi.

Givetvis har vi samlat Isons favvolåtar i en behändig spellista också.

Jag lyssnar på Fatima. Hon fortsätter att presentera så utsökta smakprov från sitt debutalbum att jag tror att vi kommer att få uppleva stordåd från henne när skivan släpps i maj.

Jag lyssnar på Islajas album S U U och John Cale och Terry Rileys trivsamt flippade samarbetsprojekt Church of Anthrax från 1971.

Jag lyssnar på Maya Jane Coles kommande Fabric-mix, den bländande samlingen Haiti Direct – Big Band, Mini Jazz & Twoubadou Sounds, 1960–1978, och Ondo Fudd.

Och så lyssnar jag på den fantastiska spellistan En annan musikhistoria. Den kom för några veckor sedan med Alice Kassius Eggers lika fantastiska som viktiga text om att det behövs en annan historieskrivning inom musiken. Att det är dags för en perspektivförskjutning, både då och nu. Och att det behövts alldeles för länge.

Jag blir genuint glad över en spellista som En annan musikhistoria. Det är så mycket bra musik och så många artister med särpräglade uttryck. Det är så mycket som sällan hörs, och det är precis den strukturen – den fundamentala bristen – som spellistan pekar på med smärtsam tydlighet.

Därför borde En annan musikhistoria vara en självklar kunskapskälla för varje musikintresserad person som vill utveckla sina influenser och vara fri i tanken och i sitt förhållningssätt, från och med nu.

1. Acura integurl – Frank Ocean

Frank Ocean – “Acura Integurl” (Music Video) by thehiphopconsultant

2. Rolling Stone – The Weeknd

3. Goldie – ASAP Rocky

4. Dope bitch – The-Dream feat. Pusha T

5. M.I.A – Omarion feat. Wale

http://www.youtube.com/watch?v=pRLQ94BGzcU

6. Forrest Gump –Frank Ocean

7. Long gone – Terius Nash

8. Bye baby – Nas

9. Pop that – French Montana

10. Theraflu – Kanye West feat. DJ Khaled

11. Daughters – Nas

12 Mercy – Kanye West

13. Stay schemin – Rick Ross feat. French Montana & Drake

14. Settle down – Mavado

15. Mmmm mmmm – Ziggy Marley

Mer info om Grillat & Grändy, här.

Precis som Rakim eller Nas har Hoosam alltid känts som en rappare som gör det “for the listeners”.

Också i intervjusituationen är Hoosam vältalig, ärlig och har mycket att säga. Vart hämtar han inspirationen från och vad är det för historier han vill berätta? Hur ser han egentligen på hiphop och politik?

Hur kom du först i kontakt med hiphop?
– Det var tidigt. Det började i USA. Jag har mycket släktingar i San Francisco och Oaklandområdet. När jag var sju år åkte jag, min mamma och min bror dit och hälsade på min morbror och stannade i nästan ett halvår. Det var 1988 när De La Soul precis hade kommit ut med “Me, Myself And I”, säger Hoosam och börjar lyckligt sjunga på samplingen.

– När vi åkte tillbaka till Sverige flyttade vi till Rågsved och min brorsa blev riktigt bra kompis med Thomas Rusiak. Och Thomas var en riktig hiphopare redan då, i slutet av 80-talet. Eftersom han gjorde mixtapes till min brorsa, så fick jag höra alla klassiker. BDP med KRS, LL Cool J’s “I’m Bad” och så vidare. Jag var liten och freestylade på engelska fast jag inte kunde, haha…

Senare, när Hoosam kunde engelska lite bättre, hörde han “The Message” med Grandmaster Flash & The Furious Five, från 1982.

– Han snackade om grejer man lite smått kunde relatera till – att man levde lite sämre än annat folk, helt enkelt. När jag förstod vad han sa tänkte jag ”hiphop, det är nånting som kommer betyda nånting för mig i mitt liv!”

När kom du i kontakt med de andra i Highwon?
– Jag lärde känna Fille redan i gymnasiet. Vi gick i samma klass. Jag rappade med en kille som hette Jeromy och det var han som uppmuntrade mig att börja ta rap seriöst. Genom honom fick jag kontakt med Aleks. Vi tre var som en trio och vi började hänga på Fille till Skärholmens Studio där vi träffade Ison. De två var en duo och Sabo och Gurmo var duon Live & Loud. Det här var runt 1998-99. Det var precis när Petter, Blues och Ken och alla de slog igenom. Det var då vi började ta det seriöst. Fille och Ison hade börjat redan ’95. År 2000 bestämde vi oss för att göra “Highwon Style”. Vi bara la ihop våra krafter, Fille & Ison, Sabo och Gurmo och jag. Vi ville visa att ”det här är vårt crew, det här är Highwon!”

