Jag mailade frågor till bandet för att höra hur allt började.

Hur, varför och var startades Dark Times?
– Vi (AK, Anne och Rikke) kom på att vi skulle starta ett band runt 2010. Vi såg att AKKS, en organisation som fokuserar på kvinnor inom musiken, höll på att starta en ny omgång med instrumentkurser och vi kände för att haka på. Målet var att starta ett eget band. Jag tror att vi alla hade funderat på hur det skulle vara att börja spela och ville testa om vi faktiskt skulle klara av det.

– Tidigare hade vi alltid hållit på med musik och gått på konserter, skrivit om musik och varit involverade i studentradion i Oslo som uppmärksammade musik. Men vi behövde den där extra pushen för att ta det sista steget att bilda vårt eget band. Jag tror sorgligt nog att det är typiskt för tjejer som är intresserade av musik, vi tror inte att vi är bra nog för att be om uppmärksamhet från andra. Vi oroar oss för att vi inte har tillräckligt tekniskt kunnande, baserat på kulturen omkring oss. Men när vi slutligen gjorde det var det verkligen kul och inte alls så svårt.

Vad var den musikaliska tanken när ni startade bandet?
– Det fanns ingen musikalisk idé, vi bara började spela. Till en början lärde vi oss några cover-låtar. Sedan bestämde vi oss för att försöka skriva egna låtar och körde helt enkelt på det som vi kom på. »Talk too much« är vår första låt, AK kombinerade några ackord och vi skrev texten tillsammans. Vi ändrade inget i den. Det var den första låten som vi någonsin hade skrivit och den skapades då, vid det första tillfället som vi skrev något eget.

Dark Times består av Rikke, AK och Sebbe. Vem spelar vilket instrument i bandet?
– Rikke spelar trummor, AK spelar gitarr och sjunger och Sebbe spelar barytongitarr. Alla i bandet bidrar till låtskrivandet.

Som du nämnde arbetade ni med studentradio innan ni startade bandet. Hur var det?
– Rikke och AK var med i ett program om ny musik som hette Bra Trommis. Att göra Bra Trommis var så givande. Vi lärde oss mycket och fick intervjua många av våra favoritband och resa till Texas och Barcelona för att bevaka festivaler. För att inte nämna alla trevliga människor vi lärde känna där. Kommersiell radio är tråkig och sorglig men studentradiokanaler kan göra i stort sett vad de vill och har ett stort spelrum. Alla borde lyssna på sin lokala studentradio!

Musikorganisationen AKKS i Oslo hjälper kvinnor att komma in i musikbranschen och att starta band. Kan ni berätta lite om deras arbete?
– Som nämnts så var AKKS språngbrädan för oss att starta ett band så självklart tycker vi att det de gör är coolt och viktigt. De hjälper kvinnor att börja med musik, antingen som musiker, dj:s, ljudtekniker eller liknande. På AKKS kan du lära dig att spela ett instrument i en trygg miljö utan att bli dömd eftersom alla i stort sett är nybörjare. AKKS anordnar även konserter för sina band så att de får testa att uppträda inför publik, något som ofta är det svåraste steget att ta för många.

– Vi har dock märkt att många människor tittar snett på band som har en koppling till AKKS. De uppfattar dem som kvinnor i någon sorts medelålderkris som sjunger a cappella till Led Zeppelin-låtar eller liknande. Oavsett vad sanningshalten är i det så är inställningen att döma eller titta ned på kvinnor och tjejer som försöker göra något de tycker verkar coolt i en mansdominerad miljö (där även en hel del usel attityd finns) bara patetiskt.

Ni kommer att släppa ert debutalbum i höst. Vad kommer det att heta och vad går det att säga om det musikaliskt? Kommer det vara i samma anda som sjuan Girl hate och digitala singeln Be cool?
– Albumtiteln är hemlig just nu. Musikaliskt är skivan ganska varierad. Den representerar de olika sidorna av vårt sound, från det mer poppiga till det arga. Med på albumet finns även vår längsta och galnaste sång hittills, skriven av Sebbe. Jag vet inte om det kommer att låta som Girl hate-sjuan men »Be cool« (den första digitala singeln från albumet) är med på skivan.

