La production de l’espace

»Staden

Produkt av makt
Kontroll
Dominans

Staden

En plats
För tankar
För handlingar

Nya tankar
Nya handlingar
Skapar en ny stad

En ny stad
Skapar nya tankar
Skapar nya handlingar
Skapat nytt liv«

Mix: La production de l’espace

1. »It’s Just (House of Dupree)« – Leon Vynehall
2. »9 Years (DJ Koze Remix)« – Roman Flugel
3. »Even 11« – Margaret Dygas
4. »Circular Thing (Kiki Remix)« – Krankbrother
5. »Urban Animal (Dixon Dub Mix)« – Claude VonStroke
6. »Higher Level (Bicep Remix)« – Isaac Tichauer
7. »Saturday Night« – Echonomist 122.0 (98.4%)
8. »Old Roots« – Hector Couto
9. »Like This (Sante Remix)« – Hector Couto
10. »Beetham Tower« – Darius Syrossian
11. »Back to Truth« – Darius Syrossian
12. »Mama Junk« – Stephane Ghenacia
13. »Acid (Leftwing & Kody Remix)« – Solardo
14. »Keep Moving« – Leftwing & Kody
15. »Movin’« – Prok & Fitch
16. »Music« – Floorplan
17. »Lightsdown« – Deep’a & Biri
18. »Nighthawk (Dosem Remix)« – Mat.Joe
19. »Don’t Leave (Dubspeeka Broken Speaker Remix)« – Uakoz & Alex Lentini

För det var någonstans hit som dess pionjärer hoppades att den moderna discon skulle nå. Ja, mycket längre än till en tröjlogga faktiskt. Bianca Chandons klädlinje är bara toppen på ett isberg.

Det känns till exempel inte ett dugg märkligt att president Obama skriver en vacker eulogi till legendaren Frankie Knuckles vid dennes bortgång, eller att dagens housemusik fortsätter fylla dansgolv och arenor världen över (hur uppbruten ifrån sina garagerötter kulturen än tycks vara).

Housemusiken som vi känner den i dag är allmängods. Skiljelinjen mellan Paradise Garages ständige dj Larry Levan och, låt oss säga, Keith Richards är i dag försvinnande liten.

Såväl Levan som två dussin andra discodivor har gått från att vara fotnötter i historieböckerna till att bli hela kapitel.

Men med det har också kulturens subversivitet försvunnit. Världens discofiler i för små mössor och oansat skägg får protestera hur högljutt de vill. För den musik jag går ut och dansar till i dag hämtar sällan inspiration från Paradise Garages arv.

Istället kommer den från housemusikens fula bastard booty bass – och från de brittiska öarnas elektroniska klubbhistoria där drum’n’bass, choppage och grime står i centrum.

*****

På många sätt är det svårt att inte falla handlöst för booty bass eller ghetto house och juke som musiken också kallas. Det är den slumpartade fusionen, en olycka i arbetet, av tidig house och techno där enbart de mest primitiva beståndsdelarna fått fäste på vinylen.

Om housemusiken som spelades på Paradise Garage uppmanade lyssnarna att omfamna varandra oavsett kön, hudfärg eller sexuell läggning vill artister som DJ Deeon, Paul Johnson och DJ Assault bara att vi ska skaka på röven.

Men just därför är booty bass också problematisk. I musikens natur ligger en attityd, om än krasst ironisk, som angränsar till misogyni.

På tolvor från Dance Mania och Electrofunk Records är titlar som »We Got Ya Hoe«, »Kill The Bitch« och »Suck My Candy Cane« snarare regel än undantag.

Men även om det är lätt att avfärda booty bass för dess explicita vålds- och sexreferenser är det svårt att inte ta den för vad det är – okontrollerad hedonism.
Det är också därför booty bass aldrig riktigt fått sitt erkännande trots att kulturen föddes strax efter att acid house och techno tog sina första steg.

Den legendariske Detroit-producenten Juan Atkins avskydde till exempel booty bass av hela sitt hjärta. Där han själv via självklara klassiker som »Alleys of Your Mind« och »No UFO’s« riktade blicken mot rymden stannade artister som DJ Assault kvar på de gator som Juan Atkins var så ivrig att fly från.

Vill man så går det att påstå hur ghetto house går i direkt nedstigande led från bluesmusiken som den lät på Hastings Street i Detroit och på Chicagos Maxwell Street. Den elektriska rhythm & bluesen var precis lika snuskig, ohämmad och samtidigt bespottad av dåtidens puritaner.

Skillnaden var bara att John Lee Hooker var aningen mer förfinad när han sjöng om att vara tvungen att ha sitt »sugar, three times a day, oh, Lord, or then I don’t feel right«.

Men ingen har varit intresserad av att dra de parallellerna. Eller för den delen på allvar teckna arvet efter Dance Mania.

Inte förrän nu åtminstone. Det börjar så sakteliga dyka upp den ena retrospektiven efter den andra från dansmusikbolagen där Strut Records Hardcore Traxx: Dance Mania Records 1986-1997 och Dance Mania: Ghetto Madness är de mest framstående exemplen.

Kanske har booty bass vansinniga hastighet hindrat musiken från att samla damm, dess anstötliga texter från att bli torrt analyserad utifrån en musikhistorisk kontext tidigare?

Just Dance Manias arv må leva vidare genom dagens footwork-scen men utanför den har få omfamnat ghetto house lika förbehållslöst som Maya »Nightwave« Medvesek, en av samtidens mest framsynta producenter. På den mix hon nyligen sammanställde för musikmagasinet FACT har hon samlat musik av artister som DJ Funk och DJ Deeon. Den senare bjöd hon för övrigt in för ett samarbete på tolvan Hit It från förra året.

Kollegan Nina Kraviz har klarsynt nog sagt att hennes syfte som dj är att få det att verka som hon vevar Dance Mania-tolvor hela tiden.
Samma sak hade kunnat sägas av och om Actress, Traxman, Four Tet och en uppsjö andra dj:s.

*****
Om ghetto house är en av pelarna som underjordens dansmusik vilar på för tillfället är det bara att följa ljudet av trummor för att hitta resten.

En av de kanske bästa musikjournalistiska texter jag läst det senaste året var när magasinet The Quietus bad Londonproducenten Ben UFO att lista ett par skivor som betytt allra mest för honom.

Har du hört talas om etiketter som Offshore och Inperspective, Fretts singel »Runnin« eller är du bekant med skivbolaget Reinforceds drum’n’bass?

Inte jag i alla fall. Men vartenda nytt stickspår jag följde lät som planritningar till de flesta bass- och technotolvor jag älskat de senaste två, tre åren.

Framförallt är det DJ Clevers lilla Brooklynbolag Offshore som lämnat de mest bestående intrycken.

I början av 2000-talet skapade de sin egna djupt virtuosa version av drum’n’bass. Det skedde just innan dubstep inte var mer än ett tankekorn i Burials briljanta hjärna och precis efter att hela världen förutom de allra mest övervintrade rejvarna slutat lyssna.