Man har hela tiden hört nya låtar med Ison & Fille, men ibland har det varit längre uppehåll då man inte hört något från dig. Varför är det så?
– Jag, Aleks, Sabo och Gurmo gjorde “Radio 127”. Sen gjorde vi “Highwon: De Misstänkta”. Det var menat att bli ett album, men det blev bara ett mixtape. Mellan 2004 och 2007 bodde jag i Malmö, så där hörde folk mig lite mer. Men när jag pluggade var jag inte så produktiv, för jag prioriterade mina studier. Som jag sa till Ametist (Azordegan): ”Livet hände”. Jag har prioriterat andra saker, men på senare tid har jag kommit igång igen.

Berätta vad du gör nu.
– Jag håller på och jobbar med en debutskiva. Det blir antingen ett album, en EP eller ett mixtape. Men det är irrelevant vad det blir, så länge det blir ett debutverk. Det är det jag vill göra, släppa mitt första soloverk!

Hoosam rappar både på svenska och engelska, vilket inte är så vanligt.

– De allra flesta har hört mig på svenska, men många har hört mig på engelska också. Jag tycker själv jag är bra på båda och det tycker tydligen många andra också. Jag vet inte om någon har lyckats göra det lika bra på båda språken förut, så det är det jag vill göra. Det gör inget om det blir grupperingar med folk som gillar bara den engelska eller svenska delen av skivan. It’s all good!

– Det är många som pushar mig just nu. Mycket stöd kommer från Malmö också. Den jag jobbar mest med är Juanito från Advance Patrol. Så om du hör att jag är i Malmö, så är jag där och jobbar. Jag har ungefär fem låtar klara, men jag behöver lika många till.

– Jag har tänkt släppa några singlar. Jag spelade lite material hos Ametist. En som heter “My Mind Made Up” som jag släpper till sommaren om jag hinner. Sen har jag en gemensam låt med Aleks, som kommer att vara med på båda våra skivor.

Hoosam gästar också många andra, när han inte jobbar med sin kommande platta.

– Jag har verkligen kommit igång i år. Jag har jobbat en del med I-Smile från Slag Från Hjärtat, som är en mycket nära vän till mig. Sen finns det en ny kille från Södertälje som heter Ice. Han fick uppmärksamhet av Petter på Fittja Is Peace-festivalen. Honom vill jag verkligen ge en big up! Jag och I-Smile kommer att gästa på hans skiva också. Mycket av det här blir det videor till så jag får lite exposure.

Är det viktigt att göra videor för att märkas nu när så många lägger upp ljudfiler på nätet?
– Ja, precis, det är så det har blivit. Men det är bara bra, det är extra kul att ha något visuellt att titta på också.

När beräknar du att skivan är klar?
– Jag vet inte. Jag ska jobba hårt nu under sommaren och förhoppningsvis kan jag släppa den i höst. Det är lite optimistiskt, men jag har satt lite press på mig själv. Den måste komma det här året i alla fall. Jag måste börja göra mina sololåtar på svenska också. Jag har gästat mycket på svenska, men jag har inte gjort någon sololåt på svenska sedan “Dömd i förväg”. Men den funkar fortfarande att uppträda med!

Arbetstiteln på albumet är ”The Resurrection”.

– Det är för att jag vill att traditionell hiphop ska återuppstå!

Beats and rhymes?
– Ja, precis. Boom Bap. Jag har inget emot nyare skolor, men den hiphop vi har växt upp med behövs fortfarande. Den är som ett grundämne, den behövs för att resten ska funka och den kommer aldrig att försvinna. Men den Boom Bap som görs nu låter ju annorlunda, det kommer inte att låta gammalt.

– Sen har jag kontakt med den franska MCn Dextero från ett crew som heter Ghetto Fabulous Gang. Jag lärde känna honom när jag var med I-Smile i Paris. Jag visade honom “Från Hjärtat”-videon och hans reaktion var ”Svensk hiphop knäcker ju! Jag förstår inte ett ord, men det här är skitgrymt!” Jag sa, ”Så har vi alltid tänkt om er! Så all props is due to you!”

Fransk hiphop var någonting som Hoosam kom i kontakt med tidigt.

