Men man somnar aldrig riktigt till den här orgeln. Det finns något som kommer mellan. Något som börjar ungefär så här: ”You want me to use you…”.

”Say it’s ok to be in love with something dead” viskar Krell. Han fortsätter: ”It’s ok, it’s ok, it’s ok, I don’t mean what I said, Im so afraid to tell you… this isnt what Im used to. This is how I hurt you, but tryin’ so hard not to. Can’t you see that I love you? Please let that be enough…”. Orden är helt klara. Det liksom bubblar om dem.

Men Krells orgel pekar rakt ut i mörkret.

How To Dress Well – Here, In Heaven (Elite Gymnastics cover) by The Line Of Best Fit

Men några andra saker finns också när vi ändå håller på. Som det här:

Julio Bashmore for Radio 1.

Alton Ellis – Soul train is coming (Rock a shacka vol 17).

Duvchi.

http://www.youtube.com/watch?v=Z1Ze07AdS44

Scubas DJ Kicks.

Radiohead x Jamie xx.

Radiohead – ”Bloom” (Jamie xx remix) by TheNJUnderground

Korallreven x Girl Unit.

The Three sounds – vibrations.

.. once
each thing, only once.
Just once and no more. And we too
once. Never again. But this having been once,
even if only once: to have been of the earth seems irrevocable.

Via.

Så småningom sammanstrålar bandet med arbetskamraterna på firmafesten för en spelning i receptionen, och bilderna ackompanjeras av textraderna ”Carry me back to sweet Jersey, back where I long to be, By the fields of yellow and green, next to my darling lady. Back home, back home, back home.”

Det finns något besynnerligt igenkännande i musikvideon. Hemmavideoestetiken, hur de som blir filmade uppmärksammar kamerans närvaro sådär som man själv gjorde på urblekta gamla VHS-filmer. Säg hej till kameran. Till synes ordinära bilder på människor som äter och pratar.
Just därför blir jag sentimental när jag ser den.

Inte bara för att musiken är värmande och inkännande, utan just för att bilderna slår an en ton i mig. Låt oss kalla det för en slags nostalgitripp. Och den nostalgitrippen är ett återkommande tema i många samtida popvideo-produktioner.

Franska videoregissören/bloggaren Jamie Harley är ett utmärkt exempel. Hans fingertoppskänsla för det nostalgiska och melankoliska har satt träffsäkra illustrationer till exempelvis Lonely Galaxys ”Time”, Prizes ”Canada” och nu senast How To Dress Wells ”Ready For The World”. Och exemplen på den korniga, pastelliga, tillbakablickande längtan återfinns i många fler musikvideor, inte sällan gjorda av fans eller bloggare.

Se de gamla journalbilderna i Lester Browns ”Let Your Hair Grow” (av bloggaren Jarred Beeler), de gryniga filmerna av Stilla Havet i Teen Dazes ”Shine On, You Crazy White Cap” (av zeeeeej), 50-talssemestern i Active Childs ”Wilderness”, gjord av Jheri Evans (som även driver den underbara bloggen Get Off The Coast) eller Hard Mix egengjorda video till ”Memories”, med klipp av och med honom själv från de senaste 8 åren av hans liv. Det är ofta hav och urblekt solsemester, ibland inte helt olikt gamla vykort från Kalifornien. Eller så som vi tänker att Kalifornien är. Eller som färgerna i de gamla fotografierna på en själv som barn. En estetik som med sina barnkalas, badplatser, husdjur och gräsmattor påminner om något som verkar omöjligt att sätta ord på, men som under stundom är nästintill hjärtskärande i sin direkthet.

Och nostalgitrippen slutar inte här. Den ton som slagits an löper dessutom som en grundnot genom ganska mycket i mina spellistor i iPoden. Hos band som DOM, Pure Ecstasy eller Persona La Ave, finner jag nostalgin på en ännu mer grundläggande nivå. Deras musik låter lite dov och burkig. Eller snarare som att man har lagt locket på. Eller snarare, det låter som att någon spelat in det på kassettband, och sedan spelat över det på ett nytt kassettband.
Ett lika välkänt som avlägset ljud i ens musikaliska minnesbank.