Offshore har inte gett ut mer än en handfull singlar, samlingar och ep:s men nästan var och en av dem bildar tillsammans ett helt eget litet universum.

Vissa kallade stilen för choppage, ett namn som beskriver hur producenterna högg upp sina breakbeats och med en manikers tålamod omsorgsfullt pusslade ihop dem i nya intrikata utformningar.

Det är en klangvärld som inte har några gemensamma nämnare i dag förutom hos de mest visionära grime- och bassartisterna.

Precis som dagens spjutspetsetiketter PC Music och 1080p närde Offshore en fäbless för att paketera sina komplexa rytmmönster bland billigt kitschiga laserljud. Kalla det arsenik gömt i praliner om ni så vill.

*****

Ben UFO nämner den aldrig själv i sin exposé i The Quietus men jag är säker på att grimeartisten Terror Danjahs instrumentaler har en självklar plats i hans hjärta såväl som den bärbara hårddisken.

När Terror Danjah öppnade upp sitt arkiv på samlingen Gremlinz (The Instrumentals 2003-2009) lät det som början på allt men slutet på inget.

Ett par år senare skulle kollektiven Roadside Gs och Ruff Sqwad släppa liknande arkivrensningar som presenterade grime för omvärlden som något mer än hiphopens brittiska nästkusin.

Med Gremlinz visade Terror Danjah före någon annan var världens dubstepartister snott det mesta ifrån. De flesta låtar var lokala klassiker kring östra London i sin egen rätt, men utan lyrik ovanpå blev sambandet mellan grime, house och techno omöjlig att bortse från.

Precis som Offshores och Inperspectives drum’n’bass är Terror Danjahs mer orkestral. Han använder sig nästan uteslutande av oväntade, smått omöjliga vändningar i trumbreaksen än något vi varit vana vid från genrens traditionella palett.

Det är samtidigt också en sofistikerad fortsättning på den brittiska garagemusiken och en början på grimens mikrogenrer som purple och wonky.

Jorden har snurrat åtskilliga varv sedan dess och det har även den brittiska grimevärlden. Men det är svårt att tänka på något annat än Terror Danjahs produktioner när man lyssnar på Jokers senaste album Mainframe och spårar var hans mod och ideér att skapa långamt förförisk grimemusik kommer ifrån.

*****

House må ha hämtat sitt namn från Chicagos legendariska nattklubb The Warehouse. Men precis som rock och modernism har det, nästan utöver mitt eget medvetande, kommit att bli ett samlingsnamn för allt jag håller kärt.

Var ledtrådarna och ditt eget sökande leder dig behöver inte överensstämma med min väg. Dance Mania, Offshore Recordings och Terror Danjah råkar bara ha blivit föremål för min egen, högst personliga mytbildning.

Det är alltid lite roligare att kidnappa de slagord som kapitalistiska marknadskrafter vill göra till sina egna för tillfället.

Har man tur råkar man också dela stycken av dem med artister och skivbolag som Nightwave, Joker och 1080p.

Sedan början av 2000-talet gör Towa under namnet Towlie synthknorrig och egen techno som bubblar av ljud och infall. 2013 släpptes singeln »This is a momenth (Bmx Edit)«, med en edit av producenten Bmx. Låten ingick på en samlingstolva i serien DJ Muscle utgiven på den amerikanska etiketten W.T. Records och fick fin spridning. Sedan dess har Towlie synts och hörts med sina produktioner lite varstans, som på Under Bron i Stockholm, i radiokanalen Radio Skanstull eller i form av dj-sets på egna klubb Syntvilla Synvilla. Hon har även samarbetat och uppträtt tillsammans med kollegan Frida-Li Lövgren i Quiltland.

Towa har även andra projekt. I Skitungen får hon utlopp för en mer lekfull sida. Musiken låter som om den vore inspelad på en vanlig kassettbandspelare i ett gammalt dammigt skjul. Instrumentationen är enkla Yamaha-synthar, trummaskiner och skev sång som sjunger rader som »ofrivilliga rörelser«. Towa kallar det själv för »epasynt«.

Skitungen ges ut på Käften, skivbolaget som Towa driver och där likasinnade akter som Empfänger, Feeders och Egyptian Eyeliner ges ut på vinylsinglar och tolvor. Käftens visuella sida är talande för hur mycket av musiken som Towa är involverad i låter. Det är en serieartad och färgsprakande estetik. Det är vattenmeloner och en hejdlös blandning av stora och små bokstäver. Det är en estetik som är oberäknelig och som inte går att annat än älska.

Nu är Towlie aktuell på Sónar-festivalen i Stockholm som äger rum den 13–14 februari.

Jag skickade några frågor. Och fick tillbaka svaren i versaler och gemener om vartannat.

Hur började du med musik?
– Jag haR aLLtid håLLt på med musik. SpeLade föRst bLockfLöjt och sen piano och sjungit i köR. När jag vaR 17 så bLev jag kompis med en Kaj som hade skivspeLare och masSa technoVinyLer och jag böRjade spiNNa heMMa hos honom. BöRjade köpa egna skivor och speLa ute Lite småTT.

– Träffade sen en kiLLe vid namn Robin som hade en tRuMMmaskin och en synt och vi böRjade Leka med musik tiLLsaMMans och på den vägen är det.

Gjorde du annan musik innan du började släppa grejer under namnet Towlie?
– Jag och Robin hade våRat pRojekt klorex & sugar, klorex och socker. Det vaR väL någon bLandning meLLan house och eLektro vi höLL på med.

– Har nu även EmpfängeR-pRojektet med min sLing (från skivbolaget Born Free, reds anm.) och det vi göR skuLLe jag kaLLa föR någon sLags fRustReRadsmåbaRnsföRäLdeRmusik.

När startade du Towlie? Började det som ett dj-alias och utvecklades sedan till producerande?
– Det böRjade som eTT dj-namn för LängeLängeSen, typ böRjan på 2000-taLet.

– EgentLigen inte aLLs tänkt aTT jag skuLLe använda det även som musikmakaRe. Det bLev så däRföR aTT mR wiLLie buRns (WTrecords) skuLLe ge ut Låten »This is a momenth« och vägrade ha the shiTkid som det pRojektet heTTe, på sin LabeL. »i ain’t having no shitkid on my LabeL« sa han och så bLev det towLie : ).

Om du skulle beskriva det du gör med Towlie med tre meningar vad skulle du skriva då?
– Just nu i en mening : SpeLaR maRschfunkmusik på näTTeRna och pRoduceRaR mjöLk på dagaRna.

Jag gillar hur du blandar små bokstäver med versaler. Och du skriver ut Towlie som towLie till exempel. Varför gör du det?
– Jag böRjade göRa det därför aTT jag tycKte aTT det vaR snyGGt och sen haR det bLivit som eTT tvång. Jag kan typ inte inte göRa det. Endast med mina baRns faRmoR och faRfaR meSsar jag vanLigt med så de inte bLir oRoLiga föR min häLsa.

