Sedan början av 2000-talet gör Towa under namnet Towlie synthknorrig och egen techno som bubblar av ljud och infall. 2013 släpptes singeln »This is a momenth (Bmx Edit)«, med en edit av producenten Bmx. Låten ingick på en samlingstolva i serien DJ Muscle utgiven på den amerikanska etiketten W.T. Records och fick fin spridning. Sedan dess har Towlie synts och hörts med sina produktioner lite varstans, som på Under Bron i Stockholm, i radiokanalen Radio Skanstull eller i form av dj-sets på egna klubb Syntvilla Synvilla. Hon har även samarbetat och uppträtt tillsammans med kollegan Frida-Li Lövgren i Quiltland.

Towa har även andra projekt. I Skitungen får hon utlopp för en mer lekfull sida. Musiken låter som om den vore inspelad på en vanlig kassettbandspelare i ett gammalt dammigt skjul. Instrumentationen är enkla Yamaha-synthar, trummaskiner och skev sång som sjunger rader som »ofrivilliga rörelser«. Towa kallar det själv för »epasynt«.

Skitungen ges ut på Käften, skivbolaget som Towa driver och där likasinnade akter som Empfänger, Feeders och Egyptian Eyeliner ges ut på vinylsinglar och tolvor. Käftens visuella sida är talande för hur mycket av musiken som Towa är involverad i låter. Det är en serieartad och färgsprakande estetik. Det är vattenmeloner och en hejdlös blandning av stora och små bokstäver. Det är en estetik som är oberäknelig och som inte går att annat än älska.

Nu är Towlie aktuell på Sónar-festivalen i Stockholm som äger rum den 13–14 februari.

Jag skickade några frågor. Och fick tillbaka svaren i versaler och gemener om vartannat.

Hur började du med musik?
– Jag haR aLLtid håLLt på med musik. SpeLade föRst bLockfLöjt och sen piano och sjungit i köR. När jag vaR 17 så bLev jag kompis med en Kaj som hade skivspeLare och masSa technoVinyLer och jag böRjade spiNNa heMMa hos honom. BöRjade köpa egna skivor och speLa ute Lite småTT.

– Träffade sen en kiLLe vid namn Robin som hade en tRuMMmaskin och en synt och vi böRjade Leka med musik tiLLsaMMans och på den vägen är det.

Gjorde du annan musik innan du började släppa grejer under namnet Towlie?
– Jag och Robin hade våRat pRojekt klorex & sugar, klorex och socker. Det vaR väL någon bLandning meLLan house och eLektro vi höLL på med.

– Har nu även EmpfängeR-pRojektet med min sLing (från skivbolaget Born Free, reds anm.) och det vi göR skuLLe jag kaLLa föR någon sLags fRustReRadsmåbaRnsföRäLdeRmusik.

När startade du Towlie? Började det som ett dj-alias och utvecklades sedan till producerande?
– Det böRjade som eTT dj-namn för LängeLängeSen, typ böRjan på 2000-taLet.

– EgentLigen inte aLLs tänkt aTT jag skuLLe använda det även som musikmakaRe. Det bLev så däRföR aTT mR wiLLie buRns (WTrecords) skuLLe ge ut Låten »This is a momenth« och vägrade ha the shiTkid som det pRojektet heTTe, på sin LabeL. »i ain’t having no shitkid on my LabeL« sa han och så bLev det towLie : ).

Om du skulle beskriva det du gör med Towlie med tre meningar vad skulle du skriva då?
– Just nu i en mening : SpeLaR maRschfunkmusik på näTTeRna och pRoduceRaR mjöLk på dagaRna.

Jag gillar hur du blandar små bokstäver med versaler. Och du skriver ut Towlie som towLie till exempel. Varför gör du det?
– Jag böRjade göRa det därför aTT jag tycKte aTT det vaR snyGGt och sen haR det bLivit som eTT tvång. Jag kan typ inte inte göRa det. Endast med mina baRns faRmoR och faRfaR meSsar jag vanLigt med så de inte bLir oRoLiga föR min häLsa.

Du har även projektet Skitungen. Jämfört med Towlie så är Skitungen mer skitigt och synthigt, det låter nästan lite som Cabaret Voltaire och något annat tidigt band och sedan din sång på det med texter på svenska. Jag gillar det som fan. Vad är den musikaliska tanken med Skitungen?
– KuL aTT du giLLart : ). Tanken med skitungen är aTT det ska vaRa meR skitigt och ofiLLtReRat, pRecis som du skRev, och inte på så stoRt aLLvaR. Jag haR använt mycket LeksaksSynthar och tRuMMaskineR och baRa Lekt Liksåm. EpaSynt kaLLar jag det : ).