Albumet har spelats in i en gammal bondgård från 1700-talet. Hur kom det sig att ni valde den platsen för inspelningen?
– Vi spelade in albumet i AKs hemstad Rollag och huset ägs av hennes föräldrar. Vi ville komma bort från Oslo för att spela in och tog med vår vän och producent Pål Bredrup (även med i band som Haust och Okkultokrati), tillsammans med studiohjärnan Trond Mjøen (även med i band som Haraball och Haust). De satt i källaren och spelade in oss och vi spelade på första våningen. Det funkade perfekt att vara i huset men det saknade ett par studiogrejer. Vi fick preppa trumsetet med kuddar och halsdukar för att få det rätta ljudet.

Debutalbumet kommer att släppas på Sheep Chase Records, en etikett som har släppt två sjuor med er och en återutgivning av kassetten Dark Times Tape. Är detta ert eget bolag?
– Sheep Chase startades av Terje Ekrene Vik, men AK är nu en del av bolaget. Terje kontaktade oss efter att kassetten släppts på bolaget Ormeyngel. Han ville släppa en sjua med oss vilket vi förstås tackade ja till. Vi släppte Girl hate-sjuan på Fysisk Format. Men sedan bestämde vi oss för att gå tillbaka till Sheep Chase eftersom det skulle innebära att vi skulle kunna släppa albumet själva och även få en bättre förståelse för processen och mer kontroll. Terje är en stor hjälp, vi gillar att samarbeta med honom. Hela historien har en romantisk sida också då AK och Terje nu är ett par.

AK skriver runt hälften av texterna i bandet och Rikke skriver den andra halvan. Vad inspireras ni av i textskrivandet? Vardagliga situationer, personliga erfarenheter, annan musik eller allt däremellan?
– Vi inspireras av våra liv, vad vi ser och läser om och hur vi känner och mår. Ibland skriver vi utifrån ett tema, andra gånger skriver vi bara rakt upp och ned och ser vad som blir av det. Vi känner också starkt för feministiska frågor som är relaterade till att spela musik så några av våra låtar handlar om det.

Vilken musik lyssnar ni på och influeras av?
– Vi lyssnar på olika slags musik men har en kärna av band som vi alla gillar: Sonic Youth, Wipers, Dinosaur Jr, Misfits, Melvins, Hüsker Dü och så vidare. Nyare band som vi gillar och lyssnar på är bland andra Merchandise, Hysterics, The Spits, Total Control. Och självklart gillar vi lokala Oslo-band som Okkultokrati, Urbanoia, Pox, Haust, Blood Suckers och Modern Love.

Rikke har sagt en väldigt sann sak i en intervju med den holländska publikationen KNiK Magazine. Hon sade att det finns många dåliga band med bara manliga medlemmar och att det skulle kunna finnas många icke-perfekta band med kvinnliga medlemmar men att kvoten av dåliga mansband ändå skulle vara större. Ser ni någon utveckling eller positiv förändring i form av fler band med kvinnliga medlemmar inom punk och hardcore-genren i dag?
– Kanske. Vi spelade nyligen med Hysterics som är grymma och även om de skriver feministiska hardcorelåtar så är inte det faktum att de är kvinnor det viktigaste med dem. Det är något som ofta händer med kvinnliga musiker, de reduceras till sitt kön. Folk tycks inte komma över faktumet att kvinnor spelar musik och bara fokusera på musiken.

– Samtidigt måste vi fortsätta att prata om sexism och kassa attityder eftersom de sakerna inte försvinner av sig själva. Jag står inte ut med när män i musikbranschen klagar på att kvinnor höjer sina röster om att de blir behandlade på sätt som inte är okej. Skaffa ett liv, snubbar. Vi försöker bara leva våra liv som vi vill. Här i Oslo finns ett coolt band som heter Pox, ett välkommet tillskott till vår mestadels manliga punkscen. Det finns även band som Modern Love, som består av män, som skriver feministiska texter – Varför är detta så ovanligt?