Du har även projektet Skitungen. Jämfört med Towlie så är Skitungen mer skitigt och synthigt, det låter nästan lite som Cabaret Voltaire och något annat tidigt band och sedan din sång på det med texter på svenska. Jag gillar det som fan. Vad är den musikaliska tanken med Skitungen?
– KuL aTT du giLLart : ). Tanken med skitungen är aTT det ska vaRa meR skitigt och ofiLLtReRat, pRecis som du skRev, och inte på så stoRt aLLvaR. Jag haR använt mycket LeksaksSynthar och tRuMMaskineR och baRa Lekt Liksåm. EpaSynt kaLLar jag det : ).

Med Skitungen har du släppt sjuan Ofrivilliga rörelser. Kommer du att ge ut något mer med?
– JaPP. deT äR eTT kaSSeTTaLbum på g på käfTen och sen en Låt som skaLL vaRa med på en samLingskaSseTT på flexiwave.

Du driver skivbolaget Käften. Jag älskar namnet. Hur valdes det?
– Det är deLs en hyLLning tiLL min fantastiska faR som jag växte uPP med, han vaR tandLäkaRe och pLuGGade på käfTis, och deLs ett Litet fingeR, typ jag gör vad jag viLL och hör sen.

Vad är det för inriktning på Käften och vilka artister ges ut på etiketten? Egyptian Eyeliner, Feeders och Klorex55 är tre av artisterna va?
– jA de aRtisteRna haR sLäPPt på käfTen och det kåMMer meRa med dom men ocKså andRa goingaR. SLäppeR aLLt jag giLLar baRa men tänkeR väL aTT 7″-tummarna kan va lite meRa expRimenteLLa och inte behöveR vaRa så dansgoLviga.

Käftens estetik är väldigt lekfull, serieteckningsartad och snygg. Är det du som gör formen för bolaget också vad gäller hemsida och layout på släpp?
– jAviSst är det så. Har docK nu pLaneR på en ny meLonLoGGa och haR tagit Lite hjäLp med bokstäveRna av min käRa vän Arvid Wretman(YPiN), men i LekväRLden bLir jag kvaR.

Vattenmeloner verkar vara ett återkommande inslag i formen, bland annat i loggan. Hur kommer det sig?
– En roLig gRejj som gåTT öveRstyR och nu även bLivit en mani.

Vad gör du annars vid sidan av musiken? Är du inne i 9-5-hjulet eller frilansar du eller pluggar?
– Just nu äR jag maMMaLedig med miTT andRa baRn så det är mycKet mjöLkproduktion som pågåR.

Du ska uppträda på Sónar i Stockholm den 14 februari. Vad kommer du att köra? Blir det ett dj-set?
– JaviSst, det bLir eTT möRkt dj-set på 1h30m.

Vad har du för andra planer under 2015, är det släpp och samarbeten på gång?
– Har fLeRa sLäPP på g på käfTen men just nu LetaR jag ny distribution då de jag saMMarbetade med tidigaRe konkat tyväRR. Empfänger haR en 12”-tummare som skaLL sLäPPas på Born Free också : ).

Till sist, lista fem bra technodängor som du lyssnat mycket på den senaste tiden?
– Inte techno kanske men bRa Musik swedania ReLated, heRe iT comes:

1. Scott Young – »Pseudo Crushed Funk« (Born Free 17)

2. ALVAR. – »The very witching time of night (un-mixed version)«

3. MCMXCI – »A3 Untitled 3« (OPAL010)

4. Your Planet Is Next – »Route 375« (JYC001LP)

5. Rutherford – »Data Surge« (Stilleben042)

/

Towlie spelar på Sónar i Stockholm nu på lördag den 14 februari.

Mer Towlie, här

Mer Käften, här och här

Lyssna på Fredrik Edin i kulturprogrammet OBS i P1 Sveriges Radio där han läser en essä om okreativitet i dag, tisdag 27 januari. Programmet startar 13.20 och essän kan höras, över musik av Basic Channel, efter 14.00. Lyssna här.

1. »The Track Stars (Nina Kraviz Remix)« – Parris Mitchell
2. »Montagsmaschine« – M.A.N.D.Y.
3. »Je Suis« – Pablo Mateo
4. »Line of Fire (Booka’s Club Mix)« – Booka Shade
5. »Perfect Fit (Proud remix)« – Niko Schwind ft Heartbeat
6. »Fire It Out« – Tiefschwarz ft Ruede Hagelstein
7. »Together« – Doc Daneeka
8. »Always On Time« – Dapayk Solo ft Camara
9. »Mac (Daddy) R.I.P (Mango Boys Hurting Dub)« – Mr G
10. »What Is House Muzik (DJ T Remix)« – DJ Pierre
11. »Preacher Man (2012 Remix)« – Green Velvet
12. »BB 1.0« – Norman Nodge
13. »Vienna« – Oliver Huntemann
14. »Robogeisha« – Smash TV
15. »Exit (Brodinski Remix)« – Miss Kittin & Dubfire
16. »Space & Time« – Seth Troxler & The Martinez Brothers
17. »Photon« – Deetron
18. »Out Of Control (Vocal Mix)« – Population One

She Knows More Than She Thinks är en samling som är värd all uppmärksamhet. Bakom den står musikern Galya Chikiss från Sankt Petersburg. Galya bestämde sig för att förena sex olika artister från Ryssland och Ukraina, inklusive sig själv, till ett möte som visar upp både den särart och begåvning som utmärker den elektroniska DIY-scenen i de båda länderna. Det är artister som arbetar i sina egna avgränsade världar men som delar mycket med varandra musikaliskt.

Resultatet är en samling som är spännande och variationsrik från första till sista ton. Det är musik som är vacker, ödslig och varm om vartannat. De tolv låtarna öppnar upp nya rum i det elektroniska landskapet och låter en bekanta sig så pass mycket att man är tvungen att återvända.

Galya Chikiss har valt artister med fingertoppskänsla. Blablarism (Oksana Zmorovych) från Kiev gör bombastisk och housig pop lika dramatisk som en storm i januari. Ladan från Kiev/Odessa charmar med ettrig ambient techno och drum’n’bass där hennes kyliga sång är som iskristaller i ett vackert vinterlandskap.

Galya Chikiss eget projekt Chikiss skapar varm och hypnotisk elektronika där analoga synthar samspelar med robotartad sång – starkt beroendeframkallande. Tosya Chai, även hon från Sankt Petersburg, gör ena stunden lyskraftig synthpop och i den andra psykedelisk folk med näring från en mörk granskog.