Om jag väl börjar tänka på kassettbandsjämförelsen när jag hör DOM väntar jag nästan instinktivt på att det ska börja svaja som gamla kassettband gör. Det är en märklig sammanstrålning av öron som växt upp med det som gick att tillgå för 15 år sedan i form av Walkmans och inspelade Trackslistor, men som också vant sig vid allt det som hänt ljudmässigt däremellan i form av, i jämförelse, högproducerat, krispigt, CD-ljud.

Mina öron har nog aldrig lyssnat så noggrant som de gör nu, till varje försynt syntslinga, gitarrsträng eller körarrangemang som rycker tag i mig i svallvågorna av musik som sköljer in varje vecka. Band som just DOM, How To Dress Well, Beach Fossils, Quilt, Kiss Kiss Fantastic, Fiveng, eller det kanske bästa exemplet på grumliga produktioner; Ariel Pink’s Haunted Graffiti, må alla till en början låta som att någon lagt locket på. Dock tror jag hellre att de kräver en högre växel på hörselnerven. Jag får inte musiken matad till mig, jag måste jobba lite. Precis som jag gjorde för 15 år sedan, när jag lyssnade på kassettbanden tills banden snörde ihop sig och man spände upp dem igen, eller helt enkelt levde med att rösterna förvrängdes tills man inte visste hur det egentligen skulle låta längre.

Det blir därför också spännande när man börjar se renodlade mixtapes dyka upp igen. Mp3-bloggen Friendship Bracelet skrev exempelvis följande om en mix: ”Volume 4 will be available in a physical format as well as the free digital download available below. The difference between this one and the past couple will be the format, Volume 4 being dubbed to cassette tape as opposed to burned to CDR”.

Friendship gör här ett samarbete med Wild Animal Kingdom Records, som även har en ”monthly Mix-Tape Club”, influerade av K Records och Sub Pops singelprenumerationer (dock med skillnaden att man här alltså prenumererar på kassetter). Och kassetterna används flitigt som parallellt medium till Mp3, CD och vinyl i DIY-världen. All Stars-bloggen Altered Zones, bestående av ett kollektiv av de mest populära och inspirerande musikbloggarna just nu, startade sin lansering med att välja ut sina favoritspår, sina favoritalbum, och – sina favoritkassetter.

Kassettkulturen har förvisso funnits inom allt från punk till hiphop under många decennier. För mig är det dock kombinationen av ljud, bild och återinförandet av dem i DIY-scenen som väcker nostalgin. Det är också kombinationen autenticitet och framtidsanda som här plötsligt samsas. Skivbolaget Woodsist, som ger ut just exempelvis Real Estate, släpper gärna musiken på LP eller kassett.

Foto: yvynyl.tumblr.com. Ett knippe kassetter från bolaget Bathetic Records.

Den tillbakablickande aspekten av viss musik idag tror jag dock inte handlar om brist på kreativitet eller innovation. Snarast handlar det om en historisk medvetenhet och kontext. Samplingar är ett annat exempel, där de i mycket musik idag kanske mer används som ett extra instrument, snarare än som lättköpta, catchiga refränger.

De fungerar nästan som ekon, och skapar en känsla av audiovisuell déjà vu. Det är något jag känner igen, men det är också upplevt utifrån nuet, uppblandat, fragmenterat. Kanske är det en slags inverterad trygghetsnarkomani, en känsla av återskapande och återvändande i tider av förvirring. Men aldrig har jag sökt mig så långt utåt, bortåt, framåt, för att i så fall nå den. Kanske skapar dessa aspekter snarare tillsammans en slags kollektiv intimitet och direkthet.

Precis som att glo-fi, chillwave och alla andra nya genrebenämningar egentligen inte är så ”nya”, visar både musikvideorna och musiken här snarast på en medvetenhet om sin musikhistoria, vad som varit förut, och vilken plats varje förändring hade i sin kontext. Men tillbakablickandet i DIY-musiken kanske också är ett sätt att visa, även om inte all musik nödvändigtvis måste vara helt ny, så är vårt förhållningssätt till den vår egen.