Konstnären Maren Karlson (kungfuontheinternet) har gjort omslagen till sjuorna Girl hate och Be cool och även en t-shirt och konsertaffischer till ett par av era spelningar. Hon kommer även att göra omslaget till ert debutalbum. Hur kom ni i kontakt med henne?
– Jag tror att det var på last.fm. Det slutade med att hon bokade en spelning till oss i Berlin och när vi såg affischen som hon hade gjort till spelningen gillade vi den och ville arbeta med henne igen. Kärleksaffären fortsatte sedan. Hon är en cool person och konstnär och vi gillar verkligen att samarbeta med henne.

Hennes illustrationer och serier är både lekfulla och brutala. Vad är det ni gillar med hennes konst och varför passar den er musik?
– Temana i hennes konst har en del gemensamt med en del av temana i våra låtar, som vad en kvinna förväntas att vara till exempel. Maren ritar de här stora, starka kvinnorna som beter sig på sätt som är ganska tabu, det gillar vi. De har håriga ben och tänder eld på saker (skratt). Hennes estetik har också ett slags klassiskt punkigt konststuk som är coolt.

Omslaget till Dark Times digitala singel Be cool, av Maren Karlson.

Vad gör ni när ni inte spelar i Dark Times? Har ni vanliga jobb eller arbetar ni med musik eller kultur i andra sammanhang?
– AK och Rikke har jobb. Sebbe studerar konst och är en riktigt talangfull konstnär. AK jobbar med samtida musik och skriver till och från om musik i olika publikationer. Rikke driver ett efter skolan-program för barn och spelar i ett annat band som heter Brain Waste.

Ni är en del av Black Hole Crew i Oslo, tillsammans med band som Haust och Okkultokrati. Vad är Black Hole Crew för sammanslutning?
– Det är bara en grupp med vänner som spelar i band. Våra kompisar kom på namnet innan vi startade Dark Times. Men eftersom vi känner dem och hade en del gemensamma teman och uppfattningar så inkluderades vi i crewet. Vi delar replokaler och gör spelningar tillsammans, men det är inga hemliga ceremonier eller något sådant inblandat i det hela.

Vad har ni på gång förutom ert debutalbum, så som spelningar och andra släpp?
– Inget för tillfället. Sebbe är i Portland i USA i sommar, så vi har semester under en period. Men när albumet har släppts kommer vi definitivt att spela så mycket som möjligt!

Mer Dark Times här och här

Sheep Chase Records

”Our intent, I don’t think, was to make people work, but that’s the way it came out.”

I musikjournalisten Michael Azerrads hyllade bok ”Our band could be your life” (2001), om den amerikanska undergroundscenen mellan åren 1981-1991, förklarar Mission Of Burmas trummis Peter Prescott hur hans band uppfattas av sin samtid. Mission Of Burmas filosofi är att hålla sig till enkla och avskalade riff och takter men att försöka göra mer än vad som är möjligt med dem. Målet är inte att publiken ska pressas, men resultatet blir ändå det.

När jag lyssnar på Mission Of Burmas nya album ”Unsound” som släpptes nu i juli, är det samma filosofi som genomsyrar musiken. Låtarna är inga långa excesser utan förhållandevis korta och kompakta sånger i stark rörelse. De baxar sig fram, vräker ut ljud och slamrigt innehåll som är jobbigt att ta emot om man inte är redo.

Det är som ett arbete, oavsett om det är kroppsarbete eller att sortera dokument och information på en dator – gör man det bra belönas man. Och som i de flesta fall där arbetet ligger nära ens personliga övertygelse så handlar det om mer än bara lön. I Mission Of Burmas fall är det harmonier och disharmonier, skev och vacker popmusik och en obändig tro på sin egenhet. För mig har bandets relevans bara växt sedan återföreningen 2002, efter nästan 20 års uppehåll.

Mission Of Burma bildas i Boston 1979 av gitarristen Roger Miller och basisten Clint Conley. Strax ansluter Peter Prescott och Martin Swope, den senare en mytomspunnen figur som rattar bandets ljud under livespelningarna och bidrar med manipulerade ljud och tape-loopar i musiken. Inspirerade av Pere Ubu, avant-gardekompositörer som John Cage, no wave och tidig punk skapar kvartetten en musik som i första hand tilltalar kritikerna. Och så småningom även publiken.