Moskvabaserade Peekaboos musik är försiktig där hon blandar sparsmakade trummaskinstakter och enkla synthackord med ett effektivt och isande resultat. Och Anya Kutz från Petrozavodsk gör avskalad och monoton medeltidselektro där lager på lager med röster bildar en mantralik och närmast extatisk ljudväv.

Här och var går det att höra släktskap till artister som LA Vampires, Holy Other och Maria Minerva. Men varje artist har en personlig sfär som de inte har uppfunnit över en natt. De representerar alla musik som växt fram i processer där målet att finna nya marker och göra det med enkla medel gjort den motståndskraftig mot yttre påverkan. Det är musik som är lika hemlig som inbjudande. Som att leta efter en väg i mörkret och samtidigt känna en slags trygghet för man vet att man kommer att hitta rätt.

Att Galya Chikiss inte bara valt artister utan även gjort det snygga omslaget understryker hennes tydliga kurerande av She Knows More Than She Thinks. Det är hon som format släppet och gjort den till en av de bättre DIY-samlingarna som kommit under de senaste åren. Skaffa den från Not Not Fun och lyssna på den här.

Och på tal om Anya Kutz. Hennes utmärkta grupp Love Cult släppte nyligen EP:n Wonderland.

Ismail Hosny är ett fint exempel på en artist som är gränsöverskridande både vad gäller sin konst och platsen han utövar den på. Ismail är musiker, producent och dj och är i vanliga fall verksam i Kairo. Men i höst har Göteborg varit hans tillfälliga hemvist och arbetsort. Som den första gästkonstnären i Residens Angered – ett residens initierat av Konstepidemin som är tänkt att stärka relationer mellan enskilda konstnärskap – arbetar han med olika projekt, såväl egna som samarbeten.

Dels spelar Ismail Hosny i dramatikern Charlie Åströms performancepjäs Revolution på Angereds Teater. Pjäsen handlar om hur revolutionen i Egypten, som bröt ut den 25 januari 2011, förändrade sju egyptiska konstnärers liv och arbete. Dels arbetar han med egen musik och knyter kontakter med artister och kulturutövare i Göteborgsområdet. Därtill är han med som konstnär i projektet Kris-Populism-Konst tillsammans med internationella och lokala konstnärer.

Minst lika aktiv är Ismail Hosny i sin hemstad Kairo. Där är han en del av den egyptiska elektronikascenen och producerar musik och anordnar klubbkvällar. Han är medlem i bandet Wetrobots, ett elektroartat houseband som är kända för energiska liveframträdanden. Wetrobots ingår Kairo Is Koming, ett kollektiv med musiker och producenter i Kairo som samarbetar och arrangerar gemensamma livekvällar.

Bandet medverkar på samlingen Ten Cities som släpptes på Soundway i november. Albumet för ihop musiker och producenter från fem städer i Europa (Berlin, Bristol, Kiev, Lissabon och Neapel) med musiker från fem städer i Afrika (Kairo, Johannesburg, Lagos, Luanda och Nairobi). Det är ett projekt som visar på den urbana musikens spännvidd av i dag. Ett album där runt 50 musiker, däribland kenyanska gruppen Just A Band, engelska producenten Pinch och sydafrikanska duon Dirty Paraffin, navigerar mellan kuduro, minimal techno, hiphop, jazz, deep house och mycket annat.

Wetrobots bidrag till Ten Citites är två rytmiska elektronikaspår som är ett resultat av ett samarbete med Kairobandet Bikya och tyska Diamond Version (Alva Noto och Byetone).

I Kairo är Ismail Hosny även med och driver studion Epic 101 Studios tillsammans med två kollegor. Han dj:ar när han har tid och har ett outtömligt intresse för ny och spännande musik, såväl i sitt närområde som internationellt.

Jag passade på att kontakta honom med ett gäng frågor. Det blev en mailkorrespondens om allt från revolutionen och den egyptiska kultur- och musikscenen till musikstilen shaabi som är en av de populäraste genrerna i Egypten i dag.

Men först ville jag veta hur musiken kom in i Ismails liv.

Kommer du ihåg din första musikupplevelse?
– Jag kommer inte ihåg min första musikupplevelse exakt men jag har tidiga minnen av musik. Främst är det minnen av att jag spelade på mina morföräldrars piano i timmar. Eller att jag satt och grejade med min Casio SK-1 som jag fick i present av min farfar när jag var ett eller två år. Självklart visste jag inte hur man skulle spela så jag körde bara slumpartat, men det var väldigt roligt. Jag har också tidiga minnen av långa bilturer med min familj när vi lyssnade på kassetter, jag uppskattade alltid det.

Kommer du från en familj där det finns musikintresse eller musiker?
– Det finns inga musiker i min familj (ingen som jag känner till i alla fall) men båda mina föräldrar har ett stort musikintresse. Min pappa spelade alltid sina vinylskivor för mig när jag var liten och det tror jag har haft stor betydelse för mitt musikintresse.

Vilka skivor brukade han spela för dig?
– Han brukade spela allt från jazz och klassiskt till 60- och 70-talspop, han har en väldigt bred musiksmak.

Kan du beskriva din musikaliska bakgrund? Vad gjorde du innan du blev dj och började producera elektronisk musik?
– Jag har försökt att göra musik så länge som jag kan minnas. Det har handlat om allt från att skriva enkla melodier på en leksakskeyboard och försöka spela in dem på min kassettbandspelare till att skaffa Fruity Loops (ljudprogrammet FL Studio, reds. anm) och skapa musik på datorn. Dock blev jag heltidsmusiker för bara fyra år sedan, innan det arbetade jag hos min pappa.

Vad gjorde du för slags arbete tillsammans med din pappa?
– Min pappa har ett företag som tillverkar skinnprodukter såsom plånböcker, väskor och bälten.

Hur kom det sig att du började med elektronisk musik?
– Jag började med elektronisk musik när jag fick tag på en demoversion av Fruity Loops på en cd-skiva som följde med i en datortidning som jag köpte, då var jag runt 12-13 år. Jag började inte dj:a förrän några år senare när jag gick ut high school och skaffade min första mixer och dj-spelare.

Du är i Göteborg nu och spelar i regissören och dramatikern Charlie Åströms pjäs Revolution på Angereds Teater. Pjäsen handlar om hur revolutionen i Egypten, som startade 25 januari 2011, förändrade livet för sju artister och konstnärer från Egypten. Spelar du dig själv eller gör du en fiktiv karaktär?
– Jag spelar mig själv. I pjäsen berättar jag en personlig historia om mina upplevelser under revolutionen.

Hur förändrade revolutionen ditt liv och ditt arbete som artist?
– Revolutionen förändrade konstscenen i Egypten radikalt och påverkade mig som artist. Det var direkt efter revolutionen som jag bestämde mig för att sluta arbeta hos min pappa och bli musiker på heltid. Jag kan inte säga att det var ett medvetet val orsakat av revolutionen. Men när jag tittar tillbaka på det så är jag säker på att det påverkade mitt val på ett undermedvetet plan. Jag är också säker på att det påverkade många andra på samma sätt. Efter revolutionen såg jag många människor som tog beslut som förändrade deras liv och jag är övertygad om att det finns ett samband mellan det och revolutionen.