För mig är inte det att plagiera, att tycka att det låter som något som redan är gjort, eller enkel återanvändning. Det är heller inget behov av uppbrott från det som varit, eller ett aggressivt ställningstagande bara för att det förväntas av varje ny generation.

Snarast är det en ganska stark kunskapsförankring, ett smygande skifte, där man inte brutalt försöker bryta med allt som varit, utan inkorporerar, sammanför, formar om, delger. Det är kanske också då riktig synergi skapas?
Home is where the heart is.

Ett utmärkt exempel på detta var ett besök i London för några veckor sedan: i stort centrerat kring fyra sammanslagna spelningar på lilla The Social i Soho, bestående av Prizes, How To Dress Well, Visions Of Trees och Memoryhouse. I nästan alla fallen hade man som bäst hört en handfull Mp3:or, och att se dem live var som att höra dem första gången.

Förutom How To Dress Well, som jag skrivit om förut, och därför kanske också stod vid sidan av i förkunskap, såg jag mest fram emot det förstnämnda bandet; Prizes, eller Hari Ashurst, som är Prizes kärna. Inte minst fick jag just en sådan där liten, kvick musikalisk förälskelse när jag såg Jamie Harleys video till Prizes (eller Treasure som de först hette) ”Canada”.  Mot en fond av långsamma och förvridna bilder av Pamela Andersons och Tommy Lees sex tape verkade Prizes släpiga stämmor och distanserade gitarrer nästan melankoliska och kommenterande i kontexten.

Jag mailar Hari sittandes på min balkong i solgasset i Stockholm, och får svar från honom, sittandes på sin balkong i London.

Hej Hari! Hur är det, vad har du gjort idag?
– Vet du, det är en underbar dag i London. Solen är framme och det är varmt och självklart har jag varit inomhus och spelat in. Men nu sitter jag på balkongen i solen och ska snart ta ett glas vin.

Först, en snabb fråga: Varför ändrade du ditt namn (från Treasure) till Prizes?
– Det var en rättighetsgrej. Här är några favoritbandnamn till från vår lista som inte blev valda: Princess Diana, Wild Bees, Butlers In The Buff, Hot Candles.

För de som inte hört Prizes förut, hur skulle du beskriva er musik?
– Det är ljudet av att stoppa huvudet under vattnet i ett badkar och lyssna till slow jams som pumpas ut genom jetstrålen, med strålande sol ovanför, och ben överallt omkring dig.

Men du började som ett soloprojekt? Eller är du det fortfarande?
– Jag är typ den smarta ungen i skolan som blir tilldelad grupparbete. Jag spelar in all musik själv, och sedan låter jag andra komma in och vara med i presentationen. Jag och Noam (Klar, som spelar sampler/keyboard, och även driver bloggen Don’t Die Wondering) har jobbat ihop förut med en remix och jag tror att vi kommer fortsätta samarbeta nu.

Har du lust berätta lite om själva skrivprocessen?
– Jag sitter på mitt sovrumsgolv, sprider ut all utrustning, och lägger på lager på lager tills jag är klar – eller tills mina ben somnar. Oftast tar det runt två timmar att skriva och spela in en låt. Det var så lång tid ”Canada” tog. Jag läste någonstans att Phil Collins skriver sina låtar på 30 minuter, så jag måste nog trimma ned tiden om jag ska skriva min ”Sussudio”.

När jag såg er live på The Social spelade du trummor, och jag har sett dig spela gitarr på några bilder – vilket instrument föredrar du?
– Piano är mitt favoritinstrument, även om jag aldrig spelat det live. Jag skriver fortfarande all musik på piano. Det är en lyx varje gång jag åker hem till Devon och spelar på pianot jag fick när jag var liten. Fast trummor är det roligaste instrumentet. ”I’m the Jack of all instruments, King of nothing”.