– Jag växte upp med MC Solaar och IAM parallellt med det amerikanska. Jag lärde mig franska bara för att förstå vad de sa i de franska hiphoplåtarna! Jag gästar på Dexteros kommande skiva och där kör jag både på franska och engelska.

Jag har en bild av dig som en av de mest politiskt och socialt medvetna rapparna i Sverige. Hur är din syn på det?
– Jag var så ännu mer förut, men jag är fortfarande medveten. Alla behöver inte vara socialt medvetna. Jag gillar Stockholmssyndromet också. De är roliga att lyssna på fast de har en helt annan stil. Men jag tycker alltid att den sociala medvetenheten ska finnas med, för hiphop är en rörelse! Det är faktiskt inte bara musik. Vi är reportrar från en annan sfär i samhället och vi skildrar det vi ser. En av de bästa reportrarna just nu är Carlito till exempel.

– Det ska finnas olika stilar, men om det medvetna försvinner kommer hiphop att bli helt urvattnat, för det måste vara en rörelse. Det är också som ett grundämne, precis som boom bap-grejen. Jag stöder alla som är socialt medvetna eller politiska. Då är du på mitt team!

Får du mycket respons för de medvetna texterna?
– Det beror på publiken, men man kan ofta se det i blickarna från publiken. Eller så får man bara props av folk man möter på gatan.

Vilka rappare inspirerar dig?
– Jag har fem favoritrappare: 2Pac, Biggie, Big L, Big Pun och Nas. Fyra av dem är döda och Nas är den enda som lever kvar. Jag är ett riktigt stort fan av Nas. Sen gillar jag Smif-n-Wessun och Mobb Deep väldigt mycket också. Många av mina gamla favoriter gör ju fortfarande musik…

Bland nyare rappare nämner han Saigon, Joell Ortiz och Termanology som inspirationer.

– När Saigon kom ut tyckte jag han var skitgrym. Han var precis det jag hade väntat på! Smart och thugged out med attityd och flow… han hade allt! Sen har jag lite extra kärlek för folk som Planet Asia och Rasco eftersom jag har släkt i The Bay Area och har varit där en del. Men jag är ännu mer inspirerad av nya franska rappare, som Sefyu och Soprano.

Vad är det som gör att det franska är mer intressant?
– Jag tycker att amerikansk mainstream rap music suger. Jag fattar inte hur man kan lyssna på Soulja Boy eller Lil Wayne. Jag vill inte hata på nån, men om du tycker Lil Wayne är bra kan du inte mycket om hiphop, tyvärr. Då har jag ingen respekt för dig som hiphopkonnässör. Det görs fortfarande mycket bra hiphop i USA, men den är inte så känd. Skillnaden är att fransk hiphop är som amerikansk var förut. Fransk mainstream är fortfarande hardcore, militant, intelligent och mycket, mycket mer socialt medveten. Amerikansk mainstream är totalt socialt omedveten nuförtiden.

Du sa att rappare är reportrar. Vad är det du vill rapportera om?
– Jag vill hålla upp en spegel framför Sverige. Och inte bara framför Sverige, utan framför hela Europa. För det här är EU nu. Sverige är inte vad det var förut. Vi är där Frankrike var på 90-talet. En anledning till att jag hänvisar mycket till Frankrike är att det är som en spåkula. När jag var 15 år i mitten på 90-talet sa jag till folk att ”år 2010 kommer Sverige se ut som Frankrike gör nu”. I mitten av 90-talet kom Jean-Marie Le Pen och Front National och var liksom deras Sverigedemokrater och det var mycket kravaller och missnöje i de franska förorterna.

– Och det är det vi har idag i Sverige – missnöje! Egentligen inte bara i förorterna. Det är många som får ta skit. Det är det missnöjet jag vill rapportera om. Det är ett relevant missnöje. De som styr bryr sig inte om vad som pågår. De vill inte förbättra, utan tänker bara på sig själva. Jag vill rapportera om orsakerna till samhällets sjukdomar och inte bara symtomen. De rika blir rikare, de fattiga blir fattigare, klyftorna ökar. Det har sagts tusen gånger och börjar nästan låta klyschigt, men det är så det är. Så det är det vi vill säga. Inte bara säga, utan skrika ut!