­ – Utöver det så bidrog revolutionen till att media och världen utanför uppmärksammade kulturscenen i Egypten. Detta hjälpte många artister och konstnärer i landet att få internationell exponering vilket hade varit väldigt svårt annars.

Hur var perioden innan revolutionen? Gick det att förutse att saker och ting skulle resultera i en resning bland folket?
– För mig var det väldigt svårt att förutse att det skulle bli ett uppror. Förvisso var ilskan och ogillandet av det politiska systemet väldigt stort bland folk, framför allt under det år som föregick revolutionen. Men när folk började protestera den 25 januari så trodde jag aldrig att det skulle utvecklas till vad det blev.

Du har sagt i en intervju att den revolution som ägde rum på Tahrirtorget i Kairo startade med nostalgi och eufori. Men efter ett tag var du tvungen att försvara ditt hem från plundrare. Hur upplevde du det?
– Du har nog missförstått det jag sade. Känslan av nostalgi är den jag känner nu, när jag tänker tillbaka på de första dagarna av revolutionen. Men de mer dominerande känslorna i början av revolutionen var hopp och eufori. Till och med när jag var tvungen att skydda mitt hus så fanns de känslorna. Det kan ha varit lite rädsla också men för mig och de flesta som deltog så var det ett väldigt lindrigt pris att behöva betala. Det är också viktigt att tillägga att vi aldrig stötte på några plundrare i de flesta områden i Kairo. Men det fanns inga poliser någon stans så folket fick ersätta polisens roll på gatorna under en period.

På vilket sätt har revolutionen 2011 påverkat musiken och kulturen i Egypten?
– Det har påverkat kulturscenen mycket. Det kom en våg av nya konstnärer och artister under och efter revolutionen. Det var mycket uppmärksamhet som riktades från internationell media också vilket gav dessa artister en chans att nå ut. Den nya vågen av kultur som kom efter revolutionen är inte nödvändigtvis kopplad ämnesmässigt till den och i många fall inte direkt eller medvetet knuten till revolutionen. Men jag tror att den revolutionära atmosfären i landet vid den tidpunkten hade stor betydelse för kulturen, även om det bara var på ett undermedvetet plan.

Om du tittar tillbaka på revolutionen i dag, vad känner du? Vad tycker du uppnåddes?
– Just nu är jag ganska besviken. Vi har nu en ny president som är militär (Abdel Fattah el-Sisi, reds anm.) som mer och mer tycks använda samma strategier som den gamla regimen. Aktivister arresteras och oppositionella tv-shower och kanaler stängs ned. Det känns som att varje dag är ett steg närmare till dit vi startade. Det betyder dock inte att revolutionen var ett stort misslyckande. Det kan ha varit ett misslyckande på ett politiskt plan men på en samhällelig nivå skapade det en stor förändring. Folk är nu mycket mer politiska och medvetna om sina rättigheter. De vet att de har kraften att kunna förändra det de inte tycker om och uttrycka sina åsikter fritt.

Du är en del av den elektroniska musikscenen i Kairo och Egypten. Kan du beskriva hur scenen ser ut? Är det många producenter som arbetar tillsammans med släpp och spelningar?
– Scenen är ganska liten. Det finns många producenter och dj:s men inte så många konsertställen och skivbolag. De flesta kubbarna är mer fokuserade på den kommersiella/mainstreamartade sidan av dansmusik och elektronisk musik med undantag för två ställen. Det ena stället är en klubb som heter Vent som är inriktad på mer alternativa bokningar och som är en jättebra scen för elektroniska och alternativa artister över lag i Kairo. Det andra stället heter 100COPIES MUSIC – SPACE vilket är en scen i en studio som drivs av skivbolaget 100COPIES. Denna scen kör konserter en gång i veckan och erbjuder ett väldigt intressant program. 100COPIES är ett inflytelserikt bolag inom den elektroniska musiken i Kairo. De anordnar även en årlig elektronisk festival som går under namnet 100LIVE och som alltid bokar intressanta artister.

Vilken slags elektronisk musik brukar 100COPIES MUSIC – SPACE presentera?
– Programmet är främst inriktat på experimentell elektronisk musik och left field-grejer, men det är inte bara begränsat till det. Ibland kan man se ett psykedeliskt rockband eller samtida arabisk musik där.

Hur är klubbscenen i Kairo vad gäller elektronisk musik? Vilka klubbar brukar du dj:a och uppträda på?
– Jag spelar främst på Vent och 100COPIES. Det finns egentligen inga andra ställen som skulle acceptera den musik som jag och andra artister från min scen producerar eller spelar i sina dj-sets.

Du är medlem i bandet Wetrobots. Ni spelar elektro med tunga acid- och housebeats, uppbackad av sångerskan Bosaina. När startade ni och vilka är era intentioner med bandet?
– Vi har varit aktiva i drygt fyra år och vårt mål är att göra något tillsammans som vi verkligen gillar. Jag tror inte att jag har så roligt med något annat projekt som när jag arbetar med Wetrobots och tillsammans med Bosaina. Vi försöker alltid att ta det vi gör ett steg längre och få ut så mycket energi som möjligt. I de flesta fall försöker vi att vara provokativa också.

Wetrobots är en del av Kairo Is Koming (KIK), ett kollektiv med musiker och visuella artister från Kairo. Vilka artister är kopplade till Kairo Is Koming och vilka slags projekt arbetar kollektivet med?
– Kairo Is Koming är ett kollektiv bestående av sex artister. Vi uppträder alla som soloartister och mellan oss finns det olika band som Wetrobots, Quit Together, Wonderful Morning och Vent. Vi arbetar alla med elektronisk musik och vi arrangerar klubbkvällar där vi tar över en klubb och kör våra livesets i sex timmar eller mer och dj:ar om det finns tid.

– Soloartisterna som ingår i Kairo Is Koming är Hussein Sherbini, $$$TAG$$$, Zuli, Bosaina, N/A\A och Ismael. Det är mer som en familj där vi älskar att uppträda tillsammans, men framför allt inspireras vi av vad var och en gör musikaliskt. Vi har redan gjort två korta turnéer i Europa 2013 och 2014 och vi ska försöka göra en ny turné under 2015.