Men efter ett par singlar, ett pärlband av starka låtar (”Academy fight song”, ”Peking spring”, ”That’s when I reach for my revolver”, ”Fame and fortune”, ”This is not a photograph”, o.s.v) och ett fantastiskt album – ”Vs.” – är allt över. Roger Miller, som sedan tidigare har problem med hörseln, utvecklar tinnitus, mycket på grund av Mission Of Burmas höga ljudvolym live. Bandet har kämpat med att nå ut till en bredare publik, men både lokalt och framför allt i andra delar av USA är det motigt. 1983 kastas handduken in.

I ”Our band could be your life” menar Michael Azerrad att Mission Of Burmas enda problem är dålig tajming. Bandet är helt enkelt för tidigt ute. Det nätverk som några år senare utvecklas från underjorden och som många mindre band tar hjälp av, finns inte vid tidpunkten. Spelställena är få, radiostationerna och tidningarna lätträknade och de nischade butikerna inte speciellt många. Hade bandet dykt upp några år senare hade genomslaget blivit ett annat.

Men den korta karriären gör Mission Of Burma omtalade och snart sjunker det in vilken betydelse Bostonkvartetten har för den amerikanska indiescenen. Sonic Youth, Pixies, Fugazi och Yo La Tengo är bara några av de grupper som står i skuld till bandet. Och Moby, som gör en både hatad och älskad cover av ”That’s when I reach for my revolver” 1996, för tillsammans med R.E.M och Nirvana upp Mission Of Burmas betydelse på arenanivå.

2002 sker så återföreningen. Det som först är tänkt att bli några spelningar mynnar ut i ett album och sedan har det fortsatt. Taktpinnen tas upp precis där det slutar. Det är som att det starka och unika i musiken har konserverats under 19 år – det låter lika färskt och oefterhärmligt som under 80-talet. Det är relevant och omskakande rock. Nu med mer tyngd och inte lika stora refränger och renodlade melodier. Men nästan ännu mer oförutsägbart. Man lyssnar, undrar vad som händer och lyssnar igen.

Och så belöningen: harmonierna och den popkänsla som ligger latent under allt larm och sticker fram i korta klara passager och gör allt meningsfullt.

Albumen ”ONoffON”, ”The Obliterati” och ”The sound, the speed, the light” som alla släpps efter återföreningen, är starka. ”Unsound” är ännu ett sådant. Mycket av behållningen finns i det musikaliska samspelet mellan de tre medlemmarna (Martin Swope är inte med sedan återföreningen, istället sköter Bob Weston från Shellac ljudmanipuleringen).

Clint Conleys spänstiga basgångar och Roger Millers okontrollerade gitarr som flyger runt i rummet utan att man har en chans att fånga den. Och Peter Prescott som till och från är så anarkistisk och skiftande i sitt spel att han påminner om Elvin Jones i Coltranes klassiska kvartett. Det är tre individer som hittar varandra genom att hela tiden kasta sig in i nya situationer och kreativa sammanhang.

Men Mission Of Burmas främsta styrka är bandets hållning. Redan i ett tidigt skede förkastar man rigida kategoriseringar och rock- och popmusikens mallar för hur musik ska skapas. I den tidiga låten ”Max Ernst”, om en av pionjärerna inom konströrelserna dadaism och surrealism, finns något av en programförklaring. Den tyska konstnären omnämns som en person som många inte gillar på grund av att han är så irrationell i sin konst. Men efter en motig början av sitt konstnärsskap blir han så småningom accepterad. Mission Of Burmas karriär har haft samma utveckling.

Och i ”Opener”, det sista spåret på ”Unsound”, som i största delen är instrumental, återkopplar bandet till det irrationella. Låten avrundas med orden: ”Forget what you know! Forget what you know! Forget what you know!”

Det står i samklang med dadaismen och surrealismens förkastande av logik och rationalitet och upphöjande av det oväntade och intuitiva. Fast omformulerat i Mission Of Burmas filosofi som bygger på att riva ned och bygga upp:

Glöm allt du lärt dig! Rensa ut allt och börja om på något nytt! Arbeta och gå in i det så mycket du kan. Och gå längre än vad du tror att du klarar av.