– Vi har väldigt dålig representation och våra röster görs inte hörda. Därför skriker vi högre tills någon visar att de är seriösa med att förbättra det här landet eller den här kontinenten. Det är ingen som gör något, utan islamofobi och rasism bara ökar. Håller man på med musik har man ett ansvar. Och om man har nånting att säga och inte gör det är man i fel bransch…

Du är muslim själv?
– Jag är inte praktiserande muslim, men jag har en muslimsk tro. Jag tror på en skapare som har skapat hela världsalltet och som har använt profeterna på jorden för att få fram sitt budskap om hur folk ska leva i ett fredligt samhälle. Bland profeterna finns Abraham, Moses, Jesus och till slut profeten Muhammed. I och med att jag tänker så, så anser jag att min tro och filosofi är muslimsk.

Märks det i dina texter?
– Jag tenderar att inte vara så religiös i mina texter, eftersom jag inte är praktiserande eller religiös på det sättet. Men det kommer fram ibland, som i “Från Hjärtat”, där jag säger ”Bakgrund är orten/Min röst är från gatan/Mitt hjärta till folket/Och min Gud är bara skapar’n”. Folk verkar tro att jag säger ”som min Gud bara har skapat”, men det jag menar är att jag inte har något materiellt som jag avgudar, min Gud är inte pengar utan det är bara skaparen. Jag vill gärna rätta till det missförståndet.

Hur ser du på berömmelse? Vill du bli ett stort namn?
– Ja, men bara om jag har någonting positivt att säga. Jag förstår inte hur Lil Wayne lever med sig själv. Hur kan man vara så stor och så känd och snacka så mycket skit och så mycket tomt snack? Om jag gör ett avtryck på den här jorden ska det vara med ett positivt budskap!

Mer info om Hoosam, här.

”So this is what they meant by Soul, so this is what they meant by Funky. So this is what they meant by Cold Crush, they was talkin’ ’bout us”
’This is what they meant’, Pete Rock & Grand Agent

December 1999. Det har gått halvtannat år sedan Petters genombrott. “Svensk hiphop” har blivit ett fenomen, inte minst i media. Hela Södermalm går runt i baggies och ryggsäck och Mos Def är på sätt och vis lika självklar i folkhemmet som Bruce Springsteen. Aftonbladet och SvT kör ett reportage om varje ny artist som får skivkontrakt, men många av dem berör egentligen rätt få lyssnare, särskilt bland dem som lyssnade på hiphop IP (Innan Petter). Men även under jorden gror en febril verksamhet.
I varje stadsdel i Stockholm finns minst en butik där du kan köpa DJ Kojaks och DJ Taros mixband där spontanitet, lekfullhet och begåvning sprudlar som om det var 70-talets Bronx.

I december sänder Mats Nileskär en lång special om svensk hiphop och radar upp många av de artister som skulle bli stora och halvstora namn på hiphopscenen under 00-talet. Jag ska inte börja rabbla namn på alla artister som var med, men jag ska berätta att jag bandade programmet och att jag snabbt glömde de flesta artisterna eftersom jag hela tiden spolade till inslaget med Ison. Nileskär spelade låten “Alla Mina Män” och det var den jag ville höra om och om igen. Det fanns en energi, glädje och kärlek i musiken som jag aldrig hittade hos Looptroop eller MBMA. Och inget ont om Petter, men han personifierade för mig på något sätt fortfarande monotonin och det spikraka flowet. Det du kan rappa med i när du står i duschen.

Isons flow var något annat. Jag höll andan och rewindade bandet igen och igen. Vem var den här snubben egentligen? Inget flow inom svensk hiphop hade någonsin knockat mig på samma sätt. Knappast nåt amerikanskt flow sen Lord Finesse heller. Det är lite uttjatat att komma med jazzliknelser, jag vet. Men det Ison gjorde med sitt flow var för mig lika nyskapande och svårfångat som det måste ha varit för Glenn Millers fans när de hörde Charlie Parker första gången.

Jag hörde att han rappade jävligt bra, men jag förstod inte hur han gjorde det. Det gick inte att räkna bars som med en vanlig rappare, rimmen och versmåttet gick inte att få grepp om, men det kändes ändå som om allt föll på plats. Ison tvingade mig att lyssna på rap som när jag var liten och hörde Kool Moe Dee eller Run-DMC första gången. Bara luta mig tillbaka och känna rappen. Känna hur funky den var och inte begripa alls hur den gjorts. Isons flow var funkens essens och gick inte att montera ned i sina beståndsdelar.