Wetrobots är en av artisterna som är med på albumet Ten Cities som släpptes nu i november på Soundway Records. Det är en samling som förenar elektroniska producenter och musiker från fem städer i Europa med musiker från fem städer i Afrika. Ett projekt som handlar om samarbete och kreativt utbyte mellan två kontinenter. Kan du berätta lite om Wetrobots bidrag till samlingen?
– I projektet så parades Kairo ihop med Berlin. Det var två artister från Kairo, Wetrobots och Bikya som samarbetade med den Berlinbaserade gruppen Diamond Version (Alva Noto och Byetone). Det var ett mycket intressant projekt där vi spenderade en del tid tillsammans i studion i Kairo och gjorde sex ursprungliga låtar där bara två av dem släpptes på samlingen. Vi uppträdde också, en gång i Kairo och två gånger i Berlin. För mig var det väldigt lärorikt. Att bara vara i studion med Bikya och Diamond Version var väldigt inspirerande och ändrade mitt sätt att se på musik.

Du har varit med och grundat Epic 101 Studios i Kairo. Vad är det för slags studio?
– Det är en studio som grundades av mig och Hussein El Sherbini och Mahmoud Shiha. Vi arbetar främst med ljud- och videoproduktion. Vi gör mycket företagsuppdrag vilket vi måste göra för att kunna betala räkningarna. Men vårt mål är att rikta in oss på ljud- och videoproduktionsindustrin i Kairo. Vi erbjuder också kurser i ljudproduktion vilket jag tror har bidragit en del till det växande antalet unga musikproducenter och elektroniska musiker i Kairo.

Den egyptiska artisten Islam Chipsy var nyligen i Sverige och uppträdde med två trummisar. Islam representerar en stil inom den klassiska popmusiken i Egypten, en stil som kallas shaabi. Hur skulle du beskriva denna musikstil?
– Shaabi är stort i Egypten just nu. På ett sätt liknar den hiphop-kulturen; den startade och utvecklades på samma sätt och under väldigt likartade förutsättningar. Den är nu på väg in i mainstream-scenen i Egypten och växer väldigt snabbt. Många av artisterna inom shaabi-genren spelar på olika klubbar och festivaler i Europa och jag tror att du kommer att få se vissa av dem mycket mer inom en snart framtid.

Vilka musikstilar består shaabi av?
– Shaabi är en stil i sig och soundet varierar lite mellan olika artister. Men musiken som helhet kretsar kring samma koncept.

Det som Islam Chipsy gör känns som en mer kaotisk och punkigare version av Omar Souleyman. Håller du med om det?
– Ja, på ett sätt kan man se det så. Samtidigt är Omar Souleymans musik baserad på traditionell syrisk dabka-musik medan shaabi är väldigt egyptisk och befinner sig långt ifrån dabka. Men ljudmässigt är de två stilarna ganska lika. Shaabi är definitivt mer punkigt och kaotiskt och mycket mer energiskt. Det var och är fortfarande ganska populär bröllopsmusik i låginkomst-områden i Egypten och det är egentligen där som shaabi-musiken startade. Innan det blev populärt spelades det bara på bröllop.

Du är den första gästartisten hos Residens Angered i Göteborg. Ett konstnärsresidens initierat av Konstepidemin som är tänkt att skapa och stärka relationer till enskilda konstnärskap och fristående aktörer inom kulturområdet. Förutom pjäsen Revolution arbetar du även med egna konst- och musikprojekt under detta residens. Vilka är dessa projekt?
– Jag arbetar med flera olika musikprojekt under min tid här. När jag håller på med musik arbetar jag främst med material som kan hamna på mitt kommande album. Just nu är det materialet minimalt och experimentellt och baseras mestadels på ljud med låg kvalitet som jag spelat in med min mobiltelefon. Jag är ganska förtjust i det jag gjort såhär långt.

– Kris-Populism-Konst är ett annat projekt som jag är involverad i vilket äger rum på Konstepidemin där jag också bor. Det inkluderar även andra resident-artister från olika länder runtom i världen. Vi träffas en gång i månaden för ett seminarium och ska senare presentera vårt arbete för varandra. Dessa möten kommer förhoppningsvis att resultera i några samarbeten som kommer att visas upp våren 2015.

Hur är det att arbeta i Göteborg och vara en del av kulturscenen i Sverige?
– Det är fantastiskt att arbeta i Göteborg. Den elektroniska musikscenen är väldigt intressant och jag har träffat många olika artister och människor som är involverade i scenen och som inspirerat mig mycket. Jag tror att min tid i Göteborg har gjort att jag har ändrat mitt sound och sättet jag arbetar på en del. Därför ska det bli spännande att se hur de projekt jag arbetar med här kommer att bli när de är färdiga.

När kommer du att åka tillbaka till Kairo och vilka planer har du arbetsmässigt när du kommer tillbaka? Planerar du att samarbeta med svenska artister och producenter framöver?
– Jag reser hem den 20 december. Jag antar att jag kommer att slutföra musiken som jag arbetat med till mitt album när jag är tillbaka i Kairo. Den mesta tiden kommer jag att behöva arbeta med projekt kopplade till Epic 101 Studios eftersom jag inte varit där på ett tag nu. Det finns vissa planer på att arbeta med svenska artister men inget är bestämt eller fastslaget ännu.

/

Lyssna på Ten Cities och skaffa den hos Soundway.

Wetrobots

Mer info om Revolution.

Mer info om Residens Angered.

Kairo Is Koming

Epic 101 Studios

Hösten 2014 har The 2 Bears nya album The night is Young varit en plats som jag stannat vid. Musiken skiljer sig en del från när jag senast besökte duons värld. På 2012 års debutalbum Be Strong var ledorden dans, hedonism och tempo. Denna gång är tonen allvarligare och mer eftertänksam. Det finns ett tydligare politiskt stråk i musiken. Ett stråk som även ligger på en mer privat nivå med texter om trasiga relationer och avsaknad av närhet.

Grunden är fortfarande housemusik. Men den breddas med psykedeliska och kosmiska utflykter i form av låtar som »Son of the sun« och »Mary Mary«. The Night is Young tar lyssnaren ut i världen på ett sätt som Be Strong inte hade ambitionen att göra. Så är också bitar av albumet inspelade i en studio i Johannesburg.

Liksom tidigare är Joe Goddard och Raf Rundells hantverk oklanderligt utan att det blir tekniskt tråkigt eller strypt av musikaliska konventioner. Humor finns alltid nära i det duon gör. Men det handlar varken om spex eller fräcka skämt, humorn känns alltid menad och fungerar som en kommentar till det The 2 Bears är. Ungefär som att de säger »ja, vi har koll på musikhistorien och alla referenser, men det betyder ingenting om vi inte samtidigt gör musik med lust och glädje«.

The 2 Bears har en förmåga att röra upp varma känslor inombords oavsett hur pissig tidsandan är. På The Night is Young uttrycks det tydligast i det avslutande titelspåret där Raf Rundell knyter ihop säcken när han sjunger: »The day is old, but the night is young«.

En tydligare kärleksförklaring till dansmusik, gemenskap och klubbkultur är svår att formulera.

Efter flera försök får jag tag på Raf Rundell på telefon. Han befinner sig på Ibiza och går omkring i Ibiza stad där sommarsäsongen börjar lida mot sitt slut. Det är mindre turister och lägre puls. Men på kvällen samma dag ska The 2 Bears spela förband till Giorgio Moroder på den klassiska klubben Pacha.