Lyssna på ”Unsound” nedan.

Dokumentären ”Not a photograph” om Mission Of Burmas återförening finns även i sin helhet på Youtube.

Peter Prescott, liksom Roger Miller, fortsatte med musiken efter Mission Of Burmas första fas. Prescott bildade bland annat Volcano Suns, vars debutalbum ”The bright orange years” (1985), är bandets främsta skiva.

Dock skulle det dröja ytterligare fem år innan Andres Lokko och resten av den svenska popintelligentian slutade vägra Refused. Året var 1998, bandet splittrades och skickade ut det kanske mest oavslappnade avskedet i rockhistorien. Under rubriken ”Refused are fucking dead” staplades Baudrillard ovanpå Foucault ovanpå uppmaningar att bränna museum ovanpå klasskrig ovanpå dyra och heliga löften att aldrig, aldrig mer spela tillsammans igen.

Och – viktigast av allt –de uppmanade världens alla rockjournalister att ta sig i röven, och krävde att samtliga promobilder på gruppen skulle förintas.

När detta nådde tidningen Bibels fax gick redaktionen i spinn. Ty detta var på den tiden då faxade ”kommunikéer” med skyhöga pretentioner signalerade att det rörde sig om viktig rockmusik, och inte bara vanlig rockmusik. ”Stoppa pressarna”, skrek Andres Lokko, ”ge mig Dennis Lyxzén eller ge mig döden!”

Problemet var att tidningen aldrig skrivit en rad om Refused. ”The shape of punk to come” hade inte ens ansetts värdig en recension i Bibel före det att medlemmarna slog fast att de endast ville blicka framåt, utan att ”torteras av den resa längs minnenas allé som inkompetenta journalister har att erbjuda”. Deppigt.

Nåväl. Det var då och nu är nu och Andres Lokko får en andra chans på Lyxzén-bollen. Ty detta är den tid då återföreningscheckarna skrivs med minst sju siffror och hipsterfestivalerna står på kö för att sätta fyra snubbar från Umeå högst upp på affischerna.

Förra veckans mer jordnära kommuniké om att Refused startat upp igen fick såssiala medier att explodera av eufori. Gammelmedia skrev balanserade saker om att gruppen inte gör det för att de vill, utan för att samtiden och dess stundande egokalyps mer eller mindre kräver det. Rimligt.

Alla som väntat i 14 år jublar. Själv är jag säker på att jag muttrar något korkat om sellouts.

/

Det här är ett anti-intellektuellt manifest. Överge allt hopp, ni som äntrar den här texten i jakt på snofsigt litterära referenser. Det blir inga akademiska jämförelser med Joseph Conrad, Sartre, Foucault, situationister, revolutionärer, poeter och andra gråtrunkare. Ej heller dyker de underdåniga skägglakejernas ikoner upp – Dylan, Stones, Beatles, et al. Sex Pistols? The Clash? Dö.

Nej, det enda jag vill ha sagt är att jag älskar Skitslickers.

Speciellt när jag är packad.

Tre starköl på en afterwork. Förnedringsfull på tunnelbanan klockan halv fyra på morgonen med min flottiga uppsyn kapsejsad mot fönsterglaset. Salongsberusad på rödvinsvänster hemma i vardagsrummet. Frenetisk förfestenergi.

Skitslickers är det perfekta soundtracket till samtliga dessa scenarion. Promillefaktorn förtar inget av gruppens genialitet – jag dyrkar även nyktert – utan förstärker bara tesen att det här, det här är det ultimata bandet för alla oss som lever för korrupt jävla supsvinmusik.

Låt mig förklara så enkelt som det går.

Skitslickers, eller The Shit Lickers (särskrivning frivillig) som göteborgarna hette utomlands, fanns mellan 1981 och 1982. Under sin existens gjorde de cirka tio konserter. De släppte totalt fyra låtar på en vinylsingel. Tillsammans klockar spåren in på tre minuter och tjugotre sekunder.

På dessa tvåhundratre sekunder lyckades de förena total minimalism och totalt krig utan några andra pretentioner än att få folk att vilja skalla varandra över näsroten.