”Kör en vers i duschen, kör en text på perrongen/Kör nåt nu naken på balkongen”
’Pass på dig’, Ison

Jag letade febrilt efter mer med denne mystiske MC, men först var det svårt. Sedan kom Redlines samlings-CD “Den Svenska Underjorden”. Där var Ison med och där hörde jag även Fille och Sabo för första gången. Skivan innehöll en av Petters bästa låtar och fina insatser av Fattaru och Fjärde Världen, men det var Highwon-låtarna som stannade hos mig längst.

Man kunde ladda ner en demo med Ison och Fille från en hemsida som såg ganska skum och hemmagjord ut. Min gamla dator klarade inte sånt, så jag bad en användare på ett hiphopforum ladda ner demon och bränna den på en CD åt mig. Jag skickade en femtiolapp som tack, vilket måste vara en av de bästa skivinvesteringar jag någonsin gjort.

Demon är för mig idag klassisk och blev mitt soundtrack för en hel sommar. “Alla Mina Män” fanns med och Ison briljerar med sitt oberäkneliga flow på ett par spår till. Men det var nu jag upptäckte Fille på allvar. Hans unga, men på något sätt redan erfarna stämma talade direkt till hjärtat, vare sig han pratade om att dricka sprit eller om invandringspolitik.

“Pass På Dig”, som de gjorde tillsammans med Fjärde Världen, gör mig fortfarande alldeles lycklig. Men bäst tycker jag om den eftertänksamma “Se Vad Vi Ser”, där Fille liknar sina rhymes vid Augustinus ”Bekännelser” och lägger rader som för mig förblir några av de riktigt klassiska inom svensk hiphop:

“Poetiska skrifter får applåder/Stoltheten pumpas genom varje åder/Respekt till mitt folk, förortens själar/I sikt kommer segern, vi delar på äran/Från fjärran vi färdats, till betong/Kulturerna krockar, krasch varje gång/Vår härkomst var allt vi fick med över haven/Så a-visst, vi bryter, men inte är det lagen/Ey, slipa på talen, så drömmen blir sann/Trött på alla drömmar som rinner ut i sand/Med facklan i brand/ska vi staka oss vägen/Så att vårat folk kan dela på glädjen/Jag fattar min penna, ännu en gång/Gör det för alla i Stockholms betong/Lyckas en, lyckas alla – en oskriven regel/Säg att du svär, man – Jag svär på min heder…”
’Se Vad Vi Ser’, Fille.

På den lilla svenska hiphopscenen fick Ison & Fille en hit med sin anthem “Skiter I”. Om man hängde på hiphopjams i Stockholmsområdet började man nu kunna se Ison, Fille och de andra i Highwon uppträda lite här och var. Ofta var de sist. Jag vet inte hur många gånger jag stått och genomlidit 10-20 usla amatörrappare för att få höra Highwons briljanta liveös på Kafé 44 eller Münchenbryggeriet. Men det var alltid värt det.

De började rada upp klassiker på klassiker. “Bomba Kalaset”, “Skiter I” och “Känn Det Här” (med Sabo och Ju-Mazz) följdes av ett par EP:s där man äntligen kunde lyssna på Highwon på vinyl. Först kom en med Ison och Fille. Jag blev så glad att jag köpte fyra exemplar. Sedan kom en med hela Highwon som var minst lika bra.

Resten av historien känner ni kanske till. Ison & Fille fick skivkontrakt på riktigt och släppte några album som lät mycket mindre källare än demolåtarna, på gott och ont. Men de sålde definitivt aldrig ut, utan fortsatte att vara de varmaste, godaste artister du kan tänka dig. Hjärtat fanns alltid kvar i den där riktiga hiphopmusiken och de fortsatte att göra fantastiska låtar som “Aldrig Mer”, “Hela Vägen”, “Där Jag Bor”, “Highwon Style”, “Klippta Vingar”, “Fakka Ur”, “Vem E Du”, “Vill Va Highwon”, “Lägg Ner Ditt Vapen” och kanske framförallt “Håll Huvet Högt”, som kan vara den bästa och viktigaste svenska hiphoplåten alla kategorier.

“Inget e sig likt, för allt är i förändring/Jag hoppas på ett bättre år, men har ingen förväntning/För när saker går snett/Och tyngdlagen får rätt/E vi tillbaks där på botten, undrar vafan som gått snett/Ibland vill jag bara packa å dra/Ge mig av/Lämna knaset som vi tacklar var dag/Ge mig svar, varför äre så?/Varför ska vi och dom alltid säras åt?/Dom får skattelättnad, vi får mer bördor å bära på…”
’Från Hjärtat’, Fille.