Med Skitungen har du släppt sjuan Ofrivilliga rörelser. Kommer du att ge ut något mer med?
– JaPP. deT äR eTT kaSSeTTaLbum på g på käfTen och sen en Låt som skaLL vaRa med på en samLingskaSseTT på flexiwave.

Du driver skivbolaget Käften. Jag älskar namnet. Hur valdes det?
– Det är deLs en hyLLning tiLL min fantastiska faR som jag växte uPP med, han vaR tandLäkaRe och pLuGGade på käfTis, och deLs ett Litet fingeR, typ jag gör vad jag viLL och hör sen.

Vad är det för inriktning på Käften och vilka artister ges ut på etiketten? Egyptian Eyeliner, Feeders och Klorex55 är tre av artisterna va?
– jA de aRtisteRna haR sLäPPt på käfTen och det kåMMer meRa med dom men ocKså andRa goingaR. SLäppeR aLLt jag giLLar baRa men tänkeR väL aTT 7″-tummarna kan va lite meRa expRimenteLLa och inte behöveR vaRa så dansgoLviga.

Käftens estetik är väldigt lekfull, serieteckningsartad och snygg. Är det du som gör formen för bolaget också vad gäller hemsida och layout på släpp?
– jAviSst är det så. Har docK nu pLaneR på en ny meLonLoGGa och haR tagit Lite hjäLp med bokstäveRna av min käRa vän Arvid Wretman(YPiN), men i LekväRLden bLir jag kvaR.

Vattenmeloner verkar vara ett återkommande inslag i formen, bland annat i loggan. Hur kommer det sig?
– En roLig gRejj som gåTT öveRstyR och nu även bLivit en mani.

Vad gör du annars vid sidan av musiken? Är du inne i 9-5-hjulet eller frilansar du eller pluggar?
– Just nu äR jag maMMaLedig med miTT andRa baRn så det är mycKet mjöLkproduktion som pågåR.

Du ska uppträda på Sónar i Stockholm den 14 februari. Vad kommer du att köra? Blir det ett dj-set?
– JaviSst, det bLir eTT möRkt dj-set på 1h30m.

Vad har du för andra planer under 2015, är det släpp och samarbeten på gång?
– Har fLeRa sLäPP på g på käfTen men just nu LetaR jag ny distribution då de jag saMMarbetade med tidigaRe konkat tyväRR. Empfänger haR en 12”-tummare som skaLL sLäPPas på Born Free också : ).

Till sist, lista fem bra technodängor som du lyssnat mycket på den senaste tiden?
– Inte techno kanske men bRa Musik swedania ReLated, heRe iT comes:

1. Scott Young – »Pseudo Crushed Funk« (Born Free 17)

2. ALVAR. – »The very witching time of night (un-mixed version)«

3. MCMXCI – »A3 Untitled 3« (OPAL010)

4. Your Planet Is Next – »Route 375« (JYC001LP)

5. Rutherford – »Data Surge« (Stilleben042)

/

Towlie spelar på Sónar i Stockholm nu på lördag den 14 februari.

Mer Towlie, här

Mer Käften, här och här

Tur då att hans musik och utgivning räcker för att författa några rader. För Vex Ruffin är intressant på flera sätt. Han har funnits i bakgrunden av mitt musiklyssnande sedan något år tillbaka. Han har stått i ett hörn för sig själv och kastat ut taggiga små låtar som fastnat i mitt medvetande. Han har varit en lika trevlig som soundmässigt sträv artist att återvända till när det mesta runtomkring en låtit som en flottig Big Mac.

Vex Ruffin kommer från Chino Hills utanför Los Angeles och började som medlem i Vex Ruffin and the Lo-Fi Jerkheads. Bandet släppte ett par ep:s innan Vex gick vidare till att arbeta under eget namn. Sedan 2011 ger han ut musik på Stones Throw. Etiketten är känd för sin fingertoppskänsla vad gäller alternativ hiphop och funk (Madlib, Madvillain, Dam-Funk och så vidare). Men Vex Ruffin har inte mycket gemensamt med någon av de stilarna. Han är, liksom bolagskollegan Anika, en av de artister som gör att Stones Throw inte är en renodlad hiphop-etikett utan något mer oförutsägbart och spännande.