Raf berättar att arbetsprocessen kring The Night is Young skilde sig en del från debutalbumet. Då hade The 2 Bears tydliga idéer om vad man ville göra. Denna gång behövde duon helt enkelt göra en skiva. Att »omvandla elementära saker till låtar« som Raf uttrycker det.

– Vi gjorde ett par av låtarna på ett annat sätt denna gång. Vi arbetade enkelt, som att vi utgick från en enstaka sampling eller en basgång. Joe är erfaren och vet hur man arbetar med album, hans studio är en bra plats att jobba i.

Även andra instrument än de i Joe Goddards studio användes. Som en stor marimba.

– Den ser ut som en större xylofon. Jag lånade den av en vän som producerar filmmusik och som har arbetat med Matthew Herberts skivbolag Accidental Records. Den var så stor att vi var tvungna att stå på en stol för att kunna spela på den, vi använde den på låten »Run run«.

Samtidigt som The Night is Young är en skiva som är mer introspektiv än Be Strong är blandningen av stilar fortfarande slående. The 2 Bears har en osviklig fingertoppskänsla att få in pop, reggae, soul och hiphop under samma musikaliska paraply där låtarna fortfarande är viktigast.

Grunden är house av en sort som ger musikkonnässörer underlag för historiskt teoretiserande och andra en anledning att hänge sig på dansgolvet.

 – Vi skrev många låtar denna gång och det var mycket som inte kom med på albumet. Vi ville utmana oss själva musikaliskt och var nog lite trötta på housemusik. Den musiken är en stor del av det vi älskar men det är inte allt. Jag tycker att Be strong är mer varierad än vad jag minns den, det finns hiphop och country och låtar som »Warm & easy« på den. Men visst, den kretsar mycket kring en sak. Det är kärlek, party och vikten av att vara inkluderande. Men med detta album ville vi inte göra en lång rad med housedängor.

Varför är The Night is Young mer introspektiv och dämpad?
– Både Joes och mitt liv ser annorlunda ut nu. Sedan förra albumet har vi fått barn, jag har ett barn och Joe har två, och det förändrar saker. Jag känner mig lika mycket road och glad som deprimerad och skräckslagen över det. Den sortens ljus och mörker finns med på skivan, men det finns stunder på den som är dans och party också.

Raf nämner singeln »Money Man« som exempel på ett albumspår som balanserar på linjen mellan det upplyftande och det mörka. Låten är ett dubbigt reggae-nummer med en refräng som är så trallvänlig att den skulle kunna vara tagen från en barnvisa. Men textens budskap är desto allvarligare.

– Den handlar egentligen om all den skit som pågår på varje nivå i samhället – hela konceptet kring hur pengar formar så mycket i våra liv och hur det påverkar oss. Jag tycker verkligen om skivor som har den karaktären, som säger tunga saker men som är ganska lättsamma på ytan.

– Fun Boy Three är en grupp som vi båda är influerade av. De är ett band som Terry Hall, Neville Staple och Lynval Golding från The Specials bildade i början av 1980-talet. De gjorde ett par album som var ganska politiska men där sångerna inte var lika mörka. Det är något som vi har försökt att uppnå med denna skiva.

På The Night is Young medverkar flera gästartister. Den brittiska MC:n och reggaeartisten Stylo G hörs på »Money Man«. Under en resa i Sydafrika förra sommaren knöts även den unga sångaren Sbusiso och Kwaito-legenden Senyaka till inspelningen av albumet.

Som en del i ett ungdomsprojekt initierat av tidningen Live Mag uppträdde The 2 Bears i Kapstaden och Johannesburg. Raf och Joe fick även tillgång till en studio som trummisen Tshepang Ramoba från det sydafrikanska postrockbandet BLK JKS driver. Där lade Senyaka och Sbusiso sång på låten »Son of the Sun«. Senyaka bidrog även med sin röst på singeln »Angel (Touch me)«.

– Det var en fantastisk resa. Alla vi träffade var så imponerande musikaliskt och det var en väldigt kreativ och rolig tid vi hade. Det är spännande att se hur folk arbetar på andra platser. Studion låg i Soweto och det är ett område som har en orolig historia men det vi upplevde var så positivt och det var verkligen en trevlig plats. Det gjorde att jag fick upp ögonen för mitt eget liv och de prioriteringar man gör. Det är något av det bästa med att resa, man får perspektiv på saker och ting. Det är så enkelt att bli belåten och bekväm där man bor och befinner sig.

Jag frågar Raf om hans musikaliska bakgrund.

Kommer du ihåg första gången som du stötte på housemusik?
– House kan vara så många olika saker. Det var mycket housemusik på topplistorna när jag var ung, som Technotronic och allt det som spelades på radio och tv då. Den första gången som jag hörde house i det sammanhang som det är gjort för – i en mörk källare med ett riktigt ljudsystem – var festerna som Basement Jaxx anordnade i Brixton i slutet av 1990-talet. Jag hade precis flyttat hemifrån och det var en härlig tid. De festerna påverkade mig verkligen.

– Samtidigt lyssnade jag på hiphop under 1980-talet när jag var ung. Och jag har lyssnat på The Orb, Orbital och Underworld, grupper som hade en fot i housen och en fot i techno. Den musiken influerade mig också.

Om man läser era texter är de ofta ganska roliga men utan att de saknar en viss samhällskommentar. Uppfattar du er som ett politiskt band?
– Jag vet inte, kanske lite. Att skriva om det du känner till och det du har omkring dig är något vi alltid försöker sträva efter när vi gör musik. Men jag antar att vi diskuterar politiska saker också. Dansmusik har ett budskap, och det är att inte berätta för folk vad de ska göra. Det handlar om frihet. Mycket dansmusik är nästan föreskriven hur den ska framföras: 50 000 personer står på ett fält och tittar åt ett och samma håll. Vi rör ju oss i ett sådant sammanhang också men det gör att folk inte umgås och beblandas på samma sätt. Så vi ville säga något om det, även om vi gör det försiktigt och med en del humor.

Använder ni humor i er musik?
– Ja, men det handlar om att göra sig sårbar och att blotta sig själv, vi måste gör det. Humor är en annan del av vilka vi är. Ibland sjunger vi om att bli stenade. Du måste ha perspektiv på varför du besvärar dig med att vara kreativ, it can’t be all heavy weather.