Jag snabbspolar fram till här och nu, oktober 2010. Highwon släpper låten “Från Hjärtat” som egentligen bara går att recensera genom att skrika “Grymt!” och “Viktigt!” och som kan få vem som helst med katastrofvalet 2010 i färskt minne att vilja söka politisk asyl i postnummerområde 127. Orden “Gud, vad jag längtar” i refrängen kan lika gärna handla om hur jag längtat efter att höra Highwon igen. Sist i låten kommer Ison in och konstaterar att “De e från hjärtat, så de e sant” och tackar Gud, mamma och pastorn i en vers som dödar beaten som ingen någonsin dödat ett hiphopbeat förr. Det här är min musik, närmast hjärtat, villkorslös kärlek. Jag kan andas igen.

Den 4 oktober hålls en massdemonstration mot rasism och nedskärningar i Stockholm City. Vi lyssnar på tal på plattan, skriker slagord om att krossa rasismen och klassikern om att vi inte vill ha några rasister på våra gator. Vi tågar till Riksdagshuset och skriker “Inga rasister i våran riksdag”. Sedan följer ett antal tal och artister som inte förmår hålla folk kvar. Tusentals strömmar därifrån när gubbrockare avlöser sociologiska föreläsningar om rasismens historia.

Men vi som vet, vi vet: Highwon kommer alltid sist och svänger alltid hårdast. Vi står och huttrar i snålblåsten som blir allt påtagligare ju färre vi blir. Ett hundratal förortskids och en övervintrad gubbhiphoppare (undertecknad) skanderar “Hai-waan!, Hai-waan!, Hai-waan!” mellan varje framträdande. Ett indierockband med cardigans och gitarrer, som hämtade från Kulturnyheterna, gör en tapper insats för att värma oss, men det är inte därför vi står här nu. Sångaren sliter av sig cardigan och tröja, men nej, Iggy Pop är inte heller förortens röst. Missnöjet börjar sprida sig. Smågruff uppstår i publiken.

Sedan händer det! Aylaklicken och Highwon äntrar scenen med en gigantisk svensk flagga. Allmän eufori uppstår i publiken och det blir allsång med Carlito om att Babylon ska brinna. Ingenting har känts så mycket som svensk hiphops epicentrum sedan Latin Kings släppte ”Snubben” 1993 och var med i en SvT-dokumentär som alla pratade om i skolan nästa dag.

Nu kommer lite skryt, men det fyller ett syfte, så håll ut. Jag har träffat Pete Rock två gånger, skakat hand med Lord Finesse, hängt vid sidan av en intervju med Edo G och Masta Ace, blivit fotad med Percee P och småpratat med Sadat X på Knitting Factory på Manhattan. Den gubbhiphoppare jag är vårdar dessa minnen ömt, men de bleknar vid sidan av vad som händer nu på Mynttorget.

“Så låt oss kämpa mot Jimmie, men inte bara han/Vi får Sabuni, Pekgul, men behöver Farrakhan!”

Hela Ayla och Highwon bränner av sin allra färskaste låt, som kom ut på internet samma förmiddag. “Det Nya Sverige” är en arg och kämpaglad antirasistisk anthem och hade vi inte varit utomhus hade den vält lokalen. Vid orden “De e ont mot gott/De e vi mot dom” pekar folket på scenen mot Riksdagen och den våta filt av samförstånd och hippieflum som delvis präglat arrangemanget dittills blåser äntligen all världens väg bort.

Highwon och Ayla håller upp den gigantiska flaggan och skriker “Fascista!”. Ungdomar som måste varit 4-5 år gamla när ”Skiter I” kom ut hoppar runt i lyckorus. Återväxten är tryggad. När jag för full hals skriker med i raden om att vi behöver Farrakhan känner jag att det här är inte bara hiphopsveriges epicentrum. Det här är universums medelpunkt, här och nu. Jag kände inte så när jag såg Mos Def senast eller när jag äntligen fick se Edo G live. Jag är rätt bortskämd med hiphop moments. Men nu känner jag det. Jag har inte betalat nåt inträde, det är kallt, jag har ont i ryggen, jag har inte ätit på hela dagen, men det känns. Värme, kamp, glädje. Highwon på Mynttorget, mitt bästa hiphopminne. Det är exakt såhär det ska vara. ”Det känns i varje hjärtklapp”.

Highwon är Ison, Fille, Sabo, Gurmo, Hoosam och Aleks.
Mer info här och här.