Vex Ruffin använder sig förvisso av beats som kan härledas till tidig hiphop. Men hans musik är besläktad med tidig punk, new wave och industriella ljud. Låtarna är enkla och avskalade och soundet är skitigt och brusigt. Likheter till artister som Suicide, PiL, Throbbing Gristle och Josef K finns. Samtidigt är Vex Ruffin uppkäftig och medryckande på ett sätt som flera av hans föregångare saknar.

Med enkla byggstenar lyckas Vex Ruffin göra musik som är lika groovig som tjurig. Han står ensam i ett garage med en skraltig elgitarr och en simpel trummaskin och sjunger fraser som »I like to laugh out loud, I’m a laughing man«. Ljudet studsar mellan väggarna, rösten är distad och olja och damm täcker betonggolvet. Det är musik som skulle självdö om den hamnade i händerna på en producent i en »riktig« studio.

Det mesta som Vex Ruffin har gett ut är värt att kolla upp. Första släppet på Stones Throw, låten »I’m losing control« utgiven som en »vykortssingel«, är stenhård, EP:n Crash Course EP fantastisk och femspårsalbumet No escape, som går att ladda ned gratis, lika kärv som övertygande. Tidigare i år samarbetade även Vex Ruffin med beatmakaren James Pants. Under namnet Krista gav duon ut singeln Space Tom Test som med sin 80-talsdrivna diskopuls rekommenderas varmt.

Och så i november kom Vex Ruffins självbetitlade debutalbum. Tolv spår där ljudbilden putsats en aning men inte så mycket att det haft inverkan på nerven. Ett album fyllt av konstiga samplingar, minimalistiska beats, raka melodier och texter om vardagens trivialiteter. Just texterna får ett utrymme som de tidigare saknat och jag slås av hur väl de passar med musiken.

Vex Ruffin har en punkig humoristisk udd som han formulerar i korta fraser. När han sjunger »I got a follower, I need more followers« i låten »Need more followers« ringar han in mycket av samtidens hysteri. Samtidigt som han gör en självironisk blinkning till det faktum att han är en av Stone Throws mindre kända artister.

Annat bra i november

Ibibio Sound Machine – »Let’s dance (Yak Inek Unek) (låt)«

Fatima – »La neta« (låt)

Cut Hands – Damballah 58 (EP)

Physical Therapy – Non-Drowsy EP (EP)

Det var ljudet av ett tillstånd då man lutar huvudet mot fönstret och sluter ögonen, sätter lurarna i öronen och stänger världen ute. Kanske åker man förbi sin hållplats och hamnar tjugoåtta minuter på en ensam perrong. Och det är inte hela världen.

Men morgonen efter är aldrig rolig. Tankarna är förvirrade och oskarpa, timmarna från morgon till lunch till eftermiddag liksom trögflytande och hela befinnandet lite skitigt. Gårdagens låtar – kanske lyssnade vi aldrig ens på dem – sitter på ett diffust sätt kvar i kroppen. Men stämningen som hängde kvar i medvetandet på vägen hem har försvunnit.

Om också detta tillstånd har ett soundtrack tror jag att vi hör det hos Manchesterproducenten Andy Stott. På ep-skivorna We stay together och Passed me by och på albumet Luxury problems gör han just ett slags post-dansmusik, som på ett precist sätt skildrar svenska söndagar i mars.

Det är dansmusik som har varit festlig vid något tillfälle men som har trasats sönder och tappat all färg. Dansmusik för den långa och ensamma promenaden dagen efter, när man försöker gå bort från självförakt och misslyckanden med 100 steg per minut.

Här får tanken flöda fritt – om än inte stort – över asfaltsplaner och blöta gräsmattor, förbi 60-talshus i tre våningar och längs ett av E4:ans hårdast belastade avsnitt.

Minnen, observationer och planer finner stöd i omgivningen och försvinner i nästa sväng. Ibland stannar man upp, kör fast och börjar älta korta sekvenser. Hela tiden flyter musiken i lurarna upp och ner ur medvetandet; den vilar i hoppfullt fågelkvitter och drunknar i det bruna dånet från en lastbil på väg ner mot kontinenten.

Den här vardagliga smutsen, såväl i oss som omkring oss, blir byggstenar hos Andy Stott. På sina senaste skivor har han fångat upp stadsrummets organiska missljud med telefonen. Kanske är det inbromsande tåg i tunnlar och det sammanlagda och oförståeliga ljudet från byggarbetsplatser. Kanske är det något vi bara inbillar oss?

Det är ett sordinerat och lågfrekvent landskap, längs några av industrimusikens gränser och med liknande topografi. Elektronisk dansmusik är industriell i sig men här formas den också av förstörelsens negativa energi. Dammet, rosten och sprickorna, avgaserna och ljudföroreningen har fått tillåtelse att breda ut sig.