I titelspåret, »The Night is Young«, sjunger du »The day is old, but the night is young«. Jag tycker att det är ett väldigt fint sätt att beskriva dansmusik och kulturen kring den. Vad betyder den textraden för dig?
– Den betyder flera olika saker. Texten går även »one thing that I learn is that life is confusion, it could make it better to just find it amusing«. Man vill bara träffa ett gäng fina människor och ha det bra tillsammans, allt det vi pratade om på första albumet. I Storbritannien och även i stort har populärkulturen korrumperat de unga. Det skulle kunna vara så mycket positivare. Behovet som människor har av att mötas – det borde handla om det. När jag började arbeta med festivaler under 1990-talet sågs det som lite edgy och något som en mindre grupp människor sysslade med. Nu åker alla på festivaler och det är en bra sak, att lyssna på musik tillsammans i en stor publik.

Ni har varit flitiga med att använda era björndräkter. Uppträder ni fortfarande i dem eller har ni dem på er bara vid specifika tillfällen?
– Vi använder dem inte längre. Faktum är att vi kommer att han en fest för albumet i London snart där den som vill ta med sig dräkterna hem får ett pris. De är så skitiga och märkta av svett att de skulle kunna stå av sig själva. De har inte blivit tvättade sedan vi började använda dem och om de skulle tvättas nu skulle det inte bli något kvar av dem, haha.

The Night is Young släpps i dag, den 13 oktober. Finns här.

Il PCI ai giovani by Adrian Hörnquist on Mixcloud

Pier Paolo Pasolini – Il PCI ai giovani! (vi odio cari studenti)

»Pappas gossar
Det goda släktskapet ljuger aldrig

Jag ser er ambitiösa impotens
I era skägg
Jag ser er desperata snobbism
I er blekhet
I era fonder
I era självklara referenser
I er självhögtidlighet

Media slickar era arslen
Ni är deras söner

Era ord
Kräver allt
Er praktik
Bara det ni goda borgarbarn har rätt till

Duktiga
Heliga
Indignerade
Belåtna
Måtte borgerskapets goda stjärna leda er

Men ta åtminstone över ett parti
Som åtminstone i teorin är i opposition
Låt oss hoppas att detta parti
Gör upp med borgaren inom sig
Gör upp med borgaren inom er

Hursomhelst
Kommunistpartiet åt ungdomen«

Nu har André flyttat till Brooklyn och arbetar med sitt projekt Bobby B. På San Francisco-etiketten Icee Hot (som också är en månatlig klubb) släpper han nu EP:n History / So true. »History« är old school och lite ruff men har en rastlös puls som vill riva murar och ta sig framåt. »So true« är varmare, mer avslappnad och har poppiga melodier som charmar. Det är två sidor av Bobby B:s musik som på något märkligt sätt är varandras motsatser samtidigt som de passar ihop sida vid sida.

History / So true har förärats med två remixar av John Talabot och Ghosts on Tape (som också ges ut på Icee Hot). Framför allt John Talabot briljerar och stöper om »So true« till ett förföriskt rymddisko-epos som man inte vill ska ta slut.

Jag stötte på honom nyligen på den utmärkta musiksajten och plattformen Expatriarch. Därför har de senaste dagarna inneburit ett intensivt lyssnande, läsande och letande efter musik och information om denna mångfacetterade herre.

Can ”Khan” Oral, eller Khan som han kallar sig när han ger ut musik i soloformat, har en gedigen bakgrund inom musikskapande – med betoning på elektronisk sådan. Mellan åren 1992–2002 bodde han i New York och hade en skivbutik på Manhattan med elektroniskt utbud samtidigt som han drev etiketten El Turco Loco.

Han gav även ut egen musik under olika alias. I projektet Bizz O.D. gjorde han oborstad techno och uppmärksammades för den hårda dängan »I’m coming out of your speakers«. Andra projekt, som Global Electronic Network, närmade sig mer ambienta territorier och gav ut släpp på etiketten Mille Plateaux.

Efter att ha vistats i Mexico City under en tid flyttade Can Oral till Berlin. Där har han bott och varit verksam sedan 2002 och har utmärkt sig som en av stadens många kreativa och excentriska konstnärer.

Det musikaliska fokuset har dels legat på den skruvade diskoduon Captain Comatose men framför allt på Khan, soloprojeket som varit verksamt sedan mitten av 90-talet. Genom åren har projektet innefattat samarbeten med artister som Diamanda Galas, Kid Kongo Powers och Julee Cruise. Men musiken har hela tiden haft Can Orals säregna och extravaganta karaktär.

De album som Khan har släppt under 2000-talet har alla sin egen ljudvärld och sitt eget narrativa sammanhang. På 1-900-Get-Khan (gavs ut 1999) är musiken sleazig elektronika där Khan intar rollen som en manlig prostituerad med en egen »heta linje«. På 2001 års No Comprendo går han åt ett mer »rockigt« håll och blandar upp beatsen med gitarrer, trummor och en rad gästvokalister som färgar låtarna (alla från Jon Spencer till Hanin Elias). Och på skivan Who never rests (2007) gör Khan funkig och korkad elektronisk pop och framträder som en smäktande sångare iförd kaninöron.

Khans format är gränsöverskridande. Därför är det inte konstigt att senaste albumet The Enlightenment Machine som släpptes i april är en i många stycken ny riktning i hans musik.

Titeln är inspirerad av författaren Brion Gysins »dreamachine«, ett roterande instrument som producerade ett stroboskopiskt ljus från en glödlampa för att stimulera betraktarna och få dem att hamna i ett tillstånd mellan vakenhet och sömn.

Musiken är både pulserande och mörk. Khan har sagt att han lyssnat mycket på dubreggae som African Head Charge inför albumet. Men även The Pop Groups experimentella anda märks. Låtarna bubblar och gungar av bas, sporadiska slagverk och udda ljud. New York-cellisten Julia Kent breddar soundet med eftertänksamma stråkar.

Här finns även ett allvar som genomsyrar låtarna. The Enlightenment Machine övergår aldrig i tempoökningar eller dansant yvighet. Den håller sig på en lugn nivå – mellan skärpa och dåsighet om man så vill – och målar upp en musik som är både dekadent och vemodig. Det är musik som vill utforska det främmande. Det dolda och lockande.

Och liksom en del av Khans tidigare album så har musiken en teatral sida som känns genuin. Den blir aldrig ett maner utan det utlevande är förankrat i hela Khans person. Kanske beror det på att Can Oral behärskar fler konstformer förutom musik. Under senare år har han arbetat med en opera med Stereo Total, varit involverad i en teaterproduktion och haft utställningar i Berlin. Han rör sig mellan gestaltningsformer och sammanhang.

Musiken blir ett av de uttryck som Can Oral använder för att ge sin bild av var den moderna människan befinner sig någonstans. Det är The Enlightenment Machine ett strålande exempel på.

På tal om Expatriarch. Den Berlinbaserade sajten har även en utmärkt radioshow som sänds första tisdagen i varje månad. I senaste programmet finns en hel drös med bra musik med bland andra Crime, Fatima Al Qadiri, tUnE-yArDs, The Julie Ruin, Trust och Hercules & Love Affair, samt ett par intervjuer. Lyssna här.

Khans hemsida och skivbolaget I’m single records som han grundat.