Ta ”Warsystem”, en femtioen sekunder lång fulländad förintelse, som exempel.

Ett treackordsriff som upprepas om och om igen.
En textrad – ”Warsystem/Warsystem/Warsystem/Now” – som upprepas om och om igen.
Ett solo som kör samma treackordsriff fast på de ljusa strängarna, för att använda en lekmannaterm.
Slut.

(Paus för krogbesök. Fortsätter nu efter fyra starköl och fyra genomlyssningar av Skitslickers fyra låtar på tunnelbanan hem. 4 x 4 x 4 = Up yours, Joe Strummer.)

Det finns få konstyttringar som är så perfekta i all sin enkelhet. Det finns få musikstycken som skänker mig sådan njutning, särskilt när jag är påverkad, som ”Warsystem”. Det är meningslöst våld, riktningslös aggression, pacifism, motstånd. Dumhet och Stephen Hawking. Ofattbar livenergi och uppgiven insikt om livets fullständiga förgänglighet. Allt det hoprullat i en sönderdistad tub av motsatser inkörd i röven på Verkligheten och dess ”Classic Rock”-pundande gubbar. På femtioen sekunder.

Ord är överflödiga.

Går det här att återskapa här, nu, 2011? Nej. Naturligtvis inte.

Även om det finns laboratorium och forskare runt om i världen som hela tiden försöker – självklart Japan, Sverige är givet, men även i USA görs framsteg – är Skitslickers en produkt av den nanosekund då någon lämnade ett fönster öppet i musikhistorien. Nu är fönstret stängt. Ögonblicket är oefterhärmligt.

Det spelar ingen roll hur många amerikaner jag mött som skriker ”Spräääckta spräääckta spräääckta snaaatskallar” i mitt ansikte. Det kvittar att skinnjackorna i São Paulo redan 1983 pryddes av göteborgarnas namn. Skiten är död.

De två tyngsta anledningarna till detta är:

1. Det här var andra generationens solkiga och nitade hardcorebastarder. Den äkta varan till skillnad från första punkgenerationens omskolade coverpubrockare. Med andra ord: när jag säger att Skitslickers kompenserade noll musikalisk kunskap med känslan av att de kan dö vilken sekund som helst, så är det sant. Idag kan en åttaåring spela bättre, rent tekniskt, efter en vecka.

2. De spelade in i en studio och med tekniker som aldrig hört extrem musik, helt enkelt för att extrem musik var bortom obskyrt. Om det hårdaste du hört är Status Quo och fyra personer bokar in sig för att veva igång undergången, tja, då blir det som det blir: unikt. I dag gillar din åttaåring Cannibal Corpse och du själv har precis spisat just Skitslickers genom en multinationell streamingsajt.

Är då det här något att sura över? Helvete – nej.

Sju band av tio lyckas inte under hela sin existens ens med att skapa tre minuter och tjugotre sekunder musik som inte får mig att vilja kärnvapenbomba deras replokal. Skitslickers lyckades själva inte återföda sin råa, brutala, hänsynslösa magi på nytt.

De fyra kompositioner som släpptes postumt 1997 är intressanta. Det är allt. Till och med ”No system works”, med texten ”No system works/No/No system works” gläfst otydbart över maniska dammsugargitarrer, lovar runt men håller tunt.

Men ska vi då ändå inte tjura över det, trots allt?

Inte en chans.

Tre minuter och tjugotre sekunder av galenskapens yttersta gräns är allt jag behöver för min dyngraka hemfärd i natten. Att upprepas om och om igen, tills jag dör.

Fotnot: Skitslickers originalsingel släpptes 1982 med titeln ”GBG 1982”. Omslaget pryds av en  tankeväckande krigsbild i svartvitt, chockerande med sin realism. Samma år släpptes en exportversion under namnet The Shit Lickers med titeln ”Cracked copskulls”. På omslaget ser vi denna gång tecknade monsterpunkare som sliter poliser i stycken, chockerande med sin pubertala charm.

Båda versionerna är värda sin vikt i guld.

Christoffer Röstlund Jonsson är musikskribent och driver den numera avstannade bloggen I just can’t hate enough.