Fram till för några år sedan var produktionerna renare, både i ljud och uttryck. Tydligare techno, tydligare dubstep, tydligare dansgolv. Själv säger Stott att det handlar om mängden inspiration – från imitation till innovation. Men fortfarande hör vi spår av influenserna. Det är fortfarande bass, vilande på den tjocka matta som breddes ut mellan Kreuzberg och Karibien i mitten av 90-talet.

Bara det att de spänstiga rytmerna och den saftiga basen är svårt nedbrutna, och nedsvärtade. Nu haltar de fram i ett grått och konturlöst moln, där också skärvor av soul förgäves irrar omkring – röster som vill berätta något men som inte blir mer än spår från i går.

Det är ändå ett kultiverat landskap. Smutsigt och mörkt men aldrig kaotiskt och aldrig utestängande – kanske för att det känns så bekant.

Albumet Luxury problems, som gavs ut hösten 2012, öppnar i stället upp en välkomnande dörr och låter oss skymta ljuset. Till grådiset har Andy Stott hämtat sin pianolärarinna från tonåren, Alison Skidmore, för att sjunga ordlösa psalmer »någonstans mellan Theo Parrish och Sade«.

Precis i den musikaliska närheten finns Demdike Stare, några av Andy Stotts vänner och liksom han själv producenter från Manchester. Med bakgrund på brittiska dansgolv har de rört sig långt in i den spöklikt postindustriella värld som tidigare utforskats av Deutsch Nepal och Muslimgauze.

Här blir raspiga jazzskivor i tjocka buntar, toner från Mellanöstern och rena skräckscenarion något på samma gång futuristiskt och djupt förankrat i det förflutna, i mötet med klubbmusik.

Demdike Stare är tydligt urbana. Musiken förflyttar oss till megastädernas centrum, mitt i världen – Kairo, Bangkok, São Paulo – omgivna av både kontinenter och århundraden. Till det laddade ljud som uppstår ur friktionen mellan miljoner människor.

Det är en påträngande miljö och skuggorna kan kännas hotfulla. Men det är också ett rum som är häpnadsväckande och välkomnande, ett rum att upptäcka och förlora sig i.

Andy Stotts bleka vardagsrealism är inte lika suggestiv – inte lika färgstarkt svart. Den är sluten och melankolisk, snarare än utblickande och intresserad. Den är genuint urban – men kanske inte mondän. Glesa industriområden i stadens ytterkanter snarare än metropolernas sociala scener. Den är landskapet utanför flygbussens fönster på väg hem igen.

Söndag mer än lördag, baksmälla snarare än fest. Ensam, inte tillsammans. Inte bara grusade förhoppningar utan också den kalla insikten om att det inte är roligare än såhär.

Den är soundtracket till våra liv.

Andy Stott uppträder tillsammans med Holly Herndon, den 24 mars på Södra Teatern i Stockholm. Mer info här.

De som kände den lyckliga innehavaren kunde ofta få en egen kopia av inspelningen. Andra längre ut i kretsen fick höra att den var så rääär att endast ett fåtal hade blivit tilldelade den. Att den skulle stanna hos det fåtalet, spreds den väntade spöstraff och tortyr.

Lärde man känna nyckelfigurer i kretsen ökade chansen att få kopiera eller byta kassetter. Resor gjordes till andra städer och orter (i mitt fall Norrköping, Åtvidaberg, Finspång) bara för att få spela in en Darkthrone-rehearsal från 1989 eller en ny demo med grekiska blackmetaltrion Thou art lord.

Omslagen kopierades också, de veks omsorgsfullt och placerades i nya kassettaskar. Inte sällan var omslagen en oläsbar bandlogga och ett gethuvud alternativt corpsepaint-fejs mångfaldigat från en svartvit Xerox-kopia – i lika risigt skick som ljudkvaliteten på inspelningen. Men allt förstärkte äktheten.

Efter några år gled jag över i noise- och industrigenren och upptäckte en annan kassettestetik. En mer omsorgsfull och påkostad. Liksom för de flesta andra formaten inom genren, cd, vinyl, singel, flexi disc och så vidare, vägde paketeringen tungt. Omslagen var i färg, kassetterna inplastade, kom i boxar av alla möjliga slag. Uppfinningsrikedomen var stor och alla äkta industribolag hade musik på kassett i sitt utbud.

Jag beställde massor, framför allt från mailorderföretaget The laughing eskimo i Göteborg.