Jag frågade Tom fråm How To Dress Well den här frågan också: Min bror, som är musiker, säger att folk antingen lyssnar på rytmen eller harmonierna i musik, åtminstone till en början. Att det är antingen rytmen, eller harmonin som triggar igång en. Var säger du?
– Jag har alltid varit inne på rytm, till och med mina (sång)melodier är väldigt rytmiska – och sättet som till exempel Dirty Projectors framkallar rytm med sina röster är sjukt bra.

Det här att du jobbar just med stämmor så mycket är, i alla fall för mig, också vad som gör ert sound så distinkt. Hur jobbar du fram det?
– Harmonier är en jättestor del av mina låtar. Det har nästan blivit en trygghetsgrej nu, att sjunga med två eller tre stämmor på en gång. Det är väldigt tillfredsställande, för det gör allting djärvare. Jag gillar verkligen ackord, jag tilltalades aldrig av att spela sologitarr utan tycker det är roligare hur saker smälter samman eller clashar när du använder mycket ackord. Men när jag arbetar fram stämmorna sitter jag aldrig ned och räknar ut terser eller något sådant, jag bara sjunger dem och ser vad som händer.

I min intervju med HTDW nämnde han också att han verkligen gillade vad som händer generellt musikmässigt just nu och pratade om all innovation och kreativitet. Vad säger du?
– Jag åt lunch med Tom förra veckan och vi snackade om precis det här. Förändringarna för vår generation är enorma, speciellt vad gäller musik, och hur det verkar som att det finns något överlappande, en plats där all musik möts. Men det blir samtidigt också som en slutpunkt – så mycket samplas och omarbetas nu att det verkar som att allt som existerar är en kommentar på det förflutna.

Vad influerar dig? Läser du bloggar och sådant?
– Jag är alltid influerad av stämningen i saker, bilder och ljud i vardagslivet, vilket också gör att jag tycker det är så roligt att använda en sampler. Vad gäller hemsidor, alltså back in the 00’s introducerade Pitchfork mig till en hel del musik och olika musikforum. Internet är fantastiskt när det kommer till att upptäcka.

Nuförtiden har många artister just bloggar, Tumblr, Twitter, Facebook… Vad tycker du om att Internet tar så stor del av musiken (framför allt DIY-scenen), både vad gäller att dela och producera den?
– Mystiken försvinner helt. Du behöver inte veta vad en snubbe i något band äter till lunch eller hur het han är på Youtube. Tumblr-bloggar är schyssta dock, där handlar det mer om att posta nya idéer och fotografier. Fast ibland tror jag att vissa artister blir överexalterade och postar en ny låt varannan dag vilket bara är utmattande för alla.

Har du något särskilt spår med Prizes som du gillar lite extra?
– Jag gjorde ett album förra året som bara var samplingar och jag som sjöng över, men min amerikanska label fick inte igenom allt så det kommer aldrig att släppas, men jag tycker verkligen om låtarna. Jag samplade typ Dylan, Bowie, Youtube och en massa galna afrikanska gitarrer och grejer. Annars har jag en ny låt som heter ”Rumours” som är rätt speciell för mig.

Slutligen, vad är dina planer för den nära framtiden, musikaliskt och/eller personligt?
– Det händer så mycket just nu – en massa roliga spelningar, festivaler och sådant. Sedan jobbar jag på en typ hiphop-mixtape som kommer ha några insane guest vocals och samplingar och sådant. Jag är väldigt peppad på att göra klart den.

Mer info om Prizes, här.
Prizes på Tumblr.

Vad jag trodde skulle bli en gemensam plattform för dessa två luftiga, svepande, r’n’b-influerade musiklandskap visade sig dock fungera enligt ganska olika parametrar. Snarast ligger deras ömsesidiga beröringspunkt i att sampling och användning av referenser till annan musik mer kan liknas vid instrumenthantering än enkelt utnyttjande av catchiga hookar.

I Hard Mix fall är samplingarna det sista som kommer in i processen, det som knyter ihop musiken, får den att sammanfogas. I How To Dress Wells fall handlar det om utgångspunkten för sången, själva fundamentet. Relationen till annan musik är helt central för Tom Krell, både i det egna låtskrivandet och i hans inspiration.