När paketen kom var det en lika stor upplevelse att känna, lukta på och öppna varje förpackning som att lyssna på musiken. En kassett med fältinspelningar av amerikanska Hands To fascinerade, inte så mycket för musiken som för det yttre. Jag var helt upptagen med det transparenta plastomslaget och det svartvita trycket av något slags diffust, postmodernistiskt mönster. Hur kunde någon lägga ned så mycket tid och själ på en så liten utgåva (i detta fall var denna någon de japanska kassettentusiasterna G.R.O.S.S.)?

Andra slog på en större trumma. Det Tyska bolaget Tesco Organisation släppte en liveupptagning av industrifestivalen Heavy electronics: Two days of agony. En tvådagars-konsert med grupper som Brighter Death Now, Genocide Organ, Con-Dom och Deutsch Nepal. Den presenterades på tre 90-minuterskassetter i en VHS-box med fyrfärgsomslag och 16-sidig booklet i A5-format. Antal ex? 610 handnumrerade.
Kassetter i en VHS-box. Det låter inte storslaget, men alla som känner till Heavy Electronics vet att den än i dag har ett alldeles speciellt värde. Ett kulturobjekt. Nästan mytomspunnet.

Lite av samma omsorg präglar de nya kassettbolag som dykt upp under de senaste åren. Främst från andra sidan Atlanten, som Bathetic Records och They live we sleep casettes. Det senare, som nämnts här nyligen, är en kanadensisk etikett med en kollageartad och smått anarkistisk estetik.

Foto: Första släppet på They live we sleep, Video Nasties kassett "Elektronische Droom Telephoon".

Men även i Sverige finns kassettentusiaster. Som Växjöbaserade Zeon light tapes. Sedan slutet av 2011 har det lilla bolaget släppt sju utgåvor med kosmisk ambient, psykedelia, psykotisk disko och annat trevligt. Med band som Oliwa, Natten och Fluorescent Heights och kassetter i upplagor om 36-40 exemplar har Zeon light format ett DIY-uttryck som är konstnärligt. Omslagen är noggrant designade, kassetterna i olika färger med fina etiketter och musiken särpräglad. Det finns en tydlig tanke om formen som genomsyrar allt. Känslan som väcks är befriande, det är en fröjd att se hur snyggt det går att utforma en kassett. I Zeon lights händer blir varje släpp ett litet underverk.

CD-skivans attraktionskraft är i dag marginaliserad och mappar och foldrar i en Macbook är ointressanta om man strävar efter att förhöja den musikaliska upplevelsen. Vid sidan av vinyl har kassetten återupplivats som en musikbärare med hög integritet och stort svängrum vad gäller uttrycken. Kanske för att ytan, omslaget, är så välavgränsad, upplevelsen blir koncentrerad och anstränger man sig blir resultatet minst lika autentiskt som en vacker vinyl.

Ett tag tyckte jag att kassett var ett slarvigt och tråkigt format. Under min första resa till USA för drygt 20 år sedan köpte jag Metallicas ”…And justice for all”. För att få lyssna krävde mamma att jag också köpte en ”vanlig” artist. Jag fick med mig ett exemplar av Belinda Carlisles ”Runaway horses”.

Plastaskarna repades fort, jag tappade bort dem och kassetterna hamnade i någon låda utan omslag. Jag spelade dem aldrig mer än ett par gånger. De blev snabbt slit och släng-produkter som aldrig kändes lika viktiga som mina LP-skivor. Eller lika spännande som den annalkande cd-skivan.

Men i dag är det kanske just formatet som gör att kassetten fått tillbaka sin dragningskraft. Vi är vana vid att fippla med iphones, ungefär i samma storlek som en kassett. Ett av de populäraste iphone-skalen är mycket riktigt en kassett. Och själva momentet att öppna plastasken, att titta in i en liten låda, är intimt och lite exklusivt. En känsla av att vara just utvald och att få utforska ett okänt innehåll.
Också ljudet har fått en renässans.

Mellan flera av låtarna på Frank Oceans mixtape ”Nostalgia, Ultra” finns ljudet av någon som spolar och trycker på playknappen på en kassettbandspelare. Förmodligen för att stryka under eller ironisera över att det är just ett MIXTEJP. Eller slå an en ”nostalgisk” ton. Men jag tänker på gamla ånglok, ljud som är på väg att dö ut men som bevaras för att de har ett kulturellt värde.

Jag är mer än benägen att resa till andra städer för att komma över små plastsaskar framöver. Och då kommer jag inte att nöja mig med en halvtaskig kopia med ett gethuvud som omslag.