När jag frågar honom vad han lyssnar på för tillfället återkommer han flera gånger, funderar lite till, och önskar lägga till fler artister och låtar till sin lista, lika entusiastisk gentemot andras musik, som till sin egen.

Som om kreativt uttryck och inspiration nästan verkar flyta ihop.

– Jag älskar r’n’b. The Dream till exempel. Men också Kells (R. Kelly, förf. anm.), Keith Sweat, Shai, D’Angelo, P.M. Dawn… All that shit som jag lyssnade på när jag var yngre på radiostationen KS 107.5. Just nu lyssnar jag på den där Wolf Gang-låten ”Back to back” säkert 100 gånger i veckan, och ”Sweetest kill” från nya Broken Social Scene.

– På mina ”mest spelade” i iTunes har jag lyssnat på ”No excuses” med Air France typ 60 gånger mer än någon annan låt – snacka om inspirerande, underbar, kreativ musik, holy shit! Och efter den ”Epilepsy is dancing”, ”Sabaku” av The Zazen Boys, och (vilket är helt galet cuz this is super new!) ”Shutterbug” med Big Boi. Jag hade den på loop i typ 2 dagar i sträck! Och jag ÄLSKAR sången på den nya Hot Chip-skivan – such beautiful little men.

– Jo, och så vill jag lägga till att jag lyssnat på Gang Starr non stop sedan Guru gick bort. Otroligt inspirerande röst, man. Måste nog lägga till Aaliyah också, jag lyssnar på henne varje morgon när jag vaknar för att min väckarklocka spelar ”Rock the Boat” och ”Choosey lover”. Jo, och så måste jag säga att jag verkligen älskar intensiteten i rösten hos sångaren i Burzum, speciellt i låten ”Ea, Lord of the depths” eller vad den heter, på deras album ”Burzum”. Så monumental genom hela skivan.

Hur skulle du beskriva How To Dress Well för någon som aldrig hört er förut?
– Jag brukar säga att How To Dress Well är som The Dream fast mer lo-fi, indie, eller whatever. Jag sa ”lo-fi-Shai” vid något tillfälle och det stämmer ganska bra. Men att profilera sig med genrebenämningar brukar inte hjälpa nya lyssnare så mycket. Vi sjunger, och vi gillar verkligen att sjunga, typ med r’n’b-inriktade, fina röster och harmonier, men med en noisiness och med ganska komplexa känslomässiga grejer som händer i låtarna. A lot of anxiety, a lot of love.

Du bor i Tyskland nuförtiden. Hur är det?
– Ja, det är helt ok. Ha. Alltså jag är här för att jobba. Jag saknar New York och USA väldigt mycket. Alltså jag älskar att vara här, jag gillar partyscenen. Men i Tyskland är det ganska få som lyssnar på hiphop och r’n’b, det är ingen del av hipsterkulturen här som det är i USA. I mean, det är ju verkligen vår musik, afro-amerikansk musik är ju det största som har hänt amerikansk kultur, punkt.

– Den musiken har ju bevisligen ett väldigt stort inflytande på How To Dress Well. Så ja, jag saknar det en hel del. Om jag spelar hiphop här tittar till och med mina supercoola tyska vänner på mig, typ ”turn that shit off”. Så jag är rätt peppad på att flytta tillbaka till USA i höst. Alltså, jag är i Köln, the home of Kompakt (tyskt skivbolag förf. anm.), folk här vill ha förfinad, högproducerad, 18 minuters långa, minimalistiska technogäspningar. Ha!

Det är som sagt mycket referenser och samplingar i er musik. Jag vet att ni inte vill kallas för ett ”samplingsband”, men har du lust att berätta lite om hur och varför du använder samplingar?
– Hmmm… Jag vet inte. Alltså ja, vi använder samplingar. Men på senaste EP:n har vi bara samplingar på ”Mr By and By” för att jag ville göra en dance cut. Annars använder vi det bara om vi vill. Typ om vi hör något och tänker ”det där passar perfekt”. Jag menar, jag har samplat grejer av min vän Ryan Hitchon, men det är det ju ingen som hör. Att sampla är ingenting nytt.

Ni har ju varit rätt produktiva än så länge. Har du någon favorit av allt ni gjort, eller något du är extra stolt, nöjd eller till och med överraskad av?
– You know, mina favorit-How To Dress Well-låtar är ”Suicide dream” part 1 & 2. De är bara väldigt vackra för mig. Speciellt part 2, it’s really serious shit, jag typ filosoferar runt mitt liv och så. Jag sjunger ”what would it mean to live a life that wasn’t like this? Look at a picture of my father and not look just like him? To think about my home and not just feel the sting of a history that’s been wounding us all?” och varje gång jag sjunger eller hör det, it hits me hard, och känns väldigt renande. Så de två…

– …fast jag gillar ”Endless rain” också för det var den första vi gjorde, och ”Decisions”, för den skrev jag till min tjej och den känns väldigt mycket som kärlek när jag hör den och sjunger den. Och jag blir alltid chockad när jag hör ”Ready for the world” – kan inte komma ihåg hur jag gjorde den och den låter så enskild. I alla fall för mig.

Min bror, som är musiker, säger att folk antingen lyssnar på rytmen eller harmonierna i musik, åtminstone till en början. Att det är antingen rytmen, eller harmonin som triggar igång en. Själv har jag en konstig förkärlek för glockenspiel. Var triggar igång dig?
– Harmoni. Och klangfärger. Rytm som i formell struktur är i min bok sekundär. Jag tror att harmoni och klang är rena, spirituella fenomen. Rytmen kommer sen och ger dem materialitet och kropp, right?

På tal om inspiration, jag tycker egentligen att er musik är väldigt visuell. Jag får mycket bilder och visuella idéer när jag lyssnar. Och era låtar är ofta korta, som att de skulle funka bra i filmsekvenser. Tänker du på hur bilder och ljud funkar ihop sådär, eller har du några visuella idéer för musiken?
– Ya, for sure. För mig involverar låtskrivarprocessen, eller vad man ska kalla det, mycket om hur visuella föreställningar överensstämmer och påverkar musiken. När jag sjunger försöker jag typ försätta mig i en bestämd plats i tanken. Faktiskt så har alla bilder vi har på bloggen haft väldigt stor betydelse för låtskrivandet.

Vad mer, förutom musik, sätter igång dig?
– Definitivt filosofi och film. Men det är ju inte i musiken så mycket. Själva musiken är väldigt direkt för mig och inte alls teoretisk. Det jag beskrev innan om visuella föreställningar och påverkan är inte ett uttänkt samband utan en totalt oförmedlad känsla och helt icke-teoretisk. Kärlek. Tanke.

– Och vad som händer generellt med musik just nu totally blows my mind. Jag tror att vår tid är den historiskt absolut bästa tiden för att vara ett musikfan. Det som händer nu är helt oöverträffat innovationsmässigt.

Nu kommer du ju till Sverige i juli, eller hur?
– Ja, jag är så peppad! Tre spelningar, med live visuals och sång. Superenkelt och kul. För mig handlar det egentligen bara om sång. Jag hoppas att folk gillar min röst när de hör den live. Jag står inte bakom en mixer eller något, det är bara jag på scen med en mikrofon och en ipod. Jag vill skaffa typ Bobby Brown-headseats so I can be a pop singer full force!

Vad har ni för andra planer i en nära eller avlägsen framtid?
– Vi släpper en sjua av ”Ready for the world” snart. Och sedan en fullängdare. Mina enda egentliga planer är att sjunga från hjärtat. Det är lätt att göra när folk ger en så mycket kärlek. Jag tror låtarna blir ännu bättre och säkrare för varje mail jag får där någon säger: ”I listened to ’my body’ when I was walking to my new boyfriend’s house last night and it was beautiful.” Love is strength for sure.

Lyssna på ”Ready for the world” här.
Mer info om How To Dress Well, här.

I Hate Parties from Tatti at Letsmix.com.